FÖLL NER i en BUNKER — berömde soldaterna. Hur förklarar man STORMNING i STRUMPOR? | Vasyl Zakharets

Talare 1

Var var du? Vad gjorde du? Jag tar dig till Pidarskyi-bunkern med en robot, där, den där, terminatorn. Och du bara tittar, och du är som, ooo, ja, vad gör den? Antingen armarna eller benen, vem flyger iväg först? Ja, ett, två och tre. Den lilla mannen hade ingen fallskärm, egentligen. Jag tror nog att frun kommer att på något sätt ta sig runt, när hen inte hör.

Talare 2

Kan man nu komma med på listan över de militärtt olämpliga, vem är det egentligen? Kontrollerade positionen, föll ner i en bunker, berömde för kamouflaget.

Talare 1

Ja, hämta mig. Nej, på riktigt, det var vid Marinka, i maj, jag minns det. Ja, det var lugnt där, soldaterna var kamouflerade, det var allt. Jag kom också dit då, jag gillade att gå runt i positionerna. Jag, ärligt talat, de var till och med så väl kamouflerade, och för mig, jag säger, vid den tiden, så väl kamouflerade, jag var så…

Talare 2

Lille mannens fallskärm fanns inte, i princip, men känslan av fritt fall fanns. Det är det där fallet när din befälhavare är född för krig.

Talare 1

Det är bara så att ingen, säger man, vet var brigadchefen var när han fortfarande var bataljonschef. Var, säger jag, jag sneglade runt, vad jag gjorde. Jag var vid Butovka-gruvan, där, med mina sergeanter, med två TM-minor, vi skulle gå till Pidarsky-bunkern, för att kasta in TM-minorna och spränga bunkern. Sedan skrek bataljonschefen på mig, jag kom ut, var var du? Vad gjorde du? Ja, säger jag, jag var på platsen. Men vi såg allt på kamerorna. Det är inte säkert att, ja, alla som tjänstgjort i 25:e brigaden, det här är ett av fallen som alla känner till.

Jag älskar att kriga. Jag gillar när allt brinner, allt ryker och fienden är så obekväm som möjligt. Jag ska säga, till exempel, när jag var befäl, så var det till exempel enklare för mig att ta automatkarbiner, en SPG, gå ut och ställa upp dem på fältet. Att banka på dem, plocka isär dem, alltså direkt. Sedan steg jag i graderna, blev till exempel stabschef för bataljonen, och då dök det upp mörsare och annat.

Och då skulle det vara ointressant att jobba med en SPG eller en kulspruta, om det redan finns en mörsare, då kan man verkligen plocka isär fienden med något slags vunderwaffe. Och kontakten med brigadchefen, ja, det gillar jag faktiskt också, varför? För att det springer en fiende över fältet, men han blir beskjuten av artilleri, bombplan, FPV, och man tittar bara: ja, vem är först? Och nu, antingen armarna eller benen, vem flyger av först?

För mig är helt enkelt frågan om krig, frågan om stridshandlingar, något som jag nog, tyvärr, sätter i första rummet, till och med över familjen. Åh, min fru kommer nog någon gång att bli galen när hon får reda på det. Hon kommer säga: du har blivit tokig. Men jag kan inte lämna de där ögonblicken i tjänsten, jag vill ha inflytande, jag vill att allt ska vara under kontroll, även när jag är i ledighet.

Om du arbetar, om du är krävande mot dig själv, så kommer personalen att bli likadan.

Talare 2

Han kan med hjälp av tändstickor, tre strumpor och kanistrar förklara en komplex anfallsplan.

Talare 1

Det är enkelt. Ett, två och tre. Och allt är tydligt, allt är enkelt. Ju enklare uppgiften är, desto enklare är den att utföra. Det viktigaste, säger jag, är att ni inte är tröga, säger jag. Om det inte går, om ni inte kan, säg till. Det är allt, säger jag. Det viktigaste är att inte vara trög. Och resten kommer vi att fixa, vi kommer att klara det.

Talare 2

Befälhavaren som konstnär. Konstnären i basker.

Talare 1

Jag går fortfarande i en vinröd basker. Den tilldelades mig en gång, jag tog på mig den. En av symbolerna, förmodligen, för orubblighet. Förmodligen, om jag inte hade varit, kanske, fallskärmsjägare. De problem, de utmaningar som ställdes, jag hade förmodligen, kanske, inte överlevt dem. Eller, kanske, att mitt liv inte hade blivit som det blev, fallskärmsjägarna härdade mig. Vi fick alltid lära oss att vara kreativa. Att alltid, vet ni, söka okonventionella lösningar.

Sådana att uppgiften kunde utföras med minimala förluster. Du utförde uppgiften, du har baskern på, du är snygg. Allt är perfekt.

Talare 1

Jag minns bara att jag kom till brigaden så här. Jag hade en bunt, en andra bunt med papper. Och jag ba, vad är det här? "Det här", säger de, "är dagliga dokument". Jag ba, ooo, säger jag, grabbar, nu räcker det, låt oss förenkla, digitalisering. Armia Plus, SEDO, säger jag. Allt så mycket som möjligt, säger jag, så att de inte bär hit alla dessa papper till mig.

En folkmassa av officerare strömmade in till mig, säger jag. Jag letar inte efter ett tillfälle att driva med någon. Jag delar bara, alla där är så sömniga, det är tungt för dem, allt, de är trötta. Och efter två minuter börjar vi skratta. Men då blir alla genast motiverade, piggare. Det ska alltid finnas ett leende på läpparna, och ett klart sinne.

Talare 2

Lugnt, utan skrik, utan panik, skrattade och nu kör vi. Jag skulle verkligen önska att alla befälhavare var så hederliga.

Talare 1

Man måste vara ärlig, ja, återigen, inför sig själv och inför människorna. Oavsett vilken uppgift det var i vakttornet, oavsett vilka omständigheter det var, måste man alltid tala sanning ansikte mot ansikte. Ljuger du en gång, bedrar du, så kommer man inte att tro dig sedan, och ingen kommer att lita på dig. På detta bör man, i princip, bygga allt.

Talare 2

Befälhavaren ser alltid människan i dig, inte en stridsenhet.

Talare 1

Det är det viktigaste. Vi kommunicerar med en människa. Vi kommunicerar inte, ja, med ett stridsfordon, med en robot, med en terminator; vi har bara människor. Om du i första hand kan lugna och stötta en människa, så kommer den människan alltid att stå vid din sida. Hen kommer att utföra uppgiften, hen kommer att vara rädd för att svika. Inte bara av rädsla, utan också för att hen respekterar dig. Hen vet att du stöttar hen, kommer att hjälpa till, och om det behövs, kommer du att rädda hen ut. Jag försöker aldrig visa panik, att det är kört, att vi alla kommer dö, att det är slut för oss.

Nej, tvärtom. Att stötta, att lugna; det är allt det där kaoset som ibland uppstår i brigadens ledningscentral, eller till och med i bataljonen, att det är över, att befälhavaren nu bryter samman. Ja, lugnt, nu kommer allt, allt kommer att gå bra. Jag säger till den underlydande, jag säger: "Vad med dig, trodde du att du skulle dö eller vad?" Jag säger, och då reagerar alla direkt så: "Nej, vi ska inte dö, vi är redo att fortsätta strida", allt det där. För det första ser soldaterna att befälhavaren inte är rädd.

För dem är det tecken på att allt kommer att gå bra. Om befälhavaren inte har gett upp, inte har gett upp i någon situation, oavsett hur sorglig, svår eller förlustfylld den är, om befälhavaren inte har gett upp, kommer allt definitivt att gå bra. Och så länge vi håller ut, vi skrattar, allt kommer att bli bra.

Talare 1

Om vi inte skämtar om oss själva och våra tabbar, ja, då blir det svårt för honom. Hur som helst, jag skulle ha blivit sårad. Här är jag då, ja, okej, allt det där, jag förlorade ett ben. Så, vad gör man? Ja, i princip, vadå, ja, här-här-här-här-här. Ja, jag kommer inte kunna springa, ja, det är lugnt, säger jag. Däremot, säger jag, kommer jag kunna gå snabbare, ja, ett-två-tre-fyra-fem och så går man.