ALLT OM SLAVIC i en video! Ny spaningsdrönare från Vyriy!

Talare 1

Vi behöver lyfta. Vi för bara den vänstra spaken till det nedre högra hörnet. Håll i två sekunder. Och vi lyfter.

Talare 2

Vänner, detta är unika bilder just nu. Ni ser mig genom vår kameralins, och ni ser mig också genom kameran på den ukrainska spaningsdrönaren "Slavik", som är ett alternativ till den kinesiska "Mavic". Detta är en stor presentation från företaget "Vyri" och vi kommer att berätta och visa er vad denna drönare består av, hur den utvecklades och vad företaget arbetar med just nu.

Talare 1

Jag håller äntligen lösningen i mina händer, som kommer att låta oss gå ifrån kinesiska drönare, gå över till en ukrainsk tillverkare och rädda våra piloters liv. När vi utvecklade denna produkt var vårt huvudmål att piloterna, som nu flyger "Mavics", skulle kunna dra sig så långt bort från frontlinjen som möjligt. Vi gör detta genom bättre kommunikation, vilket gör det möjligt för dem att dra sig tillbaka, och genom flygtiden, som är nästan dubbelt så lång som för en vanlig "Mavic". Och detta är "Slavik". Kameran har 2K-kvalitet, vi har 10x optisk zoom och 30x hybridzoom. Idag är allt vi ser på den skapat utifrån behoven vid fronten. Vi vände oss till militära enheter, frågade om deras kritiska punkter, vad som behöver förbättras, vad som behöver implementeras och hur man skapar den spaningsdrönare som de verkligen behöver. Den vanligaste begäran var flygtid och avstånd, eftersom kinesiska lösningar i sin standardkonfiguration i dagsläget inte täcker deras behov. Vi har utvecklat farkosten. Vår huvudidé var att rädda livet på Mavic-operatörerna och vi försöker uppnå detta till det yttersta. Vi uppnår detta genom att vi har längre tid i luften, längre flygavstånd och bättre radiokommunikation. Flygtiden är 90 minuter eller en och en halv timme. Det maximala avståndet enkel väg som vi har uppnått är 60 kilometer; vi lyfte, flög 60 kilometer och hovrade. I spaningsscenarier flög vi 25 kilometer, hovrade i 25 minuter, utförde spaning och flög 25 kilometer tillbaka.

Talare 2

Användes Mavic-drönare från början, till exempel, för eldkorrigering? Ja. I ett sådant scenario, hur fungerar den och för vilka typer av vapen kan den användas som eldledare?

Talare 1

Titta, den kan användas som korrigerare för alla typer av vapen vars nedslag vi kan se. Det vill säga, allt vi ser med kameran, eller någon förstörelse av något tack vare detta vapen, eller explosionen av detta vapens granat, ser vi naturligtvis i vår kamera. Vi har ett bra gimbal för detta som stabiliserar kameran väl, inte ens vindbyar kommer att störa den. Dessutom har den ett visuellt positioneringssystem som är bättre än vad Mavic har idag. Därför är den mer stabil i luften och vi kan mer stabilt se den bild som vi behöver. Vi har helt gått ifrån konceptet med GPS ombord. I vårt system, i Slavik, finns det ingen GPS-modul. Positioneringen sker tack vare den visuella positioneringsmodulen som sitter i botten. Mavic positionerar sig också med hjälp av sin modul, men deras lösning fungerar sämre än vår. För att huvudsyftet med Mavic är att ha GPS-satelliter och positionera sig efter dem. Och den visuella positioneringsmodulen i Mavic är redan en reserv. Hos oss är däremot den visuella positioneringsmodulen den primära. Och därför har vi lagt maximalt fokus på den, så att den fungerar bra och korrekt. Detta är en ukrainsk lösning.

Talare 2

Ännu ett sätt att använda Mavic är släpp?

Talare 1

Ja.

Talare 2

Det förväntas att Slavik också kan skicka.

Talare 1

Vi ska inte avslöja alla hemligheter. För närvarande positionerar vi drönaren som en spaningsdrönare. Men vi förstår att när dessa drönare går ut i tusental till armén, finns det duktiga ingenjörer i enheterna som kommer att montera en släppmekanism på den, sätta upp en repeater på den, och de kommer att använda den som det behövs. Men för närvarande är släppmekanismen på Mavic – låt oss säga så – en provisorisk lösning, som bygger på att vi har en fotosensor som känner av när den nedre belysningen slås på. Det fungerar inte alltid korrekt. Vi har ett helt öppet system. Vårt system är byggt på ArduPilot. Verkstäder och piloter som vet hur man använder det kommer att kunna konfigurera det fullt ut. Generellt överväger vi inte släppmekanismer just nu, men vi kan ansluta en släppmekanism här, ansluta den, hypotetiskt sett, här till USB-porten. Och den kommer att fungera korrekt eftersom vi inte har den fotocell som finns i Mavics släppmekanism. Därför kommer detta system, för det första, att vara pålitligt, och för det andra, att det definitivt kommer att fungera.

Talare 2

Ännu ett användningsscenario är en reläbärare? Kan Slavik vara en reläbärare?

Talare 1

Ja. Därför förtestade vi detta direkt. Vi testade Slavik med extra vikt. Detta gäller även för släpp. Dess tid i luften och flygtid är en och en halv timme, 90 minuter. Med ett extra kilo vikt var det 50–60 minuter. Med en repeater var det 60 minuter. Som repeater installerade vi även vår lösning från Vyrii – det är MARA. En mycket bra repeater som är utbredd vid fronten. Och vi satte en trattantenn på den. En sådan som skapade ett stort vindfång. Med trattantennen och vår repeater hängde den i 60 minuter. Det finns ingen automatisk start som sådan, men återigen, vi arbetar med ArduPilot och vi kan enkelt göra detta. Varför finns det inte? För att vi inte har hört om något sådant behov från fronten. Kanske behöver vissa enheter det, men de flesta har inte nämnt ett sådant behov. Automatisk landning fungerar normalt och mycket bra hos oss. Denna lösning finns redan. Längst ner har vi, utöver positioneringsmodulen, även en liten lidar. När piloten återvänder till sin hemposition eller till en punkt där hen vill landa, räcker det att trycka på knappen LAND på fjärrkontrollen. Kortet startar, lidaren plockar upp och den landar lugnt och försiktigt av sig själv.

Talare 2

Ukrainskt alternativ till Mavic, hur ukrainskt är det när det gäller komponenterna?

Talare 1

Den är så ukrainsk som möjligt när det gäller komponenterna. Idag är endast två av våra moduler icke-ukrainska. Det är vår kamera och en av kommunikationsmodulerna som inte är ukrainska. Allt annat tillverkas helt och hållet i Ukraina. Allt, absolut helt och hållet. Det enda är att vi just nu ser testmotorer. Vi letar efter den bästa lösningen. Idag kommer vi att ta med oss ett kort som inte har en ukrainsk motor, men när kortet går till armén kommer det att vara helt ukrainskt med ukrainska motorer.

Talare 2

Ukrainska motorer är därmed av rätt klass. Det betyder att det inte är ett problem.

Talare 1

Inget problem, ja. Generellt sett, alla lösningar som vi ser på bordet idag, redan i den monterade Slavik, har vi förberett i tiotusental. Vi letade efter ukrainska tillverkare, ukrainska lösningar. För vi förstår att även om vi tillverkar tio tusen drönare och mättar fronten och armén med dem, bär vi som tillverkare också ansvaret för reparationer och reservdelar. Därför har vi genomarbetat alla dessa scenarier. Varje lösning som ligger på bordet är storskalig, den rör sig om tiotusental. Det vill säga, hypotetiskt sett, om en luch går sönder i en enhet, kommer det absolut inte vara några problem att beställa den. Eller så tillhandahåller vi den; som tillverkare av dessa kameror finns det tiotusentals. Och även om en enhet inte vill vända sig till tillverkaren, eller har något problem eller tidsbrist, kan enheten enkelt beställa den kameran. Varje lösning som finns idag är tillgänglig. Och det är det viktigaste. Enheternas verkstäder kommer inte att ha problem med reservdelar, som de har idag med DJI-produkter.

Talare 2

Vad är det med själva höljet? Hur utvecklades det? Varför den formen? Hur är det konstruerat överhuvudtaget?

Talare 1

Lösning för chassit. Hela chassit består av kolfiber, kolfiberstänger eller 3D-utskrifter. De huvudsakliga bärande delarna är kolfiberstänger, som tar upp den hårda belastningen. Vi har en kolfiberplatta på ovansidan. Och resten är delar som antingen är av kolfiber eller 3D-utskrivna. Det är också speciellt utarbetade lösningar. Om vi jämför Slavik och Mavic, så är hela Mavic-chassit gjutet. Jag tror att alla militärer förstår att om man skadar Mavic-chassit någonstans, så finns det två vägar. Antingen köper man en ny Mavic, skadar den på ett annat ställe, och så har man ett helt chassi. Eller så installerar man icke-äkta komponenter, det vill säga kopior av kinesiska lösningar. För närvarande är det omöjligt att köpa ett Mavic-chassi i Ukraina. Och generellt sett är det inte möjligt att reparera en Mavic med deras lösning, genom att åka till någon av deras verkstäder för att reparera den i Ukraina eller i de flesta andra länder; det är en otillgänglig funktion. Hos oss är allt 3D-utskrivet och av kolfiber, för att för det första finnas det ett överflöd av både kolfiber och 3D-utskrifter. Det betyder att vi kan beställa, leverera och reparera det, och verkstäder kan göra detsamma. För det andra är det enkla lösningar. I princip behövs bara en 3D-skrivare och att man klipper till kolfiberstänger enligt en viss mall, och vilken verkstad som helst kan hantera det.

Talare 2

Batteri.

Talare 1

Låt oss prata om batteriet. Precis som med alla lösningar är batteriet en tillgänglig lösning. Det är ett litiumjonbatteri med en solid-state-elektrolyt. Det är inte någon kritisk komponent, den finns tillgänglig. Varför solid-state som elektrolyt? För att uppnå en mindre storlek och längre drifttid. Vårt batteri är på 40 ampere och 40 tusen milliamperetimmar. Det tas bort väldigt enkelt, väldigt lätt, och installeras. Vi trycker in spåren och drar ut det enkelt. Precis lika lätt sätter vi in det igen.

Talare 3

Vi tillverkar batterihöljet.

Talare 1

Lösningen måste vara praktisk för militären. För att slippa några kabelanslutningar har vi redan ett färdigt hölje. För att installera batteriet räcker det att vi helt enkelt sätter in det inuti och sätter in det i drönaren. Och den är då redo att användas.

Talare 2

Vad ingår i komplexet? Vad får militärerna i detta komplex?

Talare 1

UAV-systemet kommer att bestå av 5 enheter, 10 batterier, en markkontrollstation, en mast och antenner. Och där kommer det att finnas två reservdelssatser med reservdelar, reservpropellrar, samt en fjärrkontroll och all nödvändig arkitektur för drift. Det vill säga att UAV-systemet helt kommer att täcka förbandets eller gruppens behov. Vi kommer att ha två reservdelssatser. I reservdelssatsen kommer det att ingå såsom enkla extra propellrar, extra batterier och extra adaptrar för batteriladdning. För övrigt ingår även själva laddaren i systemet. Detta är den första reservdelssatsen, så att säga. Den andra reservdelssatsen består av reservarmar och vissa komplexa smådelar som skulle vara svåra för förbandet eller verkstaden att tillverka. Vi har tagit så stor hänsyn som möjligt till militären så att de inte behöver leta efter lösningar, som det alltid var med Majuuk, där man behövde komma på något själv.

Talare 2

Visa hur den fälls ihop, i termer av hur armarna fälls ihop och ut. Det är ju också viktigt, överhuvudtaget dess volym, hur mycket plats den tar.

Talare 1

Okej, låt oss koppla bort batteriet. Det görs väldigt enkelt. Vi tog ut batteriet, nu går vi vidare till att fälla ihop den. Det görs väldigt enkelt. Vi tar helt enkelt tag i armarna. Eftersom vi har kolfibertuber behöver vi inte oroa oss för deras hållfasthet, vi kommer definitivt inte att skada dem. Man kan ta tag i kanterna, men vi rekommenderar att man tar tag i de yttre kanterna för att öka tryckvinkeln. Ta bara tag, man kan också trycka den lätt mot sig själv och sedan bara så här, ett-två. Det är väldigt enkelt att fälla ihop armarna. Med bakarmarna är det precis likadant. Vi har även små antenner på dem. Det är inte ben, det är just antennhöljena. Vi förde samman framarmarna, här fällde vi ihop dem. Vi tar tag i bakarmarna. Och också väldigt enkelt, ett-två. Vi för dem mot kroppen, vrider på propellrarna. Så här ser den ut i hopfällt tillstånd.

Talare 2

Sa ni antennhöljen?

Talare 1

Ja, det noterade ni helt rätt. Det här är just antennhöljet. Och generellt, om vi tittar på multirotor-spanare, kallas de också för ben på Mavic. I själva verket är det antennhöljen. Vi använder en icke-kommersiell lösning. EW-mättnaden i vår lösning är betydligt lägre. För själva benet använder vi denna 3D-utskrivna del. Den skrivs ut med ett speciellt radiotransparent material. Det ser ut så här.

Talare 2

Vad är dess vikt tillsammans med batteriet?

Talare 1

Drönaren tillsammans med batteriet väger 4,9 kg. Batteriet är den tyngsta delen. Men det är också den största strömkällan, vilket i praktiken ger oss längre flygtid än MAVIC. Därför är batteriet större än MAVICs. Totalt väger själva drönaren 4,9 kg. MAVIC väger mindre. Men MAVIC har en flygtid på 40 minuter. Vi har 90 minuter i luften. Så här ser vår fjärrkontroll ut. Och för piloter kommer den att se mycket bekant ut. En av principerna som vi byggde hela arkitekturen för vår Slavik efter var tillgänglighet och en enkel övergång. För en pilot som tar vår fjärrkontroll i händerna är den så lik den fjärrkontroll som piloter använder på DJI-utrustning nu. Spakarna är så lika som möjligt. Spakarna för kamerans lutning och zoom är så lika som möjligt. Piloten kommer inte att ha några frågor alls om hur man använder den. När piloten startar fjärrkontrollen är till och med startgränssnittet likt Mavics, för att piloterna ska behöva minimal tid för att lära om.

Talare 3

Även på- och avstängning av fjärrkontrollen

Talare 1

Sker på samma sätt som på DJI, en kort för start, en lång. Den stängdes av. Nu väntar vi lite, vi sätter på den igen nu.

Talare 2

Är själva programvaran er utveckling?

Talare 1

Ja, helt och hållet vår egen utveckling. Nu slår vi på fjärrkontrollen, jag ska berätta lite mer i detalj. Både när det gäller vår lösning och när det gäller hur vi skapade den för att den skulle vara så tillgänglig och intuitivt begriplig som möjligt för piloterna.

Talare 2

Och själva fjärrkontrollen, är det någon slags kommersiell lösning? Ja,

Talare 1

Detta är en kommersiell lösning, men den tillverkas inte av Kina. Låt oss föreställa oss en pilot som tar vår fjärrkontroll i händerna för första gången. Kanske har han inte genomgått utbildning, detta är vår snabba omutbildning, som tar bokstavligen bara en dag, eller egentligen till och med ett par timmar. Piloten tar fjärrkontrollen i händerna, han har sett strömknappen, han har arbetat med DJI-utrustning, och han vet att han behöver trycka kort en gång och sedan långt. Fjärrkontrollen påbörjar initialisering och start, vilket tar ungefär 20-30 sekunder. Nu är fjärrkontrollen påslagen, jag tror att det har gått runt 30 sekunder. Vi ser fjärrkontrollens skrivbord, och återigen kommer det inte att finnas några problem med övergången för piloterna, eftersom vi har ett Android-gränssnitt, precis som DJI-fjärrkontrollerna, vilket innebär att det i allmänhet inte kommer att vara ett problem för piloten att installera appar. Det är en helt bekant miljö för honom, som han redan har använt i många år. DJI har sin egen app, vi har utvecklat vår egen app helt från grunden. Den heter VeryLink. Och så här ser appen ut, det vill säga att vi har gjort telemetrin så bekant som möjligt för tillgängligheten. Piloterna förstår fullt ut de indikatorer de ser. De ser en bekant karta, de ser en bekant kompass, de ser bekanta knapplayouter och kan använda dessa. En av de bra lösningarna vi har gjort är att piloten inte behöver trycka på en knapp på farkosten, och inte behöver trycka på en knapp på fjärrkontrollen för att koppla ihop dem. Vi använder en bind-fras som finns på farkosten och i markkontrollstationen. Farkosten kommer, när den är ansluten, helt automatiskt att koppla upp sig och ansluta till fjärrkontrollen. Varför är detta en bra lösning? Det beror på att det idag är ett mycket stort problem för piloter att ta sig till sina positioner. Och det största problemet är inte ens att ta sig dit, utan att förse dem med nya farkoster om de förlorar sina. Vår lösning gör det möjligt för två piloter, på olika platser, att styra en farkost med två olika fjärrkontroller. Det vill säga, i ett scenario där piloter som sitter på positionen inte har transport av ytterligare utrustning från sin underavdelning, kan andra piloter köra 30 kilometer till dem. Det vill säga, om en pilot befinner sig 15-20 kilometer från fronten, så kör andra piloter 30 kilometer till dem. Det vill säga, piloten befinner sig nästan 50 kilometer från fronten. Han kan flyga Slavik genom luften till positionen där piloterna som använder den på slagfältet sitter. Piloterna tar över kontrollen och kommer att kunna styra Slavik. De kommer att kunna landa den, hämta den och använda den.

Talare 2

Så, vad ser vi här?

Talare 1

Vi slog på drönaren, vi har en bild från kameran, vi ser bilden från kameran, vi ser kameran, där vi tydligt, tack vare vår algoritm, kan se drönarens position i Galychiv utan GPS, helt och hållet. Kameran, eller snarare kartan, kan vi justera, vi kan ta bort den helt för piloternas säkerhet. Sedan ser vi drönarens indikatorer, vi ser läget den arbetar i, batteriladdningen, signalindikatorerna och kameraindikatorn. I det stora hela är detta telemetri som är bekant för varje Mavic-pilot. Vi har också en track-funktion, det vill säga om drönaren har riktats in på ett objekt, och detta objekt till och med rör sig, så trycker vi på track, och drönaren, kameran kommer själv att följa detta objekt. Och vi har också en inspelningsknapp, med vilken vi har löst ett av Mavicens grundläggande problem. Det är det att när piloter streamar till fjärrkontrollen kan de inte samtidigt spela in drönarens skärm. Det är ett stort problem. Genom appen har vi implementerat inspelning, vilket innebär att piloten kan både spela in och sända streamen samtidigt.

Talare 2

Inspelningarna behövs just för att den sparade videon senare ska kunna bekräfta träffen.

Talare 1

Ja, helt rätt. Vi ser också kompassen, kompassvärdena och drönarens höjd i luften. Vi har avståndsmätningar från den punkt där den lyfte. Och återigen har vi implementerat detta utan att använda GPS. Vi har värden från positioneringssystemet och via radio. Radiovärdena visar det mest exakta avståndet eftersom det är vanlig fysik, och det fungerar faktiskt inte ens med ett minimalt fel, utan nästan helt utan fel. När det gäller viktig mjukvara, vilket jag redan har nämnt flera gånger, så är det ett öppet system som går att konfigurera. Genom att klicka här på вирі Slavik kan vi gå till drönarens konfiguration och ändra vilka parametrar som helst. De flesta av dem kan verka okända, men dessa parametrar är främst till för verkstäder som, på piloternas begäran, gör det som behövs. Dessutom kan piloten, om hen vill, ändra vissa parametrar direkt i luften. Till exempel är varje pilot olika; vissa gillar att flyga snabbt, medan andra vill flyga långsamt. Och en pilot som tar fjärrkontrollen i handen, lyfter och märker att kollegan har ställt in en hög hastighet, kan enkelt ändra denna parameter efter sina egna behov, bokstavligen genom att trycka på ett par tangenter. Något annat intressant är att vi har punktflygning, vilket vi nu förbättrar, också utan användning av GPS. Vad innebär det? Det innebär att vi kan ange för drönaren – vi vet alltid var drönaren befinner sig – och vi kan ange var den ska flyga. Och den kommer att flyga utan GPS-indikatorer. Något som idag saknas i de flesta spaningsmultirotorer. Snarare som en mission-planner på flygplan, eller som jämförelse på olika bombplan. Så är det.

Talare 2

Det vill säga att det underlättar för piloten, om han flyger en lång sträcka, så blir det helt enkelt lättare för honom.

Talare 1

styra. Helt rätt. Generellt, utöver att piloten kan sätta en punkt för rekognoseringszonen som han kan flyga till, och sedan kan piloten som genomförde rekognoseringen i rekognoseringszonen ta över kontrollen, kan han trycka på en knapp, den kommer att dyka upp när vi släpper den. Den kallas RTL – Return to Land. Och farkosten kommer själv att börja återvända hem utan att använda GPS-indikatorer. Och detta fungerar normalt, verkligen, och helt utan problem. Varför uppfann man egentligen den här RTL:en? Det är vår failsafe. I händelse av att piloten inte har bedömt radiohorisonten, eller om det finns hinder som förhindrar direkt sikt mellan antennen och drönaren, i händelse av att drönarens anslutning försvinner, stiger drönaren till sin angivna höjd, beroende på vilken inställning den har just nu. Det vill säga, om den nu är på 100 meter, stiger den till 250, och det är max, den kommer inte att stiga högre. Om denna höjd inte var tillräcklig för att återställa direkt sikt mellan drönaren och antennen, vänder drönaren och återvänder hem på egen hand utan att använda GPS, eftersom den saknas. Detta fungerar normalt, vi har redan överlämnat vår drönare till förband för testning. Förbanden berömde den mycket, och en pilot från ett förband klagade till och med på att även om man vill förlora den, så går det inte. Den kommer alltid att komma hem själv. Den grundläggande logiken är inte att den ska komma fram och landa, för det finns en felmarginal, och det är normalt. Det finns en felmarginal även med GPS. I vårt fall är hela protokollet utformat så att om piloten förlorar kontrollen och videon, återvänder drönaren en, två eller tre kilometer, och piloten kan ta tillbaka kontrollen utan att förlora farkosten. Och det fungerar på precis samma sätt under REB-förhållanden. Om någon form av störning sker, återvänder farkosten, ni förlorar inte farkosten.

Talare 2

Sedan kan ni planera om rutten på något annat sätt.

Talare 1

flyga. Självklart. Och det är här tiden i luften kommer att hjälpa er mycket. För om, hypotetiskt sett, en pilot flyger en annan spaningsdrönare och batteriet räcker i 40 minuter, som vi vet, kommer hen helt enkelt inte att ha tid att planera om rutten. Men med oss är det en och en halv timme; om ni stöter på en zon som ni inte kan flyga igenom, ja, då återvänder drönaren, ni tar över kontrollen och ni har fortfarande en hel timme av flygtid kvar, så ni kan flyga runt den zonen.

Talare 2

Vad är fjärrkontrollen ansluten till?

Talare 1

Låt mig berätta lite om vår arkitektur. Det första vi ville göra – och vi är inte de första som försöker skapa en bra multisegmenterad spaningsdrönare – var att ta ett mycket tydligt grepp om bekvämligheten för piloterna. För om vi ska jämföras med Mavic och DJI, måste vi göra det bättre. Vi måste göra det lika bekvämt som det är idag. Alla anslutningar hos oss, eftersom vi har en bekväm fjärrkontroll och detta är vår egen lösning, innebär att vi inte använder tredjepartskontroller som ansluts till datorn via konsol och är svåra att konfigurera. Nej, piloten tar kontrollen, sätter på den och är redo att arbeta. Sedan använder vi en ethernetkabel som ansluts till en modul, som vi kallar "bunkermodulen". Logiskt nog, eftersom den befinner sig med piloten i bunkern. Kabeln vi använder är en mycket fundamental sak. Vi använder en vanlig ethernetkabel, en tvinnad parkabel. Varför? För att om något händer med den, till exempel om någon råkar klippa av den, kan du helt enkelt skala av ledningarna och koppla ihop dem efter färg, och den kommer att fortsätta fungera. Priset på denna kabel är försumbart, den kostar under 100 hryvnia och den fungerar. Koaxialkablar, som användes på Mavic, kostar tiotusentals. Om något händer med den i bunkern kan du inte reparera den på något sätt.

Om bunkermodulen: Hur fungerar det i DJI just nu? DJI använder våra antenner AV Angel, AVenger, vad man nu kallar dem. Denna antenn har ett inbyggt batteri. Om batteriet tar slut under flygningen, måste piloten eller den andre piloten, spottern-navigatören, ta en annan antenn och göra något mycket farligt som vi vill undvika: han riskerar sitt liv och springer ut till antennen för att byta den. Logiken i vår produkt är att maximera bevarandet av liv. Därför skapade vi bunkermodulen, så att piloten inte behöver lämna bunkern för att strömsätta antennen.

Just nu ser vi anslutningarna på vår bunkermodul. Vi har vissa utgångar här: RJ45 för anslutning av ethernetkabel, en XT60-utgång för strömförsörjning. Och en mycket viktig sak – vårt batteri är inte systemets huvudbatteri. Det fungerar som en extra laddning. Om jag stänger av det nu, och vi tittar på kontrollen, händer ingenting. Idag har vi ett batteri i modulen som räcker i halvannan timme för "hot swap" (snabbbyte). Halvannan timme för snabbbyte räcker mer än väl för vem som helst.

Sedan, om vi inte strömsätter via XT60, har vi även gjort en Type-C-utgång. Varför? För att Mavic-piloter inte alltid, eller det finns inte alltid en EcoFlow på positionen, och han kan ansluta antingen till en powerbank eller till en EcoFlow som han alltid laddar från en generator. Och i detta fall är det inte obligatoriskt att använda en equalizer. Vi kan helt enkelt strömsätta via en Type-C-kabel. Även om något händer med EcoFlow-enheten, att den går sönder eller inte fungerar, har piloterna alltid möjlighet att ansluta ett 6S2P-batteri. Men Mavic-piloter bär inte med sig sådana batterier. Däremot kommer en pilot som flyger en Slavik alltid att ha med sig en Slavik. Han kommer att ha ett batteri från Slavik. Och vi har utarbetat ett scenario där man helt enkelt tar ett batteri från Slavik och en adapter för laddning. Och nu ansluter vi vårt batteri. Vi har en indikation, vi ser att det är laddat, och det fungerar. Utöver dess standarddrift på halvannan timme har vi alltså detta vanliga batteri, med vilket han kan arbeta i ett par dagar.

På kartan ser vi drönarens position. På kartan kommer vi också att se flygspåret, det vill säga var och hur den har flugit. Och om signalstyrkan sjunker något på vissa ställen, förstår vi att antennen kanske pekar åt fel håll. För oss är det idag tillräckligt att bara trycka på drönaren på kartan, så kommer rotationsmekanismen själv att vrida antennen mot drönaren. Just nu utvecklar och testar vi ett system som alltid vet var drönaren är och följer den automatiskt. Det betyder att piloten överhuvudtaget inte behöver trycka på någonting.

Låt oss återgå till bunkermodulen. Här har vi ett vanligt RJ45-ingång. I den går ethernetkabeln (tvinnad parkabel) in. Från den använder vi det vi ser idag, vilket är denna 9-stiftskontakt. Varför så? För att själva kabeln också är en ethernetkabel, en tvinnad parkabel, utifrån samma logik att denna del befinner sig i bunkern och är relativt säker. Denna del befinner sig utomhus och är, kan man säga, utsatt, eftersom den kan skadas vid exempelvis ett anslag. Om kabeln träffas, kan piloterna, eftersom det är en tvinnad parkabel, helt enkelt klippa av den på båda sidor, koppla ihop trådarna, och den kommer att fortsätta fungera. Idag ser vi denna 9-stiftskontakt. Framöver kommer vi att använda precis samma vanliga RJ45-ethernetkontakt (tvinnad parkabel, som vissa kallar det), och det kommer att fungera så.

Sedan går kabeln vidare. Låt oss gå till själva masten och antennen. Vi har kommit till vår mast och ser vår bekanta tvinnade parkabel, eller ethernet, som den kallas. Nu tar vi bort vår antenn och vår markmodul, som är en del av vår antenn. Det ansluts precis lika enkelt som på bunkermodulen. Vi sätter helt enkelt in ethernetkabeln i markstationen. Dessa kontakter är täckta. Vad är denna kontakt till för? För att man kan ansluta och använda drönaren, till exempel om piloterna har åkt ut till en övningsplats för att testa. De behöver inte ta med allt. Han kan ta bara antennen tillsammans med modulen, ansluta ström här via Type-C eller via batteri och använda den.

Högst upp har vi även fullt väderskydd. Så här ser själva modulen ut. Denna dipolantenn är rundstrålande, allt är utformat så att piloten kan flyga tillbaka. Även om han har flugit förbi sin position, har han täckning runt omkring sig. Själva patch-antennen har en horisontell vinkel på 30 grader och en vertikal vinkel på 40 grader. Det betyder att den inte är rundstrålande. Däremot ger den oss avstånd på upp till 70 kilometer som vi kan täcka.

Talare 2

Är detta ukrainsktillverkat?

Talare 1

Absolut. Och alla antenner, alla enheter, allt är helt ukrainsktillverkat. Det ser ut så här. En mycket enkel, mycket ergonomisk och bekväm lösning. För att den största faran för piloten är just detta ögonblick av installation, att ställa upp antennen, positionen. Generellt går detta väldigt snabbt för oss. Vi behöver bara fästa den här lilla klämman på vår mast eller kanske någonstans på ett träd, beroende på uppdragets förutsättningar. Efter vilket man drar en kabel och kan återvända till skyddsrummet utan att riskera sitt liv överhuvudtaget. Piloten kan återvända till skyddsrummet så snabbt som möjligt. Om han har installerat den på masten, kommer den att ha en rotationsmekanism. Piloten, sittande i skyddsrummet, rotationsmekanismen kräver ingen extra kabel, ingen extra anslutning. Väldigt ofta ser vi rotationsmekanismer i Ukraina som kräver Bluetooth-anslutning, Wi-Fi-anslutning. Hos oss går både strömförsörjning, styrning, video och rotatorn – allt genom en enda kabel, som är mycket lätt att reparera och, viktigast av allt, kan repareras i fält under kriget. Behöver lyfta. Vi för bara den vänstra spaken till det nedre högra hörnet. Håller i två sekunder. Och lyfter. Släpper spakarna, och som vi ser håller farkosten sin position, håller sin höjd, och allt fungerar som det ska. Det vill säga, som jag sa, till och med ett barn skulle kunna flyga den. Om vi vill flyger vi lite framåt. Vi kan styra drönaren snabbt. Om vi tittar på själva drönaren, just nu står den stilla, vi kan se dess visuella positionering. Den driver inte alls, den är helt stabil, den rör sig absolut inte. Vi kan sänka kameran, titta under oss. Vi kan centrera kameran.

Talare 2

Så om vi flyger någonstans?

Talare 1

Låt oss flyga. Låt oss vinna lite höjd och flyga framåt. Inte snabbt.

Talare 2

Med vilken hastighet flyger vi nu?

Talare 1

20 kilometer i timmen. 40 kilometer i timmen. 50. Och låt oss säga maximalt, det är 60 kilometer i timmen. Till och med 65 kilometer i timmen. Om det är lite medvind kan vi till och med accelerera upp till 70. Men generellt är maximalt för ЮТТХ 65.

Talare 2

Det här är all egendom som behövs för arbetet,

Talare 1

Rätt? Ja, helt rätt. Det här är ett case där vi transporterar själva Slavik. Och ett batteri till den. Det här är ett case för markstationen och allt som behövs för den. Antennen får plats helt och hållet, ni har ett case. Och för fjärrkontrollen finns det också ett sådant litet case. Det vill säga, dessa tre case som helt täcker transporten till positionen, utträdet från positionen och all transport.

Talare 2

Kan man kasta ett case från en bomber?

Talare 1

Ja, våra fodral är stöttåliga. Förpackningen inuti är en insats som är maximalt anpassad efter Slaviks form. Självklart, överdriv inte. Men om han faller någonstans, även många gånger, kommer inget att hända med honom.

Talare 2

På samma sätt

Talare 1

Absolut alla case kommer med ett mjukt utfyllnadsmaterial. Och de är utformade för att tåla att de kan falla eller skadas någonstans. Samtidigt kommer det inte att skada det som finns inuti. Det svåraste i utvecklingen var att arbeta igenom alla scenarier, testa alla flygningar och kontrollera hela den konstruktiva integriteten, så att allt fungerade bra och effektivt. Och viktigast av allt, att det fungerade i armén. Eftersom vissa tillverkare som testar sina produkter i Kiev inte tar hänsyn till mättnaden i radioetern i stridszoner och de begränsade resurserna för att placera ut antenner och liknande. Därför arbetade vi med alla dessa alternativ, så att en drönare som hamnar vid frontlinjen redan är färdigställd, genomtänkt, konstruerad och utvecklad för frontlinjen.

Talare 2

Dessutom sa ni att det är en modulär plattform, den kan ändras, plus att programvaran är en Open Source-lösning. Är utvecklingen av Slavik redan slutförd?

Talare 1

I dag är utvecklingen av Slavik inte avslutad. I den meningen att den kommer att förbättras. Och jag tror att det är en process som kommer att följa oss i år framöver. Hastigheten på allt, att det kommer att komma nya versioner av Slavik, att det kommer att komma förbättringar. Vi valde ArduPilot för att det, helt rätt, är en öppen lösning. För att ArduPilot är ett bekant ekosystem för våra verkstäder, piloter, flygförband och inte bara. Om vi skapar ett slutet system gör vi som den mest populära tillverkaren DJI har gjort; vi skapar ett problem som militären kommer att stöta på och som militären kommer att behöva lösa. Vi förstår att militärerna också är entusiaster som är mycket skickliga på utveckling, och att de kommer att ägna sig åt detta, särskilt deras verkstäder. Och vi vill inte skapa hinder för våra militärer på den vägen.

Talare 2

Vad händer nu med Slavik? Hur går man vidare? För DJI släpper ständigt nya iterationer.

Talare 1

Ja, här är en mycket viktig punkt, att DJI släpper nya iterationer av produkten bara för att förbättra någon specifik funktionalitet. Vi har redan under utveckling idag en undvikandemodul, det vill säga för att undvika hängande drönare och släpp ovanifrån. Detta är för närvarande den största förlusten av spaningsdrönare, helt enkelt att en fientlig drönare hänger kvar och släpper något. Vi kommer att ha en integrerad kamera som varnar piloten om att någon hänger över dem; när den visar bilden kommer man tydligt se att det finns ett hot. Och sedan i nästa iteration kommer det att vara en förbättring där den delvis undviker själv baserat på pilotens val. Piloten kan välja om den ska undvika själv eller om systemet ska göra det åt dem.

Just nu arbetar vi med flerkanalig kommunikation, det vill säga att vi idag har vissa kanaler. Vi vill utöka intervallet så att den inte ens kan stötas ut av elektronisk krigföring (REB). Även om elektronisk krigföring stör ut den, kommer den att återgå till ett band. Vi kommer att göra den multibands, så ett sådant scenario kommer överhuvudtaget inte att uppstå. Sedan skapar vi ett system för fjärrstyrning. Som jag har sagt upprepade gånger, vi har RG45 Connector Ethernet här, där och där. Som ni förstår, där det finns Ethernet finns det fjärrstyrning, allt kommer att fungera. Även integrationen av våra VPS, som kommer att fungera med Slavik, är redan under arbete; de kommer att integreras i den.

Här är det viktigaste tillämpningsscenarierna. Vi har redan erfarenhet av att arbeta med fyrar i Ukraina, men det vi försöker undvika till varje pris är att riskera liv. Fyrarna kommer att användas med Slavik på följande sätt. Förresten, detta är en fråga om släpp. Tre fyrar kommer att vara tillräckligt för Slavik. Men eftersom den flyger långt kommer ingen att gå dit till fots av säkerhetsskäl. Därför kan Slavik flyga fram till ett träd, släppa den första fyren, sedan till en byggnad och släppa den andra fyren, och på en tredje ruin släppa… den tredje fyren, ja. Första, andra, tredje. Slavik kan släppa fyrar själv. Dessa fyrar kommer att vara engångsartiklar. Ingen kommer att riskera sitt liv för en enda liten fyr. Och det är mycket kritiskt och mycket viktigt.

Utvecklingen av Slavik står inte stilla. Jag nämnde några exempel på vad som redan är under arbete. Det vi vill göra så snabbt som möjligt är att se till att det verkligen fungerar bra. Vi lägger just nu maximalt med resurser på testning och förberedelse av alla dessa nya tillämpningsscenarier. Vi har redan överlämnat vår drönare till ett antal enheter för testning för att få deras feedback och göra motsvarande förbättringar. Och för att genom detta få veta om den redan är redo för krig. Svaret är ja, den är redan redo. Det finns förbättringar man vill se. Men idag är det inte bara den drönare som vi lämnade för testning, utan alla som testade den fick behålla dem, vi tar inte tillbaka dem.

Och idag utförs redan en viss mängd flygspaning, eldledning och liknande uppgifter av Slaviks. Enheterna kommunicerar med varandra. De har strömmar där de kan se, för informationens skull, vem som flyger. De ser att någon flyger i halvannan timme, någon flyger på ett avstånd av 20 kilometer. Och de börjar undra vem det är. Och sedan spränger de min telefon. Den är också maxad.

Hur går själva överlämningsprocessen till? Den går till på följande sätt. Vi kontaktar en enhet. Enheten ger oss kontaktuppgifter till ansvariga personer, vem som ska testa, vilka piloter det rör sig om, vilken inriktning. Vi kommer överens om implementeringen. Närmare bestämt åker vi dit tillsammans med utvecklarna. Och det sker en enkel process, inte en omutbildning, utan snarare en minimal instruktion. Piloten som tar kontrollen, som vi redan har sett, är den så lik som möjligt. Piloten som ansluter en antenn med en kabel, så likt som möjligt. Appen är så lik som möjligt. Tiden för denna instruktion tar ungefär… för en enkel förklaring av hur allt fungerar, ungefär upp till en timme, till och med mindre. Detta är om vi berättar allt detaljerat och tekniskt för dem. Tiden för denna instruktion tillsammans med flygningarna: eftersom den flyger i halvannan timme, så är två flygningar plus tre timmar. Låt oss säga att instruktionen tar ungefär fyra timmar.

Jag ska berätta en historia om hur det gick till. Vi gav en enhet en Slavik för testning. De åkte med dem till positionen, arbetade. Det gick bra. Tyvärr blev deras position attackerad av fienden. Piloterna själva lämnade positionen. Deras kollegor och andra piloter kom in. De hade aldrig sett en Slavik. De hade aldrig flugit med den, aldrig använt den. De behövde ett enda samtal, fem minuters tid. Och de lyfte och genomförde uppdraget fullt ut. Det vill säga att vi kan räkna med ett tidsspann från fem minuter till en timme, halvannan eller två.

Vi har vår egen skola – det är Very Aero School, Train to Trainer. Vi utbildar instruktörer för andra utbildningscenter eller enheter. De kommer till oss och får sedan utbildning. Detta är en ungefärlig kurs i Slavik. Just en instruktörskurs. Det vill säga att vår instruktör utbildar er instruktör, vilket tar en dag. Efter vilket åker instruktören tillbaka till sitt utbildningscenter eller sin enhet. Och där utbildar hen piloterna direkt.

Talare 3

Fonden "Injur Miltech" är dina investeringar i Ukrainas försvar. Tack vare "Injur" har ukrainare för första gången möjlighet att investera i en ukrainsk miltech-tillverkare och tjäna pengar på det. Ukrainas försvarare behöver så mycket modern obemannad teknik som möjligt på slagfältet. För att kunna skapa mer utrustning behöver tillverkarna mer rörelsekapital. Det är precis därför fonden "Injur Miltech" har skapats. Ukrainare är redo att investera i försvarare och tillverkare, och "Injur" har gett denna möjlighet. Allt är ganska enkelt. Du köper certifikat i fonden "Injur Miltech", fonden investerar dessa medel i företagsobligationer från det ukrainska försvarsföretaget VeriIndustries, en av de största tillverkarna av FPV-drönare i Ukraina. Förresten är "Injur" själva organisatören för emissionen av dessa obligationer, så att investera i det ukrainska försvaret är för närvarande endast möjligt via "Injur". VeriIndustries utvidgar sin produktion tack vare det insamlade kapitalet, och fonden får var 35:e dag en kupongavkastning på obligationerna och återinvesterar den för att dagligen öka värdet på din investering. Det är så du tjänar på kapitaliseringen med fonden "Injur Miltech", eftersom värdet på dina certifikat ökar varje dag. 25–29 % per år i hryvnia är den prognostiserade genomsnittliga årliga enkla avkastningen för fonden "Injur Miltech" under tre år. Det är klokt att investera så snart som möjligt, eftersom ju tidigare du investerar i fonden, desto högre blir din prognostiserade avkastning, under förutsättning att du inte tar ut dina investeringar före inlösen av företagsobligationerna i juli 2029. En mycket viktig påminnelse – du kan endast investera i fonden "Injur Miltech" fram till och med den 31 december 2026. Därefter slutar fonden att ta emot investeringar. Det kommer inte längre vara möjligt att öka sin investering eller att göra en för första gången. Du kan få mer information och börja investera i det ukrainska försvaret via länken i beskrivningen till denna video.

Talare 2

Och det är inte allt ni kommer att få veta om Slavik. För under förberedelserna av videon var jag tvungen att åka på tjänsteresa, men vi ger oss inte. Därför kom Oleksii Bybenko till vår studio, medan jag anslöt online, och vi pratade mer om priset, drönarens byråkratiska status och vilka planer företaget har för den.

Talare 4

Vi har diskuterat många olika detaljer om Slavik med ingenjörerna och produktchefen. Vi har lämnat de mer filosofiska frågorna till dig. För det första, priset. Vad kommer Slavik att kosta?

Talare 5

Vadå, sa de inte det?

Talare 4

Jag frågade inte med flit. Jag på

Talare 5

lämnade till dig. Priset hamnar just nu runt 200 000 hryvnia. Jag tror att vi kommer att få tillbaka pengar delvis där, men vi får se hur det går att köpa, eftersom det gäller att köpa komponenter, för det är trots allt första serien och här kan det finnas något oklart. Det är den första saken. Den andra saken är priset på UAV-komplexet. Det vill säga att 200 000 ser lite dyrare ut än en Mavic, beroende på vilken Mavic det är. Men i praktiken blir priset detsamma, till och med lite billigare än en Mavic om vi räknar med markstationen, antalet drönare, och det är allt, eftersom vi inte behöver köpa till antenner, vi behöver inte köpa till extra prylar. Hos oss är det enkelt, du köper ett UAV-komplex, och i komplexet ingår 5 drönare, 10 batterier, och om jag inte minns fel, två fjärrkontroller och två moduler, jag tror det är så. Man kan kombinera dem som man vill, men detta är det basala paketet. Och det är allt, då kan du arbeta, du behöver inget mer.

Talare 4

För БПАК 200 000?

Talare 5

Nej, 200 000 är för drönaren. Det är för en drönare med batteri. Och för en UAV? Oj, ja det är komplicerat. Alltså, kort sagt, en sak plus en annan. Låt oss säga så här, en 20 meter lång strömkabel till en Mavic kostar 30 tusen hryvnia, för oss kostar 50 meter, ja, låt oss säga, 5 tusen hryvnia. En antennmodul till en Mavic kostar, beroende på vilken man köper, ja, från 30 till 100 tusen. Nu tror jag att ingen köper dem för 100 tusen längre, men sådana finns också. Hos oss blir det, om man tar bara antenndelen, så är det typ småpengar, jag vet inte, typ 2000 hryvnia. Om man tar den med en kommunikationsmodul från U7y7, så är det, ja, låt oss säga, 700 dollar. Kontrollen, ja i princip kontrollen, jag tror att den kostar ungefär lika mycket som en DJI-kontroll, och objektivt sett är den ungefär likadan. Och det är allt, så har man en färdig drönare.

Talare 4

Vad är dess byråkratiska status nu, alltså, kodifiering, liksom, och så vidare, vad är det för produkt, eller har staten redan begravt den?

Talare 5

Ja, titta, det, egentligen, vi har helt enkelt inte utannonserat det någonstans, som man vanligtvis gör, det har redan genomgått kodifiering, har genomgått stridstester, därför i tio olika förband, det är till och med redan kontrakterat av staten, ja det pågår, kort sagt, det huvudsakliga arbetet som pågår nu är planerna för nästa år. För om allt nu når alla förband, ja och allt går som vi planerar, så kommer det att vara, ja, ett av våra huvudfokus för nästa år, eftersom det objektivt sett är en produkt som, ja, vi inte kommer att ha någon konkurrens för, eftersom ingen i världen ens försöker göra en kopia av Mavic, eller, kanske någon försöker, men det går helt enkelt inte så bra. Det är den första saken. Den andra saken är att det blir svårare och svårare att köpa Mavics för varje dag. Ja, det blir verkligen ett större problem för varje dag, och, ja, det är egentligen vår lösning. Och den tredje, viktigaste anledningen är att vi inte har några alternativ för att kriga med Mavics nästa år. Sådana alternativ existerar inte, eftersom killzonen växer, avstånden man måste flyga ökar. Och här, utan att öka räckvidden för dessa spaningskoptrar, ja, kommer vi helt enkelt att förlora Mavic-besättningar, eftersom det är ett prioriterat mål och den måste befinna sig nära fienden. Och om Mavic-besättningar arbetade på 10-15 kilometer, så kan de på vår arbeta på 15-25 kilometer, det är mycket större avstånd, man kan placera sig längre bort. Och det faktum att vi har längre flygtid ger möjlighet att dessutom ligga kvar längre i intresseområdet och arbeta normalt. Och det här är, kort sagt, resultatet, om man ser till det, så är den första saken besättningens säkerhet, den andra saken är möjligheten att överhuvudtaget kunna köpa det i normala mängder, för av drönare i den klassen, som Mavic, där behövs det enorma mängder. Och den tredje saken är att, ja, företag som kan tillverka vanliga 10-tumsdrönare redan finns i mängder, och det finns ingen mening med att konkurrera, ja, om det dyker upp bra produkter. Det är klart att vi inte helt överger vanliga FPV:er, men det kommer definitivt inte att vara en prioriterad riktning för skalning och utveckling, för det finns redan tillräckligt med företag som kan tillverka dem normalt, till rimliga priser, med normal kvalitet, support och så vidare, och nästa år hoppas jag att de bara kommer att förbättras, och att folk äntligen slutar anklaga oss för att vi dumpade marknader eller gjorde något annat. Ja, generellt planeras modellen så att vi nästan inte planerar att sälja till förbanden, utan planerar att sälja centraliserat till staten, och förbanden kommer sedan att få sin fördelning från generalstaben, men jag hoppas på en normal, tydlig koordination med oss så att endast de besättningar som har gått utbildningen får drönarna, som, ja, det är inte ens utbildning, det är mer som en certifiering, det vill säga att vi kontrollerar att besättningen är okej, att den kan arbeta normalt och, typ, inte förlorar drönaren redan vid första flygningen. Och så här kommer vi att implementera det stegvis, men det kommer att vara stora mängder direkt.

Talare 4

Men varför är det så? Varför på det sättet? Varför kommer ni inte sälja direkt till arbetslagen? Vad är logiken?

Talare 5

Titta, ja, här är egentligen en sorglig anledning, eftersom det inte finns pengar, och all försäljning via decentrerad upphandling, både till kedjor och direktförsäljning till brigader, sker med efterbetalning. Men för att vi ska kunna starta massproduktion av en ny produkt direkt, behöver vi egentligen pengar för att köpa komponenter, och det är inte FPV, den här drönaren är mycket större, och därför måste man budgetera mer pengar, så jag förstod mycket väl att för att skala upp detta krävs förskottsbetalningar, men tyvärr är förskottsbetalningar för närvarande endast tillgängliga via centraliserad upphandling. Just nu pågår ett aktivt arbete med att införa förskottsbetalningar för decentrerad upphandling, och när förskottsbetalningar för decentrerad upphandling startar, kommer vi egentligen att öppna upp för normal försäljning till brigader, plus att det kommer att ske försäljning till brigader med medel från partnerländer, eftersom man där också kan arbeta med förskottsbetalning. Och på så sätt kommer uppskalningen att ske. Senare har vi planer på att etablera ett normalt samarbete med leverantörer för att få anstånd med betalningen, kanske samla in några lån eller obligationer, så att vi faktiskt kan sälja normalt med efterbetalning. Men egentligen är det ideala alternativet att staten gratis, på egen bekostnad men kostnadsfritt för brigaderna, normalt skulle kunna tillhandahålla de nödvändiga kvantiteterna. Det skulle bli enklare både för brigaden och för oss. Och eftersom det inte kommer att finnas några supermånga modifieringar, då drönaren är superstandardiserad, så finns det i princip ingen mening med att satsa så hårt på det här decentrerade systemet, eftersom det inte kommer att finnas någon egentlig anpassning för brigaderna, då det inte finns något att anpassa.

Talare 4

Men det finns redan ett kontrakt med staten, de köper redan.

Talare 5

Jag vet inte om det är påskrivet eller inte, men om det inte är påskrivet, så är det i processen att skrivas på. Och när videon kommer ut, ska vi göra så? Nästa måndag, i teorin. Ja, ja, kanske är det redan påskrivet, jag hoppas att det redan kommer vara påskrivet. Men, ja, där är allt redan överenskommet, allt, kort sagt, allt arbete är klart, bara formaliteterna återstår.

Talare 4

En till fråga angående konkurrensen på marknaden. Alltså, det finns ju företag som också tillverkar spaningsdrönare, scout-drönare. Vad skiljer er produkt?

Talare 5

Ja, alltså, det finns faktiskt andra coola produkter. Och de har verkligen sina för- och nackdelar. Men det som skiljer just den här drönaren är att de där produkterna inte är… Utvecklarna hade inte ens som mål att kopiera Mavic. Alltså, det var inte ens en sådan uppgift. Målet var att skapa en drönare som kan lösa samma uppgifter som Mavic löser nu. Men vad är det speciella med DJI:s produkter, Mavics, Matraser? Den främsta egenskapen är att en person som kanske aldrig i hela sitt liv har haft en smartphone eller internet, kan ta den här drönaren och på en vecka, två dagar, en dag lära sig och börja arbeta, och det kommer att fungera. Och det är den största utmaningen. I jämförelse med svårigheten att flyga 15 kilometer, filma något och sända videon via digital kommunikation till ett skyddsvärn. Det är ingen svår uppgift. Den har faktiskt lösts framgångsrikt av ett antal företag, och det är bra. Men varför skiljer sig vår drönare? Genom att vår drönare kan tas av ett barn, en person som aldrig har flugit något annat än en Mavic, och så vidare, flyga och den kommer att fungera normalt, utan utbildning, utan någon form av omprofilering. Alltså, för att man ska förstå, är det enklare att gå från Mavic till Slavik än från Mavic till Autel. Och en sådan uppgift tror jag att inget företag har satt upp. Plus hur själva drönaren ser ut. Alltså, jag tror att alla som har sett i verkligheten, alla, låt oss säga, koptrar, spaningsdrönare från andra ukrainska, europeiska, amerikanska och andra tillverkare, när de såg dessa drönare, förstod varför dessa drönare inte är en Mavic. Om man tar dessa peroty, de är coola, ser coola ut, men deras flygtid är ännu kortare än DJI:s. Om man tar de amerikanska, jag minns inte vad de heter, de ser också bra ut, men autopiloten där är ännu mycket sämre. Och vår drönare ser i princip ut, låt oss säga, jag vet inte, inte som ett hemmaplock på… Kort sagt, inte bara som ett hemmaplock, utan som en normal serieprodukt. Eller så känns det för mig. För det andra fungerar den också på samma sätt. Alltså finns inte all den där… det är alltså en produkt som skiljer sig kraftigt från allt som finns i FPV-segmentet. Och värdet som finns, till exempel modularitet, hastigheten i montering och demontering, utbyte, modifiering och så vidare inom FPV, det existerar överhuvudtaget inte i, låt oss säga, det segment som DJI täcker. Och det är något som många ukrainska företag tyvärr inte förstår.

Talare 4

Åh, förresten, det är en intressant fråga om just uppskalningen av produktionen, för om det är staten som köper, så borde det, ja, teoretiskt sett vara ganska stora partier, beroende på hur mycket ni är fysiskt kapabla att tillverka. För när det gällde FPV berättade du att du bokstavligen tog tid på hur lång tid det tog att montera en drönare; är det enligt samma princip här, ja, samma tillvägagångssätt för hur produktionen skalas upp, eller hur ser det ut överhuvudtaget? För det är ju ändå en helt annan produkt jämfört med FPV.

Talare 5

Ja, titta, här är tillvägagångssätten, man kan säga, liknande. Det som skiljer sig är att det här, låt oss säga, är svårare med arbetet, ja, med kvalitetskontroll, med toleranser för delarna, för i en FPV-drönare, ja, där kan man, jag vet inte, ha en lite längre kabellängd, lite kortare. Men hos Slavik är en skillnad på 5 mm på vissa kablar redan kritisk, det går inte längre. Dessutom är själva monteringen och själva antalet komponenter, och precisionen i passformen, mycket högre, och här är det, ja, liksom, andra tekniker för tillverkning av komponenter, tillverkning av delar och så vidare. Det vill säga, ja, det finns egna svårigheter här, men i det stora hela har vi redan, låt oss säga, ganska stor erfarenhet av serieproduktion, så det kommer definitivt inte att vara ett problem. Ja, om vi pratar om antal, så är det för detta år fortfarande antal som inte är jämförbara med volymerna av hur mycket landet använder DJI-produkter, men det är ändå redan stora antal, tusentals drönare, och, ja, egentligen är det en så bra start för att nästa år verkligen skala upp och ta, ja, liksom, en seriös del av denna nisch. Men nästa år kommer det att vara en lite annan drönare, för då kommer vår kamera att finnas, den kommer att vara betydligt bättre. Just nu, om man jämför – vi jämförde precis – så är kameran bättre än Mavic 3 och sämre än Mavic 4, ja, än madrass 4. Men i vår kamera kommer den att vara antingen på samma nivå eller till och med bättre än madrass 4, och värmekameran kommer att vara, ja, direkt bättre än förmodligen allt man kan köpa i det civila drönarsegmentet, i princip. Vilka madrasser som helst, vilka hotell som helst.

Talare 4

Er kamera, tillverkar ni en kamera?

Talare 5

Ja, självklart. För det är i själva verket det största värdet med DJI Mavic och den största svårigheten – det är just kameran. Det vill säga, att bygga en drönare är egentligen också svårt, men det är liksom en begriplig uppgift. Men att göra en riktigt bra kamera i ett kompakt hölje – det är verkligen, ja, en sådan utmaning. Det är det som skiljer DJI:s Mavic-produkter och specifikt Matrice från Autel, från europeiska motsvarigheter och så vidare. Och självklart är det som sitter där nu mycket bättre än både det amerikanerna och européerna har. Man kan säga att det är jämförbart med den senaste versionen av Autel.

Talare 4

Alltså, det här lämnar utrymme för ett nytt samtal om komponenterna som ni tillverkar själva, det kan man titta på separat. Men nu, alltså, den här kameran, jag minns inte riktigt, om vi förresten pratade om det eller inte, är den dag-natt eller bara dag,

Talare 5

…och det som används nu. Det som används nu och det som kontrakteras just nu är en ren dagversion. I år kommer vi också att släppa en värmekameravariant. Den är redan testad, allt fungerar, värmekameran där är densamma som på Mavic och matrasen. I princip är den normal, alltså, typ, varken sämre eller bättre, men det finns helt enkelt redan något mycket bättre under utveckling. Och där, i år, hoppas jag att vi också kommer att lyckas släppa några tusen sådana, men det får vi se. Kommer det att vara en helt separat värmekameradrönare? Hör här, ja. Först kommer det att vara en separat värmekameradrönare, men när vår kamera väl är där kommer det att vara en drönare, den kommer att ha både en fantastisk dagzoom och en fantastisk värmezoom. Och vad gäller den här separata värmekameradrönaren, så kommer den att ha, låt oss säga, en medelmåttig dagzoom, och en ren digital värmekamera. Det kommer verkligen, alltså, om man ser till planerna för nästa år, att bli en drönare med en fantastisk kamera för både dag och natt, för vilken tid på dygnet som helst, om man så kan säga.

Talare 4

Vi sparar samtalet om kamerorna till senare då. Det är faktiskt väldigt intressant och kräver definitivt ett separat samtal. Så, är du nöjd? Slavik, nu är det klart, release.

Talare 5

Lyssna, överlag är jag missnöjd med tempot, för det kan verka för alla att vi har utvecklat den här Slavik i ett och ett halvt år, men i själva verket tog det ett halvår från utvecklingen till de första stridsinsatserna. Det är bara det att vi innan dess också jobbade på en drönare som då inte hette Slavik än, men som också skulle vara en ersättare till Mavic. Det är bara så att om det första försöket inte lyckades, så var vi tvungna att göra om allt, engagera oss ordentligt, och det andra försöket lyckades sedan definitivt. Vad jag är nöjd med är att även de första enheterna, i början när de ringde för att ge feedback, jag frågar, typ, okej, men hur redo är ni att gå över från Mavic till dessa drönare? Då säger de, ja vi är helt redo, men ärligt talat trodde vi inte, och vi tror fortfarande inte, att det är normalt att man går över så abrupt, vi väntar på var haken ska komma. Och det är, egentligen, när man får sådan feedback, så är det förstås coolt, trevligt. Självklart, om man pratar om vilken feedback som är lite negativ, så påpekar alla att kameran är sämre än på den fjärde Matrasen. Och det är sant, så är det verkligen. Men ändå, eftersom flygtiden ökar, eftersom det finns möjlighet att köpa in dem i större mängder och få tag på dem enklare, och det att man inte behöver utbildas om – man tar bara drönaren, tar en Mavic-besättning, flyttar över dem och den flyger – ja, typ alla är nöjda och därför kommer vi egentligen att lansera den. Så överlag är jag nöjd, men det kunde ha gått snabbare. Men det finns en annan sak. Om vi hade haft fler kompetenta människor som kommit för att titta på Militarnyi och skrivit i kommentarerna "varför gjorde ni inte detta tidigare", så vill jag vända mig till alla dessa människor och säga: kom till oss, vi har faktiskt väldigt mycket arbete med det här projektet, för det finns planer på ett litet bombflygplan på samma arkitektur, det finns typ en Slavik Mini, kan man säga, för Slavik är ju egentligen inte en analog till Mavic, utan en analog till Matras. Och där är det väldigt mycket arbete, det behövs väldigt många människor. Nu faktiskt i olika regioner, olika oblaster, det är inte bara Kiev, så kom, vi väntar på er, det finns väldigt mycket arbete, det kommer räcka till alla. Och om våra rekryterare av någon anledning inte har svarat er, så kommer vi snart att börja läsa igenom kommentarerna under videorna. Vi ska hitta er och rätta till det.

Talare 4

Hittar via IP vad som ska rättas. Tack. Som jag alltid säger, håll inte tillbaka, donera till Miltech, gilla, dela videon så att så många som möjligt får reda på Slavik och om att man kan hitta en cool plats i Vyriy.

Talare 5

Förresten, vet du vad vi inte har diskuterat än? Det planeras, låt oss säga, en exportversion av Slavik. Och vi har nyligen bara uppskattat, låt oss säga, de europeiska, amerikanska och generellt de globala drönarmarknaderna. Och där har verkligen vilken armé i världen som helst, som nu vill bygga upp ett sådant här modernt försvarssystem, helt enkelt inga andra alternativ än, faktiskt, DJI. Och det är väl uppenbart att NATO-länder knappast kommer att köpa DJI:s aktiva produkter. Därför är detta produkten som vi planerar att pusha så aktivt även utomlands. Men om vi blir tittade på, som till exempel av utländska försvarsministrar, så kom ihåg i första hand att för att vi ska sälja Slavik till er, måste ni vara stora vänner av Ukraina, och i idealfallet köpa precis lika många till Ukraina.

Talare 4

Alltså ser ni verkligen Slavik som en exportvara, en av exportprodukterna?

Talare 5

Ja, 100 %. För det är helt enkelt en väldigt lätt nisch i världen där det inte finns någon att konkurrera med, eftersom försvarsministeriet i vilket europeiskt land som helst inte kommer att köpa DJI, och i det stora hela köper de [andra] och det finns inget annat. Här är det verkligen helt, är det Blue Ocean eller vad det nu kallas?

Talare 4

Ärligt talat så är jag på MSPO, och där på olika utställningar har litauerna ständigt drönare av den här typen. Men återigen, man måste titta närmare på det; om den utåt sett liknar en spaningsdrönare, betyder det inte nödvändigtvis att det är en spaningsdrönare. Jag såg också en sådan drönare hos danskarna, jag såg en sådan drönare hos esterna, så det finns något där, men där är det, enligt mig, flygtiden. Allt är inte riktigt så.

Talare 5

Ja, jo, jag minns vår första utställning, inför vilken vi hittade på namnet «Vyriy», och där flög vi runt i МВЦ, det var fortfarande år 23 eller 22, flög runt i МВЦ, ja, alla verkade gilla det, alla var som, ja, drönare flyger, allt är logiskt. Och sedan, när journalisterna kom, kom vi inte den dagen, det var utställningens sista dag, och organisatörerna började gå fram till andra drönartillverkare, typ, flyg lite, för vi har bjudit in journalister hit, sagt att våra drönare flyger här i МВЦ, men typ, ingen flyger. Och ingen lyckades flyga. Så vi fick komma dit bara för att flyga. Därför är jag, liksom, ganska skeptisk till drönare som visas upp på utställningar.

Talare 4

Ja, ja, det är sant, det finns en viss logik i det, ja. Okej, tack. Nu är det definitivt allt. Jag påminner återigen, håll inte tillbaka, prenumerera på «Militarnyi», sprid videon, och absolut, om ni letar efter jobb inom Miltech, så kommer de att svara er, ärligt talat. De kommer att hitta er via avsnittet, de gör det på riktigt. Tack så mycket.

Talare 5

Ja, tack.