Dengamle – en inte alltid så lyckad vandring genom världshistorien, 16 Oktober 2026

Denna Fredag kommer så första kapitlet till boken Dengamle – en inte alltid så lyckad vandring genom världshistorien. Man kan sitta och fila exakt hur länge som helst har jag börjat förstå.

Alla likheter med DenGamle är oavsiktliga och jag har laddat upp med en hel juristfirma på öppen räkning.

Välkomnar kommentarer och feedback – negativa som positiva. Eftersom jag aldrig fick blockknappen av MXT är det riskfritt att blåsa på för han kommer ge er utökad login som belöning för kritik.

Har lagt en rätt bred korridor där Dengamle kan röra sig under 1500år av vår historia + en hel extravärld. Snott från alla möjliga håll och skriver som jag tycker är kul.

Lyckas tydligen hålla ihop ett kapitel men längre än så är det svårt med koncentrationen. Förmodligen kapitellånga djupdyk i nån händelse och sen hoppa vidare till nästa, och försöka att inte motsäga mig själv.

Glöm inte att ladda upp med några långburkar Mariestads för det är Fredag.

Kapitel 1 – Begynnelsen.

Dengamle har vandrat vår värld sedan vikingatiden och har väl egentligen sett det mesta vid det här laget då han är en äventyrlig själ. Han har stått mitt i historiens stora epicenter där det inte alltid gått till så som det beskrivits, och inte sällan på grund av honom.

Få tror på hans historier och han har fått vänja sig vid att vara en ensam nomad i ett samhälle i ständig förändring. Vissa perioder har varit svårare att ta sig förbi än andra, när pesten rev genom Europa eller häxbränningarna härjade som värst saknar han inte. Han klarade sig dessutom ifrån att brännas på bål genom mer tur än skicklighet och även om han har en regenerativ förmåga hade bålbränning med obligatorisk efter-stegling tangerat denna.

Vår värld är oändligt större än vad vi människor kan ta in, inte till ytan men utöver de tre dimensioner vi kan uppfatta finns det ett flertal till som namngivits olika hos olika kulturer eller religioner genom världshistorien. I ständig rörelse överlappar dessa ibland eller så uppstår det sprickor. Vi får då ögonblicksbilder av sådant vi inte kan förklara vilket gett oss alla skräckfilmer på Netflix för fredagsmyset med småbarnen till exempel.

Andra i dessa dimensioner lever ungefär som oss, sen finns det de som kan flyta mellan planen och till sist de som iallafall kan läsa av dom där de sistnämnda är de vi kallar synska eller spirituella. Precis som vi människor mest för krig med varandra för att tillskansa oss det andra slitit ihop är det en ständig kamp i alla de andra dimensionerna som ibland spiller över även i vår. Dom kallas i boken för skuggvärlden.

Dengamle är en av få helt vanliga människor som har har haft så lång tid på sig att han dels har fått insyn i delar av denna för oss okända värld och också sprungit på väsen och varelser olika oss genom åren. Vissa har precis som Dengamle ett längre livsspann och dom hälsar glatt på varandra när dom stöter ihop på gatan med några hundra års mellanrum.

I det som senare skulle bli Sverige övergick järnåldern i något som fått heta Vikingatiden med start runt 750-800 e.kr.

Till norden flyttade det in jägarfolk från kontinentala Europa när inlandsisen drog sig tillbaka för 10 000 – 11 000 år sedan.

När civilisationer kom och gick i de bibliska landen, inte sällan genom total utplåning och med marken saltad, fick de som befolkade norra Europa leva i relativ fred i sitt karga hörn eftersom ingen annan gillade kalla vintrar och dåligt med mat.

Dom var jordbrukare, fiskare, jägare och sjöfarare. Ett med den tidens mått mätt resligt folk på grund av sin köttrika kost och formidabla krigare som tillbad de nordiska gudarna fram tills att kristendomen spred sig även i det avlägsna norr.

Dengamle föddes Arne (Örn) son till Frode i nådens år 773 e.kr som tredje barn i en jordbrukarfamilj bosatta vid kusten i det som idag är Västergötland. Efter några hundra år kom han på att det enklaste är att passa in så han har för vana att ta sig ett nytt arbetsnamn vid början av varje århundrade. Arne var och är hans givna namn även om han ibland ljuger och säger att det är Bald Eagle. Vissa århundraden har Arne varit vanligt så då har han kallat sig det, I boken får han heta Dengamle.

Själar återföds inte sällan i ny kropp men utan den kunskap och erfarenhet vi gick bort med, våra förfäder följer sedan dessa återkomna genom sina liv där vissa är ämnade för stordåd och andra mycket mindre. Arnes livsresa var absolut noll, inget skrivet i stjärnorna där inte och ingen förfader var det minsta intresserad när han kom till världen med ett gällt skrik och viftande armar.

Hans äldre bror var uppskriven som jarl.

Sen finns det alltid det okända, livets slump som ingen kan förutse och när Arne var 9år gammal blev hans äldre bror skadad under en jakt – ett vildsvin sköt fram ur ett snår och gav brodern ett bett i låret. Den orolige fadern gav sig iväg efter häradets schaman (eller Völva men vi använder schaman) för att försöka rädda sonens liv.

Det fanns en uppsjö av schamaner i norden vid den här tiden, dom var helare, sprituella, magiker och rena bedragare – alla på olika nivåer. Dom behärskade naturens helande egenskaper, kunde kommunicera med den andliga världen och idkade själavård. Dessa rådfrågades i allt möjligt och varje man av betydelse hade en på öppen räkning att rådfråga i stort och smått. Vissa tillhörde mörket och andra ljuset, alla smutskastade varandra så ofta tillfälle gavs så det var inte alltid lätt att veta i vems händer man hamnade alla gånger. Det brukade gå på rekommendation och inte sällan fanns det en go-to schaman per härad som över tid mutat in området och jobbade på timme.

Den schaman som fanns tillgänglig i häradet var en nivå fem ljus magiker med excetionella förmågor vilket var ovanligt, hon var också mycket gammal så skärpan var inte vad den en gång varit. Inget låg nära något annat och kvinnan hade halvsprungit efter fadern i två dagar för att hinna fram i tid. Hon visste redan vad som stod på spel -den äldre broderns liv måste räddas och ett liv måste bytas mot ett liv, så pass allvarlig var skadan. Om detta visste fadern naturligtvis ingenting men svarade pliktskyldigast på alla frågor om familjens övriga barn och vem som var sämst på att svinga ett träsvärd.

Först fick kvinnan ett mål mat som brukligt var och föräldrarna tog fram starkmjöden då det gällde att hålla sig på god fot med en så pass betydande gäst utöver att deras sons liv stod och vägde. Schamanen var alldeles för törstig efter allt halvspringande men då skicket på den äldre brodern försämrades under middagen kunde hon inte vänta – bara att sätta igång.

Den äldre sonens liv skulle räddas mot att Arnes liv förkortades för han var i särklass sämst på svärdfäktning. Arne fick lägga sig bredvid brodern i sängen och med hot om enormt med stryk av fadern ligga helt stilla.

Sen gick allt fel

Lädersäcken tömdes på en låg pall invid sängen och redan där började kvinnan röra ihop de olika pulvren och talismanerna. Behandlingen var utöver dessa attribut ett batteri med besvärjelser och riter hon förvisso kunde utan och innan men på grund av berusningsgraden blandade hon ihop också dessa i en vild röra.

När en nivå fem magiker slumpvis börjar blanda allt hon har framför sig riskerar man en kosmisk kollision. Luften låg tät av alla olika sorters pulver hon blåste över sängen, talismaner och mynt flög i alla riktningar och besvärjelse efter besvärjelse västes i fel ordning blandat med handrörelser, ryckiga danser runt sängen och ett lågt mässande.

Arne somnade av den rytmiska rösten och det taktfasta dunkandet på trolltrumman så han sov sig igenom att bli uppgraderad till ett mycket långt liv där kroppen dessutom fick en regenerativ förmåga.

Den äldre brodern fick ingenting.

Schamanen lyckades lappa ihop brodern hjälpligt med de örter och besvärjelser som fanns till hands och var för berusad för att inse sitt misstag. Dessutom hade hon ett fullt schema i veckan och så fort hon var klar tackade hon för sig, rafsade ihop allt i lädersäcken, sträckte sig efter en lång sträng torkat kött när ingen såg och sprang vidare.

Förväxlingen gick således alla helt förbi när det begav sig och Dengamle var ett oskrivet blad utan vägledning.

Det här misstaget gjorde inte Arne, eller Bald Eagle, till en stor krigare alls men vid den här tiden byggde man sig stark genom att bruka marken. Man lärde sig per automatik att jaga och slogs ständigt med syskonen eller fick stryk av fadern. Vilka pojkar och flickor tyckte inte det var kul att få ett kort träsvärd av föräldrarna och sen jaga syskonen över gårdsplanen med sitt skinande gyllene bredsvärd.

Grunden till en stor krigare fick man med sig redan från modersmjölken uppe i det karga landet i norr men det var en helt annan sak att stå i fullt stridskaos med adrenalinet pumpande och försöka tvinga tillbaka instinkten att fly. Det måste man uppleva och överleva, framförallt fick man inte skämma ut sig inför den egna gruppen inte nödvändigtvis i den ordningen. Feghet i strid gav omedelbart ett nedsättande smeknamn som följde en livet ut parat med garanterad singelstatus för ingen gillade en fegis på den tiden.

Som fader väljer man tidpunkten för sitt barns elddop med omsorg om det går. Ja, gården kan bli överfallen och då kämpar alla för sina liv men att ta med sig barnen utomsocknes eller på andra krigståg togs det inte lätt på. När det så till sist gjordes var det under faderns och vänners vägledning där man om möjligt gradvis byggde upp sitt barns exponering mot livsfara tills man kunde lita på att dom överlevde.

Familjer levde ofta isolerat och andra som ville ta för sig av det man hade var det gott om, en ansvarsfull fader försökte alltid lära sina barn självförsvar så tidigt som möjligt och det var i förlängningen samma färdigheter man hade användning för senare i livet i de konflikter som kunde uppstå. De äldre barnen fick försvara med yxa eller svärd i närheten av fadern och de mindre med pilbågen en bit bakom. Moderns uppgift var att skydda de minsta inne i huset där hon också var sista försvarslinjen redo att ta fighten bakom dörren om det behövdes. Ett vikingatida djupförsvar där ett inte helt oanseligt antal yrkeskriminella fått en yxa i bakhuvudet när dom brutit sig in genom ytterdrörren i tron att huset låg öppet för plundring.

I det större område en grupp vikingar bosatt sig i huserade ofta en storman. En formidabel krigare som hade det lite bättre ställt så han haft råd att heltisdanställa några krigare som kallades för hird. Sen fick resten av området, eller häradet, finna sig i hans pålagor och det fungerade ofta eftersom dåliga stormän brändes inne nattetid så att man över tid hade landat i en terrorbalans som faktiskt fungerade.

Det här var fröet till vår moderna demokrati även om vi i vår tid glömt bort att man skall bränna ned dåliga politikers hur efter att man barrikaderat igen dörren för annars fungerar inte terrorbalansen.

Under hundratusentals år har den ljusa och mörka sidan legat i krig med varandra och bägge försöker få med sig människligheten på sin sida.

Ibland reser sig ett stort mörker som när en korpral i Tyskland genom den mörka sidans försorg tog sig till toppen, och dom helt tappade kontrollen. Det tyska tredje riket var mycket intresserat av det ockulta men i utrotningslägren passerade både de ljusa och mörka så fort dom kunde gripas – så här i efterhand ångrar sig den mörka sidan djupt och har avhållit sig ifrån liknande tilltag under ett hundratal år eftersom dom slickar sina sår fortfarande.

Ibland är det istället mänskligheten som gjort gemensam sak och närapå utrotat skuggvärlden när den varit för öppen.

Nu idag lever skuggvärlden under ett strikt regelverk där man dels håller sig dolda och sedan har en balans mellan den ljusa och mörka sidan där bägge har världsomspännande organisationer för övervakning, och rättskipning, av motståndarlaget. En byråkratisk koloss som kan fälla den bästa med all sin administration.

Den här världen har Dengamle lärt sig att navigera efter sina 1500 år på jorden, och även om han inte har några vidare spirituella förmågor trots idog övning är han högt värderad på S8L-kontoret sedan nåt hundratal år tillbaka. Hans regenativa förmåga är ovanlig och med sin långa livserfarenhet har han självupplevda kunskaper och färdigheter många andra bara kan läsa sig till. Ett och annat trick har han dessutom snappat upp på vägen och är lätt att umgås med socialt till skillnad från många ljusa magiker som drar sig in i sina skal ju starkare deras förmågor blir. Dom blir udda fåglar som tolereras på grund av sin rang men ingen vill egentligen ha med dom på personalfesterna. Dengamle ler alltid brett åt alla och tackar aldrig nej till en kall öl, en personalfest med honom vill ingen vara först att lämna speciellt inte när den stora stöverlformade ölsejdeln kommer fram och en shot jägermeister sakta sjunker ned till botten i ett hav av gula bubblor.

Så har det inte alltid varit och hans resa började när ryktet nådde häradet om en återvändande vikingaflotta som färdats över havet till en grön ö och återkommit med långbåtarna nedtyngda av bortrövade barn, kvinnor och det enorma byte dom tillskansat sig.

Året var 793 e.kr och Lindisfarne var nedbrunnet till grunden.

”man kunde bara gå rakt in, männen gick ned på knä så det var ännu lättare att hugga dom i nacken och det fanns mer guld än vad vi kunde bära med oss”. Vem hade inte blivit intresserad av det – låg risk för död och en genväg till att bli byns rikaste på bara några månader. Alternativet var att bruka jorden hela sitt liv med tilltagande artros så man iallafall lämnade något efter sig till sina barn för dom att bruka under sina liv, och så vidare med krökt rygg (och artros) i generationer. Helt plötsligt presenterade sig en attraktiv life-hack som ingen ville missa.

Vid nästa möte i stormannens långhus var Dengamle mer än lovligt intresserad att kapa åt sig en plats men det var alla andra också. Med sina 20år och oprövad i strid var han ingens förstaval alls, inte ens vald sist blev han och fick stå där illröd i ansiktet och skämmas. Det här var före skolan men vi alla vet hur det känns att bli vald sist på gymnastiken när ingen annan finns kvar, inte speciellt upplyftande alls.

Plundringståget omfattade nåt tiotal långskepp där varje skeppsägare, eller styrman som vissa börjat kalla sig senaste åren, per automatik blev ansvarig för de på dennes fartyg. Dom delade in sig i två grupper, skulle landstiga några kilometer ifrån varandra, kamma av landsbygden tills man hittat guldet och åka hem – en vikingatida smash-and-grab kupp. Fadern och hans äldre bror fick plats på ett långskepp i den första gruppen.

Stormannens roll var att ge sin välsignelse till företaget och sen ta oskäligt stor del av vinsten för den ynnesten.

Det var inte stärkande för Dengamle att se ortens alla förväntansfulla män göra sina förberedelser, dunka varandra i ryggen och med breda leenden diskutera vad dom skulle göra med allt guld när dom kom hem. Dessutom steg dom direkt till toppen i anseende hos byns ogifta som inte bemödade Dengamle med en blick. Dengamle tänkte att dom där skulle man nog kunna kalla för guldgrävare vilket faktiskt är ett uttryck som överlevt ända till modern tid.

Många fäder var som sagt av nöd tvungna att träna alla sina barn i självförsvar, även döttrarna. I vikingasamhället hade kvinnan och mannen samma status – det var även det en vidareutveckling av att dåliga män brann upp i sina sängar tills det blev formaliserat i lag av ren självbevarelsedrift. Det var däremot vanligare att stormännen anställde män i sin livvakt, eller hird, och att mannen i familjen var den som ställde upp när orten kallades till försvar eftersom kvinnorna var viktigare för barnen.

Det betydde inte att kvinnorna inte kunde strida och det fanns absolut kvinnliga yrkeskrigare även om dom var snäppet färre än männen så endast ett fåtal fanns med i expeditionen.

Inget av det där fick Dengamle att känna sig bättre.

Dagen D kom så till sist med led av män som baxade sin utrustning ned till den provisoriska hamnen och kramade om sina sina familjer med löften om snar uppgradering inom några månader. Man kunde skära förväntan i luften med kniv, det här var något nytt och spännande för byns alla äventyrliga – vilket i stort sett var alla som kunde svinga ett svärd utom Dengamle, åldringarna och barnen.

Han tänkte inte gå ned till den stora folkfesten men eftersom alternativet var att slakta höns bestämde han sig för att ta sig till hamnen ändå, att inte bli vald alls sved något oerhört fortfarande.

Det hör till historien att Dengamle har oförskämt mycket tur, de besväreljser schamanen blandade ihop påverkade även hans sannolikhet för positiva utfall, singlar han slant förlorar han sällan. Senare i livet provade han sin lycka i Las Vegas tills han blev portförbjuden på vartenda kasino i staden då han vann något kopiöst. När han inte kunde beslås med fusk blev han portad ändå med hänvisning till det finstilta i hotellets regler han aldrig fick läsa.

Väl nere i hamnen efter att den första gruppen avseglat stod Dengamle och fingrade på ett av långskeppens drakhuvudornament som såg ut som ett grovhugget torskhuvud ungefär och gled bort i sina funderingar. En av männen snubblade till under bordning och fick vaden genomborrad av ett kort svärd. Skeppets ägare, eller styrman, förstod att han var en roddare kort och ställde högt frågan om det fanns någon man som var beredd att ta hans plats – Dengamle var närmast och hoppade kvickt ombord helt utan utrustning, en sån här chans antingen tar man eller så gör man det inte tänkte han.

Det där blev lite hans signum, göra först och tänka sen.

Skeppets ägare synade honom och sa att till roddare duger han gott men andel får han inte – Dengamle blev absolut överlycklig, resten löser sig tänkte han och andel förstod han ändå inte vad det betydde.

Resan över blev miserabel, regn, vind och eftersom han inte tagit med sig matsäck eller regnskydd fick han genomblöt tigga något att äta bäst han kunde under nån vecka.

Land angjordes en bra bit söder om Lindisfarne och Dengamles uppgift blev disktjänst efter att dom slagit läger.

Områdets boende hade siktat skeppen ett par dagar innan när dom kommit för nära kusten och letat efter Lindisfarne tills dom gav upp och landsteg där dom befann sig. Dessutom fanns en baron med egna knektar och en mobiliserbar områdesvakt någon dags ritt bort från det provisoriska vikingalägret – väldigt långt ifrån lättdödade obeväpnade munkar.

På natten den andra dagen försökte baronen angripa lägret framåt småtimmarna, det ligger i en anglosaxares natur att alltid försöka fuska sig till en seger och baronen förnekade sig inte.

Dengamle vaknade med ett ryck till ett inferno där skrikande män höggs ned runtomkring honom och stridslarmet var bedövande. Han tog upp en stridsyxa från marken, lik de tomahawks vi vant oss vid från filmerna om indiankrigen, som han sen stod och vägde i händerna några ögonblick tills han lyckades tvinga bort impulsen att springa tillbaka in i tältet.

Han hade lärt sig hantera detta vapen sedan barnsben och var i god fysiskt form, men scenen framför honom var okänd och så kaotisk att han blev överväldigad – en skrämmande mur av död han inte ens kunnat föreställa sig i sin vildaste fantasi, och då var ärofyllt krig snudd på det enda han gick runt och dagdrömde om.

Dengamle tyckte sig se en öppning och kastade sig sen rakt in i den böljande striden med en ungdoms oförstånd. Det var just av detta skäl fäder alltid försökte finnas till för sina söner under deras första strid, så att dom inte kastade sig rakt in i en böljande strid med en ungdoms oförstånd.

Nu var han inte en ypperlig krigare alls ännu men hans regenerativa förmågor gjorde att han kunde ta emot fler slag och hugg än någon annan nu levande man och fortfarande stå upp. Detta tjänade honom väl när han nu skulle genomgå sitt elddop alldeles på egen hand.

Anglosaxarna var inte alls av samma, för den tiden, imponerande kroppsbyggnad som nordmännen eftersom jakträttigheterna var mer begränsade och dom hade mindre tillgång till proteinrik kost. Utöver baronens egen vakt var ingen egentligen soldat men hade tränats i strid på helgerna. Dom rörde sig i formering och försökte komma ihåg sin träning.

En viking är en krigare som accepterar att man ibland behöver strida samordnat och formerar sig i försvar, anfall eller skydd för att dom måste – individens styrka och förmåga var avgörande. Bägge sidor anpassade sig över tid och till sist med lika portion bedräglighet och tur lyckades öriket frigöra sig från vikingaplågan.

Ängsliga var vikingarna inte heller, att stupa i strid och komma till Valhall var en hedersbetygelse även om Dengamles totala avsaknad av rädsla mest berodde på att han inte förstod bättre.

Dengamle gjorde som han lärt sig hemma på gården och gick vilt svingande med stridsyxan lös på en grupp kortväxta anglosaxare och tog direkt ett hugg i sidan vilket hade fällt en fullvuxen man. Inte det minsta godkänt men då detta inte saktade ned honom och han kunde hantera hantera sitt vapen föll knektarna en efter en i ett moln av dödande yxhugg.

Övriga vikingar hade till sist börjat bilda en defensiv linje ett tjugotal meter längre bak och ropade till Dengamle att backa in under deras sköldmur. Dengamle hörde ingenting i stridslarmet och började nu få upp gasen rejält. Han fick syn på nästa grupp med tre engelsmän som stod hukande bakom sina sköldar och med stigande oro följt hur denne uppenbarligen formidabla krigare med lätthet fällt fyra av deras kamrater – nu vände han till på köpet uppmärksamheten mot just dom.

Anglosaxarna hade ingen nordisk mytologi där vinnarna kommer till Valhall och rädsla förlamar.

Med ett vigt hopp brakade Dengamle rakt in i den andra gruppen som nu var mer intresserade av hur breda sköldarna var än att bruka sina svärd och den korta stridsyxan träffade mjukt åt vilket håll han än svingade den. Återigen fick han ta emot ett hugg men efter en kort strid låg även denna grupp män orörliga på marken.

En bit bort stod så yrkesknektarna med sheriffen som ledde milisen, och på tryggt avstånd bakom dom baronen. När Dengamle satte av i deras riktning hade dom sett tillräckligt. Ingen anglosaxare med lite självrespekt stannar heller kvar när ledarna lägger benen på ryggen så hela den anglosaxiska linjen drog sig tumultartat tillbaka.

Striden var över.

Dengamle snubblade över ett spjut som låg på marken och när han med viss möda lyckats kravla sig upp på stumma ben hade resten av hans grupp hunnit ikapp och ryggdunkningarna haglade.

Det kaos han precis upplevt snurrade runt i huvudet så han nickade mest med ett osäkert flin och funderade på hur han presterat. Hade han varit en fegis eller inte överskuggade allt annat för evig singelstatus var lika med en dödsdom. Han förstod inte heller varför varenda viking gick fram och dunkade honom på axeln med en hövlig nickning, först trodde han att han skulle få skäll för att han snubblat vilket ju inte varit så snyggt det förstod han.

Efter ett tag lyckades han lägga ihop ordsalladen som bombarderade honom och förstod att han hade kämpat väl, mycket väl till och med. Han återhämtade sig blixtsnabbt, lade på en självsäker min och började målande beskriva hur han tänkt och navigerat i striden – allt planerat i minsta detalj förstås. Talangen att tvärvända och fånga ett tillfälle i flykten var en strikt social förmåga som tjänade honom väl genom århundradena eftersom han ofta missförstår situationer till att börja med.

Sen ramlade han ihop och allt blev svart, de skador han ådragit sig hade dödat vilken annan man som helst på fläcken så även han var mörbultad.

Eftersom baronen nu fått smaka på en fullfjädrad vikingaräd han dessutom spektakulärt förlorat, och mot bara en ung man, var han inte alls var pigg på mer förnedring så han valde det nästa bästa – rikliga mutor. Vikingarna som inte längre var stridsdugliga alls låtsades att dom ville ha mer blod och bara motvilligt accepterade mutan för att generöst rädda anglosaxiska liv – alla sidor klarade sig med hedern i behåll denna gång men det misstaget skulle ge några hundra år av plundring. Styrka måste alltid mötas med styrka hade baronen inte lärt sig ännu och det drog stor olycka över hela öriket eftersom det efter denna räd spred sig som en löpeld i hela skandinavien att bara man trummar på skölden och ser stridslysten ut får man rikligt betalt, lätta pengar.

Dengamle som låg i ett litet sjuktält med improviserad sjukvård som även den hade lett till döden för vemsomhelst utan hans regenerativa förmåga vaknade upp efter några dygn.

Något hade förändrats, när Dengamle tagit sig upp från rävskinnet och började stappla omkring bland lägereldarna möttes han med respekt och nickningar av erfarna vikingakrigare som stridit hela sina vuxna liv. Samma krigare som tidigare inte bemödat honom med en blick. Det berodde inte bara på att hela gruppen fegt backat när han stod fast vilket dom kollektivt skämdes djupt för, dom hade alla sett honom fälla två grupper engelsmän samtidigt som han tagit formidabel skada. Alla hade varit med tillräckligt länge för att förstå att Dengamle snudd på presterat bättre än dom själva skulle gjort i samma situation, och sånt stod skyhögt i kurs på vikingatiden.

Eftersom han helt ensam vunnit striden erbjöd sig expeditionsledaren generöst att ge honom en halv mans andel vilket en överlycklig Dengamle accepterade – för honom var det en rikedom men framöver skulle han lära sig värdet av sin insats och att inte lita på någon någonsin. Även de stupade hade rätt till sin andel, den skulle delas ut till familjerna vid återkomsten men det var viss kreativ bokföring inblandad där. Stormannen skulle också ha sina fem andelar för att han tillåtit expeditionen, då han hade en stor hird betalade man alltid med ett leende och bugning även om man svor så det osade inombords.

Baronens generösa muta fördelades bland expeditionsmedlemmarna, alla började jämföra guldsmycken, räkna sina mynt och glömde bort Dengamle. Han hade blött som alla andra, legat utslagen och var väl en tuff jäkel som haft tur med var huggen träffade kanske.

En fullvärdig medlem i gänget var han nu iallafall med garanterad plats närhelst han ville – ingen ville vara utan Dengamle efter detta. Alla långskepp hade stående inbjudan och råkade dom vara fulla gjordes det plats om han bestämde sig för att välja just dom. Det gick så långt att han till sist valde långskepp efter vilken mat dom lovade honom under resan. Då han förhandlade hårt om sin speciella färdkost blev det väldigt mycket rökt biffkött under hans resor kommande femtio år.

Här börjar så en resa genom århundradena för Dengamle där hans första mansålder var den svåraste eftersom han åldrades iögonfallande långsamt och till sist var tvungen att lämna sin familj när hyllningarna avtog och misstänksamheten övergick i hotfullhet.