Kh-101 | Hur utvecklas den ryska kryssningsroboten?!

Анжеліка Кальченко

En raket som designades som ett verktyg för nukleär avskräckning och precisionsattacker, men som nu används som ett medel för massförstörelse av Ukrainas civila infrastruktur och energiförsörjning. Med en stridsspets som nästan fördubblats och modern adaptiv elektronik används Ch-101 regelbundet för massiva robotattacker och kombinerade anfall. Idag ska vi analysera hur den är konstruerad, varför ingenjörerna medvetet minskade raketens räckvidd och vilka andra tekniska lösningar som gjort den till en av nutidens farligaste kryssningsrobotar. Vi ska också ta reda på varför det inte är nödvändigt för Ch-101 att bryta igenom försvaret hos moderna luftvärnssystem för att förbli effektiv. Jag heter Anzhelika Kalchenko, detta är Militarnyi Dopoviday. Vi börjar.

Under det fullskaliga kriget har denna kryssningsrobot blivit det främsta verktyget för attacker mot kritisk, civil, energirelaterad och militär infrastruktur i Ukraina. Strategin för dess användning kokar främst ner till massiva simultana attacker. Men precis som med mycket av den moderna ryska beväpningen utvecklades Ch-101 från början för ett annat syfte. Raketen designades redan i Sovjetunionen som ett verktyg för strategisk avskräckning – ett vapen som skulle kunna flyga tusentals kilometer obemärkt och träffa målet med hög precision. Nu används just dessa egenskaper – lång räckvidd, låg synlighet för radar, förmågan att flyga på en höjd av endast några dussin meter och följa terrängen – inte mot världens arméer, utan mot generatorer, transformatorer och panncentraler. Och även om det ukrainska luftförsvaret i början av den fullskaliga invasionen lärde sig att skjuta ner majoriteten av dessa robotar, ger deras ständiga modernisering och anpassning till moderna luftvärnssystem fortfarande Ryssland tillräckliga skäl att fortsätta produktionen och användningen i det moderna kriget.

Under perioden från början av 2022 har specialister från Ukrainas försvarsministerium och expertinstitut registrerat flera betydande moderniseringar av Ch-101, vilka i grunden har förändrat dess stridsförmåga. Nya typer av stridsladdningar, nya system för skydd mot avfångning och uppdaterad styrelektronik har tillkommit. I praktiken, medan det ukrainska luftförsvaret blev starkare, blev denna raket farligare. Men innan vi går in på analysen av de moderna modifieringarna av Ch-101, bör vi först förstå vilket syfte den ursprungligen skapades för och vad som gör den så lämplig för vidare moderniseringar.

Arbetet med en ny generation långdistanskryssningsrobotar påbörjades redan i slutet av 80-talet i Sovjetunionen. Huvudutvecklaren var det statliga maskinbyggnadskonstruktionsbyrån ”Raduga”, ett team som specialiserade sig just på precisionsvapen för strategiska ändamål. Konstruktörernas uppgift var att skapa en efterföljare till den föråldrade Ch-55, kapabel att övervinna Natoländernas framtida luftförsvar genom stealth-teknik och flygning på extremt låga höjder. De första laboratorietesterna av enskilda komponenter startade 1995, den första testflygningen av en prototyp skedde 1998. Fotografier av raketen som bekräftade dess existens dök upp först 2007, och Ch-101 togs officiellt i bruk först 2012–2013 – mer än 20 år från idé till stridsberedskap.

Parallellt skapade Raduga en strategisk tvilling – raketen Ch-102. Visuellt och aerodynamiskt identisk med Ch-101, men istället för en konventionell stridsspets bär den ett termonukleärt stridshuvud med en effekt från 250 kiloton upp till en megaton.

Den första stridsinsatsen för Ch-101 ägde rum 2015. Tu-160-bombflygplan avfyrade dussintals robotar mot Islamiska statens objekt i Syrien. Dabei gick robotarnas rutt genom andra länders territorier innan de nådde sina mål. Men det är svårt att kalla detta för ett stridstest av raketen, eftersom Ryssland, i avsaknad av moderna radarer och ett skiktat luftförsvar från motståndaren, i praktiken bara övade logistiken för långdistansflygningar och navigationsalgoritmer. De verkliga testerna väntade betydligt senare, när raketen tvingades möta Ukrainas moderna luftförsvar. Och det var just här som hela dess ingenjörskonst, och dess svaga punkter, avslöjades.

Låt oss därför analysera konstruktionen och egenskaperna hos Ch-101 i detalj. Men först, se till att du har prenumererat på vår kanal och tryckt på klockan för att alltid hålla dig uppdaterad om de senaste militära nyheterna. Och glöm inte att lämna en tumme upp under denna video.

Raketen är byggd enligt ett normalt aerodynamiskt schema med en vinge som fälls ut efter start. Huvud특särheten är flygkroppens form. En platt konstruktion med mångsidiga konturer. Tillsammans med kompositmaterial som absorberar radarvågor ger detta en radarmålyta på cirka 0,01 kvadratmeter – en nivå av osynlighet motsvarande ett modernt femte generationens jaktplan. Detta gör den till ett extremt svårmålat mål för tidiga varningsradarer.

När den befinner sig i bombutrymmet eller på flygplanets externa pylon är raketens motor gömd inuti kroppen, och vingarna är vikta längs flygkroppen. Efter separation från bärflygplanet fäller pyrotekniska laddningar ut vingarna och stjärtpartiet. Motorn skjuts ut på pylonen, varpå den startas. Drivkraften utgörs av en tvåkretsig turbofläktmotor TRDD-50A, som utvecklar en dragkraft på cirka 450 kilogram. Som bränsle används en specialiserad högdensitetsblandning – decilin, av vilken det i raketens basversion finns cirka 1 250 kilogram. Detta är tillräckligt för att raketen ska kunna befinna sig i luften i 8 till 10 timmar.

Flygprofilen är i detta fall adaptiv. För att spara bränsle kan marschsträckan ske på en höjd upp till 10 000 meter. Men så snart raketen går in i det fientliga luftförsvarets zon, sänker den sig abrupt och fortsätter flyga på en höjd av endast 30–70 meter, där den följer terrängen och gömmer sig för markradarer.

För inte så länge sedan producerade Ryssland cirka 50 stycken Ch-101 per månad. Och enligt vad ställföreträdande chef för GUR vid försvarsministeriet, Vadym Skybitsky, har sagt, ökade denna siffra i juli 1926 till 87 robotar. Analys av vissa vrakdelar visar att beskjutningar ibland sker med robotar som tillverkats endast några veckor före anfallet.

För att exakt kunna träffa ett mål på ett sådant avstånd förlitar sig Ch-101 på tre navigationssystem samtidigt, som backar upp varandra. Grunden är ett tröghetsnavigationssystem på

lasergyroskop. Helt autonom, strålar inte ut någonting, det är omöjligt att störa den med elektronisk krigföring. Priset för autonomin är ett fel på upp till tre meter per flygminut. Detta kompenseras av en satellitmodul med en Kometa-M-antenn, som kan filtrera mottagna signaler från navigationssatelliter från system för elektronisk krigföring som försöker slå ut den från kursen. 20 km före målet aktiveras ett optoelektroniskt system, liknande det amerikanska DSMAC. Borddatorn jämför bilden av terrängen under missilen med referensbilder från satelliter, broar, korsningar, flodbäddar och korrigerar kursen. Den angivna avvikelsen är endast 6–10 meter. Den 8 juli 2024 träffade just denna missil huvudbyggnaden på barnsjukhuset Okhmatdyt i Kiev. Enligt utredningens slutsatser var sjukhusets koordinater angivna som ett mål, och var inte bara resultatet av ett slumpmässigt fel.

I början av den fullskaliga invasionen visade basversionen av XAST-1 sårbarhet för det ukrainska luftförsvaret. Tack vare integrationen av moderna västerländska system som Patriot, NASAMS, IRST, och senare multifunktionsjagare F-16, nådde nivån för lyckade avskjutningar av missiler av denna typ 88 %. Detta tvingade Ryssland att börja modifiera XAST-1 avsevärt. Villkorligt kan dessa modifieringar delas in i fyra huvudstadier, som har kunnat identifieras i takt med analysen av missilrester.

Det första stadiet, som började ungefär 2023–2024, rörde den tandemstridsspetsen. Basräckvidden på 5 500 kilometer var överflödig för attacker mot Ukraina. Faktiska avfyringar täckte inte mer än ett tusen femhundra två tusen kilometer. Därför minskades bränsletanken, och det frigjorda utrymmet användes till en andra stridsspetsmodul med en massa på över 350 kg. Resultatet blev att stridsspetsens massa nästan fördubblades, medan räckvidden minskade till 2 250 kilometer med en reserv på 500–700 kilometer för undanmanövrar. Den extra modulen fick fragmenteringsdelar av kubisk form. Typiska för luftvärnsmissiler snarare än flygmissiler, för maximal splitterverkan. Detta och ytterligare förbättringar av stridsspetsen gjorde missilen farlig även vid nedskjutning.

Det andra stadiet – 2024. Implementeringen av en klustervapenstridsspets. Vid explosion sprids dussintals underammunitioner över en yta på upp till 400 kvadratmeter med en skadezon på 10–15 meter från varje element. Efter nedskjutningen av en sådan missil över Kiev i augusti '24 hittades 60 oexploderade underammunitioner. Det farligaste är deras sammansättning. Ett nytt plastiskt sprängämne som är 30–40 % kraftfullare än exosgen. Och stålkulor med ett zirkoniumband och kapslar med titanhydrid är inte längre bara splitter. Zirkonium självantänder vid kontakt med luft vid 230–390 grader Celsius, vilket orsakar ihållande och omfattande bränder. Missilen beväpnades medvetet för att inte bara orsaka skada genom explosion, utan också genom att starta bränder. Men förändringarna stannade inte vid förbättringar av stridsspetsen. Ett antal modifieringar infördes också för att förbättra missilens överlevnadsförmåga och navigering.

Det tredje stadiet – åren 24–25. Modernisering av det optoelektroniska ledningssystemet. Ett enkelinsobjektiv ersattes av ett trippelinsobjektiv, vilket utökade synfältet för att fånga landmärken, och Kometa-systemet ersattes av en modernare version med mindre dimensioner och ett större antal antenner.

Och slutligen det fjärde stadiet, som började redan 2024 och nu har fått praktisk tillämpning. Dubbelkretsat skydd, en aktiv störsändarstation SP-504 och ett passivt system för utskjutning av "fällor" L-504. Den aktiva kanalen registrerar bestrålning från Patriot-radar, NASAMS eller jagares ombordradar och genererar, enligt DRFM-principen, imitationsstörningar som tvingar luftvärnsrobotar mot falska mål. Den passiva kanalen aktiveras vid attacker med värmesökande medel, och skjuter automatiskt ut värme- och dipolfällor i det ögonblick ett verkligt hot registreras. Även den radarabsorberande beläggningen på kroppen uppdaterades för att minska detekteringsavståndet för radar.

Tillsammans försvårar alla dessa modifieringar luftförsvarets arbete avsevärt. Därför bär en allt större andel av missilerna som bryter igenom försvaret nu en fördubblad förödande kraft. Men en tyngre stridsspets krävde en kraftfullare motor. Och undersökningar av missilrester från slutet av 2025 till början av 2026 avslöjade något ovanligt. Turbinbladen var gjutna med enkristallsteknik, utan inre gränser mellan kristallkornen, som vanligtvis blir zoner för mikrosprickor. Detta höjer gasernas arbetstemperatur och motorns verkningsgrad, vilket återför räckvidden närmare de ursprungliga fem och ett halvt tusen kilometer, även med en förstorad stridsspets.

Likväl, parallellt med införandet av enkristaller, observeras också en helt motsatt bild. I november '24 upptäcktes föråldrade sovjetiska R95-300-motorer bland de nyaste X-101, samma som satt i föregående generations X-55 och X-59. Ryssarna markerade till och med flygkropparna med texter om icke-standardutförande. Detta kan tyda på att produktionen av kroppar och stridsspetsar överstiger fabrikernas förmåga att tillverka moderna TRD-50A-motorer. Ledningen plockar även isär gamla lager för att inte minska intensiteten i robotattackerna mot Ukraina.

X-101:s evolution under den fullskaliga invasionen har förvandlat en missil som skapades för högprecisionsattacker till ett instrument för massiv terror mot Ukrainas civila infrastruktur. Istället för en precis träff på ett mål satsas det nu på massivitet och förödelsen av varje avfyring. Istället för en punktexplosion används klustervapen som sprids över en yta på upp till 400 kvadratmeter och bär zirkoniumelement som kan självantända direkt i luften, vilket förvandlar attacken till en storskalig brand. X-101 är idag ett tydligt exempel på hur ett vapen designat för avskräckning har förvandlats till ett instrument för riktad terror mot civilbefolkningen.

Medan Ryssland kannibaliserar på gamla kryssningsmissiler för att inte sänka tempot i de massiva robotattackerna, befinner sig Ukraina redan i slutskedet av utvecklingen av egna långdistansmissiler. Denna gång i den ballistiska domänen. Vi rekommenderar därför att ni ser denna video, där vi detaljerat analyserar det ukrainska ballistiska programmet. Och det var allt från mig. Tack för att ni tittar på "Militarny". Vi ses!