ATACMS-ROBOTENS HEMLIGHETER: Hela sanningen om anfall på 300 km mot ryssarna och nya modifieringar! Petro Chernik

Talare 1

En raket 950 stridselement

Talare 2

inuti. Nedslagsområdet är som 4 fotbollsplaner. Vad är ATACMS och varför var USA så rädda för att överlämna dem till oss? MGM-140 ATACMS. Detta är amerikansk ballistik som Ukraina väntade 17 månader på. Biden sa direkt till journalister att han inte skulle tillhandahålla raketer som kan slå mot Ryssland. Men redan en månad senare anländer de första HIMARS till Ukraina. HIMARS är en lastbil med en avfyringsram, vilket innebär att allt avgörs av vad man laddar i den. Amerikanerna begränsade sig till GMLRS-raketer med en räckvidd på 70-80 km. Men tekniskt sett kunde HIMARS även avfyra ATACMS – ballistik med en räckvidd på 300 km.

Talare 1

Detta är i själva verket ett mycket seriöst vapensystem. Det är ballistik, det är ett operativt-taktiskt robotsystem. Och man bör i själva verket utgå från själva namnet ATACMS. Om man avkodar det på engelska, och amerikanerna älskar att förkorta, så är det ett armé-robotsystem. Så är det korrekt. Ett mycket användbart och mycket effektivt vapen. Men låt oss i själva verket dela upp det i några delar och naturligtvis börja med att titta på dess robotar och dess korta historia.

Talare 2

Varför behövde amerikanerna överhuvudtaget denna raket? Vi måste förflytta oss till Europa under kalla krigets tid. Mitt i Tyskland gick järnridån. På ena sidan Nato-arméer, på den andra Sovjetunionen och dess satellitstater. Västs största problem var stridsvagnarna. Enligt amerikanska analytiker hade östblocket nästan tre gånger så många i början av 80-talet. Den sovjetiska generalstabens plan var enkel – att attackera i vågor. Den första vågen av stridsvagnar bryter igenom försvaret, och strax efter, hundratals kilometer bakom, kommer den andra vågen – utvilad, full med bränsle och ammunition. Nato skulle i teorin kunna stå emot den första vågen, men den andra skulle kunna utplåna dem. Hur stoppar man denna våg? Den andra. På den tiden fanns det bara ett svar – kärnvapen. I USA:s armé fanns raketen Lance för detta ändamål. Dess främsta syfte var en kärnvapenspets. Men det skulle innebära en kärnvapenexplosion mitt i Europa, på allierades territorium. Därför startade USA:s myndighet för avancerad forskning och utveckling, DARPA, i slutet av 70-talet programmet Assault Breaker – bokstavligen "den som bryter anfallet". Uppgiften var att hitta ett sätt att slå mot stridsvagnskolonner djupt i fiendens rygg utan att använda kärnvapen. En långdistansraket som sprider ut hundratals små stridselement över målet istället för en enda kärnvapenexplosion. Järnregn. Själva programmet visade sig vara mycket dyrt och lades ner 1982. Men idén överlevde och fördes över till en ny arméraket. Det är ATACMS. Och ytterligare en detalj som 40 år senare skulle visa sig vara mycket viktig för oss. År 1984 förbjöd USA:s kongress uttryckligen utvecklingen av en kärnvapenspets för den. ATACMS är från början ett konventionellt vapen. Annars hade det inte ens varit tal om att överlämna den till Ukraina.

Talare 1

Denna raket utvecklades av företaget Lockheed Martin. I slutet av 80-talet togs den i full drift. Och sitt första eldprov fick den under den så kallade Operation Desert Storm. Vi påminner om att detta är kriget i Persiska viken, som pågick från augusti 90 till januari-februari 91. Det var just under den avslutande delen som den användes. Den presterade mycket bra.

Talare 2

Öknenstormen 1991. USA:s armés 7:e kår avfyrar 32 Atacams-robotar. Totalt 32 under hela kriget. Det första målet i Atacams historia var varken en stridsvagn eller ett högkvarter. Det var ett irakiskt luftvärnsrobotsystem E-75 av sovjetisk tillverkning. Av tio uppdrag mot luftvärnet förstördes sex mål helt. Därefter positioner för MLRS, avfyringsplattor för ballistiska robotar, bränsledepåer, broar. Kom ihåg den här listan. Sovjetiskt luftvärn, flygplatser, bränsle, logistik. För 32 år senare i Ukraina kommer den att upprepas nästan ordagrant.

Talare 1

Det finns flera modifieringar. Totalt sex. För oss är de mest användbara modifieringarna de med klustervapen. Vad är ett klustervapen? Det sitter i raketens spets. Där finns koncentrerade, mycket intressanta submunitioner som kallas M-74. Vad är M-74? Det är som en liten tennisboll, fylld med upp till en halv kilo av dessa högenergiska sprängämnen. Ursäkta tautologin. Det finns två huvudmodifieringar. En på 300 kilometer, och den kan ha upp till 300 subelement. Och en på 165 kilometer, här kan det vara 950 kilometer. Hur fungerar själva ATACMS-raketen när den är i anfallsfasen? Det är faktiskt en mycket snabb raket. Den kan röra sig med en hastighet på omkring 5 400 kilometer i timmen och stiger högt upp i atmosfären, upp till cirka 50 kilometer. Och när den når målet öppnas dessa kulor, dessa bollar, på en höjd av 300–500 meter, plus minus, beroende på exakt hur målsökningssystemet fungerar. Och låt oss säga att dessa bollar kan täcka ett anfallsområde med en radie på upp till 200 meter. Det är otroligt mycket och otroligt värdefullt. Varför är det värdefullt och mycket användbart? För att man kan förinta det som kallas logistik. Glöm inte att ryssarna transporterar 90 % av allt som de fraktar till stridszonen med tåg. Det är ett utmärkt vapen just i den bemärkelsen. Jag nämnde den store amerikanske sexstjärnige – för övrig den ende generalen i deras historia som fick det, John Pershing, han som förde befälet över USA:s armé på krigsskådeplatsen under första världskriget, efter vem mycket kraftfulla och bra amerikanska raketer 1 och 1-2 är uppkallade. Soldater vinner slag, men logistik vinner krig. I detta sammanhang skulle dessa raketer vara otroligt användbara.

Talare 2

Nedslagsområdet för en raket är en cirkel med en diameter på cirka 200 meter, över 30 000 kvadratmeter, 4–5 fotbollsplaner, helikoptrar på uppställningsplatsen, flygplan vid kaponirerna, luftvärnsinstallationer, cisterner, allt som står fritt och öppet. Det är ett idealiskt mål för klusterattacker.

Talare 1

Självklart finns det ett sådant intressant fenomen som ett gyroskop, det vill säga för att styra raketen i önskad riktning. Vad är ett gyroskop? Det enklaste exemplet är till exempel en snurra. Om man placerar en snurra på en bok, snurrar igång den och hypotetiskt ändrar bokens vinkel med 5–6 grader, kommer snurran att förbli stabil. Det är en mycket, mycket komplex sak, särskilt moderna gyroskop, men det är just en del av det tröghetsbaserade systemet. Och i den sista banan kan det fenomen som kallas GPS-signal från rymden aktiveras, plus en kvasiballistisk bana. Det vill säga att den inte går spikrakt mot en enda punkt, den kan korrigeras, och därför är det ett utmärkt vapen för användning mot rörliga mål. Jag nämnde redan att järnvägsspår, knutpunkter och i första hand järnvägskonvojer, enligt min mening, skulle vara det bästa man kan bekämpa med den.

Talare 2

Den första versionen av Atacama flög helt utan GPS, enbart på ett tröghetsnavigeringssystem. Senare lades satellitkorrigering till. Men ett viktigt förtydligande gällande rörliga mål. Atacama träffar via koordinater. Den har ingen målsökare som själv kan hitta ryska förband. Amerikanerna avslutade programmet för en sådan målsökare redan 2020. Dess specialitet är det som inte flyr. Stationer, lastplatser, lager. År 2026 förstördes en iransk ubåt. Men inte till sjöss, utan vid kajen.

Talare 1

Utöver de två nämnda systemen som vi redan diskuterat i delen "Klassett", finns det naturligtvis en unitär, tung stridsspets på upp till 230 kilo. Med just dessa raketer kan man försöka träffa även små bunkrar. Man kan slå ut, till exempel, sådana objekt som bränsle- och smörjmedelsdepåer. Man kan slå ut ammunitionslager. Man kan slå ut ledningscentraler, kommunikationsknutpunkter och liknande. Det är inte sant, ett otroligt högkvalitativt komplex. Den andra aspekten, som är mycket viktig, är chassit som den avfyras ifrån. Och här börjar en mycket intressant aspekt, för man kan avfyra två raketer från M-270-systemet. Vad är M-270-systemet? Det är en sorts raketsystem för salva på amerikanskt vis, eftersom amerikanerna egentligen inte gillar raketsystem för salva. Om man letar efter en ungefärlig analog, så är det en motsvarighet till det sovjetiska systemet BM-27 Uragan, och det finns en lättare version som vår tittare känner till mycket väl, vilken kallas HIMARS M-142. Och denna HIMARS är faktiskt den mest intressanta. Varför? Det är hjulformeln. Maskinen är mycket, mycket pricksäker, jag syftar här specifikt på avfyringschassit. Den är ganska snabb. Den rör sig med en hastighet på omkring 80–85 km i timmen. Den har en mycket lång räckvidd. Och vad är det speciella med just ATACMS-raketen? För att denna transport- och avfyringskontainer är standardiserad. Om det tar upp till en timme att ladda om BM-27 Uragan efter en salva, så kan den här maskinen laddas om på bokstavligen 15 minuter. Alla har sett en sådan liten kranarm på avfyringsanordningen. Denna kranarm är inget annat än en kran. Varför är detta användbart? Varför är det intressant? Varför är det ändamålsenligt? För att man inte behöver bära med sig hela ammunitionen. Säg att det finns en hypotetisk sträcka på 100 km, och för var 30:e km behöver man slå ut vissa mål på ett djup av 165 km. Så, hur detta kan fungera, hur det fungerar i verkligheten. Ammunitionen transporteras separat och maskinerna transporteras separat. Man kör fram, utför raketavfyringar, kör vidare till en annan punkt där en transportkontainer redan ligger, laddar den, avfyrar och kör vidare. Därför är det mycket, mycket svårt att jaga en sådan raket och en sådan avfyringsanordning. Det är faktiskt ett otroligt bra och högkvalitativt vapen.

Talare 2

Under hela 2022 bad Ukraina om ATACMS. Under hela 2022 svarade Washington att det var för tidigt. Det fanns två argument. För det första, eskalering. En robot med en räckvidd på 300 km skulle nå ryskt territorium. Det andra var inte lika övertygande, men inte mindre viktigt. Det sades att inköpen av nya ATACMS till USA:s armé upphörde redan 2007. Och det är mycket dyrt. Därefter moderniserades främst de gamla, och Pentagon räknade varje enskild robot.

Enligt New York Times fick Ukraina den första leveransen, endast 20 robotar, och det var den äldsta versionen M39 med en räckvidd på 165 km och 957 submunitioner. Men de användes på ett sådant sätt att en av de ryska krigskorrespondenterna kallade natten den 17 oktober 2023 för en av de värsta för den ryska armén, eftersom ukrainarna attackerade ryska flygplatser i det ockuperade Berdiansk och Luhansk. Nio helikoptrar, en luftvärnsavfyringsram och ett ammunitionsförråd förstördes, och landningsbanorna skadades. Detonationen av ammunition i Luhansk pågick fram till klockan 11 på förmiddagen.

Sedan fick Ukraina ett litet antal ATACMS med en räckvidd på 300 km. Den 17 april – en attack mot flygplatsen i Dzhankoi på Krim. Och först en vecka senare, den 24 april, bekräftade amerikanerna officiellt att de nya robotarna redan var i Ukraina. Det exakta antalet är okänt, men de flesta medier var överens om att det inte var fler än 50.

Talare 1

Vissa brister, som naturligtvis finns, eftersom elektroniska krigföringssystem gör sitt jobb. Det finns till och med fall där ryssarna i viss utsträckning har lärt sig att söka av de frekvenser som radiosändaren direkt från missilens stridshuvud, med satelliten, arbetar på. Men det är en oändlig katt-och-råttlek, allt utvecklas otroligt snabbt, inget står stilla.

Talare 2

Nu försöker Ukraina desperat utveckla sin egen ballistik. Och det pågår många diskussioner om huruvida Ryssland kommer att kunna skjuta ner den, eftersom det verkar som att de inte har haft sådana svåra tester än. Men i själva verket är allt ballistik i attacker, och den har redan träffat ryskt territorium.

Talare 1

Kan ballistiska robotar av den här typen skjutas ner? Självklart kan det. Det är främst för detta som deras mest utbredda system, S300, samt det ganska utbredda S400, har utvecklats. De kan hantera denna uppgift. Dessutom har vi talat om att i slutskedet av banan når attackerna sitt mål främst via GPS-signalen. Den kan störas ut, men det är mycket felaktigt att ställa frågor om nytta, onyttighet, lämplighet, olämplighet, eller om det lyckades eller inte. I verkligheten kommer allt detta endast att kunna utvärderas efter kriget, när vi kan granska varje träff.

Min personliga ståndpunkt, kanske inte så mycket som militär expert, utan som medborgare. Om man förstår att kriget är existentiellt, om fienden till och med har som mål att inte bara förstöra vår statlighet, utan att utplåna oss helt och hållet. Och när de säger det rakt ut, så är varje militärt mål som träffas, oavsett med vad, användbart. Om hypotetiskt fem eller sex av tio attackrobotar når fram, och resten skjuts ner eller avleds med elektronisk krigföring, men de dödar åtminstone en ockupant, så är det redan användbart. Jag delar inte den filosofi som går ut på att man måste räkna pengarna. Visst måste man räkna dem, vapen måste bli billigare, men vad kan livet för ett vanligt ukrainskt barn kosta? När man ser på processen på det sättet, faller allt på plats. Jag påminner om att när den stora kapprustningen med kärnvapenrobotar mellan Sovjetunionen och USA började efter andra världskriget, så tog ingen hänsyn till resurser överhuvudtaget.

Talare 2

Om man tror på det ryska försvarsministeriet, skjuter de ner Atacams nästan alltid. Om man tror på satellitbilderna av Dzhankoy, Belbek och Krims S-400-positioner, är det uppenbart inte alltid. Det ärliga svaret är att ingen av oss har exakt statistik. Men en paradox säger mer än all statistik. Atacams presterade bäst mot det som var tänkt att skjuta ner dem, just mot S-300 och S-400.

Talare 1

Nu finns det en mycket viktig missuppfattning som jag anser absolut måste avfärdas. Det är mycket principiellt, att det påstås att det inte finns så särskilt många ATACMS-robotar. Men innan jag säger det, måste jag också säga att dessa robotar visade sig vara mycket effektiva under kriget i Irak 2003. I början, under den så kallade operationen ”Iraqi Freedom”, använde de över 451 stycken. Och nu, i det nuvarande, år 2026, har amerikanerna i själva verket redan använt en långdistansrobot, eftersom det för denna avfyringsenhet redan har utvecklats en robot som kan utföra anfall på 500 till 1000 kilometer. Och det unika med just detta landbaserade system är att de träffade, man kan säga, ett undervattensobjekt som befann sig i ytläge. Det är en iransk diesel-elektrisk ubåt av typen ”Paltus”. I själva verket är det inget annat än en exportversion av ”Varshavyanka”, ganska pricksäkra ubåtar. Detta kan betraktas som en mycket, mycket stor framgång i denna riktning. Så, sedan detta robotsystem togs i bruk har amerikanerna tillverkat minst 4 000 robotar av olika typer. Det är väldigt, väldigt många. Därför stämmer inte alla dessa suckar om att det påstås inte finnas några robotar, att de inte kan ge dem till oss, överens med verkligheten. I verkligheten finns det väldigt, väldigt många. Det är endast en fråga om politisk vilja att ta dem ur förvaring, modernisera dem något, modifiera dem och skicka dem i strid. Överlag är systemen inte sådana. Själva roboten är inte så dyr. Den kostar mellan en miljon och 1,5 miljoner dollar. Med USA:s framtida försvarsbudget för nästa år, som planeras till mer än 1 biljon dollar, är detta absolut tillgängliga och rimliga medel. I själva verket skulle det vara mycket, mycket, mycket bra om dessa robotar dök upp tillsammans med de system vi har till själva avfyringsenheterna, som fungerar som raketsystem för salva, och främst är det ammunitionen M31A1 och M31A2 med en räckvidd på upp till 90 kilometer som mest. Sanningen. Man måste förstå att wunderwaffe inte existerar i naturen, bara i kombination med andra system. I dagens verklighet är detta även obemannade system som utför anfall i det så kallade mid-strike-läget. Det är också naturligtvis tungt artilleri, som jag anser inte bör skrivas av. Det är samma Storm Shadow-robotar, samt ett enormt utbud av andra vapen. Verkligen, verkligen, allt kan vara mycket och mycket användbart. Men skalbarhet, skalbarhet och återigen skalbarhet, kvantitet, kvantitet och återigen kvantitet – här är tyvärr mycket närvarande. Både vad gäller amerikansk inrikespolitik och geopolitik.

Talare 2

Den 4 augusti 2026 rapporterade Reuters att USA:s armé under kriget med Iran hade förbrukat i princip alla sina attackmissiler. Vita huset förnekar detta. Vi fick dessa raketer i begränsad mängd redan före kriget i Mellanöstern, och det finns ingen statistik för att bedöma exakt hur de har påverkat Ukrainas krig med Ryssland.

Talare 1

Sannerligen, fram till nu har vi använt upp till 50 robotar. Vissa av sina alternativ har de utnyttjat. Vi har träffat vissa högprioriterade mål med dem. Men jag ska ge ett mycket konkret exempel för jämförelse. Under år 2003, under amerikanernas krig mot Saddam Husseins regim, fanns det en kort period, inom loppet av en månad, då mer än 600 ATACMS-robotar användes. Låt oss fundera över den siffran. Detta trots att ATACMS-robotar vid den tiden inte var det främsta vapnet för amerikanerna. I första hand fanns Tomahawk-roboten, samt ett enormt antal av de mest varierande flygsystemen, med början från F-117, som de redan har tagit ur bruk. Ganska gamla, men mycket effektiva. F-16, F-18, F-15 och så vidare. Därför är det också fel att säga att ett sådant antal är värdelöst, men de gjorde inte det som vi hade hoppats på.

Det är sant att det finns en mycket viktig psykologisk aspekt här, och det är bra att det hände. Både amerikanerna och britterna övervinner gradvis, gradvis, gradvis dessa psykologiska risker, att man, som det sades, inte kan överlämna verkligt seriösa vapen. Men viktigast av allt är att vi har avfyringsrampen, och vi hoppas att det kommer en tidpunkt då vi faktiskt kan få en stor mängd av dessa robotar. Och om man förstår att Lockheed Martin på ett mycket seriöst sätt startar upp igen en enorm mängd av sin egen produktion – det är ju nästan det största amerikanska företaget. Och om man förstår att som ett resultat av både det rysk-ukrainska kriget och det amerikansk-iranska kriget kommer de militära maskinerierna bara att fortsätta rulla ut, så är jag i den delen full av optimism.

Talare 2

Då tar man nya ATACMS, om amerikanerna själva inte har många kvar. Svaret hittades oväntat i Turkiet. Turkiet är medlem i Nato och har länge köpt amerikanska vapen, däribland även gamla ATACMS. Nu gör de sig av med dessa lager, och Ukraina köper dem. Men det finns en regel: amerikanska vapen kan inte bara säljas vidare till ett tredje land. Washingtons medgivande krävs. Därför meddelade USA:s utrikesdepartement officiellt kongressen den 3 augusti 2020 att tillstånd för överföringen finns. Det vill säga att det är samma raketer som brände helikoptrar i Berdyansk i oktober '23. Inte nya, men stridsprovade. Ingen har offentligt meddelat exakt när de kommer att levereras. Denna raket är nästan 40 år gammal. Den ersätts nu av en ny raket, PRSM. Den användes för första gången i strid i år mot Iran. Och det är därför detta är viktigt. För vi har redan plattformen för att avfyra dessa nya raketer, inget behöver ändras. Det är HIMARS och M270. Det återstår bara en fråga. Kommer Ukraina att få denna nya raket?