Anatomin av en ballistisk flykt: från motorblixten i rymden till avfångningen!
Anzhelika Kalchenko förklarar hur detektering och nedskjutning av ballistiska missiler fungerar genom samspel mellan satelliter och radarer samt beskriver olika länders varningssystem.
I oktober utsattes Kiev upprepade gånger för ballistiska attacker, men det mest oroande med dessa attacker var att varningen om raketfara ljudde först efter de första träffarna mot civil infrastruktur. Hur är detta möjligt? Saken är den att de markbaserade radarer som Ukraina har endast kan upptäcka en raket när den kommer in i deras synfält. En ballistisk raket tillryggalägger sträckan till målet på några minuter. President Zelenskyj förklarade att Ukraina inte fått tidiga varningar om det ballistiska hotet från sina partner.
Sådana data kan endast komma från satelliter som registrerar den infraröda strålningen från raketmotorernas arbete vid uppskjutning. Därför kan ett varningssystem för ballistiska hot helt enkelt inte vara beroende enbart av Ukrainas flygvapen.
Idag ska vi gå igenom hela vägen för ett ballistiskt hot. Från upptäckten av uppskjutningen till nedskjutningen av raketen. Och vi ska försöka ta reda på vad som händer just nu med satellitspaningen, vilken kan vara avgörande för tiden som krävs för att rädda tusentals människor. Jag heter Anzhelika Kalchenko, detta är en militär rapport. Vi börjar.
Under flygtiden genomgår en ballistisk raket tre faser. Och i varje fas upptäcks den på olika sätt. Första är accelerationsfasen. Direkt efter start ökar raketen i hastighet och höjd så länge dess motorer arbetar. Denna fas varar, beroende på rakettyp, från en till fem minuter.
Hetta avgasgaser skapar kraftig infraröd strålning. Denna registreras av satelliter med infraröda sensorer. Andra är marschfasen. Motorerna arbetar inte längre, och raketen eller dess stridshuvuden rör sig längs en ballistisk eller kvasiballistisk bana. Avgasflamman försvinner, vilket gör det svårare för satelliterna att spåra målet.
Därefter följs raketen av radarer baserade i luften, på marken och till sjöss. De preciserar dess bana och överför data till robotförsvarssystemen. X-bandsradarer kan också hjälpa till att skilja mellan stridshuvuden och lockmål. Tredje fasen är terminalfasen. Stridshuvudet går in i tätare lager av atmosfären, utsätts för intensiv aerodynamisk upphettning, och luftmotståndet påverkar dess hastighet och bana.
Robotförsvarsradarer fortsätter spårningen och överför data för nedskjutning.
Därför är en enda sensor inte tillräcklig. Satelliter upptäcker uppskjutningen, radarer spårar flygningen, och ledningssystem förenar dessa data till en enhetlig bild av hotet.
Rymdeskalonen är den första varningslinjen. USA, Ryssland och Kina har redan egna system. Ju tidigare en satellit upptäcker en uppskjutning och överför data till jorden, desto mer tid finns kvar för reaktion. USA använder systemet SBIRS, som kombinerar geostationära satelliter och satelliter i högeliptiska banor med infraröda sensorer. Dess efterträdare ska bli NetGEN-OP, avsedd att förbättra upptäckten av raketuppskjutningar. Kina bygger också ut sina egna rymdsystem, vilka analytiker kopplar till tidig varning om raketuppskjutningar.
Det rör sig särskilt om satelliter i TJS-serien, men Peking avslöjar inte deras exakta syfte. Ryssland har sitt eget tidiga varningssystem X-Kupol med satelliter i Tundra-serien. De arbetar i högeliptiska banor och gör det möjligt att kontrollera stora territorier. Så för närvarande har endast tre länder egna ögon i rymden.
Men Europa förlitar sig år 2026 i stor utsträckning på amerikanska medel. Likväl står inte Europa stilla. Tyskland och Frankrike har redan testat sådana satelliter, men med olika resultat. I juli 2025 upptäckte och spårade den tyska experimentella satelliten Ernst en uppskjutning av Falcon 9 med hjälp av en infraröd kamera.
I nästan tre minuter följde den raketen och demonstrerade teknologier som kan bli grunden för ett framtida rymdvarningssystem.
Men en enda satellit är inte tillräcklig för ständig övervakning av stora territorier. Det franska Spiral-systemet gick en annan väg. I februari 2009 skickade Frankrike upp två demonstratorer i omloppsbana med infraröda kameror för att samla bilder från en bakgrund. Experimentet gav positiva resultat, men ett fullvärdigt operativt komplex skapades aldrig. Uppdraget avslutades 2011.
Nu försöker Frankrike och Tyskland omvandla separata experiment till ett gemensamt system och har redan bestämt när det ska börja fungera. I oktober 2025 startade Frankrike och Tyskland initiativet Jevel för att skapa en gemensam rymdeskalon för tidig varning. Planen förutser geostationära satelliter med infraröda sensorer och utbyte av data mellan länderna. Den initiala operativa beredskapen för systemet förväntas i början av 2030-talet.
Parallellt utvecklar det europeiska programmet Odince I2 teknologier för ett framtida varningssystem. Frankrike planerar också att utveckla egna medel. Fram till 2030 – överhorisontradarn ”Nostradamus”, och fram till 2035 – en satellit för infraröd detektering.
Alltså är ett fullvärdigt europeiskt rymdvarningssystem än så länge en fråga för framtiden. Just nu spelar markbaserade radarer en viktig roll. Satelliten upptäcker uppskjutningen, och därefter måste raketen upptäckas och följas av en radar. Ett av nyckelelementen i det europeiska systemet för tidig varning är den brittiska stationen RAF Falling Dales. Radarn upptäcker målet via reflekterade radiosignaler. Den fastställer raketens position, mäter hastighet och rörelseriktning samt preciserar banan.
Spårningen börjar när raketen stiger över radiohorisonten och kommer in i synfältet. Därefter skickas data till ledningscentraler där hotet bedöms och robotförsvaret planeras.
En viktig komponent i Natos robotförsvar är det europeiska stegvisa adaptiva tillvägagångssättet, som USA startade redan 2009. Bland dess radiolokaliseringsmedel ingår bland annat AN/TPY-2 i Turkiet.
RAF Falling Dales i norra Yorkshire varnar kontinuerligt Storbritannien och USA för ballistiska hot. Stationen spårar även satelliter, rymdskrot och andra objekt i omloppsbana. Och enligt Royal Air Force ser de dem på ett avstånd upp till 4800 kilometer. Det är en fast fasstyrd antennarray i form av en triangulär pyramid. Tre fasta sidor täcker ungefär 120 grader vardera. Tillsammans ger detta en cirkulär överblick på 360 grader utan mekanisk rotation.
Det är viktigt att förstå att detekteringsavståndet för rymdobjekt inte är detsamma som
räckvidden för upptäckt av missiluppskjutningar. Varningstiden beror på uppskjutningsplatsen, missilens bana och tidpunkten när den upptäcks. Antag att missilen har upptäckts, så vad ska man nu använda för att skjuta ner den? Olika luftvärnssystem arbetar i olika faser av den ballistiska flygningen, och inget av dem täcker alla. Aegis BMD med SM-3-missiler avfångar ballistiska missiler i den andra fasen, särskilt utanför atmosfären. Inom ramen för EPAA är detta fartyg med Aegis och markbaserade Aegis Ashore-system i Rumänien och Polen.
THAAD arbetar i flygningens tredje fas, både i atmosfären och precis utanför den. Patriot med PAC-3 och PAC-2 täcker det nedre skiktet i den tredje fasen. Vissa NATO-länder använder dessutom Patriot med SAMP/T för att skydda specifika territorier och objekt. Förresten finns det redan en video om dessa system på vår kanal.
Så prenumerera om ni inte redan har gjort det, och se dem definitivt efter att ha tittat på det här klippet. Ett sådant flernivåförsvar möjliggör under vissa förhållanden flera avfångningsförsök. Varje system har dock sina egna begränsningar när det gäller räckvidd, avfångningshöjd, målhastighet och missiltyper. Och när fienden skjuter upp flera missiler samtidigt, lägger till falska mål eller medel för att övervinna luftvärnet, ökar belastningen på sensorer och ledningscentraler, och förbrukningen av motmissiler kan öka.
Försvarets effektivitet beror därför inte bara på ett enskilt system, utan på hur snabbt hela systemet utbyter data och om det finns några luckor i denna kedja. När det gäller Ukraina spelar externa underrättelseuppgifter en avgörande roll i att motverka ballistiska hot. Ukrainska markradar upptäcker en ballistisk missil först efter att den har kommit in i deras siktfält. Därför är det från partnerna viktigt med inte bara tillgång till satellitdata, utan tre saker – i tid överförda varningar om uppskjutningar, utbyte av information om målets bana och koordinering med luftvärnsystem.
Genom att få meddelandet i tid har militären extra tid att förbereda sig för att avvärja attacken, och myndigheterna kan varna medborgare och anställda inom kritisk infrastruktur. Europa kan, även om det inte har ett eget satellitsystem av denna klass, bidra till utbyte av radardata och utveckling av säkra kommunikationskanaler.
Kombinationen av källor ger en mer komplett bild av luftläget. Detta visades av händelserna den 12, 13 och 19 oktober. Efter den ryska ballistiska attacken mot Kiev deklarerade Volodymyr Zelenskyj att partnerna inte hade varnat Ukraina om missilangreppet. På grund av detta utlystes inte luftvärnsalarmet i tid. Vi har analyserat den ballistiska missilens väg från upptäckt av uppskjutningen till försöket till avfångning.
Och mer om den ryska Iskander – ett av de främsta ballistiska hoten mot Ukraina – kan ni ta reda på i den här videon. Det var allt från mig. Tack för att ni tittar på Militarnyi. Vi ses.
