Befälhavare för haubitsen ”Bogdana” Oleksandr med anropssignalen ”Liverpool”. 26:e separata artilleribrigaden #zsu #nyheter #ua #armé

Talare 1

Det som är skrämmande vill man alltid vända till humor. Det vill säga, efter att dessa dårar, detta krig, började, är det inte lätt någonstans nu. När lakanet är stärkt, vackert, kritvitt. Ibland drömmer man ännu mer när man sitter länge i bunkern. Jag var också på utbildning, och när det gäller fienden kokar naturligtvis känslorna över. Min största situation – det är min familj.

Talare 2

God dag, presentera dig själv, tack.

Talare 1

Jag heter Oleksandr, jag är kanonbefälhavare i den 26:e brigaden.

Talare 2

Berätta gärna i vilken riktning ni är?

Talare 1

Vi är nu i två sektorer – i den obchanska och den kupjanska. De skiljer sig nästan inte alls, för det är hett där och hett där. Det är främst drönarna som besvärar oss, men i övrigt är det egentligen okej.

Talare 2

Och hur mycket har intensiteten av fientliga drönare ökat nu?

Talare 1

Om man jämför med 1924, så är det mycket mer.

Talare 2

Hur ska man då bekämpa dem?

Talare 1

Vi kamouflerar oss så att vi syns mindre.

Talare 2

Och kör ni in till positionen? De säger att det svåraste inte är att sitta kvar i positionen, utan att köra in och ut ur den?

Talare 1

Precis, det är precis så. För när man kör in är sannolikheten större att de ser er. Men när man sitter på position kamouflerad ser de dig knappt, om man är väl kamouflerad.

Talare 2

Hur är det med drönarna och sånt just nu?

Talare 1

Vi samarbetar med andra enheter som är där permanent. Till exempel, vi körde in i en position, vi vet inte. Andra enheter berättar för oss om det finns drönare där, de startar sina drönare och tittar. Om det inte finns några är vägen fri, kom hit. Typ, vi samarbetar, så fungerar luftvärnet lite grann.

Talare 2

Har det hänt att man fiskat med drönare?

Talare 1

Det hände en sak, det var spänt, men tack och lov, antingen såg de oss inte, eller så hade vi tur. Snarare att vi hade tur. Vi arbetade i Kharkiv-riktningen. Just som vi arbetar säger de till oss: stanna, skjut inte. Vi skjuter inte, det är två helikoptrar över oss. Vad, arbetar ni nu? Det var precis sådan stridsintensitet det var. Jaha, allt detta flyger? Ja, allt flyger, och vi skjuter. Och ingen hör någonting. Ja, år 1924. Så vi arbetade mot fiendens UAV-punkt. Och nästa morgon kom de till oss. Och dessa drönare började attackera vårt artilleri. Men vi slog tillbaka. Kanonen skadades inte särskilt mycket, det är det viktigaste. Ja, vi slog tillbaka.

Talare 2

Ni försvarade er, hur var det?

Talare 1

Med improviserade metoder. Med gevär, käppar. Täckte över kanonerna så att de inte skulle skjuta dit. Det som är skrämmande vill man alltid vända till humor, så att det inte ska vara så skrämmande.

Talare 2

Och några sådana situationer, där du, jag vet inte, kände att du var på gränsen?

Talare 1

Det var så. Det är nog alltid så, efter att man har blivit beskjuten, när 15–20 granater flyger runt omkring dig och man redan tänker att det är allt, slutet. Och plötsligt dyker det upp någon kille som säger: ”Åh, titta, varför tog vi inte de där DMI:erna som ligger där?” Här är det så skrämmande, och plötsligt dyker en kille upp, så glad.

Talare 2

Och vad beskjuts positionerna oftast med?

Talare 1

Ja, fram till år 25 var det främst artilleriet som sköt mot oss. Vi sköt på dem, de på oss. Nu, eftersom våra drönare är så duktiga, har deras artilleri dragits tillbaka så långt som möjligt från fronten. Ja, nu är det främst drönare som används mot oss.

Talare 2

Vad träffar ni oftast?

Talare 1

Personal, UAV-stationer nu främst. Ja, ibland deras artilleri. Främst personal.

Talare 2

Och får ni någon feedback från samverkande förband eller ledningen, typ, ni vet, från Mavs, sånt som de skickar till er på hur ni träffade någon, och sedan tittar ni på det?

Talare 1

Det hände ett par gånger, det kom så.

Talare 2

Vilka känslor får ni när ni tittar på det, vad känner ni?

Talare 1

Som artillerist har jag fantastiska känslor, jag träffade.

Talare 2

En stor del av skadorna orsakades just av drönare. Hur viktigt är artilleriet nu?

Talare 1

Artilleriet har alltid varit viktigt. Nu är det viktigt. Drönare är drönare, men artilleriet, när det fungerar, orsakar det större skada. Artillerimedel kan helt enkelt orsaka större skada på fienden än drönare.

Talare 2

Och hur har din arbetsdag överhuvudtaget förändrats på grund av EVP-tornen, om vi får kalla det så?

Talare 1

Arbeta snabbare, kamouflera sig snabbare så att ni inte ser. Allt detta måste göras mycket snabbt. Under arbetet, när man jobbar, flyger drönare, man måste snabbt gömma sig, manövrera loppen, kamouflera sig. För siktaren är det mycket arbete nu, eftersom det inte är särskilt lätt att höja och sänka loppet.

Talare 2

Hur tillbringar man tid i grupp under krig?

Talare 1

Ja, jag älskar verkligen fotboll och är ett fotbollsfan. För mig är det den största avkopplingen att se en match. Det är den där och en halv timme som matchen varar. Jag finns helt enkelt inte, jag är helt med där inne och det är allt.

Talare 2

Är det överhuvudtaget svårt vid positionerna, lätt?

Talare 1

Så var det svårt, särskilt år 1922, i början av kriget, när vi stod i Severodonetsk. Just då hade jag en sådan fotbollsmatch och beskjutningen började. Med den här telefonen tittade jag så intresserat på deras fotboll.

Talare 2

Här och där.

Talare 1

Här och där, för att inte sitta still, så att inget träffar. Extremt.

Talare 2

Och har ni tjänstgjort länge överhuvudtaget?

Talare 1

Jag är från 1921.

Talare 2

Så ni har något att jämföra början med? Ja, självklart, ja. Och nu? Och hur mycket förändrades kriget då?

Talare 1

I början var det mycket svårare, för det var början. De anföll väldigt kraftfullt. Nu har fronten stabiliserats lite, men sedan kom dessa drönare. Man kan säga att kriget förändrades mycket just på grund av drönarna.

Talare 2

Och ser ni fiendens modernisering där när det gäller vapen?

Talare 1

När det gäller tubartilleri är det inte riktigt så, hur ska man säga. Men när det gäller drönare har de väldigt många av dessa olika. Olika, Lancets, FPV, de har väldigt många av dem.

Talare 2

Har ni någonsin tvingats att inte ge hjälp?

Talare 1

Det är väldigt bra att det inte behövdes. Och jag hoppas att det inte kommer att behövas. Den 23 december före nyår sprang vi till positionen, avlossade ett par skott och stod och väntade. En liten röka-paus medan vi fick korrigeringar. Och så står vi där tyst, och så vänder vi oss om. En så vacker räv kom till oss, så stor. Vänta, jag tittade på alla, precis som om jag räknade varje person. Och vi var där, vi båda, vi hade inte ens en automatkarbin ifall han skulle attackera oss igen. Och han var så vacker, som om han vore målad. För det finns sådana där som springer omkring. De skabbiga – men den här var så vacker, så vacker.

Talare 2

Och om man jämför Vovčansk- och Kupjansk-riktningarna, var är det då svårare för er att arbeta?

Talare 1

Det är svårare att arbeta, naturligtvis, där är koncentrationen av fienden högre. Våra killar går ständigt till anfall, de måste få stöd. I princip skulle jag inte säga att det är svårare där, eller lättare. Jag säger att efter att dessa drönare började, detta krig, är det inte lätt någonstans nu. Det absolut viktigaste är att kamouflera sig och kamouflera sig. Jag har alltid drömt om att få sova i bra, vita sängar. Det är det jag saknar mest, om man kan säga det så. När den bara är stärkt, vacker, kritvit. Det är sådant man ibland drömmer om, särskilt när man suttit länge i bunkern.

Talare 2

Kriget har förändrat många människor. Hur har det förändrat dig?

Talare 1

Jag skulle inte säga att den förändrade mig. Jag började förhålla mig lite annorlunda till människor, särskilt till de civila som är där. För när du är här är det ett krig i vardagen, du vet, man har krig i huvudet varje dag. När du

Talare 2

kommer

Talare 1

hem, på semester, till exempel, obekväm, hur ska jag säga, i själen. Alla borde på något sätt förenas, och vara glada över denna seger, att den kom snabbare. Inte ens så mycket materiellt, som att ge moraliskt stöd till den personen som är vid fronten. Ringa, liksom, håll ut, liksom, allt kommer bli bra, någonting sådant, lite, ja.

Talare 2

Och kommer du ihåg, där, dina första känslor när man sköt med kanonen?

Talare 1

Ja, naturligtvis, allt detta hade redan hänt under övningarna. Och mot fienden, det var redan år 22. Självklart är känslorna överväldigande, adrenalinet pumpar. Det var i Bakhmut-riktningen, vi åkte ut utanför Bakhmut, och fienden forcerade, de ville [komma] från champagnefabrikens sida. Vi rörde oss ut då, vi hade kanoner, de släpande, NT-12. Vi åkte bara ut med dem och sköt mot fienden, mot levande styrkor. Det var väldigt intressant, det fanns ju inga drönare då. Ja,

Talare 2

ja,

Talare 1

Ja, då gick det. De spikade beräkningen, det var på något sätt mer intressant, även om det bara påverkade krigets gång lite grann. Man ska inte tränga in på vår mark.

Talare 2

Och dessa känslor, är de desamma nu?

Talare 1

Nu är det inte längre så, som jag sa till er, som under de första åren. Nu är det, du vet, så att man gör sitt jobb, det har blivit som en vanlig dag. Man kommer, strider och

Talare 2

gick och vilade, ja, det är liksom inte samma sak längre.

Talare 1

Min största motivation är min familj, den kommer i första hand. I andra hand är det naturligtvis fäderneslandet. Alltså, det har blivit väldigt många patrioter, jag älskar helt enkelt mitt hemland, jag vill inte visa så tydligt att jag är en så stark patriot. Det är allt.

Talare 2

Tack så mycket.

Talare 1

Inget mer, det är allt.