TRANSKRIBERADE OCH ÖVERSATTA FILMER Militarnyi

Visa filmarkiv

Varför skjuter inte FPV och MVG ner S8000? Allt om den nya jet-«Banderollen»

S-8000 "Banderol" är en rysk hybrid mellan en drönare och en kryssningsmissil som kombinerar jetdrift med civila komponenter för att utföra billiga långdistansattacker mot ukrainsk infrastruktur.


Detta är S-8000 "Banderol" – en hybrid mellan en "kamikazedrönare" och en kryssningsmissil, vars motor kan köpas på AliExpress. Trots dess relativt enkla konstruktion och civila komponenter kan den färdas hundratals kilometer med en hastighet på över hundra kilometer i timmen. Sommaren 1926, enligt Ukrainas presidentombud för sanktionspolitik Vladyslav Lasiuk, utgjorde den 80 % av de ryska attackerna mot livsmedelsinfrastrukturen i Odessa. Och det är inte en slump. FPV-avfångare och mobila eldgrupper är liteffektiva mot sådana snabba mål, och dyrare luftvärnsmedel krävs för att förstöra den.

För Ryssland är "Banderol" en möjlighet att få en relativt billig kryssningsmissil som kan utföra attacker över stora avstånd och skapa ytterligare belastning på det ukrainska luftförsvaret. Idag ska vi analysera hur Moskva ökar produktionen av detta vapen, vilka utländska komponenter det består av och vilka medel som kan motverka det. Jag heter Anzhelika Kalchenko, det här är militär rapport. Vi börjar.

För att förstå varför Ryssland behöver "Banderol", måste man se på problemen i dess arsenal. Det ukrainska luftvärnet skjuter i allt högre grad ner Shaheds med kolvmotorer. Samtidigt saknar ockupanterna dyra flygmissiler som Kh-59, Kh-69 och Kh-101. Den ständiga ökningen av den ryska arméns behov av anfallsvapen tvingar vapenindustrin att söka billigare och enklare produktionslösningar. Så gränserna mellan kryssningsmissiler och långdistansdrönare började suddas ut. En ny klass av beväpning uppstod – missildrönare. Små kryssningsmissiler är utformade för massattacker till en relativt låg kostnad.

"Banderol" kombinerar aerodynamiken hos en kryssningsmissil, jetdrift och kommersiell teknik med dubbla användningsområden. Det vill säga, det är ett svar på två problem samtidigt – sårbarheten hos långsamma drönare och bristen på missiler.

Bakom "Banderol" står inte ett specialiserat missilinstitut, utan ett företag som började med något helt annat. Utvecklaren av S-8000 är den ryska företagskoncernen "Kronshtadt". Från början producerade de navigationssystem och simulatorer, men sedan 2011 har de fokuserat på tunga spanings- och anfallsdrönare.

Den mest kända av dessa är "Orion". Det var just för att utrusta sina drönare med billiga långräckviddsvapen som de startade S-8000-projektet. Missilen designades tillsammans med specialister från AT-KT för obemannade system, och serieproduktionen etablerades i Dubna i Moskva-regionen.

Här arbetar redan Dubnas maskinbyggnadsfabrik och MKB "Raduga", som producerar Kh-101, Kh-555, Kh-69 och Kh-32. Under åren 2021–2022 investerade Kronshtadt över 53 miljoner dollar i ny produktionskapacitet i staden. I mitten av 2026 nådde produktionen 60–90 missiler per månad, upp till tre per dygn.

Men vad är det egentligen som kommer ut från detta löpande band? Låt oss börja med dimensionerna. Det är just de som delvis förklarar varför denna missil är svår att upptäcka. Förresten, om ni är intresserade av sådana tekniska detaljer, finns det många liknande analyser på vår kanal. Så stöd videon med en tumme upp och prenumerera för att inte missa nya klipp. Alltså, flygkroppens längd är cirka 5 meter, och kroppens diameter är endast 30 centimeter.

Vingarna och stabilisatorerna är utfällbara med ett spännvidd på 2,2 meter. Som jämförelse är den ryska kryssningsmissilen Kh-101 ungefär en och en halv gång längre. Dess kropp är mer än dubbelt så bred, och vingspannet är nästan dubbelt så stort. Den lilla storleken och kompositmaterialen minskar det effektiva radarsnittet. Det är särskilt svårt att upptäcka missilen på extremt låga höjder, där den maskeras av terrängen.

För Banderols framdrift ansvarar en kompakt turbofanmotor SW800 Pro A95 från det kinesiska företaget Swivin. Den väger endast 8,5 kg och var ursprungligen avsedd för tunga radiostyrda flygplan och civila jetdrönare. Det är därifrån den enkla tillgängligheten kommer. Motorn drivs av vanlig flygfotogen, av vilken missilen tar med sig cirka 50–65 kg ombord. Detta räcker för att accelerera till cirka 500 km i timmen i marschfart. I vissa delar av flygningen kan hastigheten nå 650 km i timmen, och tack vare uppskjutning från en luftburen bärare kan missilen färdas upp till 500 km.

Men det mest intressanta är manövrerbarheten. Banderol kan svänga med en radie på cirka 2,5 km och ändra kurs med 90 grader i en hastighet av 250 km i timmen. Detta gör det möjligt för den att följa terrängen, flyga över flodbäddar och ändra rutt för att undvika ukrainska luftvärnszoner.

Hög hastighet, manövrerbarhet och kompakta mått, vilket gör missilen svårare att upptäcka på himlen – allt detta hjälper Banderol att undvika att bli nedskjuten. Slagkraften tillhandahålls av stridshuvudet, vars sprängladdningsmassa är nära den iranska Shaheds. Det är en modulär fragmentations-sprängladdning OVBCH-150. Total massa är 114,3 kg, varav 49,5 kg utgörs av sprängämnet. Innehållet är en blandning av HMX (oktogen) och aluminiumpulver. Vid detonation brinner aluminiumpartiklarna i den omgivande luften, vilket förstärker den termiska och sprängverksmässiga effekten av ammunitionen.

Den är utformad för hamninfrastruktur, logistiska terminaler, livsmedelslager och industriobjekt.

Men även en kraftig laddning är värdelös om missilen inte träffar målet. Det intressanta är att den styrs av elektronik som till stor del är monterad av utländska delar. Grunden för den autonoma navigationen är en sexaxlig sensorsats från det amerikanska företaget InvenSense. Detta är en tröghetsenhet i storleken av ett mikrochip, som kombinerar ett treaxligt gyroskop och en treaxlig accelerometer. Gyroskopet mäter missilens rotation kring tre axlar – roll, tipp och gir. Accelerometrarna registrerar acceleration längs tre axlar. Tillsammans gör de det möjligt för styrsystemet att ständigt spåra missilens position och rörelse utan några externa signaler.

Därför, även om satellitnavigationen försvinner, tappar missilen inte orienteringen i rummet. Den hjälper missilen att behålla orienteringen även utan satellitsignal.

Databehandlingen sköts av mikrokontroller från ST Microelectronics och kretsar från Texas Instruments – analoger till enheter från Microchip Technology. För radiokommunikationen ansvarar det australiensiska modemet RFD900X eller dess kinesiska kopia. Elektroniken strömförsörjs av batterier från japanska Murata, och rodren drivs av servomotorer från sydkoreanska Robotis. Men en av de viktigaste navigationskomponenterna är rysk. Och det är just den som ansvarar för motståndskraften mot elektronisk krigföring.

Det är den störningsskyddade antennen Kometa M8.

utvecklingar från AO NII Pregres. Den tillhör typen CRPA – flerelementantenner med styrd strålningslob. Antennen bildar nollställen i strålningsmönstret i riktning mot källorna till elektroniska störningar, vilket försvagar deras inverkan. Tack vare detta kan roboten fortsätta att ta emot GLONASS- eller GPS-signaler även under aktiv störning.

I kombination med en tröghetsenhet säkerställer detta det angivna cirkulära sannolika felet (CEP) på 20–30 meter. För en framskjuten terminal eller ett lager är detta mer än tillräckligt. En annan viktig faktor är utskjutningsplattformen. För hur långt Banderol flyger beror nämligen på varifrån den startar. Den huvudsakliga bäraren – som nämnts tidigare – är attack- och rekognoscerings-UAV:n ”Orion”. Start från hög höjd gör det möjligt att spara bränsle vid start och stigning.

Därför går roboten omedelbart över i marschläge och kan tillryggalägga upp till 500 kilometer.

Tidigare anpassades även Banderol för utskjutning från attackhelikoptrar av typen Mi-28N. Detta kommer att tillåta arméflyget att utföra attacker på operativt djup utan att gå in i räckvidden för kort- och medeldistansluftvärn. Det finns även markbaserade utskjutningsplattformar. Men start från marken tar en del av motorns energi till acceleration.

Därför, enligt talespersonen för luftvärnet, minskar räckvidden till 300–400 kilometer.

För närvarande används S-8000 i två huvudscenarier. Det första – södern. Bärarna patrullerar över Svarta havet eller Krim, och den plana ytan gör att Banderol kan flyga på ultralåga höjder under radarhorisonten. Detta försvårar dess upptäckt med radar. De främsta målen är hamninfrastruktur, logistikknutpunkter och livsmedelsterminaler i Odesa, Chornomorsk och Pivdenne. Mellan den 16 och 21 juli i år avfyrades, enligt obekräftade uppgifter, dussintals sådana robotar mot Odesa-regionen.

Det andra scenariot – norr och öst. År 2026 började Banderol användas i Sumy, Poltava, Tjernihiv och Kiev. Här använder den raviner, strömfåror och skogsmassiv för att maskera rutten. Men Banderols huvudroll förblir utmattningen av det ukrainska luftvärnet. Ryssland integrerar S-8000 i kombinerade attacker tillsammans med långsamma kamikazedroner, lockmål och ballistiska robotar. Luftvärnet får en blandad belastning, och det blir svårare att fördela resurserna mellan målen.

Dessutom skapar turbojetmotorn en annan termisk signatur och hastighetsprofil än klassiska Shaheds. Därför kan luftvärnsroboter från västliga system som Patriot, IRIS-T eller NASAMS krävas för nedskjutning. Kostnaden för S-8000 uppskattas till 150–300 tusen dollar, medan medlen för nedskjutning kostar betydligt mer. Mobila eldgrupper med grovkalibriga luftvärnskulsprutor är helt enkelt ineffektiva mot små mål med en hastighet på omkring 600 km i timmen.

Interceptordroner är kapabla att skjuta ner Banderol, men främst under manövrar när roboten sänker hastigheten avsevärt. Å andra sidan har jet-FPV-interceptorer, som dök upp först nyligen, ännu inte hunnit bli ett massmedel för bekämpning av sådana mål. Vid en massiv attack förblir därför möjligheterna i denna riktning begränsade.

Taktiskt flyg presterar bättre mot sådana mål. Ukrainska jaktplan kan effektivt skjuta ner Banderol, men deras kapacitet begränsas av brist på flygammunition.

Därför spelar även markbaserade luftvärnsmedel en viktig roll. Framför allt MANPADS och luftvärnsystem för kort och medel lång räckvidd. Reservöverste inom luftvärnet, Vasyl Lohin, kallar Stinger, Mistral och den polska Perun för några av de mest effektiva sett till förhållandet mellan kostnad och resultat. Men för att använda dem måste sannolika flygrutter täckas i förväg, och det råder brist på MANPADS i ukrainska arméns arsenal.

Motverkan kräver alltså ett omfattande tillvägagångssätt, effektiv fördelning av luftvärnsmedel, tillräcklig försörjning av det taktiska flyget med lämplig ammunition, mättnad av enheter med MANPADS, användning av elektronisk krigföring och förstärkt sanktionskontroll. Attacker med ukrainska långdistansdroner mot bärarsystem och produktionsföretag förblir också viktiga. En separat riktning är den aktiva utvecklingen och uppskalningen av produktionen av interceptordroner.

Banderol är bara ett exempel på en ny generation ryska jetdrivna attackdrönare. Och om ni är intresserade av att ta reda på mer om Shaheds, deras konstruktion och modifieringar, rekommenderar vi att ni ser denna video. Det var allt från mig. Tack för att ni tittar på Militarny. Vi ses.

Originaltitel: Чому FPV та МВГ не збивають S8000? Усе про нову реактивну «Бандероль»

Längd: 11:26

Rulla till toppen