”Utan svart humor överlever man inte”: Yaryna Chornohuz och Oleksandra Davydenko om livet vid fronten

Talare 1

Och så vidare tror jag inte att den tryckta, och jag kommer aldrig tro att den tryckta boken kommer att dö. Att för mig och för infanteristen är ett markbaserat robotiserat system ett räddat liv för en infanterist som aldrig skulle ha lämnat dess dödszon. Och människor har blivit så sarkastiska, och världen har blivit så sarkastisk, för att man annars inte överlever. I en av mina essäer kallar jag detta

Talare 2

Schrödingers psyke. Det är när du samtidigt existerar i två motsatta tillstånd.

Talare 3

Är det uppenbart att det är desertörer som bör börja skämta om militärer?

Talare 2

Hos oss uppstår ett fenomen av ukrainsk kvinnlig kompetenslitteratur.

Talare 3

Vänner, hej allihopa, det här är ”Radiohartia”. Idag är det den 29 januari, vilket betyder att den andra dagen av den litterära armorkan pågår. Vi befinner oss i Virmilo, i centrum. Och hit till oss, i vår mobila fältstudio, kommer fantastiska, förtrollande, underbara, visa och talangfulla gäster. Jag kan inte låta bli, jag bjuder in två gäster samtidigt. Idag har vi med oss Oleksandra Vyruva-Davydenko, Ukrainas hjälte, infanterist i Ukrainas nationalgarde, och Yarina Chornohuz. Hej. Hej. Hej. Glad att se er.

Talare 2

Detsamma.

Talare 3

Hörrni, jag, ni vet, hur mycket vi, trots att vi befinner oss på den litterära armorken, vill jag nämna en annan aktion. Om exakt en och en halv timme har ni ett framträdande, det blir en bokpresentation, eller hur? Berätta gärna om den här idén. Hur uppstod allt detta? Varifrån?

Talare 1

Egentligen, hur löjligt det än må låta, är det nikhtierna som bär skulden för allt. Ja. Nikht-frånvaro i benen. Jag lämnade min position, jag drabbades av en sådan olycka. Och de säger till mig, nej, du får inte springa, du får inte ha slutna skor, du får inte gå långt, du får inte göra någonting. Och så skriver befälhavaren till mig och säger att det behövs en samling av NRK, du har ju böcker som ligger där, de borde ju, typ, säljas. Jag ringer tjejerna, och de säger att böckerna inte säljer. Och jag frågar, varför då? Och så sitter jag och tänker, ja faktiskt, varför? Jag presenterade den inte, jag visade den för ingen, jag gjorde ingenting för det. Och jag sitter och frågar, varför? Och sen tänker jag, ja, det är nikhtierna som bär skulden för allt, jag måste på något sätt ta reda på vad som händer i Charkiv. Jag ringer, jag skriver till fru Aryna, för vi har känt varandra så länge, och jag frågar, du skriver ju, ja berätta vad som händer, vad som kommer att hända sedan, vad som överhuvudtaget händer i det litterära livet? För jag läser böcker, men vad händer i den världen utanför skogen, bakom något slags branding? Jag, ja, jag vet inte, upplys mig. Och hon säger, det är ju herr Zhedins litterära mässa just nu.

Talare 3

Och jag ba,

Talare 1

så på tre timmar på kvällen på något okänt sätt, med hjälp av tusentals okända, kanske människor jag fortfarande inte känner, som ringde varandra, meddelade varandra, jag tror det fanns chattrum där i mer än tre timmar, de säger till mig, ja, du kommer ha en presentation i bokhandeln, och så vidare, och så vidare, du kommer vara där, där, där, gå på radio, gå dit, och jag är sådan, jo jag ska gå dit, men jag ville ju bara visa den lilla boken, sälja den och samla in lite donationer. Och här, på fyra timmar, tusentals människor, jag är säker på att det är en miljon av dessa organisatörer, dessa underbara människor som står bakom dessa väggar, men de gjorde väldigt mycket. Yara skriver till mig, nu säger herr Zhedan att man kan göra det här, det här, det här, jag tänker, Herregud, jag frågade bara med ett hopp om att något kunde hända, och här rullade det på så mycket på fyra timmar, och jag förstår nu, ja då betyder det att det behövs, men ingen bär skulden för allt detta.

Talare 1

nu

Talare 2

Jag ska kort berätta min version.

Talare 1

Det,

Talare 2

Det jag inte vet är det som hände bakom min rygg. Ja, jag börjar med att jag har känt Sasha länge, vi har mycket gemensamt, vi har båda varit i armén i sju år såvitt jag vet, jag är i marinkåren, hon är i nationalgardet. Och jag är faktiskt stolt över att vi i vårt land har kvinnor som, liksom hon, deltog i stormningar, förintade fienden, stred i infanteriet, satt där i över 40 eller fler dagar i positionerna. Och när jag fick veta att hon skapade en samling helt från grunden, skrev jag direkt och sa att om du behöver en moderator, så är jag redo att vara det direkt. Men hon tackade nej under lång tid. Hon tackade nej under lång tid, bollade bort mig, sa. Men så kom synergin, den efterlängtade litteraturmässan, och således kom vi överens.

Talare 3

Hör på, såvitt jag förstår, så pågår Enerka-landslaget fortfarande, eller hur?

Talare 1

Insamlingen för kraftstationer pågår ständigt, eftersom det mesta av pengarna inte går till inköp av själva kraftstationerna, utan till komponenter. Från metall till allt annat. Ibland behövs 150 tusen eller mer per månad. Ibland till och med en halv miljon. En kraftstation antingen håller länge eller så håller den inte alls. Låt oss hitta

Talare 3

billig

Talare 1

och

Talare 3

kortlivad,

Talare 1

Tyvärr. Vår bataljon "Svoboda", som snart kommer att vara i Kharta, i 23:e SP Rukh, och flyttas hit gradvis. Och kommer att arbeta här. De har ett ganska välutvecklat system av markbaserade robotiserade komplex. Det har gått två år nu, de har utbildat väldigt många människor, de förstår mycket. Och det måste man stödja, för för mig, som infanterist, är ett markbaserat robotiserat komplex ett räddat liv för en infanterist som annars aldrig skulle ha kommit ut ur dödssonen. Och för mig, som infanterist, är detta mycket viktigt. Därför går alla mina insamlingar, allt jag försöker driva framåt, allt jag ber om – allt är till NRK. För för mig är det en infanterists liv. Sash,

Talare 3

lobbya oss för

Talare 1

Markbaserade robotiserade system, vi stöder dem… En infanterists liv är det mest värdefulla för mig personligen. Därför är det det enda som är mest värdefullt för mig. Förresten har jag också utbildat mig i markbaserade robotiserade system i Tredje assaultbrigaden, men jag arbetar inte med dem än. När tiden kommer kommer det att gå att arbeta med dem också, just nu är jag bland piloterna. Men poängen ändras inte. Mycket, precis som vi piloter blev transporterade med markrobotar, fortsätter att transporteras. Precis som de arbetade inom logistik och evakuering av sårade, så gör de det fortfarande. Och dessa underbara små maskin-tankar, inget bättre har uppfunnits än så länge, och jag tvivlar på att de kommer att göra det. Ta självständighetsdagen, när jag såg den där videon där markrobotarna rörde sig, då tänkte jag, herregud folkens, ge lite mer pengar. Det som rör sig är bara för en dag. Det behövs väldigt många, väldigt många och väldigt många. Men i första hand, just till underhåll. Mycket pengar går i första hand till underhållet av markrobotarna. Jag

Talare 3

Jag ville bara säga, låt oss lägga till en länk under den här videon. Ni har sagt till mig att kulturen måste arbeta för armén, för militären. Men, vänner, om jag får, så ville jag fråga om den här saken. Det är er historia för den här kvällen. Ja, egentligen är det som en militär-romsk radio.

Talare 1

Något sådant, ja.

Talare 3

Människor känner varandra personligen, människor kommunicerar på olika håll. På ett eller annat sätt finns det många människor inom konsterna i försvarsstyrkorna. Någon skriver, någon fortsätter att hålla på med musik. Och om vi fokuserar på litteratur. Militär litteratur. År 14 var det fortfarande en sådan exotism. På festivaler tilldelades de ett separat tält, en separat sektion. Att här är det vanlig litteratur, och den så kallade.

Talare 1

Titta, och där är en anknäbb. Och

Talare 3

där det finns veteraner, låt oss inte överrumpla dem. Låt oss också köpa böcker av dem. Jag tycker att allt detta har förändrats nu. Nu finns det snarare ingen litteratur som inte är militär. Även om en person inte tjänstgör personligen, så berör denna kontext i dag alla, på ett sätt eller ett annat. Nu har alla någon som krigar. Någon krigar, någon är i strid, någon är i strid. Men på ett sätt eller ett annat berör det oss alla. Känner ni den här förändringen på något sätt? En förändring, i princip, av spelreglerna; nu finns det ingen veteranlitteratur. Nu är denna litteratur militär litteratur.

Talare 2

Jag håller med om det, för kriget har verkligen blivit en existens för oss, ett existentiellt tillstånd. Och varje människa upplever det på sitt eget sätt. Både civila och militärer har sin egen erfarenhet av detta. Och, jag vet inte, tidigare, det verkar mig som att man skilde på det utifrån, jag vet inte, förmodligen, intensiteten i någon erfarenhet. Det vill säga att det finns en mycket hård kombattant-erfarenhet.

Talare 3

Och

Talare 2

han kan kanske till och med nu stå lite för sig själv. Alla är nog inte redo att läsa honom. Jag har för övrigt en teori om att vi nu inom litteraturen har nått ett stadium, enligt min tidsuppfattning, att vi har nått Hashikos stadium.

Talare 3

Den första humoristiska romanen kan dyka upp.

Talare 2

När det blir, ja, humor, när det är i «Popyt», ja, jag funderar, eller till och med om min poesi, jag har tänkt mer än en gång att det finns ganska många sådana tunga sanningar där om fronten, om livet. Jag försökte inte göra dem tunga, men det är några slags komplexa sanningar. Och under -22 var det svårt att ens formulera dem, när allt detta började. Och under -23 på samma sätt. Men nu har många människor redan accepterat dessa sanningar, integrerat dem, alla tjänstgör. Som vi säger, kriget är ett existentiellt tillstånd för oss alla. Alla vill ta sig ur detta. Det är den känslan jag har. Jag har inte nått den nivån än.

Talare 3

Egentligen finns det inte i dina böcker. Utifrån vad jag har sett av dina dikter finns det inte heller någon Hashyk. Det är en lite annan text än så länge.

Talare 1

Hashika finns definitivt inte, det ska jag säga. Men det är tillfälligt. Det är verkligen tillfälligt, för jag kommer att tänka på just en prosabok. Och där kommer just denna synergi och existens att finnas. Något mellan det som Yaryna sa, och något mellan det som måste skära igenom, kliva över. För utan humor egentligen, den där svarta, den där frätande, den där arméhumorn, den typen av humor.

Talare 3

Med sådan kärlek pratar du om honom.

Talare 1

Egentligen är det det som håller oss alla samman. Det är det enda vi har. Det är något som finns i alla, men det sover. Och nu har det vaknat. Och människor har blivit så sarkastiska. Och världen har blivit så sarkastisk. För på annat sätt överlever man inte. Det är som en filt, en pansarfilt i den här humorn, hur mycket den täcker, och vi kallade det humorpansar och humornät. Det täcker, och folk rör sig sakta mot det. Och när vi börjar berätta, jag börjar berätta något, och jag ser att personen är sådan, sakta.

Talare 3

Aha. Och det är svårt att säga. Och jag är sån.

Talare 1

Alltså, man behöver något, och jag börjar berätta något. Något roligt, få folk att skratta. Och jag insåg för länge sedan sanningen att man kan ge det i doser. Alltså, ett stick, en klapp, så måste det vara med litteraturen nu också. Jag ska inte säga att allt i min poesi är absolut sorgligt. Alla tror att det är poesi bara om kriget, att min poesi bara skrevs under kriget. I själva verket nej. Jag har skrivit sedan de lägre årskurserna och gav bara ut det som bevarades, det som nådde fram till denna tid. För, som de alltid sa till mig, vet ni, hos oss skriver varannan, var tredje sjunger, var femte dansar. Vi är en så talangfull nation. Men vem kommer att lyssna på er? Vem kommer att främja er? Vem behöver er? Behöver vårt folk det här av er? Och man lyssnade och tänkte, ja, faktiskt, vem behöver det här? Och så skriver man för lådan. Man jobbar med journalistik, skriver för lådan. Och sedan kommer det en tid då man läser om det man skrivit och inser, jäklar. Man förstod det tidigare. Man såg det tidigare. Man kände det tidigare. Att poesin ändå är något upphöjt, mycket högre än prosa. Och man känner något i förväg, man fångar dessa framtida upphöjda ting. Och sedan, när man läser det efter ett tag, så förstår man det. Medan man skriver det, förstår man inte. Men kanske kommer någon att läsa och förstå nu. Inte det som var, utan det som kommer att bli. Och det som han vill se, det som han kände, förstod, men inte ville tro på.

Talare 3

Du ville ha något

Talare 2

lägga till? Jag ville bara lägga till en sådan intressant anmärkning. Det är något jag skulle uppmärksamma vid många militära evenemang, angående våra böcker, att vi alla börjar skratta och prata om sådana saker. Vår erfarenhet är med humor, men för närvarande är våra texter ofta mycket seriösa och

Talare 3

fortfarande

Talare 2

bär alla dessa sanningar. Och det är sådant, i en av mina essäer kallar jag det för Schrödingers psyke.

Talare 3

Detta

Talare 2

när du samtidigt existerar i två motsatta tillstånd. Det vill säga att vi alla skulle vilja skämta fyndigt med svart humor, men vi pratar om vissa ofta fortfarande allvarliga saker Där

Talare 1

Inte alls roligt

Talare 2

och det går liksom inte. Och det är ett sådant ögonblick när man alltid känner sig obekväm. Men ändå behöver man prata om det, för erfarenheten av kompetenta personers skrivande är faktiskt inte så utbredd för tillfället. Det har sin egen särprägel, erfarenheten har sin egen särprägel.

Talare 3

först och främst. Och han

Talare 2

förmedlas i poesin. Och det kommer vara mycket intressant för mig att prata om detta med dig idag. För jag har en erfarenhet som soldat, och här finns en annan erfarenhet som soldat. Och det är mycket intressant att jämföra.

Talare 3

Det är väldigt intressant att du nämner det. Det är faktiskt ett sådant ämne som hänger i luften. Jag minns någon gång år 17-18, fortfarande ATO. Vi pratade med poeten Oleh Kurtashe. Det var också någon slags konversation. Han säger att det är tydligt att alla väntar på framväxten av en ukrainsk Remarque. Men, säger han, vi kommer då på något sätt att ta oss igenom detta psykologiska trauma när en ukrainsk Schweik, i praktiken en ukrainsk Hashik, dyker upp. Detta sades för 10 år sedan. För mig verkade det då vara något som inte var helt passande. Men jag tror att det finns en stor logik i allt detta. Och det är också väldigt viktigt att det är ni, militärerna, som säger detta. Det är uppenbart att det är just militärerna som måste börja skämta om militärer. Om det görs av utomstående människor, tycker jag att det inte kommer att leda till någonting.

Talare 2

Absolut.

Talare 3

Precis som man säger att inget sker utan Ukraina i förhandlingar om Ukraina, kan förmodligen inte seriösa globala samtal om militärer ske utan militärer. Och samma svarta humor som du talar om, alla sociala medier är fyllda av just den. När militärer kommunicerar med varandra baseras allt på detta. Det är uppenbart att man bör förvänta sig att detta snart kommer att dyka upp i våra filmer, i våra böcker, i våra sånger. Förmodligen är det så?

Talare 1

En gång fanns det några sådana leenden, några sådana saker, det verkade handla om byn. Av någon anledning levde alla i byn. Och allt som var roligt handlade bara om byn, om staden, eller vissa tragikomedier skrevs också och så vidare. Och av någon anledning hånade alla den där byn. Och när jag läste kunde jag inte förstå, varför just byn? Vad fanns det där att ta fasta på? Vad var det som var så roligt? Och alla dessa saker. Nu är jag i armén, och jag förstår att, ja, det fanns någon sorts kärna i det. Bara att människor, med tanke på allt de gick igenom, och för att överleva där, så skrattade de. Och som med Lesya Kryshev, att inte gråta, att inte skratta och så vidare, alla dessa saker, de löper – om man ser det som en röd tråd – de löper genom hela litteraturen. En människa som läser väldigt mycket kan fånga upp och förstå det. En människa som bara plockar ut små bitar kommer inte kunna lägga ihop dem till en helhet. Och när jag sammanställde den här samlingen, från något år runt 90, så har jag en dikt ända fram till idag, och när jag sammanställde allt detta fick jag en känsla av att jag, genom dessa små prickar, små droppar i den här lilla boken, satte ihop mig själv, och ärligt talat kändes det lättare, som om jag tog allt detta förlorade, utkastade, övergivna, lagda någonstans på ett fondamok. Jag bevarade det, jag lade undan det, jag sammanställde det, och på samma sätt sammanställer jag litteratur i mitt huvud, när jag någon gång inte läste klart något, inte helt förstod något, inte riktigt greppade något och så vidare. Och precis så är det med boken, jag vet inte, när man sa att filmen skulle döda teatern, och sedan att ljudböcker skulle döda tryckta böcker. Den här gången slår

Talare 3

Tik-Tok, jag tror,

Talare 1

ja

Talare 3

kommer att vara.

Talare 1

Och allt annat, jag tyckte det var roligt, för poesi är en sak, prosa är en annan, teater är något helt annat, vem som älskar konst, vem som är intresserad av den och så vidare. Jag tror inte att den tryckta, jag tror aldrig att den tryckta boken kommer att dö. Någon lyssnar på ljudböcker – varsågod, jag skrev inte något där på papper, det var en så höggradigt intim, vacker, otrolig upplevelse, så är det. Till och med

Talare 3

Jag om

Talare 1

Under en tid bestämde hon sig för detta.

Talare 3

Till och med jag

Talare 1

Efter en tid gick jag med på det. Jag skrev, men jag skrev egentligen inte, för mig var det, ärligt talat, och är än idag psykoterapi. Det är det som räddar mig, det jag skriver ner på ett papper, det jag skriver; för mig har det alltid varit en tillflyktsort. Jag trodde inte att min psykoterapi skulle kunna behaga någon, eller att någon behövde den, eller att någon kände något så djupt, eller tänkte som jag, eller hade samma åsikt som jag. Det var min lilla värld, jag ville inte kasta ut den inför allmänheten. Och nu, när tiden har gått och jag har fått erfarenhet, insåg jag att jag måste ta ett steg vidare och dessutom hjälpa armén, och allt detta sammanföll i den här lilla samlingen. Och det viktigaste jag insåg är synergin mellan människor över hela Ukraina, som är sammanbundna av sådana osynliga trådar, även när de inte har sett varandra på åratal, inte kommunicerar och så vidare. Någon ringde, allt började snurra, människor svarade så starkt, allt sker på det sättet, precis så. Och de skriver till dig, och du tänker: Herregud, gjorde ni allt det här på tre timmar? Jag säger, de gjorde allt. Herregud, vad hände där, ja jag tänker, okej, det är över nu, jag ska inte tänka på det. Men jag blev förvånad över att allt gick så fort, att alla svarade på det sättet. Det är så det går till. Att människor har blivit mer mänskliga, mer lyhörda, mer engagerade, mer förstående. Och när du sitter där och något faller på ditt huvud, och något faller på en civils huvud på samma sätt, du… inte bara för dig själv, utan mer för de civila, och de civila lider för din skull. Det finns en sådan avatar.

Talare 3

Жstatella.

Talare 1

Podatka så, Waldensby vues. Här med poesin, det var då jag kände att människor känner, läser, att de behöver något. Och jag kände det från dem när de började köpa den första boken på webbplatsen, började skicka videor till mig där, jag insåg, för jävlar, det här är psykoterapi inte bara för mig,

Talare 2

Hon arbetar.

Talare 3

Men om jag får lov, du pratar om din bok. Yarina, såvitt jag vet ska du också ha en bok som kommer ut nu. Och det är din första prosabok, eller hur? Du har två diktsamlingar, och du är känd som en berättare… Tre, förlåt, förlåt. Du är känd, främst, som en berättare. Egentligen är detta en ny erfarenhet. Det är uppenbart att det inte bara är en ny historia, utan ett slags nytt narrativ, en ny intonation. Och du försöker också förklara något på ett nytt sätt. Egentligen, vad var det du saknade i poesin? Varför uppstod prosan?

Talare 2

För det första kommer prosa att förekomma i mitt fall, eftersom jag vet att det är bekvämare för många människor att läsa det just i prosform. Jag har hört bokstavliga bönfallanden från många människor.

Talare 3

Är dikterna för komplexa?

Talare 2

Ibland är mina dikter komplexa, ibland enklare, men jag har fått många förfrågningar från läsare som ville höra denna erfarenhet just i prosa. För mig var detta en ganska stor utmaning, eftersom jag under hela det 25:e året arbetade som befälhavare för en besättning av en attack-UAV och som UAV-pilot, och jag satte mig bokstavligen ner och tvingade mig själv mellan utryckningarna att skriva om vissa av de mest intensiva ögonblicken av min stridserfarenhet och vissa viktiga…

Talare 3

Så du noterade och förde något i stil med en dagbok, eller hur?

Talare 2

Jag kan inte säga att det är direkt en dagbok. Det var snarare som något på gränsen mellan en memoar och en essä.

Talare 3

Från

Talare 2

Jag skulle till och med kalla det så, och ett vittnesbörd. Det vill säga att texterna inte tillhör rena genrer, utan ligger på gränsen mellan flera genrer, skulle jag säga. Det svåraste var att få ut det ur mig, eftersom det är en erfarenhet som jag vill glömma. Samtidigt finns där många reflektioner över kriget, vissa generaliseringar, generellt om vad det innebär att vara soldat, vilken typ av soldat jag är i detta krig, hur han känner sig existentiellt. Det var viktigt för mig att dela med mig av detta. Ja, boken kommer ut, tror jag, i början av nästa år, på grund av den svåra situationen med våra böcker, tryckningen.

Talare 3

Ja, det är en egen liten historia som nu har dykt upp hos oss. Att ge ut en bok, det blev plötsligt problematiskt. Ja,

Talare 2

och samtidigt, när jag återvänder till samtalet med Sasha och till din fråga om min prosa, för jag skulle vilja ge ett bredare sammanhang, för det är sant, som vi sa i början, att all litteratur nu i grunden, på ett sätt eller ett annat, handlar om krig. Det är sant, det är en sådan förändring för oss samtidigt. Man kan inte låta bli att säga att vi också har ett annat helt nytt fenomen i vår litteratur, i vår litteratur, som är helt nytt för världen. Och jag, när jag reser utomlands, känner det väldigt tydligt. Hos oss framträder fenomenet med ukrainsk kvinnlig kombattantlitteratur. Ja. Det vill säga, det här fenomenet med kvinnlig kombattantlitteratur framträder, vilket är nytt för världen, eftersom det i inget land i den demokratiska världen har funnits en generation kvinnor med hög utbildningsnivå som kunde skriva sina texter om sin erfarenhet – det är en av anledningarna till att jag är mycket glad över att Sasha kommer att ha en presentation av den här samlingen och att det kanske senare blir en presentation av prosan, för vår generation – tjejer, deltagare i stridshandlingar – vi skapar en ny litteratur, eftersom det alltid var män som skrev om krig.

Talare 3

Vanligtvis, övervägande, som regel.

Talare 2

Ja. Och hela narrativet om kriget, det är skapat av just detta.

Talare 3

man. Män, män

Talare 2

för

Talare 3

män?

Talare 2

Ja, inte bara för män, för alla, men det är naturligt. Och det är, hur ska man säga, männen som skapat det, om det talar jag också i min prosabok, och det finns väldigt många olika bilder av män i krig. Där finns både hjältar, där finns svaga, där finns förrädare, där finns de som är både starka och svaga samtidigt. Och alla är acceptabla, och alla är komplexa. Och litteraturen har inte skapat en enda sådan bild av en kvinna. Så. Och för mig är det nästan till och med en fråga om ett slags uppdrag att stödja tjejer som skapar detta, att skriva själva för att vår röst ska finnas.

Talare 3

Alltså, det är faktiskt ett väldigt intressant ämne och ett väldigt nytt ämne, eftersom man på något sätt pratar mindre om det. Vanligtvis när vi pratar om kombattantlitteratur pratar vi generellt, om både män och kvinnor, och det förstår jag. Men det som verkligen är att det här kriget, ja, för det första, jag tror att det här kriget i princip har visat kvinnan på ett helt annat sätt. Att det ukrainska militärväsendet – jag talar utan idealisering, jag förstår att det finns en mängd problem, att vi fortfarande är ett specifikt samhälle med gamla trauman, särskilt gällande genus. Men ändå, att så många av våra kvinnor utför dessa funktioner och innehar positioner som man inte kunde föreställa sig tidigare. Och naturligtvis gör sig allt detta märkta på ett annat sätt även i konsten och särskilt i litteraturen. Och när du sa det började jag direkt räkna upp och minnas våra kvinnor som tjänstgjort, som har fullgjort sin tjänst, någon som varit i fångenskap, som till exempel Valera Nava eller Julia Tayra, som skrev om det. Ja, och de skrev, de hade tillräckligt med styrka och möjlighet att hitta energi för att helt enkelt skriva ner det. Det är verkligen ett helt nytt kapitel, faktiskt. Samtidigt kan man prata om detta i ett samhälleligt sammanhang, om att vårt samhälle på något sätt transformeras, ja. Och kvinnan blir synlig, och man kan inte låta bli att höra henne, ja. Å andra sidan är det något nytt även för litteraturen.

Talare 1

Å andra sidan finns det ett fenomen, som att det tidigare fanns en låg kvalitet, en förnedring av soldatlivet, soldaten, armén, allt detta har förfallit mycket under 20-30 år. Vi gick i fel riktning, allt gick, som alltid, åt fel håll, inte på rätt sätt. Och här går vanliga soldater dit, vanliga infanterister, vanliga artillerister, och så vidare, och så vidare. Kvinnor som har vanlig social livserfarenhet, som har eller inte har barn, det är olika för alla, som hade eller inte hade familjer, som inte är yrkesmilitärer, som har utbildning och inte bara en, utan ofta har vissa tre eller fem, och som till och med studerar vidare nu. Det är mycket viktigt, de utvecklas, de ser. Och hur uttrycker jag just denna kvinnliga stridslitteratur? Den är lovande, den är långsiktig, den är sådan att den blickar in i framtiden. Kvinnor i allmänhet, de är så positiva, de vill föda allt, utveckla allt. Att skapa, ja, det är den kvinnliga naturen, vi vill att det ska leva, att det ska utvecklas, att det ska gå framåt. Och det spelar ingen roll om det är en boksamling, eller ditt barn, eller om du tagit en ungdom och försöker få hen att leva, blomstra, så att allt blir underbart för hen. Detta kvinnliga, den kvinnliga principen, inte kvinna som kvinna, utan just det kvinnliga ursprunget. Och det saknades. Och när armén kände det, när armén förstod det, och kvinnan själv förstod sig själv, sin roll där, hur annorlunda hon ser på saker, hur hennes praktiska förmåga är helt annorlunda, hur organiseringen kan vara helt annorlunda, hur systemet kan fungera på ett annat sätt, då var det till en början naturligtvis sådant som: oj, herregud, varför, hon fungerade ju normalt med allt detta innan, ja, låt det vara så att ni gör revolutioner här, och så vidare, och så vidare. Och sedan insåg man, nej, det fungerar ju, man måste bara titta, acceptera det faktum att det fungerar, erkänna detta faktum och helt enkelt inte vara i vägen. När jag sa att ert behöver stödjas, sa ni kvinnor: låt oss bara vara ifred. Och det är allt, hindra inte arbetet, sätt inte käppar i hjulen, säg inte att det är orealistiskt, säg inte att du inte kommer att klara av detta. Jag behöver inte att du kommer, kramar mig och säger: Herregud, du är en sådan stackars liten flicka. Ja, jag

Talare 3

Jag kommer att ångra mig.

Talare 1

Jag kommer att ångra mig, jag tycker så synd. Nej, kom bara och säg, fan, snyggt, vad bra, jag vill också så, och låt oss lära oss, och låt oss göra det tillsammans, och låt oss vara. Och när jag i min enhet stötte på detta och insåg att jag också är ett exempel, att jag också kan förändra något, att jag också kan göra något, och många kvinnor kom till armén på det sättet, de insåg att de inte kunde göra något. Ja, det är svårt för oss. Ja, vi bryter ner det här systemet med möda. Ja, vi slår oss genom dessa dörrar med huvudena, inte bara med huvudena, utan med benen, händerna och allt som går. Men det fungerar, det utvecklas, och ofta är hon både medicinare, hon volonterar, hon samlar in pengar, hon uppträdde där till fots, och allt det där, och det går inte. Det är en kvinna som bara är som en humla, bara en flitig humla, och den kan allt.

Talare 2

bi,

Talare 1

humla, jag kallar det inte ens för bi-grejer, det är just den här humlan, surrande, sån där högljudd, att allt det här är så här, alla är såna, herregud, herregud, vilken mardröm, och sen, och det fungerar.

Talare 3

Iryna, om vi talar om detta mer ur ett rent konstnärligt, rent litterärt perspektiv, märker du några skillnader i det kvinnliga skrivandet? Eller är det egentligen inte längre någon mening med att tala om skillnader mellan manligt och kvinnligt skrivande?

Talare 2

Så, jag ska direkt vända mig till dem som, ja, är oense med det jag har sagt fram till nu. För det första kan många rimligtvis påpeka att om det finns kvinnlig kombattantlitteratur, så varför kallar då ingen det manlig kombattantlitteratur? För att, generellt sett, kombattanternas litteratur, eller så uppfattades den a priori

Talare 3

som en mans.

Talare 2

Jag anser att det är ett visst stadium. Att vi nu befinner oss i ett visst stadium, särskilt för kvinnor i Ukraina, men det är också en process över hela världen, där vi går in i yrken som alltid ansetts vara manliga, och talar om det med en viss röst. Och man kan tillfälligt kalla detta fenomen för kvinnlig kombattantlitteratur. När allt i framtiden blir mer eller mindre jämt, tror jag att det kvinnliga kommer att försvinna. Det kommer att bli, som du säger, helt enkelt kombattantlitteratur. Ja, det kommer att gå att låta bli att särskilja det. Samma sak gäller, tror jag, för rösten. Det du frågar om gällande poesin. Det vill säga att det är mycket svårt att benämna denna manliga röst, denna kvinnliga röst, eftersom det finns röster från olika människor, tror jag.

Talare 1

Blandat

Talare 2

erfarenhet.

Talare 1

Olika

Talare 2

entiteter inuti,

Talare 1

ja.

Talare 2

Även om det egentligen är en grund för forskning. Jag kan nu intuitivt nämna vissa saker som jag tycker är typiska just för kvinnor som deltagit i strider, när de skriver om kriget. Vi vänder oss nog, kanske, på något sätt mer till kroppens erfarenheter, är mer benägna att sätta ord på vissa små nyanser av känslor.

Talare 1

Mer

Talare 2

ganska söta, mer sensuella,

Talare 1

i vissa avseenden. Det finns män som skriver väldigt öppet om det. Och där skriver män på samma sätt.

Talare 2

Jag tycker bara, jag kan ha fel, men att även i poesin av kvinnor som deltar i dessa stridshandlingar om kriget, kanske vi tenderar att se på vissa saker med mer öppna ögon, skarpare. Än män… På det som de inte lägger märke till. Ja, de ser på allt det här ur ett lite annat perspektiv. Men det är en väldigt grov generalisering. För om man tar poesin av vilken poet som helst… så hittar man direkt

Talare 3

utmanandet av stereotyper. Jag har en känsla av att kvinnlig poesi i Ukraina under den senaste tiden av kriget generellt har förändrats. Många tyngdpunkter har förskjutits. Och själva begreppet kvinnlighet, som vi har stereotypt, att en kvinna är så här och en man är så här, allt detta stämmer inte längre överens med verkligheten. Nu har allt förändrats, det förändras mitt framför våra ögon. Och detta gäller både stridande kvinnors poesi och kvinnlig poesi i allmänhet. Men jag tror att detta är ett ämne för ett separat samtal.

Jag vill istället tacka er och önska er en lyckad presentation nu. Jag uppmanar alla våra tittare att rikta uppmärksamheten mot länken till insamlingen för NRK. Låt oss ge vårt stöd, det är mycket viktigt. Det räddar våra krigares liv. Och vad jag vill säga är att vi idag hade Sasha Vyrva-Davydenko och Yaryna Chornoho som gäster. Tillsammans med våra fantastiska poeter, som idag presenterar dikter i Charkiv. Tack så mycket! Tack!