TRANSKRIBERADE OCH ÖVERSATTA FILMER Blandade Ukrainska kanaler

Visa filmarkiv

Vem behöver militärsjukhus i baklandet? Dmytro Samofalov om omstruktureringen av det medicinska systemet

Samtalet fokuserar på integrationen mellan ukrainsk militär- och civilmedicin, vikten av första hjälpen-utbildning för civila samt behovet av att systematisera traumavården och minska byråkratin.


Talare 2

Att alla bör ha en tourniquet idag är inte ens diskuterbart. Just nu har vi ett väldigt kort täcke av medicinskt stöd. Men vi har befunnit oss i en fullskalig aggression i fem år nu, och det är redan dags.

Talare 1

systematisera.

Talare 2

Det finns ett sjukhus i väster, som fanns på den platsen, i landet där med 100 bäddar, och i närheten finns ett stort regionalt sjukhus, det finns ett stort stadssjukhus och så vidare. Så, behövs verkligen det sjukhuset där nu? Detta enhetliga medicinska utrymme fungerar redan, eftersom upp till 80 % av militärpersonalen behandlas i civila institutioner. Märkligt nog blev mitt knä och min rygg inte bättre av någon anledning efter att ha burit skyddsväst. Jag förstår inte, som läkare, varför det är så.

Talare 1

Något trams. Vänner, hej allihop, det här är "Radiohartia", jag heter Serhii Zhadanets, det här är programmet "Standarder för köks- och soffexpertis", det är ett program där vi bjuder in seriösa experter, pratar med dem om både seriösa ämnen och ibland inte helt seriösa. Vi tackar Pavlo Haidai och kulturinstitutet mellan öronen för stödet till "Radiohartia" och tackar institutet "Frontier" i det mysiga köket, där vi faktiskt har samlats för att dricka te. Och idag ska vi dricka te och prata med Dmytro Samofal, chef för hälsovårdsdepartementet vid Ukrainas försvarsministerium. Herr Dmytro, god dag. Välkommen. Välkommen. Ska vi dricka te? Ja, absolut. Lyssna, jag tackar dig för att du kom, för faktiskt, du förstår, vi kommer att ha ett specifikt samtal om militärmedicin, men jag tror, eftersom kriget är totalt och det idag rör inte bara försvarsstyrkorna, inte bara militären, utan det rör alla idag, så antar jag och är säker på att mycket av detta kommer att vara intressant inte bara för militärer utan även för civila. Jag, vet du, vad jag vill börja med är, alltså, när vi talar om, ja, när man hör om militärmedicin, vad föreställer sig en människa då, vanligtvis en civil person? Ja, man föreställer sig, ja vad, ja en tourniquet, eller hur? Tourniquet. Tourniquets finns, ja, ja, ja, jag visste, jag vet att alla militärer har en, men jag antar att även idag, under krigets femte år, har långt ifrån alla civila en. Den borde finnas hos alla civila, och, eh, i bredare mening, militärmedicin måste på något sätt integreras i det civila samhällets liv idag.

Talare 2

Ja, alltså, jag tycker att hela kriget nu måste integreras i det civila samhällets liv, och här finns det, ja, faktiskt väldigt, väldigt många frågor om hur det överlappar. Ja, faktiskt, när vi pratar om militärmedicin, då föreställer sig alla en tourniquet, vilket inte är helt rätt, eftersom det snarare är vad vi kallar taktisk medicin, men det spelar ingen roll. Det att alla bör ha en tourniquet idag är något som inte ens behöver diskuteras, för redan för tio år sedan, till och med innan kriget började, före 2014, sa jag och andra entusiaster där att alla bör ha en tourniquet. Vi var mer fokuserade på defibrillatorer och hjärt-lungräddning då, eftersom hjärtstopp och infarkter ändå var vanligare än sår eller blödningar, men kunskap om första hjälpen i form av återupplivning, när vi pratar om infarkter, stroke, och att stoppa blödningar – det är en självklar sak för vilken vanlig medborgare som helst. Och man behöver inte säga att det är för att vi är i krig, nej, det var 10 000 trafikolyckor per år före det, 100 000 strokar före det. Nu behöver vi det ännu mer med tanke på situationen, den allmänna ångesten, stressen. Och ambulansen, oavsett om det är krig eller inte, dyker inte bara upp så där. Ambulansen behöver tid på sig att komma fram, sju minuter, tio minuter under ideala förhållanden. Och om vi inte ger personen hjälp innan ambulansen kommer, så kan ambulansen redan vara för sent ute. För vid en kraftig blödning kan en person förlora allt blod på bokstavligen ett par minuter. Och ambulansen kör i sju minuter under ideala förhållanden. Därför, ja, en tourniquet måste absolut finnas hos alla, alla måste utbildas, redan från barndomen. Dessutom är kravet i vissa länder, i vissa delstater i USA, att gå dessa två kurser, återupplivning och att stoppa blödningar, antingen ett krav vid examen från skolan, till exempel, för att få inte någon sorts, som vi har, livskunskap eller vad det nu kallas, utbildning. Utom mycket tydligt och konkret två kurser. För att få diplomet måste du ha gått dessa två kurser. I vissa länder är det ett krav för att få körkort. Och inte som hos oss, återigen, där det ingår i någon slags utspridd enstaka lektion. Nej, det finns specifika kurser som genomförs med global certifiering. Och för att få körkort tar man helt enkelt med sig certifikatet från dessa kurser, man går inte igenom det ytterligare i samband med körkortet. Man tar med certifikatet från dessa kurser. Därför, när det gäller kunskaper, färdigheter och så vidare inom taktisk medicin, så kan det inte ens diskuteras i Ukraina. Det är varje persons plikt som kan göra det, alltså med början, jag vet inte, från 14 års ålder.

Talare 1

Det innebär alltså att det då uppstår följande, tycker jag, logiska fråga. Enligt er åsikt, eller utifrån er information, om sådan officiell information finns, accepterar det ukrainska samhället detta på något sätt under det femte året av det stora kriget? Det vill säga, har nivån av medicinsk utbildning bland ukrainare höjts?

Talare 2

Ja, om man jämför, till exempel, till och med med tio år sedan, så har det ökat mycket, men det är inte bara under krigets femte år. Det är ett långvarigt arbete, ända sedan kriget började, och redan år 14 var väldigt många organisationer involverade i detta, i att främja detta. Och, ja, jag säger igen, vi arbetade inte bara med blödningar. Och vi kan tacka många för att det till exempel dök upp hjärtstartare i tunnelbanan. För tio år sedan, när det gällde hjärtstartare i tunnelbanan, berättade man för oss att nej, att de skulle ge varandra elstötar där,

Talare 1

om vi

Talare 2

Vi kommer att sätta upp defibrillatorer i tunnelbanan. I de flesta gym kan man redan se en defibrillator. I vissa gym ser jag redan ett första hjälpen-kit för att stoppa blödningar, som står i gymmet, och där finns det tourniqueter, utrustning för tamponad och så vidare. Alltså, ja, medvetenheten har ökat, och det finns många organisationer, ja, sådana kommersiella, halvkommersiella, som sysslar med detta. Dessutom dyker det upp center för nationellt motstånd, där man också lär ut detta. Så nu, alltså, om man jämför med för 10 år sedan, är situationen mycket bättre.

Talare 1

Snälla, jag som är en person som är så långt ifrån medicin som det bara går, förstår inte mycket, och till många, till de flesta saker förhåller jag mig som en lekman, förklara för mig, snälla, nu pågår det ett krig hos oss. Vi har den medicin som fanns, och vi har militärmedicin. Var är den här överlappningszonen, var är deras samverkanszon, eller är de helt enkelt autonoma och överlappar inte i de flesta fall?

Talare 2

Nej, lyckligtvis är de inte autonoma. Redan år 18 antogs, ja, ursäkta, hur är det i militären? I militären finns det för varje handling vad? En doktrin och styrande dokument. Så, ursäkta, det kan låta lite byråkratiskt, men militären kommer ingenstans utan den. År 18 antogs den militära medicinska doktrinen, och där var ett enhetligt medicinskt utrymme redan föreskrivet. Hälsoministeriet förstår det enhetliga medicinska utrymmet utmärkt, MOMI förstår det utmärkt, och det medicinska styrkommandot förstår det utmärkt. Och idag kan jag inte säga att det fungerar helt perfekt, men det fungerar. Och nu har det skett ett byte av befälhavaren för de medicinska styrkorna, vi pratade med honom om nya tillvägagångssätt. Ja, bara en uppdatering av personalen, om man kan säga så. Och detta enhetliga medicinska utrymme, det fungerar redan, eftersom någonstans upp till 80 % av militärpersonalen behandlas i civila anläggningar. Och i princip, enligt programmet för Ukrainas nationella hälsotjänst spelar det ingen roll om du är militär eller civil, du kommer att få behandling som medborgare i Ukraina. Därför är en viktig punkt att utveckla rätt vägar så att människor hamnar i dessa civila anläggningar. Dessutom, se nu, ja, armén har växt, växt 4–5 gånger om man jämför med år 2021, och människorna som kommit in i armén är civila människor som inte är några amerikanska marinsoldater med, liksom, toppnivå av hälsa. Människor tog med sig någon

Talare 1

marklyft

Talare 2

kroniska sjukdomar, som, märkligt nog, mina knän och min rygg av någon anledning inte blev bättre av efter att ha burit skyddsväst. Jag förstår inte, som läkare, varför det är så, det är något slags nonsens. Det vill säga, om man ska vara allvarlig, så förvärras dessa kroniska sjukdomar.

Talare 1

Och

Talare 2

Låt oss vara ärliga, vem hanterar civila kroniska sjukdomar bäst?

Talare 1

Civila

Talare 2

institutioner, det är logiskt. Därför hamnar majoriteten av sjukdomsfallen på civila institutioner, precis som det alltid har varit. Lätta och måttliga skador hamnar på civila institutioner, men det finns också en intressant aspekt: specialiserade skador hamnar också på civila institutioner. För i min kirurgiska praktik har det nyligen funnits flera hjärtskador som vi akut sydde där på platsen, i den framskjutna kirurgiska avdelningen. Men i själva verket – och må mina kollegor från de framskjutna avdelningarna inte ta illa upp – så är detta den enklaste delen. Det är en algoritm som man kan träna upp och sedan implementera. Det vill säga, vår uppgift är att stoppa blödningen till varje pris. Vi gjorde vad som krävdes, och sedan måste någon kunnig färdigställa arbetet så att personen kan återvända till… Och låt oss vara ärliga, vem skulle kunna hantera hjärtskador bättre än kardiologiska institutet? Därför hamnar hjärtskador och skador på bukspottkörteln på Shalimov-institutet, som förmodligen är ett av de bästa i världen; vad är då meningen med att skapa någon separat militärkirurgi som skulle hantera, till exempel, bukspottkörteln, om vi redan har superhöga kompetenser? Därför hamnar sådana mycket specialiserade skador också där. Det vill säga, i grunden, vad tillhandahåller den militära medicinen som den civila inte kan tillhandahålla? Det är, ursäkta byråkratismen, det som kallas roll 1, roll 2. I ukrainsk slang kallar vi detta för stabiliseringspunkter och framskjutna kirurgiska grupper. Jag är inte särskilt förtjust i dessa namn, eftersom de inte återspeglar – för mig som byråkrat – själva kärnan. Men naturligtvis kan den civila medicinen inte tillhandahålla stabiliseringspunkter och framskjutna kirurgiska grupper. När människor, sårade, lämnar den framskjutna kirurgiska gruppen, måste de därefter komma till vidare behandling. En del av dem hamnar i militärsjukhus, faktiskt, för vissa specifika behov där särskild behandling krävs, medan alla andra hamnar på civila institutioner. Dessutom har vi något utmärkt; det är ett beslut som utarbetades av hälsoministeriet, där vi var medförfattare. Det är så kallad riktad evakuering, när ett ambulansteam för akutmedicin kan evakuera direkt från den framskjutna kirurgiska gruppen, genom att gå förbi alla andra rutter, evakuera direkt till specialiserade

Talare 1

etablissemang.

Talare 2

Det fungerar väldigt bra för patienter med brännskador. Om det är ett stort antal brännskador åker ambulansteamen ut nästan till områden där det redan är nästan farligt.

Talare 1

Och de har inga ytterligare stopp, det går direkt

Talare 2

tar. Ja, och nästan direkt från stabiliseringspunkten tar de den här knappt stabiliserade skadade, en brännskadad, direkt till dessa stora brännskadecenter, och det räddar verkligen massor av liv. Dessutom pratade jag nyligen med Yevhen Honchar, som är biträdande hälsominister, och han berättade om en riktad evakuering. Patienten evakuerades utomlands på mindre än 23 timmar. Utomlands? Utomlands, efter att ha blivit skadad. Det vill säga att han i princip hämtades med ambulans från stabiliseringspunkten, sedan vidare till detta fördelningssjukhus, och skickades omedelbart på behandling till Tyskland.

Talare 1

Jag ville också fråga. Jag ser i en av de tunga intervjuerna att ni talade just om svårigheten i det ögonblick när en soldat övergår från militärläkarnas händer till civila läkares händer. Och i världen, förstår ni, är frågan om byråkrati främst problematisk. Oavsett om vi vill det eller inte, är det för närvarande mycket svårt att komma förbi. Handlar det bara om detta, eller finns det andra dolda strömningar, andra underliggande problem?

Talare 2

Ja, självklart, om jag säger att allt är bra med behandlingen, kommer det definitivt att finnas ett-två-tio fall där man kommer att säga, jag vet inte, att de tog pengar, behandlade dåligt, gjorde dåliga omläggningar. Det är förståeligt. Ja, läkare är människor precis som alla andra människor. På vissa ställen behandlar man bättre, på andra behandlar man sämre. Tyvärr hamnar fokus där det är sämre. Det vill säga att jag kan prata i timmar om

Talare 1

fantastiska sjukhus,

Okänd talare

var

Talare 2

Där behandlade de, och till och med sjukhuset, jag var i Kherson-motoffensiven och så vidare, civila läkare hjälpte oss, civila sjukhus hjälpte till. Dessutom tog de inte bara alla våra sårade från oss snabbt och utan frågor, utan de skickade även till oss, om vi fick slut på material och så vidare, inte kunde få fram det i tid, så skickade de. Alltså, jag kan berätta länge om det. Det är klart att dåliga fall dyker upp där, men det är inte systematiskt. Det är inte systematiskt, så det enda verkliga problemet jag ser nu är den faktiska byråkratin, och den här byråkratin består i utbytet av data. I princip, återigen, på den högre byråkratiska nivån finns order 901, ett beslut, ett offentligt beslut, där det står att om en militär person har lagts in på sjukhus, så ska det omedelbart överföras med elektroniska medel och så vidare. Men ärligt talat fungerar det också, ja, varannan gång. Och här finns det fler sådana systematiska ansamlingar, och jag förstår till och med varför. För det står att läkaren ska rapportera till den militära enheten, rapportera att den militära personen genomgår behandling, ja, alla sjukhus. Men till och med, utifrån vad vi stötte på vid den främre kirurgiska avdelningen, förstår inte ens de militära personerna helt vilken enhet de tillhör och så vidare. Och här, ja, går det bort lite. Jag gillar idén i det avseendet väldigt mycket, det kallas för ett utlåtande om, ett elektroniskt utlåtande om tillfällig arbetsoförmåga, det kallas ofta för ett elektroniskt sjukintyg. Även om man ska vara, ja, väldigt strikt byråkratisk, så är det fel.

Talare 1

Ni sa något, det finns inga militärer.

Okänd talare

sjukhusrelaterade.

Talare 2

Slutsats, slutsats, den utgör grunden för

Talare 1

sjukhuspatienter.

Talare 2

Därför, ja, med tanke på, ja, liksom många säger, har militären inte

Talare 1

sjukhusrelaterade,

Talare 2

Därför utfärdas det inte till den värnpliktige. Alltså, du behöver det inte så mycket, du hade ju inte en enda sjukskrivning. Jo, det skulle förenkla livet för den militära enheten, eftersom det, oavsett vad, går till denna MVTN, det går till pensionsfonden. Och från pensionsfonden går det dit där skatterna betalas för den personen. Det vill säga att det automatiskt hamnar i den värnpliktiges personalregister. Och vad är dess främsta fördel? Läkaren som öppnar det behöver inte veta om det är en militär eller inte, vilken grad hen har, utmärkelser och så vidare. Eftersom det öppnas via identifiering. Det vill säga

Talare 1

Finns det en människa, finns det en patient?

Talare 2

Bara via numret. Sedan går det till pensionsfonden, och där fördelas det via samma nummer till där personen arbetar, tjänstgör och så vidare. Alltså, det är allt. En ganska enkel historia, men, ja, den går lite trögt. Nu, låt oss säga, nu arbetar vi med detta. Den fanns inte, och nu finns den fortfarande inte helt, men processen utvecklas. Det fanns ingen normal integration mellan det civila elektroniska hälsosystemet, som förvaltas av hälsoministeriet och den nationella hälsotjänsten, och vårt, alltså av någon anledning var det som två parallella världar. Och det blir så att när en person lämnar vårt elektroniska system, när personen hamnar i det civila elektroniska systemet, så försvinner hen från våra radarer. Och tvärtom, det som hänt hos oss hamnar inte i det civila elektroniska systemet. Vi arbetar nu så aktivt med den nationella hälsotjänsten med detta, och i princip tror jag att det löser sig.

Talare 1

Låt oss bortse från alla dessa komplexa och till synes ogenomträngliga system, ja, för en person som inte är invigd, som inte har kontakt med det medicinska systemet, berätta gärna hur allt detta fungerar i fallet med medicinska rehabiliteringscenter som inte är statliga? Alltså, du menar till exempel Superhumans eller Viktor Pinchuks center, som är verksamma. De är ju privata, i praktiken, men de arbetar med militärer.

Talare 2

Ja, de är, jag skulle inte säga, privata, kanske från ideella organisationer, troligen. Ja, de arbetar med militären och, i princip… Hur är det här med

Talare 1

dokumentationen, med utformningen?

Talare 2

Titta, problem,

Okänd talare

ja…

Talare 2

Den där reformen som man brukar kritisera där

Talare 1

eller

Talare 2

berömma, som man nu vill, i princip har [hon] fört samman privata och icke-privata kommunala center till en gemensam nämnare. Det vill säga, vi har inga statliga, alltså, vi har statliga sjukhus, men det finns betydligt färre av dem än vad man föreställer sig,

Talare 1

som inte är insatt.

Talare 2

Nej,

Talare 1

det verkar som att

Talare 2

alla sjukhus som finns, de är statliga. Ja, och för mig är till exempel en statlig och en kommunal grej helt olika saker.

Talare 1

och

Talare 2

alltså alla sjukhus som… Ja, vi kan se de statliga i Kiev

Talare 1

sjukhus,

Talare 2

eftersom det faktiskt finns sjukhus för akademin, vetenskapen och

Talare 1

och så vidare.

Talare 2

Men alla de där sjukhusen som en person ser utanför Kiev, alltså, överhuvudtaget alla, förmodligen, eller kanske, ja nästan alla, är så kallade kommunala icke-vinstdrivande företag. Och jag förstår att det, ja, låter helt sjukt byråkratiskt, men det finns två saker i det här. Den första saken är kommunal. Det betyder att det tillhör lokalsamhället. Det vill säga att ägaren av det här sjukhuset är staden, eller regionen, eller byn, eller distriktet. Det vill säga att lokalsamhället äger det här sjukhuset. Och återigen, för en person som inte är insatt i ämnet, alltså, ja, här finns det ju något sjukhus, men sjukhuset kan vara regionalt, kan vara

Talare 1

kommunala,

Talare 2

det kan vara ett distriktssjukhus, och de har helt olika ägare. Men, och varför behövdes överhuvudtaget en reform? Det regionala sjukhuset hade sin egen budget från regionen. Distriktssjukhuset hade sin egen budget från distrikten. I mitt avlägsna civila liv är jag barnkirurg. Och jag arbetade, i vår Odessa-region fanns det ett regionalt barnsjukhus och det hade en kirurgisk avdelning. Och det blev så absurt att om en patient med ett kirurgiskt fall kom till mig på natten, klockan två på morgonen, så tog det regionala sjukhuset hand om all kirurgi. Och så kommer de med ett barn till mig på natten med misstanke om kirurgi, buksmärtor, jag undersöker barnet. Och om det barnet var från regionen, alltså en invånare i regionen från något distrikt, säger jag: gå till det och det rummet, där finns en barnläkare som kommer att undersöka er, eftersom jag inte ser något kirurgiskt behov. Men om barnet var en stadsbo och från staden Odessa,

Talare 1

så hon redan

Talare 2

Här går det inte

Talare 1

undersökas. Hon kan inte vara

Talare 2

undersökt på det här sjukhuset. Jag undersöker henne som kirurg, eftersom jag är den enda kirurgen i hela regionen som har beredskap. Men pediatrikern, snälla, ska åka dit klockan två på natten genom halva staden,

Talare 1

till stan

Talare 2

sjukhuset och titta. Och för att ta bort detta helt, fanns det sjukhus som gjordes om till så kallade kommunala icke-vinstdrivande företag. Och det implementerades, återigen på byråkratiska, att vi alla har rätt att välja sjukhus och läkare. Det vill säga, och denna rätt implementerades, de blev alla kommunala icke-vinstdrivande företag. Men de gjorde en sak till. Alla privata sjukhus, det vill säga absolut alla sjukhus, oavsett ägandeform, gick in i det allmänna systemet. Och om vi till exempel talar om civil medicin, så kan du och jag ingå en deklaration med en familje-

Talare 1

läkare

Talare 2

både på kommunala sjukhus och på privata sjukhus. Det vill säga om sjukhuset erbjuder detta. Därför, för att återgå till din fråga, behandling i Pinchuks center,

Talare 1

hos Suter

Talare 2

-Humans, i Unbroken och så vidare, det går absolut

Talare 1

på dem

Talare 2

själva kraven. Dessutom har de licens från ministeriet

Talare 1

skydd

Talare 2

hälsa, de är inkluderade i det elektroniska hälsovårdssystemet. Det vill säga att allt sker på samma villkor som i vanliga sjukhus. Det enda som skiljer dem åt är finansieringen. Ett civilt kommunalt sjukhus får främst pengar från Ukrainas nationella hälsovårdstjänst, de får pengar

Talare 1

med

Talare 2

privata donatorer. Alltså, det är väldigt intressant. Och rutten är precis densamma. Dessutom, till Super-Humans, den där, jag sa, riktade evakueringen, så till Super-Humans fungerar riktad evakuering; om det är en allvarlig extremitetsskada, så har de där, återigen, för att minimera antalet onödiga amputationer så mycket som möjligt, så finns det riktad evakuering till Super-Humans om det finns minsta möjliga chans. Det är mer deras specialisering. Det är deras specialisering, ja, och ambulansen kör direkt till Super-Humans.

Talare 1

Vänner, detta är «Radio Khartiya», det här är programmet «Standarder för köks- och soffexpertis», vi talar med chefen för hälsovårdsdepartementet vid Ukrainas försvarsministerium Dmytro Samofalov, och vi talar om byråkrati, eller snarare om sätt att övervinna den, om hur vår civila hälsovård, civil medicin och militärmedicin faktiskt försöker anpassa sig till de omständigheter vi befinner oss i. Herr Dmytro, vet du vad jag vill säga? Ni nämnde den där sårade soldaten som under 22 timmar befann sig utomlands. Jag ville fråga om det, eftersom vi på Khartiya också stöter på det faktum att våra militärer åker utomlands för behandling. Jag minns att sedan ATO-tiden, när vi var där som musikensemble på turné någonstans i Europa, blev vi ständigt inbjudna av lokalsamhällen att besöka våra killar, och det var främst killar som behandlades i Polen, Tyskland, Frankrike, Österrike och på olika sjukhus. Hur ser situationen ut nu, enligt statistiken, genomgår fortfarande många av våra sårade rehabilitering utomlands?

Talare 2

Ja, vi har inte bara rehabilitering, utan även behandling.

Talare 1

utomlands

Talare 2

genomföras. Mest genomförs i Tyskland, på andra plats Polen. Det finns intressanta, förmodligen inte lämpliga ord för de sårade, men vi har ett samarbete med USA, vid Walter Reed genomgår man behandling där. Och för ungefär ett år sedan skickade vi mycket komplexa fall till Walter Reed, där det rörde sig om amputation av armar och ögon. Det vill säga att det överhuvudtaget är en sådan situation som ingen i världen vet hur man ska hantera, för, ja, om en person har förlorat synen ser hen med händerna, och om hen har förlorat händerna, det vill säga för att en protes ska fungera, krävs detta. Så, ja, det sker. Det finns vissa problem. Igår publicerades till exempel redan på radio GOF-YUAN, förra veckan publicerades de senaste ändringarna i den militärmedicinska kommissionen, så att vi kan genomföra den militärmedicinska kommissionen utomlands, för det är naturligtvis en mängd problem att genomföra den militärmedicinska

Talare 1

kommission

Talare 2

utomlands.

Talare 1

Frågor om dokument, frågor om legalisering.

Talare 2

Ja, det är väldigt allvarligt, så för ungefär ett år sedan, återigen, det är sådan byråkrati, ingen förstår det överhuvudtaget, inte ens byråkraterna, vi upprättade ett beslut för ett år sedan, utvecklade ett beslut, föreslog det för ministerkabinettet, ministerkabinettet antog ett beslut om VLK för dem som befinner sig utomlands, vi trodde att det skulle fungera, men det fungerade faktiskt inte. Kort sagt, varför? Varför? För att, oj,

Talare 1

Denna korta är komplicerad. Kort sagt, enkelt uttryckt.

Talare 2

Om man säger det enkelt, titta, alltså, Ukrainas rättsliga ramverk är uppbyggt så här: det finns konstitutionen, sedan kommer lagarna, sedan resolutionerna och sedan orderna. Vi trodde att en resolution skulle vara tillräcklig, men ingen ville arbeta utifrån resolutionen, eftersom varje ministerium var tvungen att ta fram sin egen order, om man uttrycker det väldigt enkelt. Nu har vi tagit fram denna order, det vill säga resolutionen, införlivat den i ordern och nu borde det börja fungera. Om det kommer att fungera, nej, vi får se förstås, men det är ett ganska viktigt steg i den riktningen.

Talare 1

Jag ska ställa en fråga, den kanske låter konstig, kanske någonstans, jag vet inte, låter lite cynisk. Det verkar uppenbart för mig att Ukraina idag är ett sådant stort globalt laboratorium. Det har inte funnits ett sådant krig sedan andra världskriget, sådana omfattande stridshandlingar, och militärer från hela världen tittar på oss och tar därmed till sig av vår erfarenhet. Vapentillverkare, vapensmeder, tror jag, tittar på Ukraina, representanter för andra ekonomiska sektorer. Vad gäller medicin? Låt oss säga, erfarenheten av att arbeta med våra sårade killar. Det är väl för läkare i Europa eller Amerika också uppenbart någon form av erfarenhet som de helt enkelt saknar?

Talare 2

Ja, jag skulle svara på det här i flera delar. Ja, Europa, Amerika bjuder in oss till alla möjliga konferenser, vart som helst, bara för att vi ska berätta. Men jag kommer att vara lite, kanske, som en kall dusch här, för jag hör väldigt ofta, även från oss, men vi har erfarenhet, vår erfarenhet, vår erfarenhet. Jag är, som i det där memet, lite av en vetenskapsman själv. Erfarenhet är när man har tagit något, analyserat det och lett det till

Talare 1

kom fram till vissa slutsatser. Här

Talare 2

Det här är en erfarenhet för mig. Jag gillar Vika Kovych väldigt mycket, som jag tror är känd för alla, hon säger "säg inte lesson learned, säg lesson identified". Det vill säga att vi i bästa fall identifierar problemet. Idag ser jag tyvärr inte att vi hanterar dessa problem och att något verkligen systematiskt kommer ut av dem.

Talare 1

För tillfället är det mycket fixering och avbrott i processen.

Talare 2

Hittills är det bara en stor mängd vetenskapliga exempel. Det vill säga, om man jämför det med hur

Talare 1

den globala utvecklades

Talare 2

Vetenskapen är som på 1600-talet. Vi ser att det finns detta, vi ser att det finns sådana skador. Vi ser, vi försöker samla in dem, vi försöker identifiera dem, men än så länge ger det inte upphov till några verkligt effektiva mekanismer. När det kommer att ge upphov till det, när vi skapar någon mekanism. I världen kallas denna mekanism för traumasystem och traumaregister. I Ukraina gillar man inte ordet "register" särskilt mycket, eftersom "register" för oss är en lista. Vi har till exempel ett cancerregister. Så många patienter med denna onkologi, så många med den andra. Traumaregister, namnet traumaregister — det är en helt annan historia. Jag vet inte varför vi kallade det "register" en gång i tiden, men det är verkligen en identifiering av lärdomar. Ja, för att det ska vara tydligt för alla,

Talare 1

Det är väldigt enkelt. Om jag får avbryta, du skrev inte nyligen, så vitt jag minns, för tre eller fyra dagar sedan på din sida om traumasystemet som man stötte på tillsammans med våra tyska kollegor. Återigen, kan du helt enkelt förklara vad det är.

Talare 2

Lyssna, jag ska förklara väldigt enkelt vad det här är och vad det behövs till. Just nu finns det många hysteriska människor på internet som säger att ben amputeras på grund av tourniqueter. Ja,

Talare 1

kan ständigt höras.

Talare 2

Jag vet egentligen siffrorna för hur många som amputeras, det är inte så många. Men för att inte låta känslorna ta över. Det är klart att medicin alltid handlar om känslor, men för att inte låta känslorna ta över. För att förstå hur farlig eller säker en tourniquet är, måste man förstå antalet ben och armar som amputerats, och jämföra det med antalet personer som dog för att en tourniquet inte applicerades. När vi har dessa två siffror och kan jämföra dem på ett adekvat och vetenskapligt sätt, som man gör via en formel och så vidare, och säga: ja, vi applicerar tourniquets betydligt oftare än vad som är nödvändigt. Då säger vi att de måste lära sig något annat. Men om siffrorna för dem som inte applicerar dem – och här är jag personligen, nu är detta ogrundade data, men jag är personligen övertygad om att det är färre som applicerar tourniquets i nödsituationer än dem som applicerar dem i onödan. Det är då man måste säga att något behöver ändras i hur tourniquets appliceras. Och det är detta traumaregister där vi kan hämta siffror på hur många amputationer som skedde för att en tourniquet applicerades där den inte behövdes och satt på längre än och hur många som dog. Dessutom, om vi upptäcker att betydligt färre personer som inte fick en tourniquet dog än dem som fick det, så kan vi sedan dela upp detta i flera delar. Han kunde inte, medicinsk hjälp kunde inte ges eftersom han helt enkelt befann sig i en kill zone. Som när jag var i Cherson, när det var Krynky, att evakuera från Krynky var nästan

Talare 1

omöjligt.

Talare 2

Och att skicka till och med en stridsmedic dit, det var… De skickades, och de dog, och läkare dog där i Krynky, för att vi försökte komma på hur man kunde föra hjälpen närmare den sårade, eftersom det var nästan omöjligt att få ut dem från Krynky, det var en mycket svår historia. Så här kan vi bryta ner det. Varför var det så? För att det inte fanns tillgång till en stridsmedic, eller för att det inte fanns möjlighet att evakuera. För att den var utdragen där, jag vet inte, evakueringen pågick länge. För att, för att, för att, för att. Och med dessa data, bearbeta dem och ge ett svar. Vad behöver vi förbättra? Att lära ut det vid BZVP, ni pratar också mycket om det, att lära ut tourniquet-konvertering vid BZVP. Men det är inte en så enkel manipulation, och vid BZVP lär sig ju människan över hundra olika färdigheter. Jo, jo. Om vi under dessa 51 dagar lägger till även bara två komplexa färdigheter till, så hur mycket kommer hans kognitiva…

Talare 1

förmågor… Ja, hans

Talare 2

resurs för att på något sätt ta till sig allt detta.

Talare 1

Ja,

Talare 2

Seriöst, ta vem som helst, jag vet inte, den smartaste människan i världen och kräv att hen på 50 dagar lär sig nästan 100-ish komplexa färdigheter. Funktioner och funktioner. Det är

Talare 1

ж

Talare 2

inte enkla färdigheter. Det är obestridligt. Var och en av dem, från vapenvård till tourniquet, är inte enkla färdigheter. Och se hur mycket han kommer att lära sig. Det vill säga, detta måste också tas i beaktning. Detta ger oss ett traumaregister som grund. Det vill säga, om fler dör för att en tourniquet inte har applicerats än vad vi utför amputationer, ursäkta, kommer jag att fokusera på att applicera tourniquets. Om det inte är ett problem, och väldigt få dör där, så kommer jag att fokusera på detta.

Talare 1

Uppfattat.

Talare 2

Det verkar för mig som minimal byråkrati. Jag ville också fråga dig.

Talare 1

Vi talar om medicin, vi talar om krigsmedicin, vi talar om siffror, om trender, om vissa problem, om kunskap. Men vi förstår utmärkt att det bakom allt detta står levande människor. Det är medicinare, militärläkare, som igår var civila läkare. Jag minns att vi körde till vår stabiliseringspunkt. Vi nämnde den termen här. Och vi började prata. Den ene var kosmetisk läkare, den andre arbetade någon annanstans, en annan någon annanstans. Och här hamnar de alla på samma plats, och de räddar liv. Så, egentligen, hur går denna process till och var ligger det största problemet här? Hur civila läkare skapar krigs

Talare 2

medicin? För min del, jag var barnkirurg, sedan var jag administratör inom civil hälsovård. Sedan mobiliserades jag och återvände till traumakirurgi. Jag sysslade med detta i många år. Och för mig är det största problemet här utbildningen av dessa medicinare. För jag var intresserad av traumamedicin. I Ukraina finns inte ens en sådan term. Det är en sorts ytlig modernisering. Jag använder den amerikanska termen – traumakirurgi, traumamedicin. Jag har varit intresserad av och sysslat med detta sedan 2007. Och när jag hamnade i stridszonen var jag uppenbart inte redo. Trots att jag redan vid det tillfället hade sysslat med detta. I mer än 15 år. Tyvärr har vi idag inte ens i utbildningsprogrammen, vi har fortfarande inte några sådana utländska kurser. För utomlands finns det ett traumasystem, det finns trauma… I

Talare 1

amerikaner

Talare 2

Det finns till exempel en traumakirurg. Vi tänkte aldrig på det. Jag kan bevisa för er att det i Sovjetunionen och, tyvärr, i Ukraina aldrig fanns någon tanke på akutsjukvård. Jag kan bevisa det för er matematiskt. Ni har väl alla sett amerikanska eller brittiska filmer om akutmottagningen? Ja, naturligtvis.

Talare 1

Och där springer paramediker

Talare 2

med knivar, och de rusar in. Ambulansen körde fram, dörrarna öppnades, och vart springer han direkt? Till operationssalen. Gå igenom alla ukrainska sjukhus och se var operationssalen finns på ukrainska sjukhus. I bästa fall är det på andra våningen.

Talare 1

Majoriteten

Talare 2

ukrainska sjukhus – det är femte våningen. Alltså, seriöst, förväntar vi oss att räddningstjänsten ska ta sig upp till femte våningen? Alltså, är vi alltid säkra på att våra hissar kommer att fungera utan problem?

Talare 1

Mhm,

Talare 2

särskilt nu. Det vill säga, det räcker. Man behöver inte ens prata mer om det. Därför denna utveckling av akutsjukvården… Jag är mycket glad över vad hälsoministeriet gör tillsammans med centrumet för akutvård. När det gäller akutvården har förändringarna sedan 2016 i princip varit otroliga. Vi har anpassat akutvårdens arbete till direktiv och utländska protokoll.

Talare 1

Ja,

Talare 2

mycket hög nivå. Just nu har våra åkt, Ukrainas lag har åkt på internationella. Tävlingar genomförs inom akutmedicinsk hjälp. Tävlingar? Ja, en separat

Talare 1

styck.

Talare 2

Och våra tog en prisplats. Alltså, det är verkligen coolt. Det vill säga, när det gäller själva akutsjukvården är vi redan på en ganska bra nivå. Det som gäller på sjukhusen är ganska fragmenterat. Tyvärr finns det än så länge inget enhetligt utbildningssystem för alla läkare i detta. Det finns en förståelse, en utmärkt förståelse hos hälsoministeriet. Vi har pratat med dem, de förstår det, men det är en väldigt stor volym av det som behöver läras ut. Vad gör vi? Från vår sida försöker vi åtminstone utbilda kirurger; med hjälp av våra internationella partners försöker vi utbilda dem i flera kurser som är obligatoriska för traumakirurger utomlands. Under några år var det en kurs om skador på stora kärl, som kallas ACED. Det är en otroligt dyr kurs, och jag är otroligt tacksam mot alla partners som gav den till oss. Jag gick den själv, den är mycket svår, mycket dyr främst för utrustningen. Den fanns i Polen tidigare, vi genomförde den där. Nu har man fört denna kurs till Ukraina. Och nyligen skrev jag om detta igen. Är också mycket tacksam mot våra partners. Tack vare American College of Surgeons, GMTA och Razum for Ukraine har vi äntligen genomfört kursen Advanced Trauma Life Support i Ukraina. Och det är en kurs som är grundläggande, överhuvudtaget den viktigaste grundkursen för att förstå arbetet med trauma. Det vill säga, där ingår undersökning av en traumapatient, de första ingreppen som måste göras, vilka som räddar liv. Nu är vårt mål och uppgift, åtminstone som försvarsministerium, att skapa en sådan kurs så att varje kirurg och anestesiolog, när de ansluter sig till armén eller före utstationering till där de kommer att befinna sig, antingen på en stabiliseringspunkt eller i en framskjuten kirurgisk grupp, genomgår flera kurser. Det är Advanced Trauma Life Support, vilket är den grundläggande basen, och två kirurgiska kurser som lär ut hur man ger vård på grisar och hur man ger vård på lik. Och då är det i själva verket ungefär en veckas utbildning, men jag har till och med observerat hos mina kollegor som var mina underställda, jag skickade dem på sådana kurser, och de kom tillbaka på en högre nivå även efter att de redan hade viss erfarenhet från stridszonen. Om vi kan förverkliga att varje kirurg på en stabiliseringspunkt, en framskjuten kirurgisk avdelning eller grupp genomgår dessa kurser, så kommer vi helt enkelt… Och åter till civila, dessa utbildade människor kommer sedan att återvända till det civila livet. Och

Talare 1

Trafikolycka

Talare 2

kommer att förbli. Shahed-attacker mot oss kommer förmodligen också att fortsätta länge. Därför ger dessa kurser även den civila medicinen en mycket seriös boost i förändringarna av akutsjukvården. I

Talare 1

Jag har ännu en fråga, och den är kanske också väldigt naiv, men vi, som radiostation, kommunicerar ständigt med representanter för sjukvården, särskilt här i Charkiv-regionen, på distrikts- och landsbygdsnivå, och vi ser att det finns stora personalproblem där. Det saknas specialister. Många har lämnat landet, många har mobiliserats. Och hur är det inom försvaret? Finns det tillräckligt med personal bland sjukvårdarna?

Talare 2

Titta, det är en mycket svår fråga, för ni vet, dessa 300 spartaner – hur var det? På pappret, i verkligheten eller genom närvaro? Ja, precis. Det vill säga, om vi ser på det systemet för militär, inte krigsmedicinsk, jag understryker, militär medicin som har formats under all denna tid bit för bit, så räcker det inte med medicinsk personal.

Talare 1

Det är paté. Paté, ja,

Talare 2

Självklart,

Talare 1

pastej.

Talare 2

Om man talar om personalrevisionen, så har ingen gjort det heller, eftersom vi å ena sidan vet att läkare hamnar på tjänster som inte är medicinska; just nu finns det väldigt få sådana läkare som är kulsprutskyttar. De finns, främst dessa historier där personen själv ville, eller hon själv ville, stanna kvar. Jag sa nyligen på ett möte att vi skulle… Vi vill just nu genomföra denna revision, och där fanns en tjej som är läkare i grunden, men inte utövar… Och hon, typ, vadå, kommer hon att tvingas återgå till medicinskt arbete? Gör inte det, det behövs inte! Jag hade en sådan terapeut. Jag tog bort honom från spanarna under lång tid. Tog bort från

Talare 1

spanare. Hej, jag gick med i spanarna. Jag

Talare 2

Jag vet inte, han var, ja, som alla andra, år 22. Vi gick alla, vart vi nu gick. Jag blev nästan befälhavare för ett raket-RASHOS. När jag mobiliserades åkte jag dit, när jag blev körd dit. Han tittade så där och frågade: vilken grad? Jag säger: löjtnant i sjukvårdstjänsten. Han förstod uppenbarligen "löjtnant", men inte "sjukvård".

Talare 1

tjänsten föll på något sätt bort.

Talare 2

Och han säger, vi ska ge dig en avräkning. Jag säger, vad är en avräkning? Han säger, ja, det är fyra Gradar. Jag säger, jag är från sjukvården. Han tittade så länge på mig.

Talare 1

Och fyra grader sånt behövs. Säger, du

Talare 2

officer?

Talare 1

Jag säger, alltså, officer.

Talare 2

Han säger, ja, i vad? Och bara någon sorts öde och tur vände mig bort från Grad-raketerna. Så jag vet inte hur den där terapeuten gick, men han var spanare. Jag tog med honom därifrån, ja, i den mån min befälhavare lyckades få honom hämtad. Han var hos mig i ungefär en månad, kom fram och sa att han hade tråkigt. Skrev rapporter, återvände till spanarna. Så sådana fall förekommer också. Därför är det sanna svaret detta. Idag behöver det medicinska stödet en mycket seriös översyn.

Talare 1

Detta är visning

Talare 2

angående tre punkter. Vi pratade om detta med befälsstaben. Först, vilka medel behöver vi egentligen? Jag har en fråga. Säg att det finns ett sjukhus i västra Ukraina med 100 bäddar. Och i närheten finns ett stort regionsjukhus, ett stort stadssjukhus och så vidare. Är det sjukhuset verkligen nödvändigt där just nu? Eller kanske behöver det relokaliseras,

Talare 1

utskicka

Talare 2

…till stridszonen? För att där finns det människor som har genomgått utbildning. Alltså, jag hade ju inte genomgått någon militär utbildning. Jag kom dit, när jag väl hamnade på sjukhuset, säger den här chefen för kirurgitjänsten till mig: "Ja, jag vet att du kan trauma…" Vi kom i kontakt med honom, förstås. Han är kirurg, en sån där på konferenser, på såna. Han säger: "Ja, jag vet att du har koll på traumakirurgi, att du kan management, jag hör bara att det behövs LSB här och där, så du åker och sätter upp en LSB och så vidare", säger han. "Har du några frågor?" säger jag: "Ja, det har jag". Han säger: "Vilka?" Jag säger: "Vad är en LSB?" "LSB är en medicinsk-sjuksköterskebrigad, det som folk får lära sig på akademin". Aha. Och om en person har lärt sig det på akademin, så är det kanske logiskt att de utför sina

Talare 1

uppgift,

Talare 2

hade de inte ett sjukhus någonstans där i starkt kroppsliga zoner. Det är den frågan som måste ställas. Jag säger inte att de är onödiga. Låt oss ta, till exempel, en kvast med skräp. Nej. Det är uppenbart att vi har stora sjukhus. De utför definitivt

Talare 1

sina uppgifter i Kiev, i Odessa. I Charkiv. I

Talare 2

Kharkiv. Generellt är människorna där fantastiska. Ja. Det finns väldigt fysiska sjukhus. Och man måste se efter. Kanske måste de relokeras. Kanske måste de… Det är det första. Man måste göra en revision, förstå hur många människor vi har. Och förstå hur mycket systemet klarar. För titta, om vi återgår till de 100 punkterna, så är det ju nästan en ukrainsk uppfinning.

Talare 1

inte

Talare 2

Det fanns försörjning när ATO pågick. Det fanns ingen normal försörjning. Systemen hann inte byggas om. Och brigaderna började skapa egna… sina egna sådana punkter. Stabiliseringspunkter. Någon kom som hade läst. Någon kom som hade kommit på utbildning. Någon kom och skapandet började. Och nu har vi ett väldigt fläckigt lapptäcke av medicinskt stöd. Men vi har till och med varit i den fullskaliga aggressionen i 5 år redan. Och det är redan dags att systematisera. De första två åren av den storskaliga, begripligtvis, gjorde man vad man kunde. Där var det ett fullständigt kaos, så man plockade ihop dessa medicinare, vem där Dev Kraf, de förenade sig själva. Ibland gjordes dessa sammanslagningar helt enkelt på en horisontell nivå. Bara för att kunna ge hjälp. Men nu är i princip utvecklingen av denna konflikt begriplig. Det vill säga, den hade inte det som fanns 1922-23. Och nu måste man bygga upp ett mycket tydligt system. Därför är jag inte beredd att säga i vilken utsträckning det räcker eller inte räcker till för ett tydligt system. För nästan ingen har byggt upp ett system. Det finns vissa förändringar i 12-3 kåren. De visar sina medbattaljoner. Och det är bra. Om jag återgår till din fråga, om vi talar i termer av celler, nej, det räcker inte. Men är dessa rätt celler… är de rätt uppbyggda, eller hur? Är de rätt uppbyggda för idag? För de byggdes för 12-15 år sedan.

Okänd talare

därför.

Talare 1

Jag förstår. Det verkar för mig som att detta förmodligen är ett av huvudproblemen för försvarsmakten, att väldigt många föreskrifter, ordningsregler, lagar och stadgar skrevs redan före detta krig utan att ta hänsyn till möjligheten av detta krig. Och värst av allt, bemanningsplanerna.

Talare 2

Ja. Vi ser ju hur lång tid det överhuvudtaget tog att skapa SBS, fastän det var uppenbart för alla, redan uppenbart för hela världen, men den här komplexa byråkratin hindrade oss från att skapa den. Det vill säga, när man ibland tittar på bemanningsplanerna blir man milt sagt förvånad.

Talare 1

Jag, om jag får ställa en sista fråga för att avsluta, ställer den väldigt abstrakt. Visionär. Vad händer med krigsmedicinen efter att kriget är slut?

Talare 2

Jag vet inte, ärligt talat, för som min befälhavare sa, när jag för ännu en gång hamnade där, mer eller mindre inte helt i den aktiva fasen, skriver jag en rapport till honom, att vi ska skicka dit fallskärmsjägare. Han säger: ”Dim, kriget är långt, det kommer att räcka till alla. Låt oss fokusera här just nu”. Vad kommer att hända med militärmedicinen när kriget tar slut? Det är en mycket komplex fråga som kommer att bero på vilken modell för vidare utveckling vi väljer. Det finns mängder av olika exempel på militärmedicin i världen, där man till exempel i Polen eller Storbritannien helt enkelt överförde alla sjukhus till civila… Hos dem, i princip – någon kanske kommer och rättar mig och så vidare, jag skulle kunna hålla en lång, lång föreläsning om detta – men i grunden finns det varken i Polen eller i Storbritannien några militärsjukhus. I Turkiet, efter att det blev en kupp där, sopades alla militärsjukhus bort, man avstod helt från militärsjukhus. Frankrike och Tyskland behåller ett mycket gott system för militärmedicin, där det är olika i Frankrike och Tyskland. Båda har militärsjukhus. USA har uppenbarligen

Talare 1

militärer

Talare 2

sjukhusen. Och i Israel, till exempel? I Israel finns det inga, såvitt jag minns. Deras system fungerar också integrerat. USA utelämnade vi. I USA är ekonomin helt annorlunda, hälsovården helt annorlunda, det liknar ingenting annat, så man kan inte använda dem som förebild. Därför är jag inte beredd att säga hur det kommer att bli. Det är uppenbart att hela systemet, trots allt, både nu – vi har redan, som jag redan sa, vi har redan påbörjat dessa steg – men både nu och senare måste vi skapa ett enhetligt system. Jag är till exempel en förespråkare för att definitivt behålla de stora sjukhusen, de måste fungera. Det enda vi diskuterar mycket – detta är min personliga åsikt, det är inte Försvarsministeriets officiella position – är att jag skulle omvandla sex stora sjukhus till kraftfulla traumacentra, som de finns i Storbritannien, där kallas de "major trauma center", eller som i USA, traumacentra på högsta nivå, och fokusera dem på trauma. För oavsett vad jag säger, eller hur erfarenheten värderas och så vidare, så har de faktiskt fått en mycket omfattande erfarenhet av traumabehandling, som de hanterar på sin lokala nivå, det vill säga att de får den högsta nivån av erfarenhet inom traumabehandling. Jag skulle göra dem till kraftfulla traumacentra så att de inte bara betjänar militär personal,

Talare 1

men också civila… De flesta är grundläggande sjukhus, inte i hela landet. Precis,

Talare 2

Precis. Och det verkar logiskt för mig.

Talare 1

Jag har motståndare som också är ganska bra,

Talare 2

och människor som har en ganska god förståelse för hälso- och sjukvårdsorganisationer anser att detta är ett felsteg. Jag har motståndare som anser att antalet sjukhus fortfarande behöver ökas. Jag tycker inte det. Men stora sjukhus, jag vet inte, min åsikt, jag understryker, bör behållas som traumacentra. Och så finns det återigen en något byråkratisk term som kallas ”styrkegenerering”. Om man ser till tiden före kriget, före 2014, var Ukraina bland de länder som hade den största fredsbevarande kontingenten i världen. Ja, ja, ja. Och någon måste ju också utbilda läkare för denna kontingent? Vem, om inte sjukhusen?

Talare 1

Ja, precis. Det är förstått, herr Dmytro, tack så mycket för det här samtalet. Jag tycker att du verkligen har sagt många intressanta och viktiga saker. Och hur våra tittare kommer att uppfatta dessa saker, det är en fråga för dem. Vänner, det här var programmet «Standarder för köks- och soffexpertis». Jag heter Serhij Zjadan. Vi har idag talat med Dmytro Samofalov, chef för hälsovårdsavdelningen vid Ukrainas försvarsministerium. Vi tackar kulturinstitutionen «Mizhvuky» och Pavlo Hajdaj för att de stöder oss. Vi tackar institutet «Frontir». Se och lyssna på oss på radiohartia.com. Hejdå till alla, ha en trevlig tid.

Okänd talare

Tack.

Originaltitel: Кому потрібні військові госпіталі в тилу? Дмитро Самофалов про перебудову медичної системи

Längd: 53:00

Rulla till toppen