”Letalitet över 50%”: varför killzonen blev livsfarlig – Mirchuk och Zhadan om fronten
Diskussionen fokuserar på användningen av obemannade system som ett alternativ till konventionellt flyg i det rysk-ukrainska kriget samt betydelsen av drönare för att kontrollera det operativa djupet.
Talare 1
Kårens flyg, eftersom det inte gick vägen för oss med det riktiga tunga flyget, försöker vi hitta alternativ i obemannade system. Å ena sidan, min brandkår, där man behöver släcka lite, å andra sidan, där man behöver tända lite, så tänder vi. Så hur skulle du rent militärt bedöma det senaste året?
Talare 2
Han mer
Talare 1
Alltså, nytta. Det har inte funnits några krig med sådan dödlighet, nu är dödligheten över 50 %. Teoretiskt sett, om du upptäcks och de börjar attackera, träffa, är det sannolikt, mycket sannolikt, att det kommer att leda till döden. Vissa teknologier har de fortfarande inte, men vi har dem redan. Varför dyker det upp så många nya teknologier? För att vi kan göra inte bara två iterationer per dag, utan skicka en tredje till slagfältet redan på kvällen, där testar man om den flyger i EW-förhållanden eller inte. Jag har parker här, men om ni stänger av det här och det här för mig, så kommer denna panter, och detta, fortfarande att fungera.
Talare 2
Hej allihopa, vänner, detta är «Radio Hartia», jag heter Serhiy Zhadany. Detta är programmet «Scenariot för paraden på Magiska torget». Ett program till vilket vi bjuder in experter, specialister, människor som har kunskap om krigföring, som har kunskap om de väpnade styrkorna, som kan förklara för oss vad som händer idag kring gränserna i det rysk-ukrainska kriget. Idag har vi i studio Volodymyr Mirchuk, befälhavare för det 21:a regementet för obemannade system Lava inom «Hartia»-kåren. Herr Volodymyr, god morgon.
Talare 1
God dag
Talare 2
morgon,
Talare 1
Sergej. Tack för starten.
Talare 2
Tack för att ni kom. Vi har representanter från enheten här hela tiden, vi tycker mycket om er, och vi följer med intresse hur ni formas, hur ni bygger upp, ja, bygger muskler. Men, vet ni, jag skulle vilja höra er vision som befälhavare, mer av en strategisk sådan. ”Hartiya” är en komplex mekanism. Det finns flera brigader, det finns några ytterligare regementen. Vilken roll har enheten i denna mekanism? Vad är ni till för? Är ni en reserv, är ni för anfall, vad är ni?
Talare 1
Kårens flyg, eftersom vi inte har haft turen med riktigt stort flyg, försöker vi hitta alternativ i obemannade system. Och egentligen är vårt regemente detta villkorliga flyg, en flygbrigad för kåren. Vi arbetar i det operativa djupet, tillräckligt långt från frontlinjen, där från 40 till 200. Är det ”middle strikes” också? ”Middle strikes”, ja. På samma sätt hjälper vi, om det behövs, även i det taktiska djupet med ”front strikes”. Så vi är sådana människor som… Å ena sidan min brandkår, där man behöver släcka lite, å andra sidan, där man behöver tända lite, så tänder vi, därför…
Talare 2
Alltså, jag menar, flyget är ju faktiskt en sådan princip för krigföring under det 20:e århundradet, då flyget finns knutet till markförbanden. Nu har vi det, som ett riktigt, gammalt i klassisk mening, men det är något separat. Och det visar sig alltså att drönare återgår till detta gamla schema, där de som flyger läggs till i förbanden?
Talare 1
Ärligt talat, inte jag. Det vill säga, det är vår befälhavare som har den visionen. Egentligen säger han: grabbar, ni ska vara vårt kårs flygvapen. Och faktiskt, när vi började läsa vissa doktrinära saker, fältmanualer, men om detta ämne, så kan vi faktiskt till viss del ersätta flyget med stora tunga drönare. I princip, vad gör vi? Vi har helt enkelt inte tillräckligt. Självklart, om vi hade ett flygvapen i den mening vi är vana vid, så hade det varit coolt. En enorm mängd robotar – det hade varit… Men varför drömma? Vi har det vi har. Och i princip, enligt mig, är obemannade system och glädjen i det superffektiva med avseende på kostnader och effekt. De utvecklas otroligt. Därför har vi, tack vare vår uppfinningsrikedom, vårt lands uppfinningsrikedom som vi har nu, kommit fram till att flyget inte längre är så absolut nödvändigt. Det vill säga…
Talare 2
Det är det vi pratar om gällande er, om obemannade system, som en typ av flyg, eller hur? Vi har redan berört det ordet. Ni tillhör en kår, det vill säga att ni är ett separat regemente inom kåren. Och vad sägs om separata brigader? Det vill säga i Harti, främst, är det flera brigader som befinner sig på olika delar av fronten. Innebär detta att, ja, varje brigad uppenbarligen bör ha sitt eget flyg? Eller är det ändå mer opraktiskt, mer effektivt, när det finns ett regemente som ni, som reagerar operativt?
Talare 1
Ja, det finns ett regemente, det är en del av kåren, det är där några allvapenbrigader, det kan finnas ett regemente för drönarsystem, ett luftvärnsregemente, ett understödsregemente. Vi är det där regementet för drönarsystem. Självklart finns det i varje brigad ett så kallat begrepp om ansvarets bredd och djup. Alltså har varje brigad sin sektor, det är vad gäller bredden och det är vad gäller djupet. Och brigadens djup är villkorligt 30 kilometer. Inom dessa 30 kilometer opererar exempelvis bataljoner, som också har sina egna drönarenheter eller till och med kompanier; de opererar villkorligt 15 kilometer från den villkorliga demarkationslinjen. I brigaden finns ett kompani eller en bataljon för drönarsystem, som opererar på ett djup upp till 30 kilometer. Och vi, från dessa 30–40 kilometer, beroende på terrängen, och djupare, det är då regementet för drönarsystem. Större medel, dyrare medel, kanske bättre specialister för vissa djupare villkorliga slag. På så sätt uppnår vi täckning av detta allmänna slagfält, eller som vi kallar det, killzonen, med olika enheter som inte överlappar varandra i sina funktioner. Det är tanken, och vi är inte unika i detta; i ungefär varje kår finns ett sådant regemente som vårt, som utför sina uppgifter. Två huvuduppgifter. Jag säger det igen. Operativt djup 40–200 och taktisk, för att dämpa något, hjälpa någon, förbereda för vissa åtgärder.
Talare 2
Ni använde det där ordet som männen på insidan ständigt använder, kill-zon. Befälhavaren ständigt, hartiya-befälhavaren pratar ständigt om det. Generellt förstod jag det som att det är hartiyas vision, att skapa och expandera den så mycket som möjligt. Egentligen, så förklara för en person, en person utifrån försvarsstyrkorna, vad en kill-zon är, hur det fungerar, varför den behövs, hur man helt enkelt gör det, vad det är?
Talare 1
Killzone är avståndet från en hypotetisk demarkationslinje där det finns en stor risk att bli träffad eller dödad. Följaktligen, ju närmare denna linje man kommer, från både ena och andra sidan, desto större blir denna risk. Hur ska man förklara det? Jag vet inte, 20 kilometer från LBZ. Det är där man måste vara mentalt och fysiskt redo. Bara mer i beredskap. Vanligtvis, när jag kör in, är min kropp en maximal koncentration av alla sensorer, ljud, ögonen, det jag ser, hjärnan arbetar. Organismen fungerar inte med en sådan koncentration, men så fungerar denna killzone, och den som är medveten om det förstår det.
Talare 2
Det här förändrar ju faktiskt själva begreppet frontlinje. Vanligtvis, när vi talar om frontlinjen, är det någon sorts uppritad linje, en linje av skyttegravar där infanteriet befinner sig. Mellan skyttegravslinjerna, på ett hypotetiskt avstånd av 500 eller 1000 meter. Nu finns inte det längre. Och den där linjen som vi talar om är i själva verket som en skärseld mellan skyttegravarna och den lugna bakre linjen.
Talare 1
I princip, ja. Det är bara mer intensivt, låt oss säga 10–15 kilometer. I den intensiva zonen kan man inte köra bil, man måste gå till fots, skjuta tillbaka och gömma sig i läbälten eller skogspartier. Och det finns en mindre intensiv, men inte mindre farlig del, där vi åker bil, vilket i princip också är farligt. Det är ungefär från 10 till 30 kilometer. I
Talare 2
Är detta redan en förort till Charkiv?
Talare 1
100 %. Och att hamna under beskjutning på fältet 25–30 kilometer bort är ganska svårt.
Talare 2
Det är ju en process, i den mån man kan se båda sidor. Både deras och våra.
Talare 1
Precis. Kanske var det till och med lite farligt med vår Middle Strike i vissa ögonblick. Vissa teknologier har de fortfarande inte, men vi har dem redan
Talare 2
är. Men varför tala generellt om ändringen av frontlinjens konfiguration, om uppkomsten av denna så kallade utvidgning, den så kallade utvidgningen av kilometerzonen? För vem finns det fler problem här? För oss eller för ryssarna? Förbandens existens, existens, logistik, försörjning, förflyttning. Vem har det svårare nu?
Talare 1
Jag vet inte här. Jag tror att det är känt för parterna. Det är helt enkelt verkligheten i det här nya kriget. Jag vet inte hur det kommer att bli, men det är fruktansvärt och skoningslöst. Och faktiskt, denna så kallade transparens på slagfältet, som vi kallar upptäcktsfart, dödlighet. En sådan dödlighet har inte funnits i några krig. Nu är dödligheten över 50 %. Teoretiskt sett, om du upptäcks och man börjar attackera, träffa. Sannolikt, mycket sannolikt, leder det till döden, inte till skada. Jag tror att det är lika svårt för infanterister, piloter och obemannade system på båda sidor som befinner sig i denna zon. Vi går praktiskt taget steg för steg. Här är frågan vem som kommer att använda resurserna mer effektivt, vem som kommer att göra färre misstag, fatta rätt beslut snabbare, se utvecklingsstrategin. Och här är vi lite före i detta. Och när det gäller lidande och smärta, är det detsamma.
Talare 2
Tungt.
Talare 1
Man måste säga att fienden helt enkelt använder, driver på detta infanteri. Han har valt en sådan taktik, en utmatningsstrategi, utan att ta hänsyn till de fruktansvärda förlusterna. Kvantitativt lider de mer. Men det är helt enkelt så för dem.
Talare 2
Om vi talar om mid-range-attacker, brukar det vanligtvis talas mer i informationsfältet om långdistansattacker, om raketer, om att man bör slå ut fiendens djupa bakre områden. Det vill säga, såvitt man kan förstå, hålls själva fronten främst uppe genom mid-range-attacker. Man slår till på medellångt avstånd.
Talare 1
På detta djup påverkar ni även frontstriken. Om ni inte tillåter förflyttningar på medeldjupet, att få fram vatten, mat, ammunition till frontlinjen, så stannar även frontlinjen och det är allt. Det vill säga, det är mycket effektivt att arbeta just i middlestrike. Därför fanns det för kanske ett år, troligen två eller ett och ett halvt år sedan, en diskussion om att vi hade koncentrerat oss på punkter och strider i de främre buskarna. För varje infanterist. För varje infanterist, och inte ser djupare, där våra färre slag påverkar direkt på… Och nu har detta naturligtvis korrigerats och vi arbetar faktiskt mer och mer där i det läget. Jag måste säga att fienden anpassar sig. Även motåtgärder. Letar efter olika vägar, metoder, mobiliserar i dåligt väder och så vidare. Men detta påverkar definitivt det möjliga. Det är en av faktorerna till att frontlinjen är som den är nu.
Talare 2
Du nämnde ett specifikt datum. Det var förra året. Det finns ett år då Ukraina aktivt använder medeldistansattacker, gör offensiva drag. Egentligen, enligt din åsikt, som officer, befälhavare för en enhet, en person som ser frontlinjen, vad har hänt under det senaste året när det gäller detta krig? Hur skulle du rent militärt värdera det senaste året? Vem var det mer till fördel för?
Talare 1
Jag tror att det fortfarande på oss… Här har vi sedan krigets början utjämnat en viss fördel. Och det är mer ett plus än ett minus för oss. Vi har tydligen inte ett numerärt överläge, men vi utjämnar fördelarna. Det är en utjämning av fördelen. Det är ett större arbete som vi utför än vad fienden gör. Jag tror att i år, ja, frontlinjen rör sig inte. Jag kan inte säga det till er just nu, men kanske, i vissa ögonblick, så vinner vi tillbaka lite mark…
Talare 2
Nu började den tredje anfalla…
Talare 1
Tredje och före det Hartija, Kupjansk. Därför tar vi tillbaka vårt, lite i taget. Nu, kanske… för spåmännen är tempot inte helt bra, men ändå. Detta är enorma framgångar i dagens krig. Med dagens transparenta slagfält, mättnaden av UAV-system och allt det övriga. Jag tror att ett år också ligger bakom oss. Vi får se hur vintern blir.
Talare 2
Nu, ja, vintern som alla väntar på. Alla väntar med en sådan oro. Med rädsla, men jag tror, någonstans även med hopp. Vet ni varför jag vill fråga? Se här, ni talar om hur detta bedöms utifrån. Ja, jag tror att en person som tittar på kartan vill se några genombrott, som det var på sommaren, på hösten 1922, när hela distrikt befriades. Nu är det inte så. Nu åtföljs intagandet av varje bosättning av en mediakampanj. Både från vår sida och från ryssarna – ryssarna tar ofta upp i nyheterna det som egentligen fortfarande är kvar hos oss, som det var i fallet med den där klubinska. Men i princip, när ni tittar på frontlinjen, kan ni förutse ett möjligt genombrott? Eller är ett sådant begrepp som genombrott, genombrott och att nå det operativa utrymmet, redan omöjligt i det här kriget, något från tidigare krig?
Talare 1
Det känns som att vi är i det skedet, när det var möjligt, nu är det nog så att både du och jag är mer övertygade om att det är mycket, mycket osannolikt. Även när vi talar om hur vintern kommer att bli, så rör det mer den civila befolkningen och vår vardag än militären. Ur ett militärt perspektiv är jag inte rädd för vintern. Jag är mer orolig för energiförsörjningen. Städerna, elen, värmen, energin. Detta påverkar oss lite, men inte helt. Därför tror jag att när det gäller operativa genombrott för att bryta ut, så vet jag inte idag var det skulle kunna göras.
Talare 2
Jag pratade snarare om oss. Ni ser ju hur det presenteras. Där handlar det om våra trupper, någon bosättning befrias, någon stor by, och man skriver om genombrottet av det ryska försvaret. Våra trupper går massivt framåt, och man lyssnar på det. Det låter väldigt vackert. I verkligheten är det två kvadratkilometer som befriats till ett högt pris.
Talare 1
Okej, och de befriar inte, varken i Kupiansk-operationen eller nu i den tredje. De befriar inte med några sådana galna förluster som fienden gör. Det är helt enkelt ett noggrant system, utmärkt planering. Steg för steg, steg för steg, jag vet lite, och det är helt andra förluster. Enligt mig är det hög skicklighet av befälhavarna att organisera en sådan operation. Är det möjligt från vår sida? Jag vet inte, det är möjligt och möjligt. Så för mig var det en gång också en Kulska operation, en överraskning, men den fanns ju. Oavsett hur den slutade, det bedöms på olika sätt, det är inte min sak. Kanske är det så, kanske vet jag inte. Jag hoppas att det finns resurser, och om ett sådant behov uppstår, kommer dessa resurser att användas och det kommer att bli en sådan.
Talare 2
Det verkar fortfarande för mig att om man ser på dessa fyra och ett halvt år av krig, kan man se hur villkorad denna befästning av territoriet är. Kom ihåg, ryssarna stod i utkanten av Kiev, sedan försvann de därifrån. De stod i vår utkant, i Charkiv finns de inte. Nästan hela Charkiv-operationen befriades år 1922. Det fanns Kursk-operationen som ni nämnde, när vi gick in och sedan gick ut. Är det så? Eller är det annorlunda, att det att en flagga av det ryska Ukraina dyker upp någonstans innebär att den kommer att vara kvar där imorgon. Det vill säga, själva begreppet förflyttningar längs frontlinjen, är det i detta krig villkorat? Eller är det ändå bakom detta
Talare 1
det finns en viss
Talare 2
Någon sorts självmål? Att gå framåt för att sätta upp en flagga någonstans där?
Talare 1
Jag vet inte, ur ett militärt perspektiv är det nog viktigt att inta vissa strategiska höjder, objekt, så att det blir en del av någon stor plan. Ur ett perspektiv av att bara sätta upp en flagga, så är det ändå mer för media. I Ryssland är det mycket viktigt att sätta upp dessa nya flaggor var som helst, i några byar, eller i Nova Tokmachka för att ha otroliga framgångar, vilket år. För dem är det viktigt. För oss är naturligtvis varje kilometer av vår mark också mycket viktig. Och särskilt om denna kilometer flyttar [fronten] längre bort, till exempel från Charkiv, eller minskar faran för Charkiv. Det är mega viktigt. Kanske är Nova Tokmachka inte superviktig, medan det är viktigare någon annanstans här. Eller från Zaporizjzja, från Tepnohirsk, där fronten flyttas tillbaka, det som tidigare gått förlorat. Här är det mycket prioriterat för oss. Självklart, jämfört med operationerna i antingen Cherson-regionen eller Charkiv-regionen, så är dessa städer och byar som vi nu vinner tillbaka helt förstörda och så vidare. Det är inte alls som [vanlig] terräng, låt oss säga, utan snarare en raserad terräng. Därför är allt detta mycket hårdare. Ja, i det stora hela förändras kriget, och vi ser att det rör sig mot det så kallade totala kriget, där civilbefolkningen och civila städer dras in. Och städer tas som gisslan,
Talare 2
Städer blir huvudmål nu, när vi ser vad som görs med Kiev.
Talare 1
Ja, och i detta ligger den största förändringen på ett år, att vi har blivit allt fler och fler. Och de är längre ifrån förtvivlan, fienden slår allt mer och mer mot civila objekt, för att på något sätt flyta. Jag
Talare 2
Jag ville också fråga om det. Se, vi ser situationen vid frontlinjen, truppförflyttningar, befriandet av vissa territorier, bara någon form av stabilisering av fronten. Å andra sidan sker det faktiskt fler nyheter och fler händelser i baklandet, både i det ryska och i vårt. Först började vi aktivt attackera oljeraffinaderier, och det var en hel operation som fortsätter, så vitt jag förstår. Å andra sidan har ryssarna helt enkelt börjat terrorisera stadskärnor, väl, inte främst Kiev. Det vill säga, jag tror inte att det är främst, eftersom alla lider. Egentligen, är detta en ny form av krigföring, eller är det något skede, enligt er åsikt, och vem kan ha övertaget här? Vi, när vi förstör vissa av deras energianläggningar, eller de, när de helt enkelt håller oss som gisslan, håller gisslan i våra miljonstäder?
Talare 1
Ja, det är som ett sådant fall, alltså, inte direkt logiskt, men alltså, det är ju inte första gången i krig att man dras in och slår mot civila objekt, i slutet av krig gjordes det av både den ena och den andra sidan, alltså, i år har det bara tagit större proportioner, och det kommer sannolikt att ta ännu större proportioner. Här är det bara så att, ja, vår befolkning, eller befolkningen i stort, måste vara redo. Om jag är på en civil plats, ja, typ tourniquet och bandage, och alla andra likaså. Sådana små saker, jag vet inte, regeringen borde nog bygga fler skyddsrum, göra allt detta snabbare på något sätt. Vem som kommer att vara segraren här vet jag inte. Vi drar in dem, det är klart varför, för att påverka samhället som i Ryssland överhuvudtaget var bortkopplat från kriget, de fick höra att det var en speciell militär operation, och nu, det här kriget, det är alltid en taktik, vi drar det dit. Och det är, i princip, normalt. Eller om jag tycker synd om dem eller inte? Ja, det är som det är.
Talare 2
Ja, det, jo, jag förstår vad ni pratar om. Vet ni, men om, ur er synvinkel, om det är raketer, egentligen, som flyger, som styrs av en enhet, som flyger, så fanns det inte det där uttalandet från Ukraina om 40 dagar till att tvinga Ryssland till fred. Dessa 40 dagar är över, det finns vissa resultat. Jag vet inte om ukrainarna verkligen menade att det här kriget skulle ta slut på 40 dagar, men det är uppenbart att något har hänt och att man kan dra vissa slutsatser. Om man utesluter den politiska komponenten, talar rent administrativt, vissa resultat, vad var enligt er det huvudsakliga resultatet av denna operation?
Talare 1
Nej, det saktade definitivt ner, du vet, logistiken, om vi där, ja, jag vet inte exakt, om det syftades på under dessa 40 dagar, så är det klart att det var attacker mot raffinaderier, mot vissa logistikvägar, hypotetiskt sett, i Krim och så vidare. Allt detta påverkar, det går inte att räkna det som direkta segrar, men överlag växer en viss bild fram, att för det första kan Ukraina på den internationella arenan, och hypotetiskt sett, blir en sorts subjekt där, och kan ge ett normalt motstånd, kan utveckla ny teknologi, kan slå till tusentals kilometer bort, vilket var otänkbart i början av kriget. Så. Det är bara, det här är liksom, vi visade vår förmåga. För det andra, påverkan på trupperna, på fiendens armé. Vi slog och slår ut hundratals tankbilar, det påverkade definitivt frontlinjerna, och i princip, med tanke på att det är många löv nu, vegetationen är normal, man kan röra sig genom planteringar, och denna infiltrationsmetod har sannolikt större effektivitet än den kommer att ha under höst- och vinterperioden. Vi saktade ner det. Det är så det fungerar, när man har ett snabbt, manövrerbart mål, saktar man ner det, och sedan slår man till. Vi saktade ner det, hypotetiskt sett, på något sätt. Vad mer kan läggas till här? I Vajtberis är det verkligen en påverkan även på den civila befolkningen, där du när du inte kan. Därför tror jag att vissa etapper av uppnåendet av det allmänna målet. Sannolikt gick något, kanske, inte helt som tänkt, eller kanske var våra förväntningar större än vad de är. Det är också en sådan historia, det är så kallad, hur säger man, friktion rajbunk, så det påverkar också, man tänker för sig själv, planerar, nu ska vi sätta dit alla här, raketer flög, men där gick något fel.
Talare 2
Det vill säga, du uttrycker en intressant och kanske inte alltid uppenbar tanke för alla. Genom att slå mot bakre linjerna, slå mot ekonomin, slå mot vissa knutpunkter, saktar vi på så sätt ner framryckningen direkt mot frontlinjen. För det är som artärer som når ända fram till frontlinjen, och det syns inte alltid, det går inte alltid att se visuellt, men så är det
Talare 1
fungerar. Ja, det fungerar definitivt. Vi ser ju, vi hör ju ropen och allt det övriga, att de sitter i tre dagar utan ammunition, utan bensin till generatorerna, utan drönare. Det är en ren påverkan på frontlinjen. Det vill säga, det är 100 % så.
Talare 2
Vet du, du nämnde världen som följer oss, som tittar, som försöker dra slutsatser. Vi pratar ständigt om det, här på radion med våra officerare, att Ukraina i det här kriget på ett eller annat sätt har förvandlats till ett slags stort laboratorium. En stor övningsplats; inte av vår egen vilja, det här kriget påtvingades oss, men på ett eller annat sätt försöker vi använda det, och världen ser på oss – hur det än låter – ni har provat väldigt många olika teknologier, logistiska saker och tekniska saker. Enligt din åsikt, när du kommunicerar med utlänningar, ser du på något sätt kanske erfarenheterna från NATO-ländernas arméer? Hinner de med de förändringar som sker här? Reagerar de på något sätt på det, eller är de just nu mer som observatörer?
Talare 1
Jag tror att bara ett land reagerar på detta. Och verkligen drar slutsatser av det, och verkligen rör sig framåt i det. Det är USA. Om vi talar om Kiev och Nato, i mindre utsträckning europeiska länder, jag vet inte, om Turkiet eller Kiev och Nato ingår, hur de är där, ja, förmodligen också långsammare. Jag tror att USA reagerar normalt på detta. Jag följer mycket, både startups i USA och gällande RK och drönare, där de köper en del av oss. Vissa saker, märker jag redan, är mer progressiva. Det vill säga att de tittade på oss, analyserade och försökte förutse nästa period. Och jag ska vara ärlig mot er, det finns vissa saker som jag redan tar som en idé för att… Hos amerikanerna. Här, ja.
Talare 2
Säg gärna, än en gång, en möjligen något amatörmässig fråga. Om man ser på den amerikanska operationen i Iran, kan man se några spår eller läxor från det rysk-ukrainska kriget där?
Talare 1
Egentligen tycker jag att man redan har upprepat samma misstag där en gång. Det vill säga att ingen där lärde sig… Misstagen i det rysk-ukrainska kriget. Det vill säga medvetenheten om läxorna som den främsta läxan. Ja, man kan ta det som en läxa att det att man inte tar hänsyn till läxorna leder till resultatlöshet eller ett negativt, eller på något sätt negativt, resultat. Ja,
Talare 2
Men det låter faktiskt ganska skrämmande. För om vi betraktar Nato som en allierad, och vi ser att det är en stor väpnad konflikt, och vi har upptäckt att det är erfarenheten från vårt krig, och vi har ännu inte tillgodogjort oss den stora omfattningen.
Talare 1
De har inte tagit till sig, jag mycket… De kommer att tas till sig, men på något sätt delvis, eller inte där är det något… Det känns som att jag är en inre barriär, att göra den medveten. Även om det är här, i Charkiv, även om det är där… Människor vi ser, dit där. Det känns som att det finns något… Men å andra sidan, ärligt talat, dessa resor hitåt, ditåt, på två-tre dagar, de skapar inte den här bilden. Jag känner det själv när jag är i en annan region, jag ser den här skalan och säger, vem kan upptäcka detta. Endast genom att vara inuti detta, detta är tillåtet, kan man upptäcka dessa skalor. Flyganfall, drönare, samtidiga. Det är helt galet, jag är helt säker på att dessa… Det beror inte på att de inte är helt kapabla där, det är omöjligt att upptäcka, för det är en sån ny grej, det är som, jag vet inte, att visa mina mor- och farföräldrar en iPhone som kan vikas ihop och något saknas… Jag förstår.
Talare 2
Men, ni vet, då fortsätter vi med en rad lekmansfrågor. Och nu såg vi precis hur en drönare flög in. Det var någon sorts första drönare i Polen. Och före det kom ett uttalande från Polens försvarsminister, som sade att om Ukraina fortsätter så här, så skulle vi… Står det politisk bravad bakom detta, eller är polackerna verkligen övertygade om att närvaron av flyget ger dem uppmärksamhet?
Talare 1
Det är egentligen, enligt mig, inte en föreställning om omfattningen. Det vill säga, de har definitivt överlägsenhet, som de säger där, när det gäller antalet av sådana. Men det är så det verkar för dem, eller baserat på antalet raketer. Jag vet inte hur många raketer det finns i Europeiska unionen, men jag tror att det räcker i några dagar, för tillfället. Men här, under en enda natt, med en hypotetisk enhet, måste man skjuta ner bara 80 Shaheds. Det finns hypotetiskt sett 10 sådana enheter. Om det är 800, eller 800, eller till och med mer, jag vet inte vad de senaste siffrorna är för vad som flyger in i Ukraina och så vidare. För vi har, förresten, slutat få se dessa siffror från någon tidpunkt. Det var också någon sorts skandal. Det vill säga, först då, när man i slutändan förstår dessa taktiker. Detta måste man studera. Och jag vet inte, jag tror inte det. Det är helt enkelt för att det är omöjligt att föreställa sig den här historien. Det vill säga
Talare 2
bravado…
Talare 1
Jag tror inte att herr Sikorski hade en så enorm bravad, men han har lite fel.
Talare 2
Alltså, om vi återgår till bänken, ni arbetar, ni har arbetat ett tag nu, kan ni berätta vad ni främst arbetar med nu?
Talare 1
Ja, jag tror det går. Alltså, fienden känner för övrigt till våra medel. De flesta… För att de inte ska skära av.
Talare 2
några speciella
Talare 1
med fysiken… Jag ska försöka på något sätt…
Talare 2
Så ni arbetar med vapen från en inhemsk tillverkare, stämmer det?
Talare 1
Var är det mer? Ja, ni vet, förmodligen med 95 %, om man uppskattar det så, så beroende på, om vi inte räknar med komponenterna, för komponenterna…
Talare 2
Uppfattat,
Talare 1
men överlag… Tillverkaren själv, vilken typ av tillverkare. Design, montering, tillverkning, i princip, det är ukrainska vapen. Det är spanings-, anfalls-, små och mycket stora. Allt detta är ukrainskt, och det är coolt. Och förresten är de mycket bra. Om vi pratar om det, så finns det även vissa bra utländska medel, men de är en storleksordning dyrare för samma förmågor. Det vill säga att förmågorna kan vara något bättre tack vare viss utrustning, men det är storleksordningar, hur mycket dyrare de är, utjämnar det i denna…
Talare 2
Det är någon underbar siffra, 95 %. 95 är nästan 100. Det är nästan helt, inte helt.
Talare 1
Jag lämnade fem, för jag kunde liksom inte komma på direkt vad vi använder nu från utlandet. Jag menar, för att
Talare 2
du minns när det fullskaliga kriget började och vi fick vapen från väst och alla räknade, såvitt jag minns, främst med väst, med att våra allierade skulle hjälpa oss, och nu har det gått fyra och ett halvt år. Det vill säga, man kan säga så mycket som fyra och ett halvt, eller man kan säga bara fyra och ett halvt år, och vi försörjer i praktiken oss själva.
Talare 1
Det blev så här. Jag kände det en gång, när vi åkte på uppskjutningarna av våra största småplan, våra största fåglar med en normal stridsspets, 100 kilo, och bara mindes, hypotetiskt, när allt surrar och nu är det precis före start, det går, allt är igång, alla gör de sista kontrollerna. Och kom bara ihåg hur jag, någonstans utanför Huljajpole med en automatkarbin, med den där utrustningen, stod där och bara pang, och 4 år, och det var allt. Och man är en del av den här kraften, när allt där skjuts upp samtidigt mot fienden, jag vet inte, liksom 1000 medel, enorma, bara gigantiska och stora. Därför är det coolt. Det är sådant som inte är uppenbart, vi har bara vant oss vid det, men det är helt otroliga, otroliga framsteg.
Talare 2
Ja, det är precis det jag pratar om, och jag säger det helt utan ironi, eftersom vi är vana vid att vara ganska skeptiska till vissa påståenden om att vår ballistik snart ska dyka upp, att våra oövervinnerliga missiler snart ska dyka upp, att vi snart kommer att få flygplan som vänder krigsförloppet, men å andra sidan, nästan omärkligt, förser vi oss själva med vapen av egen produktion, och det vittnar om vad, om att vår ekonomi faktiskt transformeras och anpassar sig till detta krig på ett ganska effektivt och snabbt sätt.
Talare 1
Ja, alltså det finns en nyans, vi har ändå förmågan att transformera vissa civila teknologier till militära, det är ett stort plus för oss. Vi saknar en del ingenjörsvetenskaplig akademisk forskning, den gick till viss del förlorad under den här perioden. Perestrojkan, sedan självständigheten, den gick verkligen förlorad. Men nu, utifrån det jag ser, plockar vi upp dessa smulor på vissa håll, men något nytt har dykt upp, som artificiell intelligens, vilket jag tror, och dessa inlärningsmöjligheter, jag tror att vi kan kompensera för det. Ni vet hur det är, vi hade inga datorer, sedan fick vi Pentium, men i Amerika, ni vet, 300, 400, 500, och här hoppsan, så kan man plötsligt göra ett level up direkt, alltså att komma ikapp i dessa ingenjörsmässiga komponenter, det är definitivt vad vi saknar, många ingenjörer har fortfarande utvandrat, inom försvarsteknik är det nu en galen konkurrens om specialister, men likväl är det som en inkubator, alla andra tittar redan, när vi åker runt till instituten är det fler och fler som är intresserade, det finns de som är studenter, vissa går dit från IT. Ni
Talare 2
Har ni kontakt med högre utbildningsinstitutioner?
Talare 1
Ja, både i Charkiv och i Kiev. Det vill säga att ni söker specialister riktat, eller hur? Vi söker visserligen specialister, även om vi snarare söker, men vi vill samarbeta, för vi anser att vi har viss expertis som de inte har, feedback från slagfältet och på så sätt, även om det är vissa små saker, och vi vill ha vissa gemensamma utvecklingar, en egen vision, och de redan… Mycket
Talare 2
Intressant, för så mycket som jag har sett av försvarsstyrkan, armén, ZSU, NGU kontakta universitet, utifrån det jag har råkat se, endast med sina egna profiler, från den militära fordonsinriktningen.
Talare 1
akademi,
Talare 2
universitetet, där det potentiellt studerar killar och tjejer som imorgon fyller på försvarsstyrkorna. Ni talar om teknologiskt utbyte, om teknologisk interaktion. Hur lovande är detta i princip, och i vilken utsträckning kan utbildningsministeriet i princip bidra till arméns utveckling och någon form av transformation?
Talare 1
Det är superlovande, varför? För hypotetiskt sett har vi i armén våra egna så kallade verkstäder, det vill säga laboratorier, det är i princip samma sak som de forskningscenter de kan ha i varje institut, det finns forskningscenter vid institutionerna. Och just nu, alltså, de har studenter som vill utforska och har möjlighet att på något sätt slutföra teoretiska delar eller göra projekt, och vi kan antingen gemensamt skapa eller skriva ut, vi har helt enkelt en unik möjlighet att testa direkt, man behöver inte be någon om tillstånd någonstans, det vill säga, dessa iterationer tillsammans med oss kan vara megasnabba. Det är den stora fördelen med våra laboratorier. Varför dyker det upp så många nya teknologier? För att vi kan göra inte bara två iterationer per dag, utan en tredje, redan på kvällen, ta ut den till slagfältet och testa om den flyger under förhållanden med elektronisk krigföring eller inte, och så vidare. För om man, hypotetiskt, kommer från Dnipro, Kiev eller Lviv med elektronisk krigföring, så är förhållandena där helt enkelt de tuffaste och mest verklighetstrogna. Och där, där det inte är så, sa Kerilo Vera att något batteri, säger att batteriet, pallen flyger. Och så är det faktiskt. Du har testat ett autonomt uppdrag hundra gånger, åker ut och ops, plötsligt uppstår ett problem, något är inte rätt. För att det här är på riktigt.
Talare 2
livet där. Men säg, det är ju ändå så annorlunda, det är ett privat initiativ från en avdelning. Kan detta på något sätt skalas upp till statlig nivå, så att verkligen världens ministerium, jag har just nu inga anspråk mot världens ministerium, bara
Talare 1
jag har inte
Talare 2
Att fantisera så, om det fungerade, så att det inte bara skulle vara till nytta för en eller två byggnader, utan till nytta för hela linjen.
Talare 1
Jag vet inte, jag tycker, alla initiativ, och ministeriet försöker göra något, och vi åkte dit på erfarenhetsutbyte och det där. Men det är, ni vet, det är därför vi överlevde, jag tror, det är de horisontella kopplingarna, initiativ nerifrån, och informationsutbyte, öppenhet och så vidare. Och av någon anledning fungerar allt så här. Alltså, medan vi pratar nu, åkte mina killar till första kåren för samverkan, för utbyte. Innan dem åkte man till andra, för bokstavligen tre dagar sedan. Det är super här hos oss, dessa horisontella kopplingar. Jag
Talare 2
det verkar som att det är just där vår stora fördel ligger, och vår främsta skillnad från ryssarna. Hos dem fungerar allt mest effektivt när det verkligen finns en vertikal struktur. Hos oss fungerar allt mest effektivt när det finns en horisontell struktur. Det är nog, ja, man kan se vissa negativa sidor i detta, men jag tycker att det är vår
Talare 1
en stor fördel som man bör utnyttja. Jag tycker också att det är en fördel, eftersom det är en sorts flexibilitet, smidighet. Hos dem där, om det finns flera medel villkorsvis, säger de till dig: ja, ni har en djurpark här. Jag har en djurpark här, men om ni stryper det här och det här åt mig, så finns fortfarande den här pantern, och det kommer fortfarande att fungera. Men där, om vi stryper det här, så kommer det ta längre tid innan det. Därför föredrar jag djurparken i det avseendet. Du är som djurparkens direktör, du är befälhavaren.
Talare 2
regementet, ni har en stor enhet. Det är ju inte bara en drönarenhet där några få personer satte sig i en bil, flyttade och arbetar. Det är en stor organism, och ni är en del av kåren, en ännu större organism kåren, en del av försvarsmakten. Hur koordinerar man allt detta med reglementena, med förnödenheterna, i princip, enligt denna struktur, arméns struktur, som, ja, ändå förmodligen hålls samman av vissa förnödenheter?
Talare 1
Det håller, alltså, typ, armén, det är verkligen reglementen, vissa algoritmer, allt är uttänkt innan du kommer. Och jag trodde, när man förstod de tydliga algoritmerna, att det i vissa fall är enklare. Å andra sidan, vi har ett fullskaligt krig, jag är inte helt säker på att alla dessa reglementen var skrivna för detta. Alltså, uppenbarligen inte. De flesta var skrivna för ett normaltillstånd, där armén måste existera eftersom det är garantin för statens existens, men nu är det, ja, någonstans däremellan, precis som alla andra försöker vi navigera genom gliporna, på något sätt ta oss fram utan att bryta mot reglerna, med hänsyn till att vissa saker är normala. Egentligen, när man läser reglementet, är det inte så dumt, det finns inget sådant där. Vi kan bara tolka det på olika sätt, som med vad som helst, man kan säga samma sak med olika intonation och det blir olika. Det finns svordomar som helt enkelt har olika nyanser i olika sammanhang. Och det är detsamma med reglementet. Därför läser vi. Vi lutar oss ibland en del, naturligtvis, mot fältmanualen, men också mot vissa doktrinära NATO-grejer, för det verkar som att de ibland har gått lite längre. Vi blandar in våra kunskaper från affärsvärlden på samma sätt. I vad? I beräkningen av effekten, return on investment, hur mycket som investerats, hur mycket som slagits ut,
Talare 2
bränt
Talare 1
och så vidare. Krigsekonomi, som en sorts business, det är vad jag kallar det i sådana fall. Någonstans någon gång i de tillvägagångssätt som finns. Jag kritiserar inte, jag kämpar bara med dåligt humör. Men hos oss tänker vi i förväg med andra befäl om vissa KPI:er. Det vill säga, låt oss uppnå detta och detta. Och dessa KPI:er fastställer vi, antingen tvåa, eller tre eller fyra tillsammans, att vi i genomsnitt ska genomföra så här många operationer, eller uppdrag, så och så många. Vi sätter upp vissa siffror, och mot dessa siffror mäter vi oss själva. För att kunna säga i slutet av månaden, ja, vi har arbetat superbra, du är duktig, eller, fan, här är det dåligt. Och dessa saker tar vi från affärsvärlden. Planering, workshops, och så vidare. Och nu tror jag att vi kommer att koppla in artificiell intelligens i detta. Det är en affärshistoria, en arméhistoria. Jag känner ibland till och med att det finns allt färre sådana, hypotetiskt sett, enheter, likt våra, avancerade militära förmågor, och i takt med det disciplinen. Och i takt med det disciplinen. För i affärsvärlden har ni en bra hävstång. Pengar.
Talare 2
Pengar.
Talare 1
Och i armén är pengarna statiska. Antingen stänger man bara av dem, eller så kan man inte. Därför behövs denna armédisciplin här. Dessutom finns det i affärsvärlden, till skillnad från i militären, saker som inte är helt behagliga för militären, som att gå ut i positioner, vaktpass, kontinuitet och så vidare. Detta behövs i det här ögonblicket. Därför mixar vi in det. Därför försöker vi en gång i veckan återvända till det militära, skjutning, sjukvård, uniform och så vidare, så att det inte försvinner för oss. Hålla i det.
Talare 2
Vet du, avslutningsvis vill jag fråga, för att återgå till början av vårt samtal, när vi började med att ni är kårens kavalleri.
Talare 1
Flyget. Flygkavalleri.
Talare 2
Kårens luftkavalleri. Om man betraktar obemannade system faktiskt som flyg, om man ser på er som en intern flygenhet, hur kan detta flyg utvecklas? Kan ni gå mot djupare slag, eller är er strategiska vision helt enkelt att utöka era förmågor? Vart kommer ledet att röra sig?
Talare 1
Lava kommer att… Precis, när det gäller räckvidden är det osannolikt. Även om vi kan, båda är väldigt lika. Om den flög 200, så flyger den 400 och 500. Och där kommer det redan att vara en fråga om bränsle i detta. För oss är det viktigt att öka denna nivå av kontroll över detta operativa utrymme. Vad vill jag? Att helt enkelt kontrollera där, förstå vem som rör sig vart, var han finns och vad han gör, jag menar fienden, var han finns och vad han gör, detta är en ökning av kontrollen, en uppbyggnad av denna kontroll. Man kontrollerar detta först, sedan agerar man. Det är dit Lava kommer att röra sig på något sätt. Större intensitet i detektering, observation och bekämpning. Sedan kanske nyare teknologier, snabbare sådant, vissa saker. Nu har vi ett nytt krig som har utvecklats till en manöver-snabb historia. Dit kommer vi också att styra. Och återigen användningen av artificiell intelligens, dessa nya saker. Påbör…
Talare 2
Det är inte första gången ni upprepar den här ordkombinationen. Jag tycker att det är ett utmärkt ämne för nästa.
Talare 1
Detta
Talare 2
mycket intressant. Vi kommer att hålla ögonen på er. Vi anser den, naturligtvis, vara framgångsrik, med stort intresse och sympati följer vi lavan.
Talare 1
Det var allt, tack för inbjudan.
Talare 2
Vänner, med oss var Volodymyr Mirchuk, befälhavare för det 21:a regementet för obemannade system Lava inom kåren «Khartya». Detta var programmet «Scenario för paraden på Röda torget». Jag heter Serhii Zhadan. Hej då.
