TRANSKRIBERADE OCH ÖVERSATTA FILMER Blandade Ukrainska kanaler

Visa filmarkiv

Valerii Pekar: varför hotas Ukraina av massarbetslöshet och personalbrist samtidigt?

Materialet behandlar Ukrainas framtida arbetsmarknad och betonar vikten av människo-centrering, kompetensutveckling och att inkludera marginaliserade grupper för att motverka brist på arbetskraft.


Talare 1

Vi har föraktat militären i många år. De kommer att anse att de gav Ukraina allt de kunde, men att Ukraina inte tackade dem. Redan 28,5 miljoner lämnade sin idé i Ukraina. Ukraina är ett land med mycket vänstersinnade stämningar. Den stora majoriteten av ukrainare, någonstans omkring 80 %, ser världen i kategorier av «vinst – förlust». Först måste man kräva allt av staten, och först därefter av sig själv. Kanske kommer de att tänka att man en gång bör göra tvärtom. Man skulle, ärligt talat, redan kunna ge upp och säga allt. Ingenting bra kommer att hända här, man kan packa ihop, eftersom allt ändå har brunnit ner. Ukrainska män och kvinnor ställer sig traditionellt mycket negativa till entreprenörer. Som ett resultat kommer vi att leva i en situation där vi har en enorm arbetslöshet och ett enormt antal obesatta lediga tjänster.

Talare 2

Nu ska vi prata med vår gäst Valerii Pekar. Han är företagare och samhällsaktivist. Kan man överhuvudtaget kräva ansvar av en människa gentemot staten, om staten själv inte alltid är ansvarig gentemot människan?

Talare 1

Vet ni, för det första har varje ukrainsk stad sina egna särdrag. Sättet kriget upplevs i Charkiv och sättet kriget upplevs i Odessa, trots att båda städerna i princip är frontstäder nu, är väldigt olika, eftersom Charkiv länge har sett fienden medan Odessa ser den på avstånd, och detta påverkar uppfattningen. Och i ännu större utsträckning städer som ligger längre från frontlinjen, som Kyiv, som nu har förvandlats till en frontlinje. De städer som ligger i västra Ukraina, varje stad har sina egna särdrag. För det andra förändras allt. Situationen förändras dynamiskt, och de saker som oroade oss för ett halvår sedan oroar oss inte längre, medan andra saker uppstår. Vi avslutade nyligen en stor studie om framtiden enligt foresight-metodiken gällande Ukrainas arbetsmarknad 2026–2036.

Arbetsmarknaden är en komplex sak. Det är uppenbart för alla som lyssnar på oss att arbetsmarknaden är kopplad till både demografi, migration, produktivitet, investeringar, välstånd och allt annat. Och det visade sig finnas tre avgörande vägskäl som definierar scenarierna för vår framtid inom detta område. Och det första avgörande vägskälet är bristen på människor. Var ska man få tag på folk?

Nyligen sa Ella Libanova, vår ledande demograf, att det bara finns 28,5 miljoner människor kvar i Ukraina. Alla arbetsgivare – och jag var bokstavligen förra fredagen på ett möte med Ukrainas 200 största arbetsgivare, det var ett möte mellan fyra av Ukrainas ledande business-klubbar från Kyiv, Lviv, Dnipro och Odessa – pratade om bristen på människor. Och studien visade att i själva verket, minns ni förra året, genomförde den ryska propagandan en lysande informationsoperation när vi skrämdes med migranter som bara står vid gränsen, 100–500 miljoner migranter, och att de nu kommer att korsa gränsen och helt enkelt tränga ut ukrainarna och så vidare.

För övrigt är detta den första lyckade operationen av de ryska specialtjänsterna under hela det fullskaliga kriget som faktiskt lyckades övertyga, jag skulle säga, miljoner ukrainare om att allt redan hade gått illa. Det är å ena sidan bra att ukrainare är tillräckligt motståndskraftiga mot propaganda, men å andra sidan verkade det som att de lyckades bryta igenom, att de hittade en svag punkt.

Jag vill säga att de viktigaste arbetsgivarna just inte ser arbetskraftsmigranter som en räddning. Det är inte ett alternativ som ligger på bordet, för allt är väldigt enkelt. Jag kommer att prata väldigt pragmatiskt. De försökte, det fungerade inte. Det visar sig att det inte fungerar så. Och det visar sig att det centrala problemet när vi pratar om brist på människor är problemet med att en enorm del av ukrainarna befinner sig utanför arbetsmarknaden. Det är äldre människor; alla dessa människor skulle kunna arbeta, vill arbeta. Arbetsgivare vill anställa dem. Men det finns barriärer – juridiska, fysiska, psykologiska, organisatoriska – som hindrar det. Det är äldre människor, 60 plus till exempel. Det är yngre människor, de som lagen fortfarande förbjuder att arbeta, men som redan skulle kunna och vill. Det är mammor som inte kan hitta en barnvakt, det är en enorm grupp i Ukraina. Det är personer med funktionsnedsättning, det är neurodivergenta personer, det är veteraner som man än så länge är rädd för att anställa eftersom man inte riktigt förstår hur man ska göra, utan lever efter vissa myter och arbetar utifrån dem. Det är en stor andel människor utanför arbetsmarknaden, det är nummer ett.

Det andra problemet är kompetensgapet, bristen på kompetens. Ny teknik kräver mer kompetens. Artificiell intelligens, robotisering och automatisering kan lösa problemet med bristen på människor och öka produktiviteten, men de kräver ännu mer av nya färdigheter, och var ska man få dem ifrån? Som ett resultat kommer vi att leva i en situation där vi har en enorm arbetslöshet och ett enormt antal obesatta tjänster. För att de människor som inte kan hitta jobb och de arbetsplatser som är lediga och där man inte kan hitta folk, matchar inte varandra, och människorna är inte kapabla att lära sig. Och här kommer vi till det tredje vägskälet.

Och det tredje vägskälet ser ut som det som kallas människo-centrering. Se vad som händer. Ett enormt antal människor har lämnat Ukraina. Kriget tar slut, låt oss hoppas att det sker snarare förr än senare. Det är svårt att prata om det ännu, men när kriget tar slut kommer människor antingen att återvända eller inte återvända. De människor som bor i Ukraina kommer antingen att lämna Ukraina, till exempel för familjeåterförening, eller inte lämna. Familjer kommer att återförenas på ett sätt eller ett annat, men de kommer att återförenas antingen här eller där. Och samma veteraner, en del av dem kan lämna eftersom de kommer att anse att de gett Ukraina allt de kunde, men att Ukraina inte tackade dem. Och den avgörande punkten här är just människo-centrering. Människo-centrering innebär att landet är attraktivt för människor, på ett enkelt språk. På ett väldigt enkelt språk: att det är trevligt och bekvämt att bo och arbeta här.

Talare 2

Men hur gör man det efter så många år av fullskaligt krig?

Talare 1

Jag vill börja på den lägsta nivån. Det var ju trots allt en framtidsanalys av arbetsmarknaden. Det vill säga att människocentreringen börjar på arbetsplatsen. Att just den här personen, just här, i den här kollektivet, just med dessa chefer, trivs med att arbeta, mår psykologiskt bra, att den här personen respekteras. Finns det mänsklig värdighet här? Det vill säga att allt börjar på arbetsplatsen. För det andra, lokalsamhällen. Arbetsgivare kan till exempel skapa massor av jobb för personer med funktionsnedsättning, olikheter, och så vidare, och så vidare. Men om dessa människor inte kan ta sig till dessa arbetsplatser, så är det inte längre arbetsgivarna som är ansvariga för det. Jag förstår att lokalsamhällen och stater nu skulle vilja lägga allt på arbetsgivarna, på entreprenörerna. Nu måste alla bygga egna skyddsrum, och dessutom, som man skämtar om i Kiev, snart kommer arbetsgivarna att tvingas bygga egna broar över Dnepr så att arbetarna kan ta sig till jobbet. Och luftvärn, egentligen, måste man ha nu. Företag ska syssla med att skapa jobb och generera vinst, producera varor och tjänster, inte med att skydda himlen. Så det börjar med arbetsplatsen, hemmet, lokalsamhället och därefter landet. Det vill säga att vi tenderar att generalisera väldigt mycket, och det driver oss in i pessimism. För hur ska vi kunna förändra landet? Ja, landet är stort, det är omöjligt att förändra. Men i själva verket måste man börja nerifrån och upp. Och detta är en av de främsta slutsatserna från den forskning jag berättar om.

Talare 2

Jag var i Lozova igår, där saknas 30 % av kommunalarbetarna. Jag minns inte hur många procent det är där, men det finns väldigt många lediga tjänster på sjukhuset. Och trots att de till och med erbjuder bostad åt läkarna, kan de inte locka dem, för en stor del av läkarna är förstås i armén, ja, men en betydande del har också lämnat landet. Och hur ska man då göra redan nu?

Talare 1

Att välja ett extremfall av en bosättning som ligger mycket nära frontlinjen. Låt oss titta på Västra Ukraina. Och vi kommer att se att det finns närliggande städer där samhällena växer, och städer där samhällena krymper. Det är inte en kulturell skillnad, det är samma kulturella zon. Vad är problemet? Uppenbarligen gör de lokala ledarna något annorlunda, uppenbarligen gör de lokala samhällena något annorlunda, eller hur? Det är dit man måste titta. Varför bor så många människor i Charkiv och lämnar inte staden?

Talare 2

Ja, det är vårt hem.

Talare 1

Men vi ser en mycket varierad dynamik i ukrainska städer. Och hela denna dynamik kan inte förklaras enbart med säkerhet. Människocentrering börjar inte med att någon annan där borta kan göra det. Vet ni, det finns en av managementens nyckelprinciper som kallas intern kontrollokalisering. Vad handlar det om? Det handlar om att söka svar på alla huvudfrågor inom sig själv. Det vill säga att börja upprätta listor över vad som behöver göras, inte utifrån en lista över vad de ska göra, utan utifrån en lista över vad jag ska göra. Och det är en övning som vi är mycket dåliga på. För vi är vana vid ett visst sätt. Vi är vana vid att först göra listor för dem. Sedan inser man att de inte kommer att följa dessa listor. Och sedan börjar klagan och gnäll, och klagomål på dem som inte vill utföra det som man vill här. Jag förstår att det är obehagligt att börja med sig själv. Men i själva verket börjar människocentrering med husen vi bor i, med arbetsplatsen där vi arbetar, med gatan, med lokalsamhället och så vidare. Och därefter sprider den sig till landet. Därför finns det mycket man kan förändra här.

Talare 3

Det är en idé, det handlar om ett ganska stort skikt av medvetna medborgare i samhället. Det har aldrig varit särskilt många av dem. Inte ens under tider av sociala omvälvningar.

Talare 1

Det finns inte bara sådana där bra samhällsaktivister som ger sin tid och sina resurser, sin ansträngning och sin hälsa till landet, och dåliga undanflyktare som tvärtom gör allt bara för sig själva och så vidare. Det är två ytterligheter på ett spektrum, och däremellan finns ungefär 50 % av befolkningen som varken är aktivister eller undanflyktare. Och ur dessa 50 % hämtar aktivisterna sina resurser och därifrån fostras nya aktivister, medan en del av dem å andra sidan går över till undanflyktarnas sida. Det vill säga att vi har hälften av Ukrainas medborgare som ännu inte slutgiltigt har bestämt sig för vilka de är och varför. Och det är till dem vi egentligen talar. Och om 10 personer från denna grupp hör oss idag och tänker att det nog vore bra att på något sätt samlas och städa upp i sitt hus tillsammans med andra boende, ja då är det ett plus; vi lever inte i en värld där alla är tydligt uppdelade i svarta och vita. Det finns en enorm gråzon där människor befinner sig i en utvecklingsprocess; människor är inte förseglade behållare, alla människor, och vi är inga undantag, befinner oss i en utvecklingsprocess genom hela livet. Och dessa människor kommer också att lyssna på oss, höra oss, jag hoppas verkligen, de lyssnar på radiohartiia åtminstone ibland, och kanske kommer det att uppstå ett tvivel i deras hjärtan om att man först måste kräva allt av staten och först därefter av sig själv. Kanske kommer de att tänka att man för en gångs skull bör göra tvärtom.

Talare 2

Herr Valerij, vet ni, jag skulle vilja prata om en sak till, och om entreprenörer, om företagsägare. Tycker ni inte att de ibland utnyttjar situationen?

Talare 1

Det verkar inte, eftersom det ukrainska näringslivet idag i princip befinner sig på gränsen till överlevnad. Vi förstår att det ukrainska näringslivet nu måste räkna in i sina kostnader både möjligheten att ett lager med alla varor går förlorat, och möjligheten att anställda utan uppskov kommer att kallas in och gå i militärtjänst. Och möjligheten att något träffar och allt brinner upp, och många andra saker. Och nu har myndigheterna även tvingat dem att bygga skyddsrum. Tänk er till exempel en kiosk på hörnet som säljer kaffe, och den måste nu även bygga ett skyddsrum. För att vi ska förstå situationen med lagren: hälften av dem förblev i Ukraina efter de senaste beskjutningarna. Det vill säga, vi förstår att det betyder att företagarna är beredda – jag återgår återigen till förra fredagen när jag var på ett stort möte med 200 av de största företagarna – företagarna är beredda att fortsätta. Det är dessa människor som Ukraina i själva verket hålls uppe av idag, precis som landet hålls uppe av försvarsstyrkorna. Det är människor som fortsätter att hålla de ekonomiska hjulen i rullning, fortsätter att betala skatt, fortsätter att behålla arbetsplatser, trots att man ärligt talat redan skulle kunna ge upp och säga att inget gott kommer att hända här, att man kan lägga ner eftersom allt ändå har brunnit upp. De kommer helt enkelt att bygga om logistiken, bygga nytt, utforma nya processer och utnyttja den höga nivån av digitalisering för att organisera om alla flöden. Men från talen av dessa människor, och där talade över 100 personer, hörde jag en enig beredskap att fortsätta utveckla Ukraina. Kommer de att få tacksamhet från folket? Jag tror inte det. För att ukrainare, både män och kvinnor, traditionellt sett ställer sig mycket negativt till företagare. Jag anser att företagare är människor som utnyttjar möjligheter. Se här, vi underskattade läkarna på ett slag. Vi respekterade inte läkarna förrän covid-pandemin började. När covid började insåg vi plötsligt att läkare är människor som landet behöver. Under väldigt många år föraktade vi militärer. "Vilka är de ens, vad håller de på med där, vem vet." De framstod helt enkelt som marginaliserade människor tills kriget började. Kriget började, och vi började respektera militärerna. Jag hoppas verkligen att dagen kommer då vi börjar respektera lärarna. Jag vet inte om jag är särskilt lärd, men jag hoppas att jag är det. Och jag vill verkligen att vi ska leva tills den dag då vi respekterar företagare. För vi förstår att Ukraina är ett land med mycket vänsterorienterade stämningar. Ett land där en företagare anses vara en person som snarare som standard har låga moraliska egenskaper. För en normal människa med hög moralisk nivå skulle uppenbarligen inte ägna sig åt business. För att människor, den stora majoriteten av ukrainare, ungefär 80 %, ser världen i kategorierna "vinst – förlust". Vinst – förlust, och det betyder att om en vann, så förlorade någon annan. Och det betyder att om du är företagare och har blivit rik, så betyder det att du helt enkelt har tagit pengar från ett enormt antal människor. Här vill jag för övrigt säga att det var en liknande historia. Västra Ukraina var ett av Europas fattigaste hörn mellan första och andra världskriget. Men på en generation, tack vare predikningarna och verksamheten av metropolitan Andrej Sheptytskyj, som främjade ett "vinst – vinst"-tänkande – att vi tillsammans kan hjälpa varandra och tillsammans bli bättre. Inte bara genom predikningarna, utan även genom de institutioner han skapade. Detta hörn blomstrade så mycket att när moskalerna kom 1939, ställde de galicierna samma sakramentala fråga som de ställde till invånarna i Kiev-regionen våren 2022. "Hur kunde ni ha det så bra?" Därför är "vinst – vinst"-tänkande möjligt i Ukraina, och i Charkiv tror jag att det måste vara djupt rotat, eftersom hela Charkivs historia är historien om en stad där människor alltid byggde utifrån "vinst – vinst". Och det betyder att man ska bemöta företagare med respekt, människor som skapar "vinst

Talare 2

– vinst». Tack, Valerij. I vår studio finns Valerij Pekar, entreprenör och samhällsaktivist.

Originaltitel: Валерій Пекар: чому Україні загрожують масове безробіття та дефіцит кадрів одночасно?

Längd: 16:13

Rulla till toppen