Allt om den nya interceptor-drönaren APUS från Dark River Group!

Talare 1

Berätta varför ni gick in i ämnet interceptorer. Jag sa på presentationen att fem månader för ett företag är ganska lite. Varför bestämde ni er för att syssla med detta?

Talare 2

Vi förstår att det inte finns så många högkvalitativa interceptor-vingar på den ukrainska marknaden som aktiveras, låt oss säga, med en enda knapp, som den amerikanska Mirops. Därför vill vi skapa en ukrainsk Mirops, åtminstone.

Talare 1

Vad tror du, i vilket stadium befinner ni er för att skapa en ukrainsk Mirops?

Talare 2

Jag tror att vi bokstavligen behöver några månader till, och då kommer vi inte att skilja oss från dem på något sätt när det gäller funktionalitet. Jag tror att vi kommer att nå detta mål innan årets slut.

Talare 3

Det är en interceptor-UAV, fokuserad specifikt på mål av typen Shahed eller Gerbera. Dess främsta tekniska egenskaper är en hastighet på omkring 300 km i timmen och en flygtid på upp till 60 minuter, beroende på väderförhållanden. Den kan även arbeta i en miljö där det saknas GPS med hjälp av fyrar. Den har också system för automatisk ankomst till målområdet och därefter automatisk målsökning i terminalfasen. Kompakt-setet består av en markkontrollstation, vilket är styrantenner och ett väskfodral med två skärmar så att en pilot-navigatör kan arbeta med radar. Det är en katapult och 10 enheter.

Talare 1

Varför valdes just denna aerodynamiska utformning?

Talare 3

Vi sökte en balans mellan hastighet och manöverduglighet och kom fram till denna flygkropp. Canarder ger oss större manöverduglighet i kombination med hastighet. Det vill säga, när den börjar manövrera gör den det mycket bättre och kan ha skarpare manövrar än i en standardflygkropp. Dessutom tillför manöverdugligheten en omvänd stabilitet i vingen.

Talare 1

Och vad gäller aktionsradien? Det står att den är 40 kilometer.

Talare 3

Ja, per idag kan den maximala räckvidden, om det är räckvidden, vara 50 kilometer. Räckvidden är idag begränsad av markstationen, TVDO-styrning. Följaktligen, när vi ökar markstationens kapacitet, kommer den automatiska räckvidden att öka.

Talare 1

Detta avstånd, återigen, man ser inte ofta interceptorer arbeta på ett sådant avstånd. Vad ger det, vilka fördelar ger det, vilka möjligheter ger det för besättningen?

Talare 3

Om du har en bredare operationssektor, som 30 kilometer, så kan du täcka och nå ett större område, du kan ha fler mål. Tack vare just denna flygtid. För det handlar inte bara om radion, att du har upp till 60 minuters flygtid där, vilket ger dig många försök att träffa om det inte lyckades första gången.

Talare 1

Gällande stridsspetsen, berätta om stridsspetsarna, vilka alternativ och varianter finns det?

Talare 3

Det finns flera alternativ. Det finns en kassett för stridsspetsen, och en viss vikt av det aktiva ämnet som kan placeras där. Och det andra är utvecklingen av vår egen enhetliga stridsspets, för att även detta ska kunna levereras under en avdelning. Utvecklingen av stridsspetsen pågår just nu.

Talare 1

Vikt, fragment och andra sådana tekniska specifikationer?

Talare 3

Se, det pågår en diskussion här, eftersom den totala vikten av stridsspetsen som kan placeras här är från 500 till 800 gram, och detta är beräknat. Om det ska vara rent sprängladdning eller fragmentering. Vi är just nu på ett stadium där enheten var delad; vissa säger att enbart sprängladdning är bättre, medan andra anser att fragment behövs. Därför analyserar vi detta fortfarande parallellt. Om det behövs kommer vi att skapa en nomenklatur där. Sprängladdning, inte fragmentering. Om vi ändå enas om att det ska vara fragmentering, så kommer det att bli fragmentering.

Talare 1

Berätta om målsökningssystemet, dess egenskaper och dess funktion.

Talare 3

Användningsscenarier. Radarn startar, spårningen upptäcker mål. I enlighet med detta reagerar besättningen, skjuter upp vårt medel, markerar det upptäckta målet, markerar sig själv i programvaran, aktiverar ett speciellt guidningsläge och inflygningen mot målet sker sedan automatiskt fram till det terminala stadiet. När detta har skett börjar modulen för automatisk slutstyrning fungera. Trackern måste låsa på målet. Så snart trackern, från ett avstånd på en kilometer eller närmare, låser på målet, kan vi aktivera läget för slutstyrning och förstörelse av målet.

Talare 1

Och på vilket avstånd fångas detta mål upp?

Talare 3

Från en kilometer. Det vill säga att en kilometer eller närmare krävs. Om vi har ett mål i närheten av en kilometer kan vi låsa på det och arbeta automatiskt. Det finns ett sådant problem nu. Det är RCS. Det vill säga hur synlig farkosten är på radarn; vi måste arbeta med denna RCS och dess värde för att öka det. Teamet har arbetat och vi har utvecklat en speciell sfär och en hörnreflektor för att öka farkostens RCS, vilket gör att radarn ser oss bättre och därmed fungerar det autonoma läget bättre. Den totala utplaceringstiden för komplexet är 15 minuter. Förberedelse av farkosten för användning, vi räknar med 3–5 minuter. Fem, och det är gränsen. Vad som är unikt, är vad jag skulle vilja säga. Vår programvara gör det möjligt att ansluta till farkosten på distans. Det är funktionaliteten som är inbyggd i markstationens arbete. Följaktligen kan vi uppdatera både farkostens firmware, läsa loggar och uppdatera modulen för automatisk slutstyrning. Hur kommer detta att gå till? Till exempel genomför besättningen ett visst antal flygningar, skickar loggarna till oss, vi identifierar något, eventuellt ett problem, eller så har fiendens taktik ändrats. Vi anpassar, fastställer ny firmware, skickar och uppdaterar. Och allt detta sker mycket snabbt och på distans.

Talare 1

Utan att ta med sidorna någon gång?

Talare 3

det, ja. Egentligen är det inte nödvändigt.

Talare 1

Programvaran Nemesis som ni presenterar, vad är det för verktyg för

Talare 4

användare? Generellt sett är det ett ekosystem av tjänster som täcker hela processen för att uppnå målet. Från planering och förberedelse av besättningen, till detektering och målvisning. Om man tittar på besättningarnas arbete nu, finns det för de flesta två sådana mindre kända program som de använder. Det är open source-lösningar. Och det finns mycket funktionalitet där eftersom de implementerades, för det första, för många år sedan, och för det andra, för allt som flyger. Det vill säga, och det är verkligen många saker som kan flyga. Och väldigt olika konfigurationer och lägen. Vid flygning med fasta vingar stöter besättningarna på att 80 % av informationen som de ser på skärmen inte behövs. Detta är informationsbrus. Och vår uppgift är inte bara att skapa autonomi i inställningarna och välja de bästa och mest effektiva konfigurationerna, utan också att minska detta informationsflöde till besättningen som ser vad som händer framför sig.

Därför har vi delat upp denna funktionalitet i tre logiska missionssteg. Förberedelse, utförande och analys efter att missionen har genomförts. Allt är uppdelat i steg för steg, markerat, mycket intuitivt, obegripligt, med färger. Grönt fungerar, gult något, i det här systemet ser det ganska minimalistiskt ut, eftersom de flesta processer redan är automatiserade, alla dessa kontroller. Och i de flesta fall behöver piloten själv inte sätta sig in i hur kommunikationen, styrningen eller andra dataflöden är konfigurerade. Han behöver veta att allt är okej och fungerar stabilt. Om plötsligt något inte fungerar som det ska, finns det alltid möjlighet att korrigera det manuellt, kalibrera om vissa sensorer eller göra gränssnittet anpassningsbart efter behoven.

Piloter kan också placera detta telemetrinät ovanpå videoströmmningen, om det är bekvämare för dem, eller längst ner, välja vilka indikatorer och i vilken konfiguration det är bekvämt för dem att titta, samt välja lägen för hur de styr flygplanet: autopilot, manuellt eller för målvisning. Uppdatera kommunikationen om det plötsligt skulle uppstå spoofing, vilket sannolikt kommer att hända; då kan just videokommunikationen, själva sändningen, brytas, men samtidigt kommer den manuella styrningen att förbli aktiv, och med denna anslutning kan man uppdatera videokommunikationen medan flygplanet redan utför missionen och fortsätta flygningen. Likaså olika inställningar gällande när minimihöjden är nådd, när stridsspetsen kan aktiveras, eller automatisk detonering av säkringsstridsspetsar

Talare 1

punkter

Talare 4

synen.

Talare 1

Ni har utvecklat en del av komponenterna, varför gick ni i den riktningen?

Talare 2

Vår vision, som jag redan nämnde under presentationen, är att skapa ett komplett system, det vill säga en nyckelfärdig lösning på problemet. Detta inkluderar hårdvarulösningar, det vill säga elektronik i vårt fall, och inkluderar programvarulösningar. Och om vi talar om elektronik, känner vi till all smärta av beroendet av Kina. Idag består 50 % av våra UAV-reservdelar av ukrainska komponenter. Genom att lägga till vår egen flygkontroller, vår egen ESC, ökar vi denna procentandel och kommer att fortsätta öka den tills vi har täckt så mycket som möjligt. Jag kan inte säga att vi kommer att vara 100 % oberoende av Kina, eftersom saker som till exempel servomotorer tyvärr fortfarande ofta tillverkas i Kina. Men det är möjligt att produktionen startar i Ukraina; vi är mer än öppna för ukrainska tillverkare. Därför, ukrainska komponenttillverkare, kontakta oss, vi kommer att kommunicera med er. Den är för närvarande 3D-printad, eftersom det gör det enkelt och snabbt för vårt ingenjörsteam att iterera utvecklingsprocessen. Efter att specifikationerna har bekräftats kommer vi att bygga om den i kompositmaterial. De kommer inte att vara dyra, de kommer i själva verket att kosta lika mycket som 3D-utskrifter. Men vi förstår naturligtvis att alla militärer vill att farkosterna ska återvända i händelse av att ett uppdrag misslyckas. Och vi vill ge dem detta genom ett robust flygplansskrov.

Talare 1

Jag ville också fråga angående utbildningen för piloter. Är det inkluderat i tjänsten, och hur fungerar det?

Talare 2

Självklart kommer det att vara tillgängligt, precis som vår utbildning. På sikt kommer vi att öppna vår egen flygskola. Men just nu kommer vi att fokusera på att skapa samarbeten med redan befintliga utbildningscenter. Vi kommer att tillhandahålla flygplan till dem och utbilda dem, och sedan kommer enheter som är intresserade av utbildning på våra flygplan att vända sig till dem.

Talare 1

Vad är hans status nu?

Talare 2

Nu skickas kortet till fälttester med olika brigader.

Talare 1

Hur lång tid beräknar ni för dessa inledande stridstester? Hur mycket tid måste gå?

Talare 2

Vi räknar med upp till två månader. Det vill säga, så att militären kan ge oss feedback om vad vi behöver korrigera på farkosten. Och därmed är det förstås klart att vi inte kommer att skapa ett Apple på två månader. Men alla barnsliga misstag som eventuellt fortfarande finns i denna farkost kommer vi att åtgärda.

Talare 1

Och berätta mer om jetavfångaren. Det är just nu under utveckling, en idé, vilka dess huvudparametrar bör vara.

Talare 2

Just nu befinner sig vår jetinterceptor på TRL-4. Vi började dess utveckling för tre månader sedan. För närvarande väntar vi på de slutliga komponenterna i form av motorer, som skickas till laboratorietester. Sedan sätts allt ihop, och i slutet av september förväntar vi oss interna tester. Och ungefär i november, beroende på hur de interna testerna går, kommer vi att vara redo för demonstration. Dess hastighet kommer att vara 600 kilometer i timmen, marschfart 300 kilometer i timmen, maximal räckvidd 100 kilometer och flygtid ungefär 23–25 min. Detta är en många gånger mer komplex utveckling. Här har vi involverat ingenjörer från Ukraina, från utlandet, för att ukrainska ingenjörer från utlandet. Vi engagerar och samlar ljusa huvuden från hela världen för att förverkliga detta system. Men själva utvecklingen, beräkningarna är mycket komplexa. Det vill säga att varje misstag kommer att bli mycket kostsamt. Därför mäter vi hellre sju gånger innan vi visar det en gång.