40 DAGAR KRYPANDE TILL SINA EGNA: berättelsen om en soldat som trampade på en mina och förlorade ett ben | Hjältar
En kemist och lärare beskriver sina upplevelser som infanterist i den 128:e brigaden, inklusive en svår tid i frontpositioner och en allvarlig benskada efter en minexplosion.
Talare 1
Och jag klev bara ner på marken, hör en explosion, ser en blixt, lyfter benet, benet är redan borta. Där satte sig kallbranden, benet blev svart, det ruttnade och torkade ut. Sedan slet jag av den delen tillsammans med tourniqueten. Nu är det mer än 40 dagar sedan det slets av. Själv är jag kemist och lärare till yrket. Som alla andra anslöt vi oss till armén, grovt sett, med tvång. En bil stannade, jag blev ombedd att visa mina dokument. Jag visade dokumenten lugnt och sansat, eftersom jag varken hade uppskov eller något annat. Nästa dag var jag redan på Novoyavryisky-övningsfältet.
Talare 2
Åh, Breksiki, fan. Breksiki. Och var är ulivkan?
Talare 1
Och så i januari i år hamnade jag
Talare 2
i leden av den 128:e brigaden.
Talare 1
Jag hoppades att jag skulle vara lämplig för ZSU i enlighet med mitt yrke inom kemi, sprängteknik, i den meningen. Så blev det inte, jag hamnade ändå i infanteriet. Det tog mig en månad att nå min position. Jag nådde min position, tyvärr nådde inte mina två kamrater fram till positionen. För att under det sista etappet gick vi kamrater på en mina. Vi lyckades evakuera dem till vår sista punkt, där vi var, där lämnade vi dem och gav dem medicinsk hjälp. Jag gick sedan vidare till positionen med en guide. Jag bar på en ganska tung ryggsäck, eftersom vi var utrustade för en lång vistelse. Utrustningsset obligatoriskt, granater, sovsäckar, liggunderlag, olika egna saker som behövs, spadar. Plus 4–6 magasin på mig, beroende på vem som tog hur mycket, plus automatkarbin, skyddsväst, hjälm. Det blev ganska tungt. Det svåraste var att vi hela tiden gick uppför. Och där finns ett ögonblick, en mycket farlig sandkulle som är praktiskt taget 90 grader. Och där fick man helt enkelt klättra uppåt med allt detta. Min position var en gång ett mycket bra blindage med många utgångar, men tyvärr hade det slagits sönder innan dess. Det hade beskjutits, det var redan fyllt med lera, alla ingångar, alla korridorer som funnits var redan förstörda. Mina kamrater grävde fram till mig och sedan rättade de till det. Det var väldigt svårt, för du kan arbeta, men du har ingenstans att kasta materialet, du har ingen möjlighet att klättra ut och göra något, du är väldigt begränsad. Vår position var en av de svåraste positionerna, eftersom vi var högst upp på berget, plus att vi var närmast fienden. Det värsta ögonblicket var att det ovanför våra positioner även var dragen en så kallad transportled. Det vill säga, vi var högst upp på berget och vi var närmast fienden. Alltså flög alla drönare där, och vi var mycket begränsade i våra handlingar. Drönare flög in mot oss oavbrutet, transitdrönare, FPV, Mavics, madrasser, allt som gick. Dessutom var det mycket svårt att upprätta kommunikation, internet. Det slogs sönder omedelbart, en vecka eller två så räckte inte antennerna till. Vegetation var praktiskt taget naken, utbränd sedan tidigare. Genom att gå runt våra positioner från vänster och höger sida försökte fienden alltid tränga in. Två, tre personer, beroende på vädret; ju sämre väder, desto fler försökte ta sig in, och därmed fick vi stoppa dem antingen med automateld eller genom att korrigera våra attackdrönares handlingar. Detta var vår huvuduppgift – att inte låta fienden bryta igenom just denna linje. Jag tillbringade 213 dagar på positionerna. Det är inklusive resan. Utan resan, ja, det blir 183 dagar på positionen. Vi var två. Vi upprättade ett schema för bevakning. Vi var sex i sex timmar. Tyvärr hade min kamrat kontusioner från tidigare utryckningar. På ögonen och synen. På synen och hörseln. Och han hörde inte drönare eller samtal lika bra. Och jag fick täcka upp. Eftersom jag är yngre tog jag de tyngsta timmarna. Och sedan efter några timmar, när det behövdes, gick han ut. Fienden skickar medvetet två eller tre personer som de inte bryr sig om. De tar sig bara fram. Vi förintar dem. Under tiden observerar drönare varifrån elden startade, varifrån skotten kom. Och därefter korrigerar attackdrönare och artilleri. På så sätt upptäcker de våra positioner. Som bete, låt oss säga, så gör de. De går bara. Du kan tömma ett halvt magasin i honom, och de går vidare. Den 8 maj började en mycket våldsam anstormning av drönare mot oss. Under dagen blev vi attackerade av drönare. Vi fick väldigt många träffar i vårt blindage. Dessutom arbetade artilleriet. Dessutom ganska precist. De sköt ganska tätt. Och nästa gång var den 10:e. Varför kommer jag ihåg dem? För att det var min födelsedag, tvärtom. Jag ville dö just denna dag. Så att min död inte skulle sammanfalla med hans födelsedag. Så vi hade precis hoppat in, tagit emot vårt paket med mat och vatten. Just som jag hoppat in och stängt ingången, kom två FPV-drönare med fiber. De började slå sönder vår ingång. Medan vi blockerade med sandsäckar började de attackera igen med FPV. Sedan började de arbeta från andra sidan. Vi hade en liten nödutgång där. De slog sönder den helt. De jämnade den med marken. Både från ena och andra sidan. Det blev bara stora kratrar. Och det gick så långt att vi blev kraftigt begravda. Det blev så att vi fick syrebrist. Vi kunde inte röra på oss. Inte ens tända en tändsticka eller en tändare för att röka. I 12 dagar kunde vi inte gräva oss ut, eftersom drönare övervakade oss konstant. Utan avbrott. Praktiskt taget 24/7 hängde en Mavic över oss. Men vi var så begravda att vi inte kunde ta emot våra paket. Dock hade vi ett litet fönster, så att säga, för liv. Och sedan bestämde vi oss för att be våra drönare att släppa ner dem direkt under fönstret. Genom denna springa, genom detta lilla fönster, kunde vi nå vatten och mat. Sedan förbättrades situationen. Drönarna flög någon annanstans. De förlorade intresset för oss. Och vi kunde därefter skapa en ny dold utgång. Den dagen på morgonen försvann kommunikationen på vår position. Jag gick ut för att titta och såg att min kommunikation var helt bruten. Därefter kunde inget göras. Men innan dess hade vi blivit varnade att killar, grovt uttryckt, hade sått minor runt er. Och det var en sådan minmortärsattack. Det vill säga, dessa minor täcktes av jord från minmortärsexplosionerna. Och jag satte helt enkelt foten på marken, hörde en explosion, såg en blixt, lyfte benet, och benet var borta. Det som räddade mig ytterligare var att såret brändes under explosionen. Därmed blev det ingen kraftig blödning. Det var en ganska tydlig bild av vad som behövde göras. Hoppa in, lägga på en tourniquet, dricka pill-pack som finns i den medicinska väskan. Humöret blev förstört av att man inser att man är på nollpunkten. Följaktligen kommer din evakuering att dröja, om den överhuvudtaget är möjlig. Samtidigt beställde vi via vår så kallade leveranstjänst allt vi också behövde – bandage, sköljvätska, väteperoxid, antibiotika, smärtstillande. Samma natt fick vi allt detta med instruktioner om hur det skulle användas. Därefter började jag ta medicinerna. Ärligt talat tog jag medicinerna lite utanför instruktionerna. För att, låt oss säga, antibiotikan skulle tas i fem dagar. Jag såg att efter fem dagar förbättrades inte sårstatusen, såret var infekterat. Jag beslutade att ta antibiotika utan avbrott. Och så tog jag det i mer än 15 dagar. Enligt orden
sjukhusläkarna, jag räddade mig själv genom det. Till följd av explosionen uppstod ett mycket allvarligt sår. Strimlor, kött, kärl, ben. Och det var omöjligt att lägga ett bandage normalt, att linda det ordentligt. På grund av detta uppstod kallbrand i benet undertill. Benet blev svart, det ruttnade och torkade ut. Sedan rev jag bort den delen tillsammans med tourniqueten. Ovanför blev det ett annat, redan öppet sår, för vilket jag fick skickat ett annat medicinskt kit. Och med dessa mediciner behandlade jag mig själv precis när jag var på väg ut. När evakueringen väl kunde påbörjas hade jag redan startat en annan behandling. Och såret läkte. De försökte skicka drönare till killarna på marken. Tyvärr slogs drönarna ut på vägen. Att ta sig dit är en mycket intensiv kill-zon. Därför beslutades det att jag skulle gå på egen hand. Kryckor släpptes ner till mig. Tyvärr kunde jag inte gå med dem, för jag hade redan varit utmattad av sjukdom och blodförlust i halvannan vecka. Jag tappade medvetandet på kryckorna. Jag bestämde mig för att eftersom jag ändå går, så går jag på alla fyra. De förstod inte först, när de såg i drönaren hur jag rörde mig. Varför rör jag mig så långsamt? Jag förklarar, jag säger: killar, jag kryper. De såg mig från början, för det var en sådan natt som övergick i morgon. Det var mörkt, bara mörkt. Ingen måne, ingenting fanns. Följaktligen skulle jag ha gått vilse på egen hand. Jag såg, jag såg, jag såg, jag såg, jag såg, jag såg, jag såg, jag såg, jag såg. Jag hade en radio på mig, jag klättrade och till mig via radion. Mer till vänster, mer till höger, 45 grader, sväng dit, sväng hit, fara, göm dig. Allt är säkert, fortsätt framåt. Alla pressade mig: rörelse, rörelse, rörelse. För det förväntades att jag skulle kunna göra det snabbare, men tyvärr visade sig mitt sätt att förflytta mig vara ganska långsamt. När jag först gick ut, försökte jag gå ut i rustning, med kryckor och ryggsäck, jag tog med nödvändiga saker, olika saker, jag tog med automatkarbiner. Jag nådde den första positionen och insåg att jag helt enkelt inte skulle kunna bära det. Det är tungt. Jag tillbringade en längre tid på positionen. Man förlorar styrka. Man är ständigt under jorden. Man förlorar faktiskt inte styrka. Man är i princip alltid halvvägs böjd. Och musklerna förtvinar, styrkan går förlorad. Du har inte längre din styrka när du går in. Jag fördelade sakerna mellan kamraterna. Jag lämnade automatkarbinen på positionen. Och i praktiken i bara mina kläder tog jag det allra nödvändigaste, bokstavligen saker som fick plats i mina fickor. Och med det gick jag. För jag måste ändå ta mig igenom. Oavsett om jag har rustning kommer jag att dö av FPV, eller utan rustning. Vid FPV spelar din rustning ingen roll. Allt detta varade i mer än 40 dagar. De första tre etapperna tog jag mig igenom på bokstavligen fyra dagar. Varje etapp var i genomsnitt mellan en kilometer och 800 meter. En gång nådde jag inte fram till skyddet. Jag tvingades tillbringa ett helt dygn under buskarna. På en mycket livlig drönarrutt. Men utöver att jag hade kläder, hade jag också en kamouflagekappa. Anti-drönare. Täckt av den kappan låg jag under buskarna. Våra killar, drönaroperatörerna, släppte ner vatten till mig. Och sedan nådde jag positionen. Och på den positionen var jag tvungen att stanna upp, för vädret ändrades plötsligt. Efter att vädret började försämras fick jag hjälp av en kamrat. Vi har nu en ny ledare. Han försökte hjälpa mig. Men det var mycket svårt. Jag lutade mig mot hans axel och hoppade bredvid honom. Det lyckades i 30–50 meter, och sedan behövde jag återigen krypa de följande 200–300 metrarna. Det fanns ett tillfälle då killarna från grannpositionen hjälpte till, de bar mig helt enkelt. De sista två etapperna var de tyngsta, två kilometer vardera, för det började regna. Vi gick redan blöta och smutsiga, lite över fältet, lite genom skogspartiet. Tyvärr började dessa skogspartier utsättas för eld. Under den sista etappen gick vi så att det bakom oss var en granatkastare- och FPV-attack mot andra underenheter. För i sådant väder börjar en livlig rörelse som på Khreshchatyk, alla börjar röra på sig. Men den som blir upptäckt, mot dem börjar attacken. Killarna framför blev upptäckta, killarna bakom blev upptäckta. Och vi hamnade mitt i korselden. Vi går dit där det skjuts. Det var just det som var det skrämmande, att man måste gå dit. Men dit flyger FPV, dit flyger drönare. Men vi lyckades hitta ett skydd där vi stannade. I skyddet hittade vi, till vår lycka, lådor med kex, skorpor och vatten. För vi hade i praktiken ingenting, förutom en flaska vatten. Det fanns tillfällen då man inte kunde vara på positionen, säg att en dag gick. Det var så i två-tre dagar. Och det hände att jag och killarna var på en position på grund av olika tekniska problem. För allt går inte så smidigt med dessa leveranser. Det händer att en drönare blir nedskjuten, det händer att en drönare inte kan lyfta, eller att vinden är för stark. Och vi satt i en-två dagar utan vatten. Och killarna delade sitt sista med mig. På en av positionerna fick jag den mjukaste sängen, där jag kunde sova normalt och mitt ben inte värkte. Och jag försökte göra omförband så att de inte såg. Tillståndet på mitt sår var ganska allvarligt. Där var det i praktiken bara ben undertill, ungefär 20–25 centimeter. Det är obehagligt. Och så var det själva såret, där man ser musklerna, där man ser det. Och inte alla kan uthärda det. Jag sa till killarna: killar, snälla, gå och ta en rök. Så att jag kunde förbinda mig själv och ge mig vård. De hjälpte ändå till med det som behövdes. Alla förstod att det kunde hända dem själva också. Man såg, det är bara så att här berättar man för dig hur det är att kliva på en mina. Men här ser man det verkliga resultatet av att kliva på minor. Och därmed fick alla en liten chock när de såg hur det faktiskt ser ut och vilket tillstånd det försätter en människa i.
Okänd talare
Födelse Födelse Födelse
Talare 1
Nationell scen
De sista två etapperna är generellt sett mycket svåra för att ta sig in och ut ur våra positioner. De verkar vara de svåraste. Det finns praktiskt taget inga snår kvar där. Allt är bränd jord där, med bara stolpar som sticker upp, praktiskt taget alla bunkrar är förstörda, så det finns helt enkelt ingenstans att gömma sig. Det är dessutom väldigt lätt att ta sig fram över fältet, men det är mycket svårt att gå genom snåren eftersom de är översållade med grenar. För mig är en vanlig gren nu en väldigt svår sak, det är mycket svårt för mig att klättra över den med mitt ben. Dessutom är alla snår besådda med vad som helst – oexploderade granater, minor, olika splitter. Vid ett tillfälle på fältet höll jag på att kliva på en bladmina – den var begravd och praktiskt taget intakt. Men lyckligtvis, eftersom det var utbränt, så upptäckte jag den ändå. Det verkar som att snåren var 500 meter, och det kunde ta två timmar. Dessutom kontrolleras även snåren, så man gömmer sig igen, gömmer sig, gömmer sig.
Vi väntade ut det, och på morgonen nästa dag kom det via radion från killarna – evakuering. En liten drönare kom, jag lastades på drönaren, och denna drönare tog sig mer än 20 kilometer genom fält och skogar. Några gånger var drönaren tvungen att gömma sig, eftersom fiberoptiska FPV-drönare höll vakt, flög förbi och letade, men lyckligtvis hittade de oss inte. Det är ändå ganska skrämmande att åka, för över fälten kör drönaren inte in i snåren, drönaren kör på fältet. Allt är synligt, våra piloter var duktiga, piloterna körde drönaren väldigt snabbt, körde in i växtligheten, körde ut. Så det var skrämmande ibland, att man skulle flyga av med den där lilla drönaren. På så sätt tog jag mig till staden, där jag sedan lastades över till en ambulans, och jag kom till en stabiliseringspunkt.
Okänd talare
Slutet på jaget
Talare 1
en mycket familjeorienterad person, och dottern bad mig att jag absolut, när hon gifter sig, skulle köra henne till altaret. Sonen bad mig att köpa en ny cykel och cykla tillsammans med honom. För att vi, innan armén, levde ett mycket aktivt liv. Turism, berg, cykling. Kanske ville hon bara ha sin pappa där. Frun ville i sin tur ha sin man, att mannen skulle vara hemma. Jag gjorde det för familjens skull. En av de saker jag tog med mig—jag tog inte med mig något uppskov. Jag tog med ett litet foto, en polaroidbild på min familj. Jag hade den alltid med mig. Jag tog bokstavligen med mig några få saker. En bönebok, eller inte ens en bönebok, utan den heliga skriften. Och en lyckoamulett som dottern gav mig, ett litet märke som sonen gav mig. Och just det fotot. Det här stoppade jag i fickan, jag sprang med det, jag värnade om det. Jag är en ganska troende person, och jag bad ändå Gud att han skulle hjälpa mig. För i armén finns det inga icke-troende. Redan efter de första anslagen, efter de första FPV-sökningarna, förändras människor. Jag var ganska skeptisk tills jag hamnade i armén. Men det fanns några tillfällen då jag verkligen blev övertygad om att det finns något, något som skyddar oss. För flera gånger—i ett av fallen—svävade en drönare över mig, jag var i skydd, det var bara brädor. Den svävade där, den visste att det fanns någon där. Jag bad, bad till Gud, "Gud, ge mig ditt skydd". Drönaren flyttade sig fem meter bort, och jag kunde fly. Sedan, när vi gick, gick jag inte på en mina. Tre kamrater utlöste en mina, jag var längst bak, jag dröjde kvar på grund av någon småsak, jag minns inte varför. Och överhuvudtaget, den här sista evakueringen, jag anser att det ändå var Gud som hjälpte mig. Ni kan betrakta det som en myt, men när jag gick, fick jag vid ett tillfälle höra från drönarna: "det är någon nära dig". Vi ser två personer på kartan, men där var det ingen. Bokstavligen några minuter senare faller helt enkelt en FPV-drönare som flög någonstans i min riktning; den bara föll. Efter ytterligare tio minuter flög artillerield över mig. Och det var något som gick med mig, jag blev så rädd, för jag är rädd av mig, jag såg inte vem som gick, men han säger till mig: "det är någon nära dig". Men jag tror alltid på min skyddsängel, jag tror att det var han. Det gav mig motivation att fortsätta framåt, jag kände ett extra tillägg av omsorg. Jag anser att det finns något sådant som skyddar varje människa och man bör inte ignorera det. Varje
Talare 2
sig själv
Talare 1
Se det på sitt eget sätt, jag anser att det finns krafter som vakar över oss och den här historien kommer jag att minnas och berätta för folk, för det hände. Kanske har jag inbillat mig något, men jag såg det så. Det man fruktade mest när man gick in i positionen var att tanden skulle börja göra ont, men det visade sig att det förblev tyst jämfört med alla andra delar.
Talare 3
God dag, Sematko. Allt är bra med oss, vi lever, arbetar, väntandet sviktar inte. Vi tar hand om oss själva, allt är i bästa form.
Talare 1
Jag tog det här smärtstillande, men i praktiken har det varit smärta dygnet runt i två månader. Jag har upplevt alla möjliga typer av smärta, både skjutande, bultande, brännande och molande. Och jag måste få slut på det här snabbare på något sätt, för plötsligt kanske dottern vill vara tillsammans, plötsligt kanske sonen vill köpa en cykel, och jag vill inte att det här tar lång tid. Att dra ut på det, det enda är att jag kommer att behöva lära mig att gå. Jag tror att vi är tillsammans, att vi är förenade, vi kommer att lösa alla situationer.
Okänd talare
Är
Talare 1
Målet är att komma på fötter igen och fortsätta leva. Smärta är så, smärta kan övervinnas. Det viktigaste är att vilja övervinna denna smärta, så kommer allt att gå över. Jag önskar er styrka!
Kära vänner, en soldat från den 128:e separata bergsstormningsbrigaden i Zakarpattia med anropssignalen "Skorpion" vänder sig till er. En insamling har organiserats till mina vapenbröder för ett markbaserat robotkomplex. Jag ber er att inte vara likgiltiga och att delta i denna insamling. Dessa robotar gör det möjligt för oss att evakuera skadade, leverera mat, ammunition och allt annat. Tack vare denna robot lyckades man evakuera mig och transportera mig till sjukhuset för att rädda mitt liv. Jag ber er att inte vara likgiltiga, att delta och hjälpa oss. All hjälp kommer att bidra till att påskynda vår seger. Håll ut! Allt kommer att bli Ukraina!
