Flydde tortyr i Ryssland och leder nu en grupp i Ukrainas väpnade styrkor: historien om Muaz från Nalchik. | Bohdan Papadin

Talare 1

Den första från vår grupp passerade, civila gick, och en OZM-mina exploderade.

Talare 1

Varför trakasserar de er? Jag säger, ja, lås in oss, så sitter vi kvar. Varför kastar ni runt oss så här fram och tillbaka? Han säger: bliv kristen, så lämnar vi er i fred.

Talare 3

Grupp "Nur" kör återigen in i Kursks oblast.

Talare 1

Att gå in i Rashka igen med vapen? Vem från Kaukasus här vill inte göra det? Vi drömde alla om att ta oss dit. Modig person. De erkände att de hade två förluster, två senezjevtsy, namn och efternamn publicerades, vi gick in, lade ut minor, och en grupp senezjer sprängdes av våra minor, och de hade två förluster, vilket de själva erkände på sina kanaler.

Talare 4

Vilken status har du nu i Ryska federationen?

Talare 1

Jag heter Muas, från det ockuperade Kaukasus, staden Naltschik. När konverterade du till islam? År 2012. Det var ett medvetet steg, det vill säga att jag kom fram till det själv. Ingen värvade mig, som i Ryssland.

Talare 4

Vad kallas den här listan där man för in människor som har konverterat till islam?

Talare 1

De säger att vi har markerat dig, det vill säga om du har konverterat till islam, så hamnar du direkt på listan. Du förråds av deras utsända, utsedda imamer, Dum, det vill säga den spirituella förvaltningen likt ROK, det vill säga att ROK är som Dum. Här är den här unge mannen som konverterat till islam. Jaha, vadå, en ung man har konverterat till islam? Det vill säga att han inte röker, inte dricker, inte gör något dåligt, han ber, vilket betyder att han kan falla under kategorin propaganda mot Ryssland. Och så är det, en sådan person är inte längre välkommen. Repressioner påbörjas mot en sådan person. Du kallas till avdelningen, utan anledning. Först kommer de att försöka blidka dig, kan man säga. Allt är bra, de låter dig be, de ser att du förstår allt, och sedan börjar de fullständiga repressionerna. De kan misshandla dig på avdelningen, de kan säga rakt ut till dig att du antingen flyttar ut i skogen, det vill säga att du försvinner, eller så dödar vi dig. Valet är inte stort, det vill säga att sitta hemma och vänta på döden, som ett får, och många gick till skogen.

Talare 4

Vilken status har du nu i Ryska federationen?

Talare 1

Terrorist. Alltså är jag på terroristlistorna, jag är anklagad för högförräderi, för falska uppgifter om armén, jag vet inte vilka lögner jag säger om den ryska armén, jag säger bara sanningen, i det här ögonblicket talar jag ärligt sanningen. Det jag såg, med början från Kiev-riktningen, när vi grävde upp massgravar, så att säga, med civila, där kvinnor hade händerna bundna bakom ryggen och de hade fått nådestötar, det fanns på bilder, på video, allt, vi har fortfarande dessa bilder och videor, förresten, de finns i telefonen. Det vill säga, vi sa till dem: "oj, ni har ju kommit hit, se här, civila har dödats", "nej, det var ukrainare som dödades för att smutskasta oss", vilket betyder att jag talar illa om dem. Alltså lögner, högförräderi, någon annan paragraf som hänger där, låt dem använda alla världens paragrafer, det spelar ingen roll överhuvudtaget. För vad du

Talare 4

redigerade artikeln för

Talare 1

Terrorism? Vilka risker fanns det? År 2014, unga bröder från vår by, med samma övertygelser som jag, ville göra motstånd och gjorde motstånd mot den ryska ockupationsregimen, och beslutade att genomföra ett angrepp mot tjänstemän. Då blev det så att det var för många tjänstemän, det vill säga att det utbröt en strid, två dödades, en flydde sårad, och jag var den fjärde i byn, och de tog mig helt enkelt med i svepet och satte mig i fängelse. Det vill säga, de torterade mig, jag skrev under på att jag var med dem, trots att jag inte var med dem, jag satt hemma den dagen då angreppet skedde, jag var i mitt hem. Det var allt, och jag dömdes enligt terrorismparagrafen. Det vill säga att jag arbetade då, jag hade, så att säga, ett litet ställe för försäljning av frukt, jag sysslade med frukt och grönsaker,

Talare 3

och jag

Talare 1

Jag åkte till grannområdet, där bad de mig ta med lite frukt, jag körde dit, jag körde på landsvägen och det blev tid för bön, jag minns det. Jag tänker att jag inte ska vänta tills jag kommer till byn, jag stannar, ber i lugn och ro vid vägen utan att störa någon. Jag stannade, öppnade bagageutrymmet, ställde mig vid bagageutrymmet, bad, och mot slutet kände jag att någon stannade; jag tänkte för mig själv, fanns det verkligen inget annat ställe på hela den här vägen att stanna på än precis bredvid en person som ber. När jag var klar startade de abrupt och körde iväg, jag såg bara att någon Priora körde förbi. Jag åkte till staden, och där sa mina bröder och bekanta att någon okänd person hade rört sig kring min bil, att någon hade snokat, tittat in och tittat under; jag tänkte att de hade placerat ut något. Om man är under bevakning så räknar de timmarna och dagarna, din tid tickar, förr eller senare blir du antingen fängslad eller dödad, så man måste vara extremt försiktig. Vi kontrollerade bilen, det fanns ingenting, och jag åkte hem. I mitt bagageutrymme låg en låda med små gurkor som skulle saltas hemma. Jag körde hem, och vid ett av trafikljusen såg jag att det blev rött; jag såg i spegeln att bakom två bilar som stod stilla, hade en tredje och en fjärde bil kört ut ur kön och tittade. Och mitt hjärta viskade att det var efter mig. Jag startade direkt på rött, de körde efter mig, vi körde runt i staden ett tag, grovt talat försökte jag komma undan dem, men det gick inte; de trängde undan mig, slet ut mig ur bilen, slog nästan ihjäl mig, säck över huvudet, händerna bakom ryggen, och de började stoppa in saker i mina händer – de tvingade upp fingrarna och stoppade in saker, och tryckte in saker i fickorna. Sen hittade de vittnen, sina egna folk, de hade vittnen med sig, och de grep mig. I bilen fanns en hög med patroner, ett magasin 5,45 från RPK, i jeansfickorna en granat, en "evka", och i den andra fickan låg tändhatten separat. Jag är alltså en så sjuk människa att jag kör bil med tändhatten separat i fickan. Och allt detta var anledningen till att jag, så att säga, blev gripen. Sedan fördes jag till centret för bekämpning av extremism i Naltschik; de körde in mig genom bakvägen, för om man körs in framifrån måste man registreras – vem och vem kom in vid vilken tid – men om man körs in bakvägen så finns man inte officiellt där, till tortyrkammaren. De tog in mig på sitt kontor och började tortera mig; de slog, ströp, bröt ner mig psykiskt, använde grova ord, och sedan kopplade de på elektriciteten, "sharmankan". Vissa håller ut längre, andra kortare. I det ögonblicket bad jag att mitt hjärta skulle stanna, om man så kan säga. Jag bad verkligen till Den Högste att mitt hjärta skulle stanna, så att jag inte behövde uthärda allt detta längre.

Talare 4

Vilka dokument fick ni?

Talare 1

Först fick jag 2,5 år eftersom jag inte hade några döda på mitt samvete, de gjorde mig till medlem i en olaglig väpnad gruppering. Jag satt 2,5 år i Tjuvasjien, blev frigiven, åkte hem till mitt hemland, och efter 6 timmar tog de mig igen, de planterade droger på mig igen, jag har aldrig använt droger i hela mitt liv, inte ens en tablett har jag någonsin tagit. De planterade inte heroin, utan någon annan drog, de tryckte ner den i strumpan på benet; jag hade en tröja på mig, i fickan på tröjan tryckte de ner en penna som skjuter med småkalibrig ammunition. Som att jag vore någon sorts utpräglad sabotör, ingen ställde sig frågan: jag blev frigiven från lägret för 6 timmar sedan, var fick jag allt det här ifrån? Istället för att sätta mig och leta efter var jag fått det ifrån? Och det var allt, de försökte återigen klistra på mig att jag ville ansluta mig i Syrien, åka dit, jag fick 6 år, jag har suttit på många platser i Ryssland, senast satt jag i min egen republik, före det i Saratov oblast, i Kazan, i Orenburg, mitt första straff avtjänade jag i Tjuvasjien. Det vill säga, om du är från Kaukasus och har åklagats för ”terrorism”, gör de allt för att rycka loss dig från ditt hem. Utöver att de plågar dig under hela strafftiden, ser de till att du är så långt borta från dina anhöriga som möjligt, för det är inte alla som har möjlighet att resa 3 tusen kilometer för ett tredagarsbesök, därför körs alla bort, till Fjärran Östern, främst Sibirien, långt hemifrån.

Talare 4

Det vill säga att de ändrar vistelseort, så som jag förstår det har du körts runt i hela Ryska federationens territorium.

Talare 1

Det finns tortyrläger, speciella. När det gäller muslimer är det ryska, hur ska jag säga, fängelsesystemet uppbyggt för att bryta ner människan, inte för att reformera henne; ingen hamnar där för att sona sina brott och bli bättre, man kommer dit, blir förbittrad och går därifrån knäckt. Om vi talar om det här hela tjuvsamhällets system, så bryter de ner dem genom att tvinga dem att skriva under och allt sådant, men för muslimer är det inte ett alternativ att bryta ner oss genom underskrifter, det förstår de, och vad gör de då? De spärrar in oss i isolering permanent, svälter ut oss, misshandlar oss i lägren, det vill säga en fördomsfull behandling. I ett av fallen, när jag satt i Tjuvasjija, var vi 10 muslimer i hela lägret, alla som jag, alltså alla dömda enligt paragrafen för terrorister, i deras ögon. Och nästan alla vi gick igenom straffcellen, det vill säga att du släpps ut, jag flyttas in, och så fortsatte den karusellen ständigt. Officiellt har en person inte rätt att sitta i straffcellen mer än 15 dygn, men de gjorde 15 plus 15, alltså 30 dagar i isolering. Jag satt 30 dagar, kom ut, gick till lägret, handlade saker, och då kom en av administratörerna och sa: "Klä på dig, du ska till straffcellen." Alltså direkt igen. Jag började bråka med honom, typ: "Varför släppte ni ut mig då, jag hade hellre suttit kvar." Och då var det en av utredarna där, och jag ställer frågan till honom: "Vad vill ni av oss? Varför jagar ni oss?" Jag säger: "Ja, lås in oss då, vi ska sitta här, varför kastar ni runt oss så här fram och tillbaka?" Han säger: "Konvertera till kristendomen, så lämnar vi er ifred." Alltså, för att bryta ner en människas ideologi så pressar de på det; de anser sig vara kristna, trots att de uppenbart är gudlösa och att kristendomen inte har någonting med det att göra, och de vill dessutom dra in andra i det. Det här är bara på ytan, men i övrigt är det tortyr, övergrepp och sådant. När kom du ut ur fängelset? År 2021 upptäckte man en sjukdom hos mig, låt oss säga en allvarlig sådan, som gav rätt till medicinsk utskrivning, alltså hade jag rätt att släppas från lägret på grund av sjukdom, de hade inte rätt att hålla mig kvar i fängelset längre, jag blev fri, och bokstavligen 3–4 dagar efter frigivningen började kallelserna till förhör, alltså hot igen. Så jag åkte till Moskva för behandling, och medan jag var där blev fyra av mina nära bröder mördade och torterade, först dödade, det var helt enkelt djuriskt, de gröpte ut ögonen och fyllde munnen med fogskum. Det är ett mycket känt fall som inträffade i vår republik 2021, jag var femte på listan. Det vi såg i Butsja händer också på Kaukasus, det är bara det att när det händer på Kaukasus ses det som Rysslands inre angelägenhet och ingen bryr sig, men nu har ukrainarna tyvärr sett vad som händer, och vilka ryska kamrater och grannar de är. Jag insåg att det inte finns några alternativ att återvända, och jag funderade på Georgien, men det fanns inga alternativ där eftersom de böjde sig för Sydossetien, ett korrupt land som lade sig under ryssarna, och på något sätt öppnade sig en väg, en olaglig väg till Ukraina, det vill säga att jag betalade omkring tusen femhundra dollar till smugglare, och utan att veta överhuvudtaget vad som pågår här i Ukraina, tog jag mig hit. Jag reste i princip ingenstans, bodde i samma område och stadsdel, försökte jobba någonstans, göra något, alltså tjäna till ett bröd, men jag förstod att jag förr eller senare behövde ordna vissa dokument, i alla fall. Och någon gång från decembermånaden var vi bland, det fanns en muslimsk krets där, det var tre krimtatarer och många bröder från Kaukasus. Och vi försökte, typ, vi höll ihop. Och en av krimtatarerna, Abu-Isa, som då var befälhavare för Krim-bataljonen, presenterade oss för någon från HUR, som i princip sa att det troligtvis skulle bli en attack i Ryssland. "Om ni vill, finns det en möjlighet att ta hämnd." Jag fattade direkt beslutet för mig själv att jag inte skulle åka någonstans, om det nu skulle hända. Och många andra, kaukasierna, fattade samma beslut. Det vill säga den 22:a möttes vi, jag var hemma. Den 24:e. De ringde mig på morgonen och sa att kriget hade börjat. Jag tog min ryggsäck, slängde in mina saker, stängde dörren, och det dröjde sedan två månader innan jag kom tillbaka till lägenheten.

Talare 4

Berätta om allt, kom igen, var var du, i vilken underavdelnings förråd stred du?

Talare 1

Från början var det bataljon Krym. De var också volontärer, helt på frivillig basis. Det vill säga inte i ZSU:s led, så att säga. Men vi hade en person med oss, ordet kurator passar inte, en person som hjälpte oss så att vi släpptes igenom vid vägspärrarna, eftersom det ändå var vapen, vissa var utan dokument, främst personer med ryska pass. Och han hjälpte oss så att vi kunde ta oss fram. Och från första dagen, från den 24:e till slutet av Kiev-operationen, befann vi oss i den belarusiska riktningen. Det vill säga KPO, Matjezhyn, Severinevka, vi arbetade där. Vi arbetade som spaning, som en sabotagegrupp. Men främst smög vi runt som spanare.

Talare 4

När fick du erfarenhet av ett sådant krig, av närstrid med fienden? Du talar om Bachmut.

Talare 1

Så, det här är Novobakhmutka, brandstationen, det vill säga att ryssarna hade tagit brandstationen, den låg på en höjd. Och en operation planerades. Specialavdelningen KORT fanns då. Och om jag inte misstar mig, och om minnet inte sviker mig, var det en av specialavdelningarna inom SSO, men precis vilken jag vet inte, och vår grupp. Det vill säga att vi gick in i tre grupper och ringade in brandstationen. Då var det omkring 20–24 personer i brandstationen. Och runt den hade ryssarna redan utspridit sig. Det vill säga att vår uppgift var att skära av fiendens tillgång till brandstationen.

Talare 4

Är det slutet av 1922?

Talare 1

Förmodligen den 6 januari 1923. Jag minns det exakt. Den 6 januari 1923. Och det fanns ett staket där, visar det sig. Vi intog försvarsställningar, höll

Talare 1

Och det fanns hål i stängslet. Och jag började gå åt sidan för att se att det pågick en strid där. Det sträcker sig ändå dit. Vi satt liksom här, hade inte bildat någon flank, medan striden pågick hundra meter bort. Och jag rörde mig dit, kanske för att hjälpa till med något. Så jag går fram till hålet, såg ingenting. Och sedan ett genombrott från en träff. Av vana höll jag inte automatkarbinen nedåt, utan jag gick ut, så att säga, runt hörnet med automatkarbinen. Och mittemot mig står någon där, 5-6 meter bort, ja, max 7 meter. Det var en Wagner-soldat. Han var förvirrad. Han förstod inte ens vad som hände. Jag sköt bara. Han föll. Vi gjorde ett mycket stort misstag att de tog kroppen och inte släpade iväg den i snåren någonstans. För att operationen misslyckades av orsaker som låg utanför vår kontroll. Det vill säga att vi rensade, mitten misslyckades, alltså att en grupp gick runt, skar av från skogen, ja, från en annan skog, men mitten misslyckades och vi fick dra oss tillbaka. Men vi trampade upp en liten stig som ingen kände till. Det vill säga att det fanns ett minfält där, vi sprang igenom det, så att säga, och kunde gå in där nästa gång. Men vi dödade honom där och han låg vid stängslet, som var minerat, de visste att det var ett minfält där och att ingen skulle gå dit. Och nästa dag, enligt flygfoto, flög en Mavic redan där, flög förbi, det fanns redan utgrävda positioner, det vill säga att de redan hade etablerat sig själva från det hörnet. Det vill säga att vi gjorde ett litet misstag, att de inte gömde kroppen. Vi var i Bachmut till slutet, till det allra sista, det vill säga att vi var bland de sista som lämnade Bachmut, vi hade redan deltagit i gatustrider, sedan Livets väg, Khromovaya, vi var där, just då rensade Kraken, Kraken hade precis kommit dit, de hade strider, vi arbetade lite vid sidan av dem, så att säga. År 1924 fanns det två svåra skador i gruppen, Arab blev skadad och fick benet krossat, och min bror från Dagestan slet av hans ben vid Klishchiivka, det var just efter det som vi flyttade till Kharkiv-riktningen, det vill säga att vi deltog i Klishchiivka-riktningen också. Det vill säga om man tar samma Kharkiv-operation, fick vi höra att det var en bosättning som hette

Talare 1

vi fick höra att byn är delad, det vill säga att hälften är gråzon, hälften är under ryssarna, vi befinner oss längst ut på kanten, att det finns där på andra sidan

Talare 1

ett visst antal, upp till fem personer, varav två var hundra procent kompromitterade, det vill säga att de avslöjade positioner, och det var redan tydligt att de arbetade för ryssarna.

Talare 3

Hur många i huset?

Talare 5

Jag och min fru.

Talare 3

Låt frun

Talare 5

kommer ut.

Talare 3

Finns det några militärer?

Talare 5

Nej. Gå och titta.

Talare 3

Finns det en källare?

Talare 5

Ja.

Talare 3

Klä på er, det blir evakuering.

Talare 5

Blir det evakuering?

Talare 3

Ja.

Talare 2

Ryssland?

Talare 3

Mot Ryssland, mot Ryssland. Alla, mot Ryssland. När sågs våra senast?

Talare 5

Oj, era var… Jag hann redan före. De satt så här.

Talare 3

De satt här

Talare 3

Klar. Är våra inte ukrainare?

Talare 6

Nej, nej. Jag menar.

Talare 3

Det är allt.

Talare 1

Vi genomförde en sådan liten operation, så att säga, med omklädning. Klädde om oss helt i uniform, satte på oss bindlar. Vi kom överens via bataljonen att de överhuvudtaget inte skulle titta mot byn. Så att våra egna inte skulle skjuta på oss. Genomförde operationen. Vi gick in i fyra man. Och började genomsöka. Vi passerade de ryska positionerna. De förstod inte ens. De bara fortsatte i sitt eget spel. Och dessutom… med ett ansikte som mitt. En av deras för dem. Allt, vi tog oss igenom. Nådde fram till civilisterna. Istället för maximalt fem visade det sig vara nio av dem. Och vår väg in gick genom ett minfält. Där var det fullt med OZN-minor. Eller via vägen. Vi skulle inte ha kommit fram. Vi hade blivit upptäckta hundra procent. För från den sidan, från Ukrainas sida, skulle det ha blivit så. Men vi kom ut ur skogen från ryssarnas sida. Bara minfältet. Vi gick in, nio personer. Tog dem. Började leda ut dem. Det blev alltså också genom minfältet. Den första i vår grupp passerade. Civilisterna gick. Och en detonation av en OZN.

Talare 5

-ke.

Talare 1

Två av mina fick svåra skador. Benen krossades där. Magen. Ljumsken. Jag fick ett splitter i halsen då. Skyddsvästen slets helt sönder. Tyvärr förlorade vi en civilperson. Alla andra evakuerades. Civila evakuerades också. Ryska civila arbetare evakuerades också, så att säga. De blev väldigt överraskade. För att de trodde att vi var ryssar. Och att vi evakuerade dem till Ryssland. Men när de såg ukrainarna blev de lite förvirrade.

Talare 4

Varför bestämde du dig för att börja prata för civila?

Talare 3

Därför

Talare 1

Vadå? Och för vems skull? För vems skull är vi här då? Om det inte är för vanliga människor. För markens skull? En meter mark ger mig ingenting. Jo, jag vet att den här mormorn, flickan eller det här barnet inte är skyldig till någonting. Vi såg detta på Kaukasus. Vi såg detta i Syrien. Vi såg detta i Afghanistan. Överallt där ryssarna kom, där mördades civilbefolkningen. De krigar fortfarande i Afrika. Vad i hela friden har Ryssland för affärer i Afrika, att de skickar sin Wagner dit och mördar civilbefolkningen. Samma sak här. Varför behöver vi då den här metern mark, plus minus? Den ger ingenting. Människor är viktiga för oss. Särskilt eftersom det främst var äldre människor där. Jag vet inte, vi skulle inte ha kunnat placera ut dem. Jag anser att det är fel.

Talare 4

Vid vilka tillfällen går tesgrupper in i Kurskregionen?

Talare 1

En vecka senare. Vi var i Slavyansk då. Det vill säga att vi arbetade i Toretsk. Ja, i Toretsk, det finns gruvor där, man kan klättra runt. Minera någonstans, spränga någonstans, ta sig fram någonstans, ställa till med något. För oss var det jobb. Men när vi hörde om Kursk-operationen, ja, det var ju en dröm. Att gå in i Rashka med vapen igen. Vilken kaukasier här vill inte göra det? Vi drömde alla om att komma dit.

Talare 3

Nur-gruppen kör återigen in i Kursk-regionen. Det finns inga av dessa beryktade gränsvakter, Wagner-soldater och allt det där andra gänget som skriker,

Talare 3

har redan vunnit.

Talare 1

Om man tittar på kartan över Sudzha från höger sida, gick vi till vänster, mot järnvägen, där offensiven stannade. Är det så? Ja. Vi rörde oss till andra sidan. Om jag inte minns fel var det 96:e brigaden som deltog. 95:e. 95:e. Vi blev bekanta med en av bataljonerna och arbetade i deras sektor. Det vill säga, vi gick in, utförde vårt uppdrag och gick ut. Av det minnesvärda vi gjorde, så fanns det en bosättning där. Den hade tagits i en halvomringning av oss. Det vill säga, ukrainarna tog den i en halvomringning. Och det fanns en skog som gränsade direkt till bosättningen. Och vi fick höra att det fanns kadyrovtser i den skogen, alltså i byn fanns kadyrovtser, marinsoldater och rester av Wagner, det vill säga att de stannade kvar där. Och de bet verkligen ifrån. Vi måste ge dem erkännande, de bet verkligen ifrån väldigt bra. Det vill säga, det gjordes försök. Både SSO försökte gå in och själva bataljonen försökte storma. De gav alltså ett ordentligt motstånd. En av dagarna gick vi på rekognosering. Jag vet inte varför vi tog med oss så mycket vapen. Nästan var och en av oss hade en granatkastare eller en AT-4, något tungt i den stilen. Och de lokala, de som stod i position, sa att det förmodligen stod en kulspruta i det huset. Vi hade utrustning. Avståndet var ungefär en kilometer. Vi tittade och såg en bunker i fönstret. En riktig bunker, ett hus. Sedan fick vi veta genom avlyssningar att det var kadyrovtser där.

Talare 3

Ser du taket?

Talare 5

Så, priset

Talare 3

260. 250, ja? När ni har siktat, kommer ni vara redo att prata? Titta ordentligt på punkten först. Visa honom målet ännu en gång. Och jag och du hoppar ut här. Ner i skyttegravarna en gång till, för de kan börja direkt.

Talare 3

Nu gör vi oss redo.

Talare 1

Vi bara rekade vägen. Huset vette mot fältet, 300 meter fält och sedan började skogen. Det vill säga att de inte förväntade sig att man skulle närma sig dem på det sättet. Vi gick helt enkelt genom skogen, kom ut på fältet och sköt direkt mot huset. Brände ner huset helt. Lämnade inget kvar av det.

Talare 3

Gå runt,

Talare 5

Ja,

Talare 3

ja, ja.

Talare 2

Vi drar oss tillbaka. Nu, vi drar, vi drar, vi drar.

Talare 2

ja, ja, ja. Kom igen, kom igen, kom igen. Ja!

Talare 4

Vid vilka tillfällen blev ni uppätna till det 33:e Gräddstormregementet?

Talare 1

Innan detta arbetade vi med 117 TDF, en TDF-brigad. Det vill säga att vi också arbetade hos dem som en kontradiversionsgrupp. Vi hjälpte dem i Sumy-regionen, en idealisk plats för att smyga runt. Dessutom arbetade Sinez hos dem då. Det vill säga att Sinez gick in, terroriserade, utplånade positioner och gick ut. Alltså arbetade de för att skrämma. Vi anslöt oss också till den 117:e brigaden där via bekanta. Bra gubbar. Det är verkligen stridsvana killar där. Trots att folk säger TDF, är det väldigt stridsvana killar där. Och vi började med motåtgärder. Det vill säga att de går in, vi letar efter dem, vi går in, de letar efter oss. Och från sådan, så att säga, lyckad "fiskeexpedition" erkände de själva att de hade två förluster. Två Sinez-medlemmar, de publicerade namn och efternamn. Vi gick in, lade ut minor, och en Sinez-grupp körde på våra minor, och de fick två förluster. De erkände detta själva på sina kanaler. Vi arbetade i Sumy-riktningen, sedan kom vintern. Ja, vinterskog, Madik, du blir upptäckt på fem sekunder. Efter det flyttade vi till Donetsk-riktningen, Serebryanka, vi deltog i Serebryanka. Så att säga misslyckat för oss. Tre utryckningar, tre av våra bilar blev brända. Vi evakuerade sårade där, hjälpte till, blev omringade en gång. Vi kom ut ur det, tack och lov. Vi var i Slavjansk, på basen. Och efter det är hela historien med den 33:e OSHP kopplad till att vi kom hit på grund av förtroende. Vi litar på befälhavarna här. Vi har känt dessa befälhavare sedan år 22. Vissa sedan år 22, vissa något senare, men vi känner befälhavarna. Vi har möjligheten att arbeta med vilken struktur som helst i Ukraina, grovt räknat, med alla brigader som känner oss, vi skulle kunna arbeta där. Vi valde den 33:e OSHP på grund av förtroende. Jag känner befälhavaren och förstår att om något händer, kommer han inte att överge oss. Det vill säga att han kommer att hjälpa oss, dra ut oss, göra allt för att evakuera styrkorna. Jag började utveckla gruppen mer mot långdistansattacker. Det vill säga att vi åkte till utbildningen, killarna utbildade sig på både långdistansdrönare, attackdrönare och rekognosering, rekognosceringsdrönare. Det vill säga att den 33:e OSHP gav möjligheten att utbilda sig i sådant som jag inte skulle ha kunnat få på andra platser. Ja, vi kan strida i skogen, vi kan smyga runt, men just när det gäller ny utrustning, så att säga, så har jag i min grupp en flygande farkost "Vector" som kostar 300 000 euro. Det säger något i sig, alltså förtroende. Förtroende på 300 000 euro, och med den…

Talare 4

Det är jag som är befälhavaren, jag förstår att underavsnittet för fullständig transformation pågår, eller hur? Självklart.

Talare 1

Det måste utvecklas i geometrisk progression. Det vill säga när man talar om instruktörer, frågar jag i första hand när han stred senast. Ja, jag också, grovt räknat, kan bli instruktör, jag har minimal erfarenhet, kan visa något, men kriget förändras varje månad. Det som var relevant för en månad sedan kan nu vara helt irrelevant. Vi flög med darcy, på vissa frekvenser. Nu är det slut, man måste omprogrammera eller flyga på andra frekvenser. Det vill säga att kriget utvecklas, och på samma sätt måste människan utvecklas. Infanteriet är bra, utan infanteri kan man inte vinna kriget, det vill säga att skyttegravarna måste hållas, men nu är det främst himlen.

Talare 4

Vilka stridsuppgifter utför du och dina män just nu i Hollywood-riktningen?

Talare 1

Slag mot fiendens bakland. Senast slog vi mot drönarenheterna, där positionen avslöjades, det var på ett djup av ungefär 13 kilometer. Innan dess bekämpades en grupp två gånger, där stod haubitsar. Vi arbetar främst mot byggnader där de samlas. Det vill säga att vi försöker skära av dem i baklandet. Vår frontlinje är uppdelad, det vill säga att på första linjen arbetar Mavics, FPV, längre bort flyger

Talare 1

stora vingar, sedan flyger attackdrönare. Och vidare, och vidare, och vidare. Nu, om det går, och om det är Den Allsmäktiges vilja, vill vi utbilda oss på drönare som kommer att flyga 140 kilometer. Det kommer att vara en helt annan historia.

Talare 4

Vad tvingas du till liksom motivera dina belsivs?

Talare 1

Nej, de är redan fullt motiverade. Det vill säga, såvitt jag förstår, en person som kommit frivilligt. Det finns de som har lämnat sin post utan tillstånd, jag plockade upp en person. Alltså, i hans förra brigad där han var, så gillade han det inte, om man så kan säga. Allt beror på befälhavaren. Om befälhavaren är sjuk, så kommer enheten att lida. Han hade det verkligen illa där. Han åkte hem. Han kontaktade oss, han kontaktade mig, vi kände varandra. Han sa att jag vill strida, men jag vill strida på ett kompetent sätt. Vi tog med oss honom. Han har nu genomgått utbildningen. Han flyger darts åt mig. Gruppbefälhavare.

Talare 4

Under krigets fem öden, vad i dig blev sårat?

Talare 1

Splitterskada. Vi gick på en OZM-mina. Två skottskador. Efter det kom ytterligare en splitterskada. Det vill säga fyra sårskador och ungefär sex hjärnskakningar, varav två var allvarliga. Jag hade stygn och blod ur näsan, ur öronen. Det rann till och med ur ögonen. Den sista hjärnskakningen var verkligen allvarlig. Jag ansåg mig själv vara en 'trehundra', ville gå ut, men vi fick en 'trehundra' i gruppen, och vi var tvungna att evakuera honom också. Det vill säga, det fanns skador,

Talare 1

inte utan det, som man säger.

Talare 4

När tror du att kriget borde ta slut för dig?

Talare 1

Antingen hemma på Kaukasus, eller efter Rysslands sammanbrott. Jag skulle ha stannat och bott i Ukraina. Jag tycker om Ukraina, och jag tycker om Ukrainas folk. För det mesta är människorna här väldigt goda och anständiga. Jag talar inte om staten, jag talar om folket. Folket är väldigt gott, anständigt, många av dem. Jag tycker om naturen här. Samma som Nordkaukasus, Transkarpatien, grovt talat. Att återvända till Ryssland innebär antingen att rulla in där på tanks, eller med vapen i händerna, och ja, leva till slutet. Ingen av Rysslands grannar kommer att ha frid så länge Ryssland är intakt. Det vill säga, att Putin dör nu kommer inte att förändra någonting. Hela maktvertikalen måste kollapsa från toppen, helt och hållet. Från militären till strukturerna, allt måste falla samman. Och det kommer bara att ske om den börjar falla samman inifrån. Det vill säga, om det smäller på Kaukasus, kommer Ukraina att kunna pusta ut direkt.