Gripen med Meteor | Nya möjligheter för Ukraina!

30 juni undertecknade Ukraina och Sverige ett avtal om inköp av 16 Gripen-I-jaktplan. Tillsammans med planen – ett komplett paket med utrustning, teknisk assistans och stöd. Redan i början av år 27 får ukrainska flygvapnet ytterligare 16 Gripen i versionen C/D kostnadsfritt. 32 flygplan – två generationer. Och detta är bara början, eftersom Ukrainas långsiktiga ambition är mellan 100 och 150 maskiner. Men vad är det egentligen för flygplan? Och varför satsar Ukrainas president personligen på att Gripen ska kunna stoppa de ständiga bombningarna av frontstäder med ryska KAB-bomber? Idag ska vi ta reda på hur det är konstruerat och vilken beväpning som gör det så nödvändigt och effektivt för det ukrainska flygvapnet.

Jag heter Anzhelika Kalchenko – detta är en militär rapport. Vi börjar.

De flesta länder som bygger stridsflygplan gör allt under ett och samma tak. Sverige gör inte det. Och det är just tack vare denna produktionstänk hos företaget Saab som man lyckats skapa en plattform som anpassar sig så framgångsrikt till moderna förändringar. Saab försöker inte tillverka allt själv. De integrerar de bästa komponenterna från hela världen i ett enda stridssystem. Motorn är amerikansk. Radarn är brittisk. Varningssystemet för robothot är israeliskt.

Hjälpkraftaggregatet är franskt. Dussintals företag från fem kontinenter – ett flygplan. Det innebär att när en ny radar dyker upp, som är bättre än den föregående, så integrerar Saab den helt enkelt i den befintliga plattformen. När motorn ändras, anpassas plattformen. Gripen är inte bunden till en enda tillverkare och är inte beroende av en enda lösning. Det är därför det mellan versionerna inte bara är en skillnad i index, utan ett principiellt hopp i förmågor.

Det är därför denna plattform förblir aktuell i årtionden.

Och Ukraina får två versioner av Gripen samtidigt, där skillnaden mellan dem är ganska betydande. Låt oss därför gå igenom exakt vad det rör sig om. 16 maskiner av versionen C/D som kostnadsfritt bistånd och ytterligare 16 maskiner av versionen E/F enligt ett kontrakt på 2,5 miljarder euro. Det är inte samma vapen, utan två olika generationer.

Gripen C/D är ett flygplan som funnits i svensk tjänst sedan 90-talet. För sin tid en mycket seriös maskin. C/D kan bära robotarna AIM-9 Sidewinder, AIM-120 AMRAAM, IRIS-T och till och med Meteor. Det betyder att beväpningen är aktuell än idag. Det är därför dessa flygplan är meningsfulla som ett första steg. Medan Ukraina väntar på nyare maskiner kan C/D redan utföra stridsuppdrag fullt ut.

Då uppstår frågan: om båda versionerna kan attackera med samma robotar, vad är den verkliga fördelen och värdet med Gripen E/F? Vi börjar med motorn. På C/D sitter RM-12 – en licensversion av amerikanska General Electric F-404, anpassad av svenska Volvo Aero. Pålitlig och beprövad, men utvecklad redan på 70-talet. På E/F ersätts den av F-414 – nästa generation från samma GE.

Samma motor som sitter i amerikanska Super Hornet. I den svenska klassificeringen fick den indexet RM-16. Produktion av brittiska GKN Aerospace Sweden, som fick fullt militärt certifikat för denna motor år 2020. Större dragkraft, lägre specifik bränsleförbrukning. Bättre egenskaper på stora höjder. Detta är inte bara en modernisering, det är en annan motor med andra förmågor.

Men motorn är bara en del av bilden. Den moderna luftstriden vinns inte av den som är snabbast, utan av den som först ser, först låser målet och först avfyrar. E/F har fått helt ny avionik och betydligt utökade möjligheter för beväpning. Grunden i sensorsystemet är radarn Raven ES-05 med AESA (aktivt fasstyrd antenn). Utvecklad av företaget Leonardo. Produktion vid fabriken i Edinburgh. En AESA-radar skiljer sig principiellt från klassiska mekaniska radar. Den vrider inte antennen fysiskt, utan formar strålen elektroniskt, omedelbart, i vilken riktning som helst.

Det innebär snabbare upptäckt, högre störningsresistens och möjligheten att samtidigt följa flera mål.

Men radarn är inte flygplanets enda öga. E/F är utrustad med det infraröda sök- och målsökningssystemet Skyward-G. Återigen Leonardo. Denna gång den italienska divisionen av samma koncern. Det är en passiv infraröd sensor placerad framför vindrutan. Den upptäcker mål via värmestrålning utan att själv sända ut någon strålning. Det betyder att flygplanet kan upptäcka och följa ett mål utan att slå på radarn och utan att avslöja sin närvaro.

Detta är redan en betydande fördel.

Men i det moderna krigets förhållanden kan detta visa sig vara för lite. Man måste också kunna överleva efter att målet har upptäckt dig. Och här har Gripen också något att stoltsera med. För överlevnaden på E/F ansvarar flera system samtidigt. Det första är det elektroniska krigföringssystemet AREXIS, utvecklat av Saab själva. Det är en integrerad EW-enhet med digitala varningssystem för radarstrålning och medel för aktiv störning. Enkelt uttryckt ser den när någon belyser flygplanet med radar och kan störa ut denna radar.

Dessutom finns ombord varningssystemet för robothot POST-2 från israeliska Elbit. Infraröda sensorer registrerar värmestrålningen från en avfyrad robot och meddelar piloten omedelbart om hotets riktning. Och systemet BRATCLOUD från LEONARDO skjuter ut en aktiv patron 5–6 meter från flygplanet, som vilseleder roboten med aktiv sökare. Detta är särskilt relevant för Ukraina, eftersom fienden ständigt anpassar sig.

I det ukrainska luftrummet förekommer till och med Shahedar med luft-till-luft-robotar ombord, avsedda att skjuta ner ukrainska flygplan som lyft för att utföra avfångningar.

Vi har alltså konstaterat att Gripen ser först och skyddar sig bättre än de flesta moderna flygplan. Slutligen är jaktplanets huvudmål att förinta målet. Och för detta har Gripen en full arsenal av robotar som kan träffa under praktiskt taget alla förhållanden. Detta flygplan kan bära tre typer av luft-till-luft-robotar, var och en för sitt syfte. Tillsammans täcker de hela spannet i luftstrid – från närstrid till där målet inte ens anar att det redan är jagat.

Vi börjar med närstrid. IRIS-T är en robot utvecklad som en operation av sex länder under tysk ledning. I den svenska klassificeringen känd som RB-98. Räckvidd – upp till 25 kilometer. Hastighet – tre mach. Massa – 89 kilogram. Stridsspets – 11,4 kilogram av spräng-fragmenttyp med radar

sprängare. Missilen kan träffa mål från vilken vinkel som helst, inklusive mål bakom bärareflygplanet. Den har låsningslägen före och efter avfyring. Manövrerbarhet 60G vid 60 grader per sekund. Som jämförelse förlorar den amerikanska IAM-9L Sidewinder, en missil i samma klass, mot Aresti när det gäller avfyringsavstånd på kollisionskurser med 5-8 gånger. Aresti täcker närstrid. Men det moderna luftkriget har för länge sedan gått utöver de avstånd där flygplan ser varandra. På medelavstånd har Gripens IAM-120 AMRAAM – en av de mest stridsprovade luft-till-luft-missilerna i historien.

AMRAAM är en väderstyrd medeldistansmissil. Beroende på modifiering är avfyringsavståndet från 55 till 120 kilometer. Hastigheten är fyra mach – ungefär 4,9 kilometer i timmen. Längden är 3,66 meter. Startmassan är 150 kilogram. Styrsystemet är kombinerat – tröghetsnavigering i marschsektionen med radiokorrigering från bärareflygplanet och en aktiv radarstyrd sökare i terminalfasen.

Detta innebär ett skjut-och-glöm-läge. Efter avfyring kan piloten omedelbart utföra en undanmanöver eller attackera ett annat mål medan missilen självständigt fullbordar anslaget. AMRAAM är integrerad med alla huvudsakliga NATO-jaktplan och har bekräftad stridseffektivitet i verkliga konflikter. För Ukraina innebär detta också kompatibilitet med markbaserade NASAMS-system, vilket innebär att samma missil fungerar både från flygplan och från marken. 120 kilometer är ett betydande avstånd. Men det finns en annan missil som förklarar varför Gripen blev en prioritet för Ukraina och varför Ryssland har allvarliga skäl till oro.

Möt Meteor. Det är just detta vapen som förändrar logiken för användningen av ryska flygvapnet över Ukraina. Meteor tillverkas av det europeiska konsortiet MBDA med deltagande av cirka 50 företag från 5 länder. Längden är 367 meter, massan är 190 kilogram, och den angivna maximala räckvidden är över 200 kilometer.

Men det viktigaste är inte räckvidden, det viktigaste är motorn. Meteor är utrustad med en marsch-ramjetmotor – en ramjet. Till skillnad från fastbränsleraketer, som förbrukar hela sitt bränsleförråd för acceleration, upprätthåller en ramjet hög hastighet under hela flygningen. Meteors hastighet är fyra mach, cirka 4600 km i timmen. Och denna hastighet bibehålls ända fram till ögonblicket då målet träffas.

Detta innebär att den så kallade no-escape-zonen, det avstånd där målet inte längre kan fly från missilen, är 3-6 gånger större för Meteor jämfört med andra moderna missiler i samma klass. Navigeringen är kombinerad – tröghetssystem, radiokorrigering och en aktiv radarstyrd sökare i den slutliga delen. Effektiv även under förhållanden med aktiva radarstörningar. Så, vad är det främsta värdet av dessa missiler för Ukraina? Varje dag släpper ryska flygplan styrda flygbomber från ett avstånd av 50-70 km från frontlinjen, och befinner sig därmed utanför räckvidden för det ukrainska luftförsvaret.

Gripen med Meteor förändrar denna balans. För att förbli utanför Meteors träffzon måste bäraren Kaviv dra sig så långt bort från frontlinjen att det helt enkelt blir omöjligt att släppa flygbomber med precision över ukrainska städer. Meteor är ett verktyg som tvingar det ryska flygvapnet att skriva om sin taktik.

Gripen har ytterligare en fördel som talas om betydligt mer sällan än missilerna. Det moderna kriget i Ukraina har visat att flygbaser är mål. Ryssland slår systematiskt mot flygplatser, landningsbanor och infrastruktur. Ett flygplan som kräver perfekt betong och omfattande markstöd blir i sådana förhållanden framträdande redan innan det lyft.

Gripen kan lyfta från korta vägsträckor och grusplan. För underhåll mellan flygningar räcker det med ett litet mobilt team. Detta innebär att flygplanen kan spridas över hela landets territorium, inte koncentreras till några få stora baser, utan fördelas på dussintals tillfälliga platser. Som jämförelse är F-16 inte utformad för starter från skadade eller improviserade banor. Varje främmande föremål på ytan kan orsaka irreparabel skada. Därför kräver banan noggrann kontroll och rengöring före varje flygning. Gripen är i denna avseende betydligt mindre krävande.

Och en sak till – piloterna. En erfaren stridspilot behöver endast cirka sex månader för att ställa om till Gripen. Överlevnad, mobilitet, snabb omutbildning – Gripen skapades för ett land under ständigt hot. Ukraina är just nu ett sådant land. 30 i antalet sådana är inte allt. Leveranser av CD planeras till början av år 27, parallellt pågår arbete med kontraktet för EF. SAAB kan producera 20-30 maskiner per år och förbereder sig för att öka takten. Den långsiktiga ambitionen är från 100 till 150 Gripen och EF. Från 2033 räknar Ukraina med att lokalisera deras produktion hos sig. SAAB är beredd att öppna en linje för slutmontering på ukrainskt territorium.

Detta är inte längre bara inköp av vapen, utan faktiskt en flygindustriell infrastruktur. 150 Gripen och EF, plus drygt 80 F-16 från allierade, en flygpark på nivån av en medelstor europeisk stat. Och medan Gripen förbereder sig för att förändra situationen i luften, arbetar en drönare till ett pris av mindre än 5 tusen euro redan nu mot markmål i fiendens torso. Den slår på 160 kilometer, förstör logistiken och förblir samtidigt praktiskt taget omärkt.

Vi rekommenderar därför att ni ser den här videon om ni är intresserade av att få veta hur den lyckas med detta och vad en attackdrönare "Hornet" är i sin helhet. Det är allt från mig. Tack för att ni tittar på "Militarny". Vi ses!