Tog en ”Akhmat-soldat” till fånga. Hur soldater från 118:e brigaden räddade den sista invånaren i Mala Tokmachka | Papadin
En kvinna återger sina upplevelser av att ha evakuerats från Mala Tokmachka under krig och beskriver flykten genom terrängen med militär hjälp samt livet i källare under beskjutning.
Talare 1
De slog även mot det gamla huset. Med splitter slog de sönder allt, även farfars hus. Och det finns ingen kvar, de släppte från de döda, markerade med tuschpenna på vingarna. Hittade en bit av en vinge på gården, farfar, som föll på huset. Allt runtomkring.
Talare 3
Det var allt,
Talare 1
Titta. Ser du?
Talare 3
Vad
Okänd talare
Vad händer?
Talare 1
Jag vet inte, Olya säger. Mamma, jag tror inte att du vet det, men låtsas. Jag säger, titta, jag var så rädd att jag skulle vara en börda för killarna. Det är en fruktansvärd sak. Jag tror inte att de lever. Jag stannade då själv kvar där av egen fri vilja. Och varför skulle jag ha utsatt er, så att ni dog för min skull? Och det är det jag kom ut med.
Talare 2
Kanske.
Talare 1
Din. Men vad gav du? Kanske. Men det var ju jag som vårdade henne. Minns du att du sa till mig: ta ner tälten, avmaskera, ta på dig huvan.
Okänd talare
Kanske.
Talare 4
Jag vet att ni var ute i 25 dagar, eller hur? Ja. 25 dagar.
Talare 3
Ja, precis. Vi har gått ut i nästan en månad.
Talare 4
Hur hände det?
Talare 5
Varje morgon lite, lite, stjärna för stjärna,
Talare 2
halvannan till två kilometer.
Talare 3
och
Talare 4
och så
Talare 3
gick.
Talare 4
Där hittade man
Talare 2
ett hus, vi övernattade någonstans där. Så långt den heliga gumman kunde gå, så långt gick vi.
Talare 1
Och till slut fick jag en andra pust. Jag var väldigt rädd för att bli en börda för killarna. Väldigt rädd. Som ett stick.
Talare 2
Om hon reagerade på deklafinerna, så kunde hon gå redan nästa dag. När det inte fanns några injektioner, så vilade de i två-tre dagar.
Talare 4
Du vet att ni lyckades forcera floden, eller hur?
Talare 1
Jag simmade tre gånger. Vitko, det var inte så bra där direkt, djupt. Eller ja, brett. Och vad gäller vattnet, det hade redan börjat regna. Han säger, hoppa, heliga, jag ska fånga dig. Herregud, säger jag, Vitia, hur ska jag hoppa i en skottsäker väst, jag kommer sänka dig där i leran. Sen kämpar jag, och han drar ut mig. Han räcker ut handen, eller han hade ett spadskaft, en säckkrok. Han drar ut mig, lyfter upp mig. Oj, ja, Vitia, det var något. Vi simmade. Där var det sådana snår, som de visar i filmer om Vietnam, krigsblockbusters. Så vi går på samma ställe. Vi band ju fast en bit tejp, så att det syns att vi är våra egna, de sa blå, eller hur? Och så, någon hade gått här. Eller så var det nog vildsvin, det finns ju massor av dem där. Nej, samma sak igen. Och det fanns ingen stark sol. Så där, sånt fint väder. Det här hjälpte oss mycket.
Talare 2
Här, vi var ju här.
Talare 1
Ja, det är ju vi som är här. Sen fick vi forcera ett hinder två gånger, simma. Så där, sen tre gånger. Och sen kom vi på kompassen. När kompassen visar, ditåt mot norr, till exempel. Då kom vi äntligen ut. Allt, vi tog oss över. Och så, det var så det var. Naturen ville verkligen inte släppa ut oss alls. Vad, vänd om, killar.
Talare 3
Och vems var kompassen?
Talare 1
Hos Stef, eller hur? Hos Stef. Hos Stef. Det var där de kom på det. Och jag gick också över, medan killarna tände en liten eld, torkade sig, och jag bytte om. Och sen gick de genom det gråa. Och killarna gick först, för vi visste ju ingenting. Vi stannade kvar där ett tag, medan de kontrollerade källarna. Och jag och Vitya var själva sist. Och då hittade Vitya det. Två burkar ris. Och killarna som varit i källaren före oss, ett par burkar konserverat kött, lite vatten fanns kvar. Och på elden kokade de en kastrull ris och smakade till det. Så bra, men det var hemskt. Och de tvättade kläder och tvättade sig. Vi hade inte så. Hos oss stod killarna på vakt varje timme. Dessa fem personer. Varje timme stod de på post. För att de inte skulle bli överraskade, eller för att folk inte skulle bli tillfångatagna. Fångade dem, öste på med granater, skar halsarna av dem. Hos oss, killar, var det så, tiden gick. Nästa kommer. Tiden gick, nästa kommer. Vi var strikta med det. Ledningen stödde allt. När drönaren attackerade oss, i Pryobrazhenka.
Talare 2
Först en, sedan den andra. Och jag och Vitko brände ner trädet.
Talare 1
Vi tryckte oss mot varandra. De där killarna hade redan sprungit till busshållplatsen och gömt sig. Men vi var två. Han lämnade mig inte. Vi tryckte oss så här under buskaget i det där snåret. Ja, det fanns ingenstans. Allt runt omkring var sönderslaget, det fanns ingenstans. Att gömma sig. När de ropade, så var det våra egna. De frågade: "Är ni på väg dit?" Så vi gick. Då var jag och Vitka redan färdiga. Vi tog till och med farväl av livet. Bara vi två. Det hade varit kört för oss där.
Talare 2
De kom fram till sina egna, till guiderna. Det är redan någon gång vid tio.
Talare 1
Jag kommer nog inte gå hela vägen dit till fots, pojkar. Och de är barn. Jag säger, Jan, jag är sådan. Om så 22 år, därför 26. Vi bär dig, mormor. Jag berättade ju för dig att. Dottern säger, oj mamma, du är till och med där som ett vassrör, en gåstol. Jag säger, vassröret klev bara över. Hon kom fram, ja kom nu, hjälp mig upp, jag ska ställa mig. 94 kilo. Jag säger, ett vassrör kan inte överträffa en sådan stubbe än. Annars hade jag hoppat på Vitka där och dränkt honom. Tillsammans med skyddsvästen.
Talare 3
Hur många dagar bor du om Borozhanky till Tavriyska?
Talare 1
Mitt på dagen. Runt klockan fem.
Talare 2
Den längsta rutten, springande, springande. Och vi är tio.
Talare 1
dusch, vi var en sådan folkmassa. Två guider,
Talare 2
två där
Talare 1
sjuka, militärer.
Talare 2
En kunde inte gå, så han lämnades redan vid Vozykova. Den andre, vad var det, de befann sig hos dem.
Talare 1
Ett herrelöst liv, säger han, varför tog du hundvalpar till mig? Glömde fråga dig. De sa bara till mig att ta en hundvalp.
Talare 2
Tomka var där då. Herb var där.
Talare 1
Jag hamnade efter, jag gick över vägen. Jag hade inte längre några krafter. För de är ju från 300:e. De springer inte. Men jag hade redan brutit mig framåt. Då gick de. Och här är drönare. De skjuter på varandra. Jag satt redan, för jag hade krupit genom trädgårdarna där. Då möttes jag av killarna från 65:e brigaden i Tavrijske. Och sedan övernattade vi där. Våra killar gick också. Mot Orikhiv. De delade på fältprovianten, tog fram den. Det hade blivit extra för honom, barnet. Ljosja. "Shket", det var hans anropsnamn. Så liten också. En sådan ryggsäck på ryggen. Han drog sig inte för det, tog av ryggsäcken, tog fram den. De sa till mig, "du ska ge tanten middag". Det hade blivit extra för barnet, när han går dit, in i helvetet. Och sedan kom vi fram till våra egna. Så 118:e, bara sambandsbataljonen. Där var jag i en vecka. Vi kom överens. De kastade in mig i bilen. I bagageutrymmet. De bytte ut killarna på positionerna. Och jag flög genom himlen. Som typ under inbördeskriget på en tjačanka. Vi flög genom himlen. Så satt jag i bilen. Man säger till föraren… se drönarna. Titta, damen! Detta är vårt järn! Det är rap, eller vad det nu kallas. Så jag klamrade mig fast vid sätet, för att inte skaka till. Och jag spjärnar emot, så att jag, Gud förbjude, kastas på den där grejen, så att allt räddar mig. Tack och lov! Och vi kom fram till killarna i säkerhet. Ingen drönare, ingenting. Ja, de sa att… Tant Sveta är en lyckosam kvinna. Kanske är min sådan… Min skyddsängel, vilken sådan. Och jag kom fram dit utan problem. Men sen när killarna återvände. De hade redan slagit sönder bilen. Zhdun. Killarna överlevde mirakulöst. Så var det. Kanske är det så. Kanske är min skyddsängel stark. Och kanske… Eller kanske borde jag ha stannat. Jag sa till henne och jag säger nu. Låt vem som helst tycka vad de vill, kanske kommer sonen inte vara i etern på natten. Jag bryr mig inte. Ja, jag vet att killarna kom ut levande, vi fick ut dem utan en skråma. De gick ut själva. Ytterligare fem, som sjukvårdare. På oss. Tack för att Tolja är sådan en son till mig. Att han visste allt. Och var med killarna. De täckte för varandra. Vitya, vaktade varandras ryggar. Redan. Vi är redan skadade, eller hur? Säg det, Jurko. Varför är du tyst?
Talare 4
Också säga allt.
Talare 1
Så berätta då.
Okänd talare
Berätta.
Talare 1
Spring!
Talare 4
Det finns en liten bit där också, ovanpå.
Talare 1
Hur vi var där med dig, en bensinstation eller vad det nu var, en verkstad, där vi gömde oss. Säger Vikin. Springer, springer, föll på alla fyra. Ber du? Nej, säger jag. För om jag sätter mig, då reser jag mig inte, så jag går på alla fyra, och då kommer någon, eller så faller jag bara, eller så reser jag mig. Och sen hjälpte du killen att dra Senka, kollapsade ni inte efter tur?
Talare 2
Nu går vi.
Talare 1
Jag först, och vi placerade den ju vid bron, där det är ett runt hål i bron, ett rör.
Talare 4
Jag antar att du är den sista invånaren från Mala Tokmachka som lämnade platsen, stämmer det?
Talare 1
Kanske, jag vet inte.
Talare 4
Och finns det en historia om Oleg, också invånare i Mala Tokmachka?
Talare 1
Han bodde hos oss, den tredje. De dödade honom. Det var den 10 april, som jag säger, före påsken, påsken var på söndagen, men jag hittade honom. Jag gick, tittade var han hade gått, han sa att jag skulle komma, han ville röka, men det fanns ingenstans att ta det ifrån. Och killarna stod väl där, cigarettfimpar. Han sa, jag ska rulla en. Det fanns inget, jag gick en stig genom åkrarna. När jag kom fram såg jag att han redan var dödad, botten var bortsliten och det var allt. Och då, på något sätt, kom jag på det, såg jag dessa konstiga pepparkakor, överallt i hela korsningen. Hur jag inte klev på dem, inte sprängdes själv, jag vet inte. Jag steg väldigt, väldigt försiktigt, och sedan hem. Då var sonen två månader, låg fortfarande, sedan reste han till Zaporizjzja, åkte med cykel. Det var då, det var min minibuss där, till Tavdiyska, inte för att minibussar skulle gå till Tavdiyska. Och han åkte, där tog de honom, under vita händer och det var allt. Och jag blev kvar ensam. Den 19 maj kom jag till dem, men där var det andra, de var högre upp, jag gick till de andra, eller vad, Viking och Stef. Jag gick till dem, och visste att de killarna också var där, och några andra var där som hade dött. Och jag gick till Viking, och till Stef. De kontaktade befälet, ringde dottern via radio, jag fick veta att sonen levde. För jag var kvar, det fanns ingen någonstans, som någon Robinson Crusoe. Jag går dit, jag går hit, samma landskap. Och drönare hänger över huvudet. De attackerade mig där överhuvudtaget. På tre timmar sju stycken, två på föräldrarnas hus och på huset brann det, och fem på gården. De träffade, och sedan slog de till med en tank. Och jag tog mig försiktigt undan, de hittade en källare åt mig, utrustade den, hjälpte mig. Jag flyttade dit, och i början hade han inte heller något att göra. Och du hade redan kommit på det. Jag fixade plattorna, det var en hel hög med hundar efter mig, femton stycken var det. Och hemma fanns grisen, getterna var kvar. Änder, hönor fanns det väl lite av. Men du, allt dog, det som överlevde beskjutningen. Jag var med killarna. De skickade paket, Viking kom springande, tog med en bit bröd, vi delade på tre. I januari skickade de också med saker, soppor och vad det nu var, när de sa paket, Mivina. Killarna skickade också för att ha i reserv, för att ha en varm kopp. Jag var med killarna. Och du fixade till det lite, hittade mjöl, bakade piroger, delade med killarna, kokade borsjt. De var ju i vakt. Och då kom Tolja till mig. Han tog sig fram från Zaporizjzja, gick till Tokmachka, gick över så att ingen såg honom, hur. Varken våra eller deras. Och han var där med killarna. När våra killar dog, när en sabotagegrupp kom in. Jag hörde hur de sköt dem. Automatkarbin i salva. De hann varna, killar, vi har ett problem. Och allt var slut. Och sedan tog våra drönare dem där. På morgonen tog de med Toljas vapen. Och Tolik ställde upp. På det där andra stället stod vi och vaktade dessa killar. I stället. Och så märkte vi dem som kom in. Våra kom flygande, spårade upp dem när de gick ut efter det där. Efter paketet som också släppts till dem. För de behöver också något. Och allt. Och våra bombade dem. De där, men den här gömde sig, kastade geväret. Jag hittade honom. Du
Talare 4
Under vilka omständigheter hamnade han i fångenskap? Jag
Talare 5
Där mötte jag civila. Gick fram till dem. Ja, katter. En mormor kom fram till mig, bad henne gå till militärerna, så att de skulle ta mig till fånga. Gick du fram själv? Mormor kom fram till mig, pratade med soldaten, kom tillbaka, men gick inte med på det. Och var du ensam?
Talare 1
Han berättade allt för mig. Allt om familjen. Och sedan när han gick in, återigen skydd. Och han berättade. Hur de gick, att den där blev dödad, i en vecka gick de återigen via skydd till takmačka. Var han gömde sig, var. Men vi känner ju till den byn, med sonen. Allt stämde med det han berättade. Och sedan, när vi fick veta att vi var omringade, att de hade belägrat oss helt där. Vi sa att vi drar, att vi tar med fången. Vikin sa att jag tar med den civila, den här kvinnan. Och vi kommer att ta oss ut via radio.
Talare 3
Säg mig, vår Ahmed, anser ni själv att han drog sig tillbaka, eller övertygade ni honom? Och hur gick det till?
Talare 1
I tre dagar gick jag till honom, tror ni att han var dum eller något? Att jag är kopplad till militären? Han sa att jag skulle ge upp. Jag säger, jag ska prata med killarna, vad kommer killarna säga? Nej, killarna sa allt. Vi samlades, tog allt, gick därifrån, för situationen där var sådan att de där killarna låg döda, vi kontaktade Sijchnyj och Viktor via radio, att vi går, vi väntade på dem på kullen, vi övernattade där i en källare, och på morgonen kom de i gryningen. Vi stannade där en dag till, de tog den där Akhmet. Och han är med oss, en vecka, den 29:e, precis innan de lämnar byn, mötte vi stormtrupperna, de rensade, för dessa från nastika hade kommit in, överallt. Killarna visade oss var vi kunde stanna, där var det redan rent, det fanns ingen kvar. Killarna kontaktade ju ledningen via radio, alla var medvetna om läget. Och då fick vi order om att lämna över honom, det fanns två fångar till där. Killarna sa att de skulle föra ut dem. Vad jag vill säga är, jag kom hit och ingen behövde mig, jag gick dit, till Evropeiska, och det enda de är intresserade av är hur alla moskoviterna kom ut? Jag sket i det och gick till den där andra pensionsfonden. Vad jag flydde för, de skrev lite där, om moskoviterna skulle ge eller inte, men vad ska jag leva på? Och killarna kördes direkt till sjukhuset. Killarna skickade direkt pengar till mig för bostaden. Annars hade jag varit hemlös någonstans, jag gick i parken, vid sopcontainrar. För ingen behöver mig. Det är vad jag säger dig. Det är bra att barnen är här. Och killarna skickade pengar till lägenheten för tio månader. Jag skrev ett kontrakt. Och sex tusen för lägenheten. Säg till Ghanom vem som ska ge hur mycket pengar. Ge vidko. Så var det. Att de där killarna, mitt eget blod, som stannade ut där och delade med sig till mig. I det första fallet, som det är, vid Stanyshche såg de. Hur det än var, så var det så. Och jag har bra kamrater, här är en kamrat jag lärt känna, som jag har. Jag har varit med sedan år 23. Militärläkare, första pansarbrigaden.
Talare 5
Själ
Talare 3
önskar en glad högtid.
Talare 1
Hör du? Du, min söta, den största.
Talare 3
Du,
Talare 1
min flicka.
