”DE VILL STÄNDIGT DÖDA DIG” – hur gränsvakterna mötte den fullskaliga invasionen

Talare 1

Jag började, förmodligen som alla andra, de flesta i infanteriet, jag såg där att krig inte har några regler eller något sådant, där försöker man bara döda hela tiden.

Talare 1

det slog ner på ett sådant sätt att det bara var totalt kaos, ett konstant dån, explosioner, saker som flög åt alla håll hela tiden. För mig var det en sådan chockartad händelse, alltså, första gången jag hamnade i något sådant. Jag hade tjänstgjort hemma, alltså vid gränsen, i en utpost. Ja, i min utpost, en vanlig gräns mot Belarus, jag gick på patruller. Och sen flyttades jag till Novotroitske den 3 februari. Jag tjänstgjorde där i tre veckor, och sen började kriget. Och då, ja, jag fick en sådan dissonans. Jag var liksom en snorig unge som bara levde ett fredligt liv, jag hade egentligen ingen koppling till kriget överhuvudtaget. Och så gick jag tillsammans med två av mina killar, också gränsvakter, till positionen för de väpnade styrkorna i den 54:e brigaden. Ja, där började galenskapen på riktigt. Jag fick chock igen. Jag visste i princip vad krig var, men mest från filmer. Och när jag såg det här kaoset i verkligheten, fick jag en rejäl smäll, om jag ska vara ärlig. I ungefär ett dygn kunde jag inte samla tankarna för att fatta vad som hände.

Där, ja, en man hade fått armen helt söndersliten, och käken, jag menar, ansiktet var sönderslitet, typ, man kunde se käken direkt. Och han var liksom i det ögonblicket, det var ett jäkla liv, det var strid, de stormade grannpositionen. Och han säger, typ, vem kan ge hjälp. Och jag sitter där, typ, ja, andra klev fram, och jag, typ, jag gömde mig. Sen, pang, jag säger, ja jag kan, typ. Men jag, i själva verket, inom medicin, ja, jag visste det som de visade på kursen, typ, standardförsta hjälpen före kriget. Jag började, typ, jag såg att jag kunde behandla folk normalt, typ, wow, tänker jag, det här är för mig. Och till slut, på bokstavligen ett par dagar, jag vet inte, kanske 15 minuter, jag gav verkligen, alltså, jag gav verkligen första hjälpen. De fördes till en grop, där var det några svåra skador. Jag lappade till och med några hål på en kille, och han fördes in i källaren till oss. Han säger, ja, kolla, eller han är, typ, helt grön. Satt lugnt, typ, ja, typ, tände en cigarett. Man skulle inte tro att han var skadad någonstans. Jag började, typ, undersöka, tog av honom skyddsvästen, typ, lyfter armen, och här, precis under armhålan, sitter en splitter, pang, jag tog av vattenflaskan, och pang, en stor splitter faller ner i handen på mig, någon stor metallbit. Och det hade varit artilleribeskjutning. Det var troligen en tankgranat, och den flög in precis så där, under armen. Han sitter där, typ, helt, ja, det verkade som han var väldigt hårt kontusionerad. Typ, reagerar inte, känner ingen smärta, ingenting, typ. Jag drog av t-shirten snabbt, tittar, där är, typ, ett sånt hål, och det var bränt. Han hade tur att det, ja, brändes fast, typ, av den heta splittern. Det fanns ingen blödning. Ja, jag smällde på ett förband, smällde på, smällde på, killen, pang, viktigast av allt, de evakuerade honom normalt, typ. Och det var många sådana människor. Och skadorna var av olika slag.

Och förresten, det första släppet från en drönare, just i den lilla, på den positionen upplevde jag det, just en VOG. Då satt jag där i min lilla grop, och så kom, typ, anslaget. Och där stod det en soldat till, jag har glömt hans namn nu. En kille på runt 27 år, nog. Och så, helt enkelt, i det ögonblicket var det en minut av tystnad. Och så, pang, just så där, vet ni, ett sånt där ringande i öronen. Jag fattar, ja, typ, och jag skriker, typ, VOG! Då var det första släppet. Det träffade killen i axeln, man ser att det är två små splitter, som gör små hål. Och sen bandagerade jag om igen, ja. Armen började svullna, rejält. Hålet är litet, men skadorna är såna där obehagliga.

Talare 1

Kommer ihåg, positionerna var bra, Alekseichna, alla sa det. Sån en stor kille, just med skägg. Och han gick med mössa. Jag gillar den killen, typ. Som Alekseich, det verkar som att det var han som nyligen gav mig ett smeknamn, de drev med mig och kallade mig sanddoktor. För att, ja, typ, vissa trehundror, ja, både lätta och tyngre, typ, skadade. Jag höll redan på att linda och lappa ihop saker där. Hit och dit. Sen drog vi oss tillbaka från den positionen, vi blev i princip pressade. De slog sönder huset med en tank, från källaren. För vi hade redan börjat dra oss in i källaren lite i taget. För det smällde in i huset, vi såg att vi inte hade något tak längre. Och ordern kommer, typ, killarna säger att vi måste dra. Vi flyttade oss lite bakåt, typ, tog position på Egypten, så som jag minns det. Det var den andra positionen, vår grannposition. Och

Talare 2

sedan där också dehiri

Talare 1

Det fanns fortfarande trehundradare, jag minns, och jag behövde evakuera min grupp. Och då nådde vi punkter där en BTR kunde köra fram. Och där fick killen äntligen en chans att andas. Nu gick jag in där, killen kunde till och med dricka lite kaffe. Men jag kom ut från den positionen efter sex dagar, jag mådde så skit, det fanns i princip inget att äta och inget att röka. Men killen hade en cigg, och en sådan där smutsig kaffekopp, för mig smakade det så sött, verkligen gott. Jag satte mig på en soffa, tände en cigg, sörplade på kaffet. Pang, nog i rummet bredvid, in i väggen. Frontväggen vette mot bakre delen, den tittade mot den femte. Och så körde en tank helt enkelt upp på vedstapeln, rakt in i huset, pang. Det blev som, oj, allt var i en dimma, jag förstod. Jag hör skrik, en kille bärs in i huset. Han hade fått ett allvarligt splitter i låret, det hade gått in i njurområdet här. Börja linda honom. Ute på gården låg killen inte still. Han var helt täckt av blod, hans uniform blev helt röd. Bara kaos med den här beskjutningen. Nu börjar granatkastarna smälla. Tanken dundrar på mot huset. Vår BTR swishar in, chauffören är helt galen, man måste verkligen ge honom respekt. Bra chaufför. Han swishar in här, typ, snabbare-snabbare börjar de lasta in de sårade. I BTR:en, typ, på ett kick, typ, dörrarna öppnas. I första hand lastade de in de sårade, typ.

Talare 2

Jag öppnar bakdörren, typ.

Talare 1

De säger, brorsan säger, stopp, stäng, säger han. Fucka inte runt på pansaret. Han säger, "vad fan? Tanken dundrar, fattar du?". Så, typ, ja, det landar redan i närheten. Morteln börjar ösa på. Och, typ, jag korsar mig, hoppar upp på Kopejkan, så… satte mig vid tornet, tog tag i den här kroken, pressade mig mot den. Hör hur den där tanken dundrar någonstans bakom, ja, typ, landar i närheten. Så jag kör, korsar mig bara. Körde, kanske en hundring, ja, i den där Kopejkan. Genom Marinka. Gasar på. Ja, det var vackert. Hela vägen tänkte jag, ja, nu träffar det. Om bara en tur eller någon annan dikukha skulle flyga in i oss. Tack och lov kom vi ut till Koltseva, och där hade de redan börjat tidigare. Och jag, typ, bandagerade helt där också. Där hade en snubbe en allvarlig huvudskada. Och jag bandagerade honom där också,

Talare 1

Kriget tvingade mig att döpas, så att säga. Och inte bara en gång. Jag förstod då att jag kunde, typ, hjälpa folk. Hjälpa på riktigt. Det var min grej. Piss-doktorn. Aleksejitsj fick också skador. Han fick några ben krossade. Så han åkte med evak. AGS, förresten, i Velna. AGS:en träffade oss. AGS är en skrämmande sak. Efter det ögonblicket är jag direkt rädd för den. Ingen bössa är så skrämmande som AGS för mig, typ. Jag förstod att det är ett brutalt ämne. Väldigt. Där fick en kille helt enkelt hälen avriven, typ. Oj. Jag visste inte att den kunde göra sånt. Bakom den, det fick jag av Dushman. Dushman är en sån liten gubbe. Eller, som en liten gubbe. En riktig karl, skulle jag säga. Och jag såg dessutom, ja, en som flyttades den 3 februari till Novodroitske. Och jag var redan där, han tjänstgjorde i eldunderstöd. Och han snackade så kaxigt med mig, typ. Jag såg att det var någon, ja, person med en bra, bra historia i livet, typ. En skrämmande liten man. Jag, typ, tittar, och någon snubbe, helt galen, börjar pika på mig, ganska hårt, typ såna skämt. Och jag är ju ung, typ, tänkte att det är någon skrämmande gubbe, typ, i verkligheten är jag rädd. Kriget började. Och, ja, han åker i kapseln. Börjar vråla åt alla, säger att ni, säger han, är redo, säger han, att skära ner ryssar, säger han, döda. Öron, säger han, ska du skära av, typ, så där snackar han.

Talare 2

Jag tror, djävulen idag, vilka öron,

Talare 1

säger,

Talare 3

En halvannan kilometer lång snabbmarsch, smög in någon gång vid 4–5 på morgonen i skyttegravslinjen till deras ledningscentral. Och sen gick jag runt med kniven. Sådär. Skar upp sidan, lugnt och återvände till kåken. Till polaren.

Talare 1

Han plockade på mig av någon anledning, för jag är sån en mjukis, han såg nåt intressant i mig. Han säger, precis i stunden, han säger, du ska bli, säger han, Uha. Jag säger, men varför, och han säger, du ska bli Uha, typ. Och det var det, alla hängde på, och än idag är jag Uha. Ja, det blev tack vare Dushman i slutändan.

Talare 4

Ukrainas gränsvaktstjänst, alla människor behövs. Och vi ska utbilda och fostra er här, och ni kommer att vara landets sköld.

Talare 1

Det var välsignat, ja. Vi var nästan i ett, jag skulle säga, fullständigt omringande läge där. Vi var vid markör, markör 4, och där var jag just med Dushman. Han var AGS-skytt, en topp-AGS-skytt, skulle jag säga. Alltså, han gjorde grejer med AGS:en verkligen. Sedan, ja, samma dag, efter ungefär tre timmar, vi hade just ätit, tagit lite lunch. Alltså, de rapporterar hur BTR-bilarna räknas. De räknade 15 BTR:er eller BMP:er. Bara så där, de gick till stormning av byn och började bara beskjuta husen. De monterade ner husen helt enkelt och sedan började infanteriet stiga av. Från varje pansarfordon klev det ut kanske 15 stycken, fallskärmsjägare eller vad det nu var, jag minns inte, eller om det var marinsoldater. Kanske smutsiga deneri. Och Vasja förstår allt, att jag ju har en AGS, och vi hade en del ammunition, jävligt mycket, och BK. Typ, det kom ut kanske 6-7. Han matade in de där paketen, och det var hårt där. Han mejade ner dem ordentligt. Och inte så att han, typ, bara dödade dem. Jag tycker att att sätta dem på 300 är ännu coolare än i BULAD, där de kröp runt. Alltså, typ, han gav dem ordentligt där. Och i det ögonblicket var det slut för oss. Han avlossade den sista, och vi fick en träff i taket. Vasja säger att det är slut, typ, vi drar oss tillbaka, för vi blir redan instängda. Ett pansarfordon hade redan närmat sig, 50 meter från huset. Och Vanya, jag minns, Vanya från Mariupol, jag har glömt efternamnet. Han

Talare 2

dessutom träffad i låret av en RPG,

Talare 1

säger han. Rikochet. En sån där, sämre, träffar, redan utan några krusiduller, säger han. Han blev nedtryckt av den där RPG:n. Säger, rikochet. Och Vasja säger, nu räcker det, vi drar oss tillbaka, typ. De går genom staket, två och två, typ. Ja, Vasja har nog till och med lärt honom någon sorts taktik. Då såg jag att man kan jobba så.

Talare 2

Klar? Sen inte. De skjuter, skjuter.

Talare 1

Och vi börjar dra oss tillbaka, lite sådär slumpmässigt. Batteriet fortsatte att ösa på i ryggen på oss. Vi gick bara ner i en ravin. Och han såg oss, bara precis på horisonten, att vi redan drog iväg i full fart. Och det började ösa ner. Det visslar, och det är ett fruktansvärt tryck. Man springer, och man hänger knappt med. Och så hade vi en polimet, Rodioniz, eller en PKM, eller RPK. Och min egen Kalashnikov. Det var en sån där spinkig typ, vägde väl runt 55 kilo. Och så kör vi, vi hade en forcerad marsch på tre kilometer. Vi mötte [våra egna] när vi sprang tillbaka till våra. Allt var redan på vägarna. Våra pansarvärnsrobotar var utplacerade. Och kulspruteskyttarna satt på sina positioner. Jag såg det och tänkte, snälla, beskjut inte oss. Vi kommer ut i ett tillstånd, i praktiken. Och jag själv var kulspruteskytt. Jag skulle ha tvekat, om jag skulle skjuta eller inte. En massa typer springer. Vem fan vet vem det är. Som boskap. Han var redan där. Han var redan där. Färgerna var blå, gröna. Då, vid det tillfället, var det något svagt. Och det var svårt att förstå vem som var vem. Särskilt när de springer från det hållet där stormningen sker. Och vi sprang så där hoppigt. De kände knappt igen oss. Och vi tar oss fram, vi sipprar igenom. Och så var det klart, vi sprang in i ett hus. Där tog vi skydd bakom pansaret. I utkanten av byn, längst upp. Vid infarten. Det var infarten till Volodymyrivka. Den vägen, förresten, var det som räddade oss senare. Och sedan på natten kom ordern att vi skulle dra ut. Vi var i praktiken redan inringade. I grunden var vi redan inringade.

Talare 2

Bosya, vad är det här?

Talare 2

Jävla idiot. Det var flyget.

Talare 1

Ja, när vi åkte, brände vi också vår bil. Den var redan skadad. Nu att evakuera bilen var redan… Den var helt körd, en liten pansarbil. Nu en jeep, men den var lite pansrad. Vi tände på den i garaget. Jag tror att jag tittade från kapseln hur vackert den brann. Det var det sista vi gjorde. Vi trängde oss in i kapseln. Och så började natten komma.

Talare 5

Det gick. Jämnt,

Talare 2

Snett.

Talare 1

Jag tror att jag åker i den här kapseln. Män, jag vet inte, förmodligen 40 tryckte de in i den. På mig, så här satt jag i kapseln. På mig, en, två, så här satte de sig. Fyra män i pansar, de satt till och med på mig. Jag blev så här ihoptryckt. Bara den jämna dagen bröt de. De

Talare 2

Skrek verkligen.

Talare 1

Och, kort sagt, jag åker. Ja, om det smäller till här för oss, vi om vi kommer vara emot dessa små burkar. Alltså, jag bad, det är inte nödvändigt att önska. Var vill du att vi åker ut?

Talare 2

Vi härskar, och vi, bröder, i vårt lilla land.

Talare 1

Ja, någon drygt halvannan timme, kanske två, genom fält, sidovägar, rörigt, det var redan natt. Vi bröt oss ut och åkte redan för omgruppering nära Kurakhove. Vi hade en insats i Serebrjanka. Där var det, i grunden, redan ett positionskrig vid det tillfället. Det var vintern mellan 23 och 24. Där, i praktiken… Ja, de öste på med KAB:er då. Inte främst, men de öste på med KAB:er då. På fyra dagar räknade jag och Vanya till 120 nedslag av KAB:er. Plus minus i ett område. Det var verkligen brutalt. Kort sagt, där var det positionskrig. Arbete i förbudszonen, som man kanske säger. Ja, säg att spanarna ser oss när vi korsar någonstans. De börjar mata på med mörsare, kanske har de siktat in sig med en polimet eller RPG. De kom mot oss via SP, öste på med RPG:er. Eller så upptäcker vi dem, typ, på natten, eller så börjar vi mata på mot dem. Och så matar de på mot oss. Det var sånt drag. Och det var ganska coolt där i skogen. Jag gillade den här insatsen bättre i den meningen att jag var med min polare. Vi bodde konstant i samma håla, vi gjorde våra pass här i staden. Vi kom överens bra där. Det var liksom så stämningsfullt där. Kriget var liksom sånt. Inte som jag sett på TV, man krigar liksom, men det är ändå coolt. Typ, det är inte ett sånt totalt kaos som det var förut.

Talare 2

Fan, vad fan gör du här, för i helvete? Är du helt jävla störd? Jag, kort sagt, eh, flyttade över med halvkom igår. Ställ den, ställ den på trappsteget. Roka. Ställ den på trappsteget, jag bankar. Fan i helvete. Det är stövlar, pośći pogolina, fan.

Talare 1

och tystnad, för i helvete.

Talare 2

Däremot

Talare 1

det är ett plus, fan. 120 tusen gånger i

Talare 2

månad. Nja, kanske fick man en i trynet.

Talare 1

Det intressanta var att vi åkte i båtar. Vi tog oss till positionerna via vattnet, vi körde inte dit. Vi åkte i ungefär en timme, plus-minus, längs floden Siverskyi Donets. Där gick vi i land och sedan trampade vi genom skogen till våra positioner. Och där hade vi två-tre båtar, och så körde vi fram och tillbaka i omgångar. Leveranser av både ammunition och proviant, och allt gjordes med båtar. I den meningen var det, ja, coolt. Det var en slags ny erfarenhet. Inte bara en infanterist som bara går genom ett buskage och dundrar med en mörsare, utan här flyter du och dundrar med den mörsaren. Det hände att de smällde mot stränderna, de beskjöt båtarna ordentligt eftersom de förstod att vi använde båtar. Då var det inte så utvecklat med drönare än. Jo, deras FPV övervakade redan floden och området där vi landsteg. Det fanns redan då till och med FPV-avskärningar, det var då jag, så att säga, blev bekant med dem, jag förstod vad FPV är. Ja, i huvudsak var det strider i bosättningar, och om en pjäs eller mörsare sköt, ja, det var ett normalt tema vid den tidpunkten, att artilleriet verkligen avgjorde då.

Det här är vår MNRK «Sirko S1». Den positioneras nog som logistisk, men på grund av dess storlek och räckvidd passar den inte för det i den här situationen. Den är mer som en «Kamikaze». Jag tänker att den bör utföra sitt uppdrag en gång, så att säga, som en «Kamikaze». Vi hade drömt om sådana grejer länge, att något sådant redan fanns. Det är i praktiken, om man säger så grovt, samma sak som en FPV som bara kör. En av de första maskinerna som, så att säga, gick sönder, det fanns problem med kommunikationen, ganska nära LBZ. «Tarhan» MNRK «Tarhan». Detta är en av de första MNRK, jag gillade den själv bäst. Fel, nu förlorar den mot de flesta MNRK både i räckvidd, troligtvis, och när det gäller pris och kvalitet är den helt rätt. Jag gillar den verkligen. Vi har sådana MNRK-maskiner som arbetar nu. Den kan lugnt utföra 30-40 uppdrag.

Vi körde in i det där buskaget, gick till vår MNRK-maskin, öppnade den, tittade, tittade på vad exakt som hade pajat. Det var strömförsörjningen. Just strömförsörjningen till kommunikationen hade brunnit upp. Jag säger till Vitya, vad ska vi göra? Vi tar MNRK-maskinen och jag säger, vi väntar på dåligt väder. Vi väntade i ungefär ett halvt dygn, väntade tills det började regna, det kom sånt där blött snöregn och det började mörkna, det var redan natt. Jag säger till Vitya, det är dags att dra, det är dags att skicka ut den. Vi tar maskinen, kör ut den ur buskaget, kör ut den lite med fjärrkontrollerna från oss. Vitya var lite bakom mig och vi kollade himlen, och gasade sakta framåt. Förekomsten av drönare vid det tillfället var redan ganska omfattande. Regnet hjälpte oss mycket.

Talare 1

Vi gasade förbi tunnelbanan 200 längs med planteringen, och sedan behövde vi gå över från taket. Tunnelbanan 400, förmodligen plus-minus 400 meter. Dessutom från en väldigt dålig väg, det var sådana hjulspår där, rakt i spåren.

Talare 2

De gick ut på det där taket, och i ett ögonblick hör jag att något surrar.

Talare 1

Jag tänkte för mig själv, det verkar vara över. Kontrollen flyttades bort från bilen, jag stängde av den röda ficklampan, ja, jag satte mig och sitter kvar, vad kan man göra? Visa en demo på vad det är för drönare överhuvudtaget. Drönaren flög redan bakom oss, den flög bara förbi oss, tack och lov. Själva situationen på natten, mitt på ett fält, var obehaglig. Tände ficklampan på kontrollen, för fullt, det är ett träsk, lera upp till knäna, vi vadade genom det här hålet, ett rejält sådant, och började sedan gå uppför kullen. Jag säger: "Hej, jag är liksom… lite trött på att gå till fots". Jag säger: "Kom igen, nu sätter vi oss i bilen och kör". Ja, låt oss göra det, typ. Vitayu satte sig då i baksätet på bilen, himlen är blygrå, och jag kör först med kontrollen och den röda ficklampan, och regnet öser rakt in i hytten.

Talare 2

Modernt krig kräver moderna lösningar. Kort sagt, vi är sena. Hej, har du satt dig? Ja. Och

Talare 1

Så med fjärren körde vi bara rakt av 10 km genom fälten på natten. Och så manövrerade vi den och stannade längs vägen vid våra angränsande positioner för att ladda den. Den hade varit ute i två dygn, så batteriet hade sjunkit ordentligt. Vi stannade för att ladda i en timme, grabbarna drack lite te, vi laddade, flyttade till ytterligare en position, vi flyttade oss i korta etapper och laddade upp. Och så var det sista rycket, nog ungefär 6 kilometer. Jag bara gasen i botten, körde in i en lykta, på autopilot, handen var kall, den slirade på fjärren. Och så tog vi oss ut, kanske 1 timme, eller 3, vi tog oss ut. 10 km i timmen max. Och 2 kroppar på den amerikanska. Om fienden hade sett sånt, om jag inte själv hade varit med, så hade jag bara garvat. Men jag såg bra ut här. Det var löjligt,

Talare 2

Pavlo

Talare 4

Fan, i en blöt påse dessutom.

Talare 1

Men jag skiter i det. Klar?

Talare 1

Vi åkte redan fram till vår markgrupps position. Jag medger, jag förstår att mitt ansikte redan var förvridet, det hade frusit. Jag körde så där och tittade med ett öga. Handen på fjärrkontrollen stelnade och allt var sådant fruset. Helt genomblöt. Vi räddade maskinen, evakuerade den, reparerade den i ett par dagar och maskinen fortsatte bokstavligen att fungera för oss. Det var en häftig historia. Om kriget tar slut och jag överlever, så kommer jag att lämna tjänsten. Men så länge kriget pågår, är jag här. Det finns en idé om att utveckla just den här typen av aktiviteter,

Talare 2

som redan är civila.

Talare 1

För ett fredligt liv, för jordbruket, göra samma sorts energimaskiner för besprutning av fält. Det finns redan sådana. Där bränna fält. Nu kommer denna teknik att ersätta det arbete som utförs idag. Samma traktorer och så vidare. Likaså flygande drönare, agrodronare. De har i princip funnits länge, men där kommer utvecklingen att bli mycket stor, jag är säker. Flytande drönare. Jag vet inte. Man kan redan komma på något annat än flytande drönare. Antingen göra leveranser eller fiskeritillsynsarbete. Jag vet inte. Sätta upp en utpost, stoppa en tjuvjägare. Helt okej.