100 dagar av krig. President Volodymyr Zelenskyjs tal till ukrainarna

Stora folk i det stora Ukraina, för exakt 100 dagar sedan vaknade vi alla upp i en annan verklighet, för exakt 100 dagar sedan vaknade andra versioner av oss själva. När ukrainare inte längre möts av solstrålar, utan av explosioner och raketer som träffar våra hem, då vaknar helt andra ukrainare. År 2014 kom Ryssland till oss med ett ord, ett nytt ord, och detta ord var – krig. Den 24 februari lade Ryssland till ännu ett ord till detta, och skapade begreppet – fullskaligt krig.

Och under 100 dagar har vi letat efter, tagit emot, sett eller velat radera andra ord. De är inte många, de är olika, men de speglar vad vi har genomlidit. Bland dessa ord finns sådana som är nya för oss, och sådana som glömdes bort redan av våra föräldrar, men som vi tvingats återupptäcka. Vissa är välkända för alla på planeten, och andra är sådana som alla människor tvingas minnas med fasa. Smärtsamma ord, och ord som verkligen ger oss hopp. Alla är viktiga, alla. Det är rätt för oss att minnas just idag 100 dagar, 100 ord.

Först och främst är det två ord. Vår – hjälte. Det vill säga framför allt människorna som från natten den 24 februari och fram till idag försvarar vår stat. Och sedan ukrainska ord. Paljanytsia, försvarsmakten, Stugna, kosack, ormön. Och naturligtvis Tšornobaivka – det är ett ord som har ljudit många, många gånger, och i vilket allt syns, både vårt motstånd och våra fiender. Och sedan utländska ord som har blivit som hemma i Ukraina. Bayraktar, Harpoon, HIMARS, Starlink, Rzeszów och naturligtvis Lend-Lease. Ännu ett ord. Bara ett enda, men som speglar 100 dagars kamp, 100 dagars diplomati, 100 dagars stöd.

Och ett ord som speglar något viktigt i vår karaktär. Just i den ukrainska karaktären. Javelins, som väckte skräck hos fienderna eftersom de inte förväntade sig att deras pansar inte skulle rädda dem. Och sedan ett leende. Vårt leende, när ukrainare dessutom målade en helig Javelin. Och så ordet som alla, alla i Ukraina höjer glaset för. Neptun. Varje dag dök det upp ord som för varje man och kvinna nu är betydligt större än bara ord.

Tunga ord. Hostomel, Borodyanka, Okhtyrka, Tjernihiv, Charkiv, Cherson, Izjum, Melitopol, Mariupol och Azovstal. Och tillsammans med dem armén, artilleriet, marinsoldater, gränsvakter, underrättelsetjänsten, nationalgardet, polisen, territorialförsvaret, flygvapnet. Våra heroiska piloter. Och även ordet ”spöke”. Kyivs spöke, som förintade fiender och förblev vid liv. Alla dessa ord kanske vi inte hade hört så många gånger under hela vårt liv som vi har hört under dessa 100 dagar. Och varje gång vi hör dem, vet vi att det är just de som ger oss tid och möjlighet att leva. Att leva så länge vi är givna.

Givna av Gud, inte av fienden. Gud, detta ord, denna tilltal, det har ljudit mer än en gång och alltid på ett speciellt sätt. Det fanns också ord som vår fiende ville radera. Volnovacha och Saltivka, Popasna och Severodonetsk. Det är ord som vit definitivt kommer att skriva igen, men på vårt sätt, precis som Butsja och Mariupol. Och vi kommer definitivt att skriva dem sida vid sida med ordet ”tribunal”. Så att andra ord – filtrering, deportation, tortyr, avrättning, mattbombning, robotattack – definitivt får ett svar. Ett svar med bara ett ord: rättvisa.

Rättvisa, som kommer att bli punkten efter ord som för oss är tillfälliga. Ockupation, Mordor, orcher. Naturligtvis kommer de att försvinna från vårt lexikon. Vi kommer definitivt att driva ut dem från vår jord. Det fanns också ord som gav hopp och som vi kämpade för. Vi kämpade särskilt för humanitära korridorer, som blev en livsväg för hundratusentals människor. Och som gjorde det möjligt att besegra ännu ett ord – det fruktansvärda ordet ”blockad”. Från första dagen stannar ord kvar med oss, mellan vilka det är en avgrund.

Som mellan mörker och ljus. Ett ord undviker vi, det ordet är flyktingar. Men med hjälp av ett annat ord tror vi att miljontals av våra människor har en framtid. Den kommer att vara hemma i Ukraina. Och det ordet är internflyktingar. Mycket har förändrats. När vi hör ordet ”Patron”, tänker vi på Ukrainas mest kända minröjare.

Och när vi hör ”maraton”, förstår vi att det inte alls handlar om sport. Och naturligtvis har mycket livsfarliga ord förts in i vårt lexikon. Saker som ingen ukrainare, man eller kvinna, någonsin velat se, och som ingen normal människa kan vara stolt över. Iskander, Kalibr, sancypyoky, fosforbomber och andra. Av någon anledning såg vi inte deras hyllade T-14 Armata-stridsvagn. Jag tror att de blev rädda för vårt nya uttryck ”traktortrupper”. Och ännu ett uttryck är värt att nämna. Världens näst största armé. Först verkade den hotfull, sedan farlig. Efter Butsja väckte den bara avsky, och nu, möjligen, ett bittert leende.

För vad finns kvar av den, av armén som kallades världens näst största armé? Krigsbrott, skam och hat, och siffror. Siffror istället för ord. När man varje morgon ser antalet döda, antalet sårade, antalet beskjutningar, antalet raketer, när det varje morgon bredvid ordet ”barn” finns en ny siffra, idag 261. Redan 261 barn har dödats av den ryska invasionen. För vad? Det finns inga ord som kan ge svar på den frågan. Det har dykt upp ord som nu är mycket vanliga, som ljuder dagligen. Men vi måste se till att de för våra barn inte längre betyder det som de betyder för oss idag. Så att de kan uppfatta dem endast som historia.

Först och främst är det orden ruiner, men också siren, luftlarm, utegångsförbud, vägspärr, taggtråd och ordet ”minor”. Det kommer att finnas många fler ord som alla kommer att känna till, som kommer att ha en betydelse för alla och som kommer att ge en chans till miljontals. Det är orden återuppbyggnad, kandidatur och medlemskap, garantier och säkerhet och definitivt ordet ”återkomst”. Naturligtvis baserat på ordet som var en dröm, men som kommer att bli verklighet: befrielse.

Det är vårt framtids ord. Det är ord om vad vi ska göra med vår röda viburnum, med vårt ärorika Ukraina. Ord om vart det fientliga krigsfartyget styr och alltid kommer att styra, om vad man ska göra med ockupanterna när någon säger ”Vova!”. Och naturligtvis vår nu folkliga: god kväll, vi är från Ukraina. Från det Ukraina där fälten blomstrar. Från det Ukraina som står, kommer att stå och ska stå.

Ukraina, vars ära och vilja ännu inte har dött, Ukraina, till vilket vi säger ära. Ära åt Ukraina, ära åt nationen, och fortsättningen är känd för alla. Döden åt fienden. För det finns tre ord som vi under 100 dagar, efter åtta år, kämpar för. Fred. Seger. Ukraina. Ära åt Ukraina.