Vad är den uppdaterade «Koral» kapabel till?!

I september 2026, på MSPO-utställningen i Polen, demonstrerade Ukraina för första gången offentligt sin uppdaterade luftvärnsrobot "Koral" och visade hur mycket den hade förändrats under de senaste 5 åren. Dess räckvidd, bekämpningshöjd och hastighet avslöjas ännu inte. Men utseendemässigt har roboten förändrats så mycket att frågan uppstår om "Koral" i slutändan kan hamna i samma klass som Buk-M3 och S-350, som kan bekämpa mål på 70 och 120 kilometer.

En förstorad motorsektion, avsaknad av tvärgående korrigering, ett ändrat ledningsschema. Idag ska vi analysera hur "Koral" gick vägen från ett projekt för fartyg till en potentiell bas för ett långräckviddigt system och på vilket stadium den befinner sig nu. Jag heter Anzhelika Kalchenko, detta är en militär rapport. Vi börjar.

För att förstå vad som har förändrats med "Koral" bör man inte börja med MSPO-utställningen, utan med år 2016. Då var det ett helt annat projekt. Arbetet med konstruktionen inleddes genom ett beslut av dåvarande försvarsminister Stepan Poltorak. Det kijivska konstruktionsbyrån "Luch" skapade en styrd luftvärnsrobot för ett fartygssystem med vertikal avfyring. Senare började "Koral" presenteras som en enhetlig robot med modulär konstruktion för både land- och fartygssystem, gemensamma lösningar för system med olika basering.

I juni 2021 visade "Luch" för första gången en fullskalemodell av roboten på utställningen "Vapen och säkerhet". Då meddelade chefskonstruktören Jevhen Korostoljov att förprojektet hade godkänts, och försvarsministeriet undertecknade motsvarande akt. Det är viktigt att förstå att detta var ett godkännande av beslut på papperet, inte skapandet av en robot. Framför dem låg statliga beställningar, en prototyp och tester. Korostoljov uppskattade då skapandet av den första prototypen till ungefär två år med rätt finansiering.

För en bättre förståelse kommer vi fortsättningsvis att beteckna roboten från 2021 som "första generationen" och den som visades på MSPO som "andra generationen". Även om detta inte är utvecklarens officiella beteckningar.

Vad visades då 2021? Den främsta egenskapen hos denna version av Koral var styrsystemet, som skulle ge roboten en extraordinär manövrerbarhet. I robotens främre del placerades ett bälte av motorer för tvärgående korrigering. Tillsammans med aerodynamiska roder skulle dessa tillåta roboten att abrupt ändra bana och säkerställa en extraordinär manövrerbarhet. Enligt specifikationerna från 2021 vägde Koral 300 kilogram, varav 25 kilogram var stridsspetsen.

Längden var 4,33 meter, maximal diameter 260 millimeter, hastigheten upp till 1100 meter per sekund. Räckvidden angavs till 30 kilometer och höjden till 10 kilometer.

Målsökningen skulle fungera i två steg. Först flög roboten enligt ett tröghetsnavigeringssystem, och i slutskedet fångades målet upp av ett aktivt radar-sökhuvud. Det utsänder en signal själv och tar emot dess reflektion. Därför krävs ingen ständig belysning av målet från radarn för en sådan avskjutning. Men det är inte allt. Tack vare den modulära konstruktionen skulle Koral få olika sökhuvuden. År 2021 visades till och med en modellversion med ett infrarött sökhuvud.

Det betyder att Koral redan då tänktes som en enhetlig robot som kunde anpassas till olika plattformar och system.

I juli 2023 meddelade ministern för strategisk industri Oleksandr Kamysjyn att två ukrainska luftvärnesprojekt hade genomgått sina första flygtester. Han avslöjade inte namnen, men lade till en bild av Koral till meddelandet. Han preciserade inte om det rörde sig om just denna. I november 2023 kallade den dåvarande biträdande försvarsminister Ivan Havryljuk Koral för ett "exempel på luftvärnessystem med en räckvidd på över 100 kilometer". Sedan var det återigen tyst.

Den uppdaterade roboten visades först den 13 april 2026 i en video för anställda inom försvarsindustrin utan att namnet nämndes. Offentligt presenterades den som Koral först i september på MSPO. Men år 2026 såg vi en robot som knappt liknar modellen från 2021. Den är större, tyngre och uppenbarligen anpassad för ett bredare spektrum av uppgifter.

Medan vi berättar om de nya tekniska specifikationerna, prenumerera på kanalen, ge en tumme upp och aktivera klockan för att inte missa de senaste militära nyheterna.

Startmassan nådde alltså 450 kilogram, längden 4,8 meter, maximal diameter 300 millimeter, stridsspetsen ökade till 36 kilogram, vilket innebär att roboten blev 50 % tyngre och stridsspetsen ökade med 44 %. Det blir mer intressant här – motorsektionen har en större diameter än resten av kroppen.

Detta kan tyda på en ökad bränslereserv och därmed en strävan att öka räckvidden. Detta bekräftas av Ivan Havryljuks ord. Bältet med motorer för tvärgående korrigering finns inte längre. Man kan anta att tillverkningskomplexiteten för en sådan modul inte rättfärdigade fördelarna. Även målsökningen har ändrats. Marschfasen kombinerar radiokorrigering och tröghetssystem, och nära målet fungerar aktiv radarsökning. Samtidigt har Luch redan uppnått skapandet av robotar med en räckvidd på över 100 kilometer. Tillsammans med den andra generationens Koral visades foton på en avfyring från en självgående avfyringsenhet på ett "Tatra"-chassi.

Det är okänt om detta är den slutgiltiga versionen eller en testrigg på ett lastbilschassi. Alla dessa förändringar tyder på ett: den nya Koral designades med andra krav på räckvidd.

Utan officiella siffror för Koral kan man bara förstå vilken klass den närmar sig genom jämförelse. De närmaste referenspunkterna är två ryska system, S-350 och Buk-M3. Båda använder robotar med aktiv radarsökning. För S-350 är det 9M96E2, för Buk-M3 är det 9M317M. S-350-roboten väger 420 kilogram, har en 24-kilograms stridsspets och accelererar till 1800 meter per sekund. Dess räckvidd för aerodynamiska mål angavs till 120 kilometer och höjden till 25.

Buk-M3-roboten är tyngre – 581 kilogram, dess stridsspets väger 62 kilogram, hastigheten är upp till 1550 meter per sekund, räckvidden upp till 70 kilometer och bekämpningshöjden upp till 35. När det gäller massan hamnar den andra generationens Koral redan mellan de två ryska motsvarigheterna, och dess stridsspets har blivit större än i S-350-roboten, även om den fortfarande är betydligt mindre än i Buk-M3.

En ännu mer intressant förändring är fenornas spännvidd. Den ökade från 674 till 835 millimeter, nästan med en fjärdedel; nu är den större än hos båda robotarna som vi jämför Koral med. Men det finns

Ett problem är att vi fortfarande inte känner till den viktigaste siffran. Ukraina har inte uppgett varken Korals räckvidd, dess hastighet eller maximala bekämpningshöjd. Därför är det för närvarande omöjligt att säga att den redan har nått nivån för S-350 eller Buk M3. Och här är det viktigt att skilja på två helt olika uppgifter. Raketer av denna klass är direkt avsedda för flygplan, helikoptrar, drönare, kryssningsrobotar och styrda flygbomber.

Men när det gäller ballistiska mål är allt mycket mer komplicerat. För S-350 är till exempel den angivna räckvidden för avskjutning av ballistiska mål betydligt mindre än för aerodynamiska mål – från 5 till 25 km, på höjder upp till 20 km. För Buk är förmågorna mot ballistiska mål också mer blygsamma än mot flygplan eller kryssningsrobotar.

Därför, även om Koral når nivån för Buk M3 eller S-350 när det gäller räckvidd och andra egenskaper, innebär det inte nödvändigtvis att den kommer att kunna skjuta ner Iskander-M eller Zircon. Deras hastighet, flyghöjd och banans karaktär skapar en helt annan nivå av komplexitet. I slutändan är själva roboten bara hälften av systemet.

Det är minst lika viktigt vilken radar den har, hur måldata överförs och hur snabbt hela komplexet kan reagera på ett hot. Radarn måste upptäcka målet i tid, beräkna dess bana och säkerställa en precision som är tillräcklig för att styra interceptorn. Mot lågt flygande kryssningsrobotar är det terrängen och radiohorisonten som är avgörande, mot ballistiska mål är det datauppdateringstakten, spårningsprecisionen och reaktionstiden. Till exempel använder S-350E multifunktionsradar 50N6E och kan enligt exportspecifikationen bekämpa upp till 16 aerodynamiska eller upp till 12 ballistiska mål samtidigt.

I Buk M3 bär varje självgående eldställning sin egen radar, vilket gör det möjligt att sprida ut eldsystemen och behålla en del av förmågorna vid förlust av kommunikation med resten av komplexet. För Koral finns inga öppna data; räckvidd, avskjutningshöjd, tillåten målhastighet och egenskaperna för markbaserade ledningssystem är okända.

Därför ger en sådan jämförelse för närvarande endast en ungefärlig uppskattning. I och med utvecklingen av drönare och luftburna bekämpningsmedel har behovet av räckvidd ökat jämfört med vad man planerade för Koral år 2016. Men idag är det vi ser inte ett färdigt komplex, utan en robot på väg mot det. Framför oss ligger slutförandet av utvecklingen, tester och viktigast av allt – serieproduktion. Det bör också noteras att norska Kongsberg integrerar ukrainska interceptorrobotar i sina NASAMS-system. Enligt företagets president Erik Li rör det sig om serieproduktion av hundratals robotar i landet.

Vilken specifik robot det rör sig om avslöjas inte, men bland de ukrainska utvecklingarna nämner analytiker Koral som en av de främsta kandidaterna. Även om de påpekar att den på grund av sin längd för närvarande överstiger måtten för NASAMS utskjutningscontainer. Därför är Koral inte bara en ny ukrainsk robot, utan en potentiell egen källa för påfyllning av luftvärnsammunition.

Och om projektet går i serieproduktion kommer Ukraina inte bara att få en ny interceptor, utan ytterligare ett element i sitt eget flerskiktade luftförsvar. Och som en fortsättning på temat om det ukrainska luftförsvaret rekommenderar vi att ni ser denna video. I den har vi analyserat huvudproblemet med Patriot-systemet och hur världen och USA söker en lösning på det just nu. Det var allt från mig. Tack för att ni tittar på Militarny.

Vi ses!