TRANSKRIBERADE OCH ÖVERSATTA FILMER Blandade Ukrainska kanaler

Visa filmarkiv

80-talets vapen som förändrade krigets gång: Patriot – världen kämpar återigen om detta luftvärnssystem, och vad har Ukraina med det att göra?

Luftvärnssystemet Patriot har återfått sitt rykte genom framgångsrika insatser mot ballistiska robotar i Ukraina. Materialet belyser systemets tekniska utveckling, produktionsutmaningar och behovet av europeiska alternativ.


Talare 2

Kalla krigets dinosaurie. Digital Frankenstein eller en miljardslägga.

Talare 1

Nu är det svårt att tro, men för bara fyra år sedan kritiserade många amerikanska experter luftvärnssystemet Patriot skoningslöst. Systemet kallades föråldrat, klumpigt, övervärderat och oförmöget att skjuta ner moderna missiler. Allt förändrades av kriget i Ukraina, där Patriot återigen visade sin fulla potential. Det visade också Europas beroende av USA och behovet av att skapa en egen antiballistisk sköld. De hätska debatterna om Patriot-systemen pågick i två decennier, ända sedan början av 2000-talet. Pentagon försökte skapa ett annat system och startade ett projekt för en ny missil, men kostnaden för de nya utvecklingarna var helt astronomisk. Därför beslutade amerikanerna att det skulle vara mer effektivt att uppgradera befintliga missiler och system. Och det var ett rätt beslut. Det var just i Ukraina som Patriots rykte räddades. År 2022 rådde fortfarande skepticism vid USA:s militäracademies. Men redan ett år senare bevisade skickligheten hos ukrainska operatörer och ingenjörer att Patriot fortfarande är relevant.

Talare 2

Det finns inget mål, eller i princip inget mål, som Patriot inte kan bekämpa. Det är därför det är så eftertraktat just nu. Och det är därför det behövs i hela världen. Dessutom sammanföll allt med Amerikas krig mot Iran. För iranierna använde en stor mängd ballistiska robotar mot både Israel, Saudiarabien och till och med Förenade Arabemiraten. Därför är det verkligen en mycket bra konstruktion, trots att den är relativt komplex när det gäller tidsparametrar.

Talare 1

Det var just Patriots framgångar i att motverka ryska robotar som inte bara slutgiltigt skingrade alla tvivel om systemets effektivitet, utan också utlöste en riktig beställningsboom. Vändpunkten blev just nedskjutningen av en Kinzhal över Kiev den 4 maj 2023. Händelsen blev en sensation. Pentagon fick unika telemetridata från en verklig stridsinterceptering, som man inte kan få på något övningsfält. Tidigare ansåg många västerländska analytiker att det var omöjligt att skjuta ner en Kinzhal på grund av den höga hastigheten och den extrema hållfastheten hos höljet och stridsspetsen. Därför skulle en detonation av en motrobot nära målet i hopp om att skada det med splitter eventuellt inte ha fungerat. Istället rammade PAC-3 bokstavligen Kinzhal frontalt. Framgången för konceptet ”Hit to kill” – kinetisk interceptering – visade att moderniseringen av Patriot-systemen var en förvånansvärt förutseende lösning. Ryssarna själva bidrog också starkt till det amerikanska systemets triumf. Under åratal skapade de en myt om ett mirakelvapen kring Kinzhal. Utöver den vanliga retoriken om att det saknar motsvarigheter, berättades det också om det oövervinnerliga hypersoniska vapnet – robotens förmåga att manövrera aktivt i alla flygfaserna. År 2018 förklarade Putin till och med att Kinzhal är oövervinnelig mot alla existerande och framtida system för robotförsvar och luftförsvar. Men det allra första stridssammandragningen satte allt på sin rätta plats. Det som gjorde det ryska fiaskot ännu mer pikant var att de använde sitt mirakelvapen för att jaga just Patriot-system. Amerikanska tjänstemän bekräftade senare att målet för Kinzhal den natten inte var ett infrastrukturobjekt, utan själva luftvärnsrobotsystemet. Men den ukrainska besättningen reagerade omedelbart och sköt ner roboten. Patriot är inte bara en legend inom luftförsvar, utan ett verkligt tekniskt fenomen. Den främsta egenskapen är naturligtvis intercepteringsmetoden. När interceptorroboten bokstavligen rammar målet för att förstöra stridsspetsen. Men kinetisk interceptering är inte det enda sättet som Patriot kan imponera på.

Talare 2

Det ligger i Patriots unikhet. Den har en mycket högkvalitativ radar. Den kan upptäcka mål på upp till 600 kilometer. Och det speciella med denna radar är att den inte avbryts. En stationär installation – det är ett sådant högkvalitativt teknologiskt genombrott för den amerikanska militärskolan. Och när denna radar låser på ett mål, är missilen konstruerad så att den fungerar via radiokommandon. Det vill säga att den får instruktioner om var den ska flyga och hur den ska flyga. Men den har också en egen liten radar. Det vill säga att den faktiskt låser på och följer målet, ja, nästan på centimetern. Det betyder att när flera sådana missiler – fyra, fem, sex, eller om det behövs, sexton – avfyras samtidigt, så är målet förlorat, oavsett vad det är.

Dessutom finns det ytterligare en stor unikhet med Patriot. Det är sant att även den har det i konfigurationen av Astr-30-missilen, men amerikanerna har verkligen tillämpat det. Vad är det? Det är en planparallell förflyttning från själva missilen. Nu ska jag förklara på ett enkelt sätt vad det är. Vi cyklar och behöver svänga. Så vi cyklar, cyklar, cyklar, vi behöver gå till vänster eller höger, det spelar ingen roll, vi vrider på styret och en kurva uppstår, eller om det behövs – vänder vi om. Men föreställ dig nu att det finns en teknik som gör att vi cyklar och på en bråkdel av en sekund kan vi abrupt förflytta oss åt höger, vi kan abrupt förflytta oss åt vänster. Och när det gäller missilen, så finns det i praktiken i varje punkt i rummet runt missilen upp till 180 pyrotekniska laddningar eller gasgeneratorer. Och när målet är rörligt, rör sig snabbt och ändrar sin bana, kan missilen få kommando om en mycket abrupt ändring.

Talare 1

Patriot kallas med rätta för den bästa i sin klass. När det gäller att motverka ballistiska missiler finns det verkligen ingen like på planeten. Men varför kallades systemet då för en digital Frankenstein? De senaste modifieringarna av systemet använder de nyaste PAC-3-missilerna och avancerade algoritmer. Men på hårdvarunivå i systemarkitekturen finns det fortfarande kretskort och kablar från det fjärran 80-talet – det är ett arv från systemets historia.

Talare 2

Detta vapen föddes som ett resultat av tre krig under tjugonde århundradet – år 1967, det så kallade sexdagarskriget mellan Israel och den arabiska koalitionen, sedan det amerikanska Vietnamkriget, som i övergripande kronologiska ramar varade i 15 år, och i samma cykel, eftersom det är samma tidsramar – 1972, Jom Kippur-kriget, när den arabiska koalitionen försökte återta Sinai, men i slutändan vann israelerna detta krig i militär mening. Så, just då, när jetflygplanen redan hade fötts, och som en motvikt till dem föddes luftvärnsrobot-system för att skjuta ner dessa flygplan, började denna stora erfarenhet växa fram. Det är ett separat ämne att gå igenom allt. Vi kommer inte att ha tid, så helt kortfattat, varifrån Patriot växte fram. Frågan uppstod att det behövdes ett verkligt bra system som i första hand skulle skjuta ner flygplan. Och detta är det första systemet som började utvecklas redan i mitten av 70-talet och togs i fullt bruk under 80-talet. Och det som fanns fram till mitten av 80-talet är det som är utrustningen PAC-1. PAC-2. Nu dyker allvarlig ballistik upp, kryssningsrobotar dyker upp, allt-allt-allt utvecklas. Strategiska motståndare, både USA och Sovjetunionen, följer varandra och arbetar för att ligga steget före. De funderar på hur allt detta ska skjutas ner. Och Patriot genomgår verkligen sitt eldprov år 1991. Det är kriget i Persiska viken, där Irak ockuperade Kuwait, men samtidigt valde Irak, i sin existentiella mening, Israel som mål och avfyrade minst 40 R-17 "Elbrus"-robotar mot Israel. Det är en ganska bra sovjetisk konstruktion som kunde ha upp till ett ton sprängmedel i sitt stridshuvud, och de irakiska styrkorna övervägde också seriöst att placera ett kemiskt stridshuvud där; en ganska snabb robot med en hastighet på upp till 6000 km i timmen, ganska tung, upp till 6 ton. Och där arbetade Patriot för första gången i form av PAC-2.

Vad är PAC-2-delen? Själva roboten är en fragmenterings-sprängrobot, vilket innebär att roboten närmar sig målet som ska förstöras. Det vill säga att ett speciellt kommando ges, den exploderar, och ett enormt moln av splitter bildas – för övrigt är det exakta antalet hemligstämplat än idag. Och dessa splitter väger mellan 2 och 45 gram och målet oskadliggörs. Men här finns en mycket stor diskussion, den måste faktiskt förklaras, för vi går mot det ögonblick då PAC-3 dyker upp. Praktiskt taget alla "Scud"-robotar – enligt NATO:s klassificering R-17 "Elbrus" – sattes ur bruk. Jag uttrycker mig mycket korrekt genom att säga att de sattes ur bruk. Varför just så? När hela detta moln exploderade, och allt rör sig snabbt, rör sig själva anfallsobjektet, i vårt fall R-17 "Elbrus", och roboten rör sig. De skiljs åt på millisekunder, och när man senare lyckades undersöka det som hade fallit, såg man att stridshuvudet inte hade träffats. Det förstördes antingen där bränsletankarna fanns, eller där själva motorn satt. Men stridshuvudet kunde nå fram, om än inte till målet, utan kunde nå en viss radie och explodera. Därför tvistar specialister än idag om det var en framgång eller inte.

Eller, om vi förstår att Mim-104 "Patriot" i PAC-2-konfiguration består av fyra avfyrningscontainrar, avfyrade man alltid två-tre, eller till och med fyra robotar. Den första träffade, medan tre andra flög förbi. Är det en framgång eller inte? Och man kom fram till slutsatsen att man behövde arbeta så seriöst att det skulle finnas en garanterad förstörelse, i första hand av ballistik.

Talare 1

Och de arbetade med största allvar. Den nya generationen av PAC-3-robotar uppvisade ett nästan hundraprocentigt resultat mot iransk ballistik år 2003. Sedan sin första debut på slagfältet har «Patriot» genomgått en lång väg av modernisering. Efter hårda prövningar i Ukraina återstod det inte ens minsta tvivel om dess effektivitet. Men kritiken upphör inte, vilket dock beror på helt andra orsaker.

Talare 2

Det är nödvändigt att motbevisa några myter, mycket principiella och mycket ihållande, om antalet avfyringsenheter och antalet missiler som sådana. Att det, så att säga, råder brist på dem, att det finns för få och så vidare. Jag delar inte den uppfattningen. Amerikanerna, enbart amerikanerna själva, har mellan 800 och 900 system, siffrorna varierar något. Och detta trots att inte allt är i stridsberedskap, utan finns på lager. Totalt, sedan systemet började produceras, har upp till 1300 enheter av enbart avfyringsenheter tillverkats; i Saudiarabien finns minst 150, och av missiler i olika konfigurationer, jag understryker, olika konfigurationer, har minst 10 000 enheter tillverkats. Detta trots att, till exempel, ett land som Japan har licens att tillverka denna missil. Därför, tyvärr, kokar allt återigen ner till politik och geopolitik. Amerikanerna har ingen brådska att överlämna den till oss. Det finns faktiskt en diskussion, en mycket seriös diskussion, om att vi, så att säga, redan har lärt oss att använda drönare för att skjuta ner vissa luftburna attackmedel; man är överens om att det är, hypotetiskt sett, att avfyra en dyr Patriot-missil som kostar mellan 3 och 4 miljoner dollar. Och, låt oss säga, mot samma Shahed sedan 1936, saudiarabierna gjorde detta, vilket var absolut olämpligt, men utan att hålla med om filosofin att man inte bör köpa dyra vapen. Ja, en avfyringsenhet för Patriot kostar i sig omkring 200 miljoner dollar. Om man ser till att ett batteri består av 4–6 avfyringsenheter, är det otroligt dyrt. Och om man inser att själva radarn, och framför allt hjärnan, batteriets hjärna där beräkningarna sker, också är ganska komplex utrustning, så medför det en viss monetär motsvarighet. Men för ett konkret exempel, för att förstå, i det längsta krig som USA någonsin utkämpat i sin historia, USA mot talibanrörelsen i Afghanistan från 2001 till 2021, lämnade de 2–3 miljoner dollar. Och vad som är intressant är att varken det amerikanska samhället eller den amerikanska ekonomin kände av detta praktiskt taget överhuvudtaget.

Talare 1

En annan anledning till kritik är att det är tidskrävande och komplicerat att tillverka avskjutningskomponenter mot robotar. Den tekniska cykeln för att skapa en enda «PAC-3»-robot tar hela två år. Inuti en sådan enhet finns 400 olika delar. En naturlig fråga uppstår – skulle man inte kunna förenkla detta produktionsband och börja massproducera robotarna mycket snabbare?

Talare 2

Det är för att det är ett mycket, mycket komplicerat komplex. Låt oss inte falla för reduktionismens synd. Vad är reduktionismens synd? Det är en förenkling av vapen av denna typ. Det är otroligt många sådana detaljer, i första hand mikroelektronik. Men vi måste också förstå en mycket viktig aspekt: man kan inte bara sätta en vanlig mekaniker eller en vanlig svarvare, som kanske till och med svarvar en kolv till en bil, att arbeta med produktionen av sådan utrustning. Det är specialutrustning där människor måste utbildas och där allt måste kalibreras. Det är tid, tid och åter tid. Och låt oss säga, i den amerikanska kontexten, eftersom det är mycket viktigt, så är det också en fråga om potentiell pensionsförsörjning. För det är inte som hos oss i det sovjetiska området, där en tankfabrik fick ett uppdrag år 2018. En så stor och seriös order kommer in, arbetarna går till jobbet i tre skift, de arbetar skiftvis i en vecka, och sedan finns det inga order, fabriken stannar av, alla går hem, men de står fortfarande kvar i registren som anställda. Där fungerar det inte så. Där, om en fabrik har startats, om den ska vara i drift, särskilt inom försvarssektorn, så planeras allt årtionden framåt. Därför tar allt denna tid. Men maskineriet är igång, företaget "Raytheon" ökar sakta men säkert produktionen av missiler. Enligt min mening har de nu nått någonstans upp till gränsen på 800 enheter per år, även om jag tror att det i själva verket är betydligt fler, eftersom det finns något som kallas informationsbrus. Ingen ska egentligen veta hur mycket och precis vilken typ av sådana vapen som produceras, i princip.

Talare 1

Amerikanerna har inte bråttom att dela med sig av missiler. Den 30 oktober godkände USA:s utrikesdepartement försäljningen av 500 Patriot-missiler till Ukraina. Européer och Kanada betalar 2,1 miljarder dollar. Det låter som en seger, men det finns en nyans. Dessa missiler existerar inte. De måste fortfarande tillverkas. Och enligt uppgifter från Reuters kommer de inte att anlända förrän i början av 2030-talet. Men ballistiska missiler måste skjutas ner redan nu. Den 15 oktober skriver CNN med hänvisning till en källa att Patriot-missilerna i Ukraina har tagit slut. Och dagen innan besköts Kiev brutalt av rysk ballistik. Självklart är det en logisk fråga. Kan vi tillverka Patriot-missiler själva? Den 8 juli säger Trump personligen till Zelenskyj att vi kommer att ge er licens att tillverka Patriot. Tre veckor senare är det en annan visa. Vi måste vara försiktiga med vilka vi ger licens till. Och i slutet av oktober, istället för ett tillstånd, skickar Pentagon Ukrainas begäran till ytterligare granskning. Så huruvida det är möjligt att tillverka dessa missiler själva är fortfarande en öppen fråga?

Talare 2

Är det möjligt? Absolut. Varför inte? Det kan hända. Kommer amerikanerna att gå med på det? Det är en mycket komplex historia och filosofi om Japan. Om japanerna i praktiken redan har tillstånd att tillverka sådana vapen, vilket vi redan har diskuterat. Om detta sker, kommer det i själva verket att vara en kolossal, enorm framgång för oss. Och här måste man titta inte bara på den tekniska delen, utan även på den politiska, ideologiska och till och med historiska. Varför? Tillverkare av sådana vapen vill i ett längre perspektiv alltid att deras produktionskapacitet, även om det rör sig om licensierade vapen, ska vara skyddad. Om man översätter det till ett begripligt språk, vad innebär det? Vi bryter slutligen, definitivt och förhoppningsvis för alltid och oåterkalleligt med Ryska federationen som ett pseudo-imperium. Och jag personligen står på den ståndpunkten att hela den teknologiska skola som vi fick från dem, särskilt när det gäller vapentillverkning, sakta men säkert måste kastas i historiens sopkorg. Det är den rätta vägen. Hur det kommer att bli i verkligheten får vi avvakta konkreta resultat till, men det finns ännu en mycket intressant aspekt. I verkligheten kan man bara exportera det som redan har fungerat i strid. Inte på något annat sätt. När nyheterna når oss, om hur lång tid det tar vet jag inte, om att den första licensierade Patriot-roboten sköt ner någon våg av ett luftangrepp, då kommer vi att säga att denna inriktning fungerade och att allt som deklarerades faktiskt lyckades. Och jag personligen står på den ståndpunkten att vi inte bara ska vänta på att vi får några vapen överlämnade till oss, utan att vi måste köpa dem själva. Här bör vi i vissa avseenden till exempel lära av polackerna. När det rysk-ukrainska kriget blossade upp, bedömde polackerna situationen adekvat, och för tillfället når redan kvalitativa vapen, säg från Sydkorea, dem. Från stridsvagnar till, enligt min mening, de fantastiska KF-21-planen, som är en sorts motsvarighet till F-35. Varför har amerikanska vapen en viss särprägel? Efter att den islamiska revolutionen ägde rum i Iran 1979, och det verkar som att en eskader, jag minns inte exakt, av fantastiska F-14 Tomcat-plan blev kvar där, insåg amerikanerna att de inte har kontroll över dessa vapen. Och alla moderna vapen bygger de så att de kan stänga av dem och då kan de inte fungera. Detta gäller både F-16, det gäller MIM-104 Patriot, det gäller även själva HIMARS-systemet, därför måste man verkligen se mot både egen utveckling – jag hoppas att vi får ett Frey-system – såväl som inköp av andra vapen, medan jag själv personligen står för en bred kooperation.

Talare 1

Projekt Freja är en djärv ambition att bryta beroendet av USA och ta det egna försvaret i egna händer. Huvuduppdraget är att skapa ett luftvärnssystem som effektivt skjuter ner mål, inklusive ballistiska missiler, med hjälp av ett massproducerat och, viktigast av allt, betydligt billigare alternativ till PAC-3-robotar.

Talare 2

Och faktiskt skulle ytterligare ett luftvärnssystem, som kan dyka upp på europeisk mark, av just denna ordning – och vad innebär just denna ordning – ballistik upp till 60 och andra luftburna medel 120–160 km, vara användbart. Varför? Européerna har insett att deras system inte räcker till. Naturligtvis har "Iris-T" visat sig fantastiskt, lysande, men det är upp till 50 km. "NASAMS" har visat sig fantastiskt, lysande, men det är kort räckvidd. Och "SAMP/T", trots att det fungerar bra, låt oss säga, mot kryssningsrobotar, har inte levt upp till förväntningarna när det gäller ballistik. Det finns också ett mycket viktigt begrepp som stridsprövning. Vi genomgår stridsprövning. Vi genomgår den. Vi har redan en viss konstruktionsidé, men viktigast av allt är att vi har viljan. Vi vill arbeta med detta. Och det vore, efter min mening, ett enormt misstag att inte utnyttja detta, samtidigt som européerna själva bjuder in oss till ett omfattande samarbete. Jag vill påminna om att ju fler av dessa knutar, trådar och strömmar som kommer att förena oss med det stora euroatlantiska rummet inom den teknologiska delen, desto bättre. Vi etablerar oss som en stor militär makt. Vi går med i klubben av prestigefyllda stater, låt oss säga inom ballistik; inom ballistik finns det i hela världen endast 15 länder som kan göra detta, och vi är bland dem. Och det är, till exempel, mycket bra.

Okänd talare

Undertextredaktör M. Shchurova Korrekturläsare A. Kulakova

Originaltitel: Зброя 80-х, яка змінила хід війни: Patriot – світ знову б'ється за цей ЗРК і до чого тут Україна?

Längd: 20:27

Rulla till toppen