Barnafödandet har gått ned får vi hela tiden höra och jag tänker alltid på hur vi växte upp – till flickorna ”bli inte gravid” och jättemycket hjälp med att skydda sig.
Till pojkarna ”gör inte din partner gravid”, och jättemycket hjälp med att skydda sig.
Tidiga graviditeter var dåligt, man var en dålig människa om man hade barn tidigt.
Sen skulle man göra karriär innan man skaffade barn, och kvinnor skulle inte gå hemma med barn.
Man skulle helst ha hus innan barnen också, och man får allt mindre för sin lön.
Lösningen på det demografiska problemet blev invandring och vi hade en absolut jättepuckel 2015 men vi pratar fortfarande om samma problem som då eftersom för få kom ut i arbetslivet – så det fungerade inte heller.
Sen när man väl skaffar barn är det absolut snordyrt med sport och allt barnen skall ha – inte många skaffar väl fem barn för dom har inte råd och som arbetande familj får man inte jättemycket bidrag utöver barnbidraget.
Sen hade ni ”förverkliga dig själv och skilj dig” vågen – det var trendigt att skilja sig och man skulle spara på bankkonto så man kunde skilja sig.
Samhället har inte gjort det speciellt attraktivt för många att bli förälder och då behöver vi tydligen 3 barn/familj för att inte befolkningen skall minska.
Och sen har man uppmuntrat till skiljsmässa.
Och istället för att lyfta barnfamiljerna på en piedestal så anses dom vara lite allmänt störande i det offentliga rummet.
Jag har ett par reaktionära förslag här –
-ge arbetande familjer 25% skattereduktion (på skatten) per barn tills dom är 15år, tror vi skulle få fyrabarnsfamiljer fortare än man hinner säga graviditet.
-ge alla som föder barn 150 000kr i födslogåva.
-låt arbetande föräldrar, en förälder i taget, gå ned på halvtid med bibehållen lön upp tills barnen är 12år.
-ge alla som vill engagera sig i sportklubbar som tränare rätt att gå ned till 75% arbetstid med bibehållen lön.
-gör förskola och skola attraktivt och ha olika nivåer.
Dyrt säger ni men att ha 900 000st arbetslösa är väl rätt dyrt det också, dom försörjer inte sig själva och kostar således pengar och nu blev ju det lite av konsekvensen av att vi skulle lösa problemet med skev demografi eller hur?
Eller om man skall tala klarspråk – kostnaden för brottsligheten mot välfärdssystemen och kriminaliteten, 150 mrdr kr var tydligen “kraftigt i underkant” enligt någon GD nyligen.
Eller den enorma pengarullningen på sånt som är kul – Northvolts konkurs kostade oss 80mrdr.
Jag har väldigt svårt att förstå varför Sverige ständigt väljer dåliga alternativ till att försöka lösa sina problem.
Barnfamiljerna är framtiden – det är dom som bygger ett land punkt.
Det skall vara attraktivt att vara förälder och det finns gott om studier som visar vilka åldrar som är biologiskt bäst och det är inte när man passerat 40 och till sist har råd med radhuset.
Vad bråkar man mest om i en relation som är ok – förmodligen pengarna?
Glömt inte att donera, Ukrainas sak är vår! Stöd Ukraina!
Laddar ...Här hittar du resultatet från våra tidigare läsarundersökningar: Enkätarkiv (du hittar även länken till arkivet i högerspalten).
Lite anekdotiskt men i grannhuset som är ett hyreshus finns ett par unga som jag förstår det är lågutbildade kvinnor som lever ensamma och har skaffat sig hund. De är ute med sina hundar halva dagarna. De ska läras att bli rumsrena. Hundhysterin är total här i Stockholm. Hade det varit för 50 år sedan hade de skaffat barn med någon karl.
Det finns mycket att säga kring det låga barnafödandet. Det är ett multifaktoriellt problem. Det
är jobbigt att ha barn i dag. Varken barn eller föräldrar verkar må särskilt bra. Föräldrarollen är svår. Progressiva idéer ska samsas med äldre förhållningssätt. Osäkerheten kommer som ett brev på posten.
De undersökningar som gjorts pekar bl.a. på de här faktorerna till varför man väljer att inte skaffa barn (eller skaffar få barn).
Att ge barnfamiljer mycket pengar kan förstås hjälpa men det är inte mycket som pekar på att det är huvudorsaken till att barnafödandet minskar. Dessutom finns risken att det skaffas barn av ekonomiska skäl och frågan är vilken uppväxt barn skulle få om det är huvudanledningen till att de kom till världen.
Så här stod det på google från nån forskare
”De flesta angav att de inte hade någon önskan att få barn eller att bli föräldrar. Den näst största gruppen svarade att de inte ville skaffa barn av hälsoskäl, till exempel att de hade en sjukdom som de inte ville föra vidare. Den tredje gruppen värderade sin frihet. Den fjärde angav ekonomiska skäl.”
Det är ett svårt problem att lösa, om det nu behöver lösas?
Själv tror jag på att anpassa sig till en ekonomi som inte kräver ständig tillväxt och fler invånare.
Först några kommentarer
Kostnaden för brottsligheten mot välfärdssystemen är beräknad till att OMSÄTTA 150 miljarder. Kostnaden för samhället beräknas vara ca: 15-20 miljarder.
Förstår jag dig rätt, du räknar alltså med att om vi skaffar fler barn kan vi stoppa invandringen och därmed slipper vi även brottsligheten?
Du utgår även från att vi har 900 000 arbetslösa och tänker dig att om vi stoppar invandringen och ersätter den med ”egna” barn så blir vi även av med den?
Vi beräknas för övrigt ha ca: 485 000 arbetslösa och 2010 för 15 år sedan hade vi 420 000 arbetslösa.
Kostnaden för arbetslöshetsersättning och arbetsmarknadsåtgärder beräknas ligga på ca: 16 miljarder för i år.
Utöver barnbidraget som du nämner har vi bla. föräldraledigheten mm.
Staten budgeterar för ca: 100 miljarder för barnfamiljer i dag.
Av det är ca: 33 miljarder barnbidrag.
Sen har vi kostnader för VAB på runt 8 miljarder.
Så totalt kostar barnfamiljerna ca: 108 miljarder.
Lite beräkningar
Låt oss räkna på vad dina förslag skulle kosta.
Om syftet nu är att vi ska skaffa fler barn, så får vi väl anta att vi efter ett tag med din lösning helt enkelt föder ungefär dubbelt så många barn som i dag.
Det föds ungefär 100 000 bar per år nu så vi räknar med 200 000.
Medellönen i Sverige ligger på ca: 38 000.
Skatten ligger på ca: 32%
I dag har vi ca: 1,5 barn per familj (som har barn) så vi antar att vi kommer upp till 3 när vi fått upp farten så att säga.
Födslogåvan skulle då kosta 30 miljarder per år.
Skattereduktion per barn upp till 15 år.
Innan reduktion:
38 000 × 12mån × 0.32 ≈ 145 920 kr/år
25% skatteredution kostar då 25% * 145 920 = 36 480 kr/år per barn
200 000 födda/år × 15 år = 3 miljoner barn.
Exakt hur fördelningen ser ut (en del har 1 barn en del 5) är väl svår men halverar vi hamnar vi på ca: 1.5 miljoner familjer, kanske lågt räknat men vi är snälla.
Om vi räknar på snittet 2 barn per familj (även om målet är 3 så vi är lite snälla även här).
Kostnaden blir då 1.5 miljoner × 2 vuxna × 2 barn × 36 480 = 219 miljarder kr/år
Halvtid med full lön tills barnet är 12 år
Räknar vi på att en av föräldrarna går ner i halvtid
50% av lönen = 38 000 × 0.5 = 19 000 kr/mån
19 000 × 12mån × 12 år = 2.736 miljoner
200 000 barn× 2.736 miljoner kr = 547 miljarder kr/år
Det är förstås många antaganden här men som snittberäkning är det nog ändå inte långt i från. Men vi hamnar alltså på en total årlig kostnad på 796 miljarder.
Vår statsbudget ligger på ~1300 miljarder!
Vad skulle finansieringen av det här kunna kosta?
Ett exempel kan ju vara att de som inte skaffar barn får betala mer i skatt för att täcka upp för de som har barn. Det är ganska att räkna på och är även lätt att relatera till för man ser direkt hur det påverkar ens egen ekonomi.
Vi har ca: 5,2 miljoner sysselsatta
Eftersom förmånerna vara ganska spridda så kommer ju en stor del av befolkningen att faktiskt ha någon av förmånderna. Så av de där 5,2 är det kanske runt 3 miljoner som inte har någon rätt tillförmåner.
796 miljarder/3miljoner = 265 300/ år -> 22 100/mån.
Vi skulle alltså behöva höja skatten med 22 100/mån om vi enbart finansierar det den vägen.
OBS! Eftersom vi inte längre kommer att ha någon organiserad brottslighet och inte heller någon arbetslöshet skulle vi förstås ha reducerat de där 796 miljarderna med ca: 30 miljarder. Skattehöjningen per månad hamnar då närmare 21 000 månad.
Slutsats
Dyrt sa du att vi skulle säga och ja, det stämmer i alla fall in på mig.
Dina förslag innebär sådana enorma fördelar för de som skaffar barn (och belastar de som inte har barn ännu värre) att alla skulle se till att skaffa barn hela tiden.
Ekonomin skulle krascha inom ett par år när det inte längre finns tillräckligt många kvar som kan finansiera de enorma kostnaderna.
För att inte tala om den kris det skulle leda till när alla BB måste byggas ut och vi har brist på barnmorskor.
Tack för att du tog dig tid att räkna på detta förslag, det stämmer säkert.
Dyrt blir det i vilket fall som helst.
Tack!
Det är säkert 10-20% felmarginal (man får ju fram lite olika siffror beroende på var man tittar) men det ger en känsla över storleksordningen i alla fall.
Vafan 😳
Räknar vi på att en av föräldrarna går ner i halvtid
50% av lönen = 38 000 × 0.5 = 19 000 kr/mån
19 000 × 12mån × 12 år = 2.736 miljoner
200 000 barn× 2.736 miljoner kr = 547 miljarder kr/år
Du har 12 år här i uträkningen men skriver det som per år
Ja, jag räknar med 12 år och det är korrekt.
Om det år ett föds 200 000 barn och de har rätt till reduktionen i 12 år så kommer det år 2 att finnas 400 000 barn, år 3 600 000 barn osv.
Ska systemet vara i drift över tid kommer det varje år att finns 200 000 x 12 barn vars föräldrar har rätt till 50% ersättning.
Det som inte är med är att vissa föräldrar kommer att vara förälder till mer än ett barn så det kommer att finnas en viss överlappning. Är det t.ex. tre år mellan två barn får man halvtidsersättningen i 15 år istället för 12, det blir ju inte 2×12 år.
Det finns undersökningar som visar att ekonomiska incitament inte leder till att fler väljer att skaffa barn, däremot påverkar de dem som redan vill skaffa barn på så sätt att de vågar skaffa dem tidigare, eller vågar skaffa dem fast de inte har arbete, eller hunnit fått välbetalda arbeten osv.
Ungern, Kina och Sydkorea är länder som infört engångsbonusar, höjt barnbidragen gett skattefördelar osv. men utan att de gett annat än marginella resultat. I viss mån även Japan även de ersättningar etc. som ges där är lägre än vi har i Sverige i dag.
Sverige har faktiskt bland de högsta ”förmånerna” redan i dag.
Behöver vi så många fler barn ?
AI revolutionen innebär att många rutinartade jobb kommer att försvinna. 80 % av kontorsjobben försvinner, taxi och bussar blir självkörande så vi behöver inte importera någon professor ifrån Syrien för att köra Taxi. AI kommer att kunna ställa diagnoser inom sjukvården, en enkel scanning varje månad så kan dina sjukdomar stoppas eller begränsas innan de blir allvarliga och vårdkrävande.
Behovet utav arbetskraft blir mindre och vi får mer tid över att för annat. Vissa tror i sin enfald att de skall får en massa tid att gå på teater, skicka dickpics på grindr och allt annat för att förverkliga sig själv. Verkligheten blir nog någon helt annan för de som inte sitter högst upp i näringskedjan. Helt plötsligt så har man inte råd med dagis och omvårdnad om de äldre. Man tvingas tillbaka till generationsboende och att skaffa barn är förbehållet de som är genetiskt friska, de kan kanske till och med få det som jobb medan resten blir steriliserade.
En dystopisk framtid för oss som gillar barn.
GLÖM ekonomi (vi har fem, nu alla myndiga, barn, iofs ok-men-inte-feta löner som ssk resp säljare inom MT). Vi hade råd m BRF i innerstan. Iofs bodde vi trångt, men alternativ finns inte.
Det är TID och ORK och ett samhälle anpassat efter tvåbarnsnormen.
(Hitta BIL som funkar? Hitta boende?)
Det är KRAV på en viss nivå av liv/aktiviteter/Instagram-vänlighet/you-name-it. Det är EGO, oviljan att låta den egna behovstillfredställelsen står tillbaka.
Vad avstod vi?
Uteliv. Fika/äta ute. Umgänge. Resor.
Inte pga pengar – vi orkade inte konsumera det vi tjänade – utan pga tid och ork.
Både jobbade deltid men mycket kortvarigt, det var faktiskt förknippat med större stress än heltid, och jobbet var livsviktigt pga sociala kontakter och stimulans. Det var där man slappnade av.
Naturligtvis avstod vi vissa saker karriärmässigt.
Städning, he he – låt säga att jag var varm förespråkare för den s k hygienhypotesen, och tacksam att detta var före Instagram (som jag vägrar).
Fem var faktiskt lättare än två, interagerar de i flock avlastar det föräldrar. De idrottade mycket, men aktiviteter fick bli de som var tillgängliga mha T-bana eller gångavstånd.
Vi hade råd med skidsemester men inte ork; whatever, Hammarbybacken fanns ju, eller dagsutflykt till Romme.
Vi kanske inte valde märkeskläder (inget fel på H&M), inte världens flådigaste inredning eller mat, men VEM gör det när man är klassresenär som levt på studiemedel och måst lära sig hushållsekonomi the hard way?
Vad det värt det? JA FÖR F*N!
Även om jag var så trött att jag grät när det kom påbud om *ännu ett j-a föräldramöte* och tappade humöret när ngn j-a ettbarnsförälder som gjorde sin unge till ett PROJEKT krävde att alla skulle sälja kakor för att finansiera skolresa (tack, vi BETALAR istället, vi har råd men inte tid&ork).
Sammanfattningsvis, jag tror ekonomin är en ickefråga för de flesta, MEN det beror ju på vad man prioriterar och hur bra man är på hushållning.
Vi skaffar barn för sent, alla yrken kräver inte långa högskoleutbildningar.
Sedan tror jag vi måste fatta att vi inte kan få ALLT. Vi har ofattbart höga krav på livsinnehåll, materiellt
men f a upplevelsemässigt. Jag, jag, jag, och allt ska vara perfekt. Alla vill leva som influencers.
Vi har fått det FÖR BRA.
Då ska vi plötsligt ha det ännu bättre, utan insikt om vad som förde oss dit.
När vi inte varit i krig lägger vi ned försvaret (vad gör det för nytta?). När vi har tillgång till el lägger vi ned kärnkraft. När nästan ingen dör i barnsjukdomar slutar folk vaccinera sig. När vi har ett socialt&ekonomiskt stabilt land ska vi plötsligt bli en Humanitär Stormakt och Föregångare.
Unga kvinnor är t o m rädda för graviditet och barnafödande (det gör ONT! baby, LIVET gör ont, fkn deal with it) och ska prompt ha kejsarsnitt (JVLA DÅRAR…), amning är jobbigt (arrgh! barnmat är värre!). Etc.
Sedan vore det bra om (alla) bidrag ersattes med avdrag, samhället ska uppmuntra arbete, men ren ekonomisk morot för barnafödande tror jag inte ett smack på.
Vi hade det INTE ekonomiskt/materiellt bättre på den tid vi hade större familjer (3-4 barn som norm).
Det är INTE ekonomi.
Det är värre.
Det är nya värderingar, och närmast orealistiska krav på livet.
Dem rubbar man inte på i en handvändning.
Bra Merle, barn är inte bara en utgift, de tillför väldigt mycket, inte bara under sin ungdom utan även när vi blir äldre.
Jag har två barn som klarar sig själva, ett barnbarn som passas någon gång varje vecka, men även äldre svärföräldrar som kräver mycket omvårdnad. Livet är en kedja och barn är viktiga i denna kedja.
Vi fick barn 5-10 år innan våra dåvarande kompisar och det var mycket som man fick välja bort pga ekonomi och tid. Men det var värt det och jag tror inte att vi hade skaffat varken fler eller färre barn pga några bidrag.
En sak jag GLÖMDE klanka ned på är *statsindividualismen*.
BRA TANKE att vi inte är 100% beroende av familjer/släkt/församling etc och kan frigöra oss när dessa är destruktiva. FEL KONSEKVENS när det blivit NORM att kapa alla band. (Medan det inte fungerar för dem som *verkligen* behöver lämna t ex klansamhälle/hedersförtryck…)
Vete tusan, jag tror att det är BRA att vara en del av en VÄV, ett sammanhang, och inte en ö. En del är ’found families’ – vänner, arbetskamrater, grannar (BFRen, samfälligheten…), ideella föreningar, idrottsföreningar etc (jag är inte så mkt för religion, men församlingar också, förstås).
Det vi bygger underifrån istället för att pådyvlas av staten. Titta på det ukrainska civilsamhället t ex och dess betydelse för motståndet (medan vårt svenska ”civilsamhälle” är skattefinansierad avstjälpningsplats för oanställbara).
Familjen (och släkten) är ingen dum början i denna väv. Jag har sett det gagna mina barn att vara många, att ha syskon. De har lärt sig en del om gemenskap (att den ger så mycket men kostar en del individuella friheter), solidaritet (jaget måste stå tillbaka, gruppen gagnas) och inte minst konfliktlösning the hard way. De äldsta är jättebra med småbarn – de har ju vana.
Och de kommer alltid att ha varandra.
Ja precis. Så här tänker jag också. Tack Merle för dina inlägg.
Tack för att du delade med dig!
Tror du är inne på rätt spår, att ekonomin inte är avgörande för de flesta.
Vi har nog bl.a blivit bekväma och egoistiska.
Har du inte räknat fel MXT och halvtiden är 50mrdr/år?
Så totalkostnaden skulle bli 300mrdr/år lite drygt?
Jag kan tänka mig kostnadsposter att avstå upp till det beloppet 😀✊
Vi skall ju dessutom ha arbetstidsförkortning med bibehållen lön redan – huvudfråga för oppositionen
Nej, se ovan!
Då är jag med 👍
Inga barnvänner här direkt 😳
Handlar väl inte om att vara emot barn, det är väl förslaget på hur det ska lösas som kritiseras?
Jag har tyvärr inget bättre svar att komma med själv annat än att jag tror att man måste försöka få till attitydförändringar.
Tror nog att vi tyvärr måste acceptera hur det ser ut och skapa ett samhälle som fungerar utan ökad befolkning, och kanske snarare en sakta minskning.
Jag tycker alla kommentarer ovan är typ
– oro över framtiden.
Har man ekonomisk stabilitet, bra skola, bra fritids, barnen tränar sport och man har råd hjälper väl det?
-förverkliga sig själva
Nu kan man ju göra det när man jobbar mindre och har råd med mer?
-tiden
Ja med mer tid löser man det.
Det är ju i och för sig en intressant kommentar ovan från Westley och på Substack från Birger – vi behöver inte fler barn.
Jag tog avstamp i den allmänna debatten kring det demografiska problemet naturligtvis och utgick ifrån att det var ett problem.
Då är ju denna intressant nu när man googlar runt på det
https://www.gp.se/ledare/gastkolumn/sverige-behover-inte-okad-invandring.b0926380-93a8-4d95-8d5d-48b2457b892e
För det första skall vi ju jobba längre så gruppen i arbetsför ålder blir större än tidigare.
Och sen har argumentet använts politiskt för att bättra på gruppen billig arbetskraft – det är kanske i den ändan man ska börja.
Behöver…. Brrr…
Från en naturvetares perspektiv, syftet med livet är att fortsätta, dvs reproduktion.
Children of Men (boken naturligtvis >>>filmen) är en dystopi, inte en instruktionsbok.
Sedan kan klimatdårarna och de värsta utilitaristerna (Tännsjö, typ?) säga vad de vill. 🙂
Han har nog en poäng, det är väl främst arbetsgivarna som har störst intresse av att vi blir fler.
Hög arbetslöshet håller lönerna nere och ger en större rekryteringsbas.
Sen varför SKR driver på i samma riktning är för mig lite märkligt, men det är klart i de flesta kommuner är väl just kommunen bland de största arbetsgivarna.
Det är väl Centerpartiets syn på varför de vill ha hög invandring. Mycket billig arbetskraft, sedan att det blev en dyr utgiftspost verkar inte bekymra dem.
Det faktum att vi har möjlighet att skaffa oss en bra utbildning, både kvinnor som män, gör att vi skaffar barn senare, och således hinner med färre, samt att det blir svårare. Så, det är en negativ konsekvens av en i grunden positiv sak. Själv blev jag far först vid 37 års ålder, skulle gärna haft barn tidigare, men man bör ju vara två om en sån sak. Det blev dock bara ett, troligen pga åldern.
Framtidstro kan spela in, och det gör det förstås mera på vissa ställen, t.ex. Ryssland.
Möjligheter till utbildning spelar troligen större roll än framtidstron, annars skullle det inte födas så många barn t.ex. i palestina, och många u-länder, där de knappast har någon framtidstro. Det är väl också så att de känner att många barn ger en tryggare framtid med flera som kan försörja familjen. Lite som det var här för 100 år sen.