ComBat Vision – stridsledning utan Starlink. Hur fungerar det?!
Combat Vision är ett serverlöst ekosystem för taktisk navigering och koordinering av specialförband, drönare och robotplattformar via radiokommunikation för att minimera vänlig eld.
Talare 1
Vi utvecklar produkt-ekosystemet Combat Vision – det är en taktisk navigator för specialförbandssoldater, som behövs för att minimera vänlig eld genom att visa allierade styrkor samt visa drönare. Systemet består av flera komponenter – det är en navigationsapp för befälhavaren, vilket är antingen en telefon, som den jag har i handen, eller en surfplatta, där soldaten ser sin position, andra styrkor och så vidare. Det finns en specialiserad app för olika typer av drönare – för DJI, Rotel, Parad och andra sorters modeller. Och det finns en specialiserad app för markbaserade robotplattformar, samt att systemet inkluderar den så kallade C4Node – som vi kallar det – det är en miniserver som fungerar som en kommunikationsrelä mellan användarna. I praktiken är vårt system serverlöst, det har ingen central nod och kräver inget internet. Dess främsta skillnad är att den fungerar via radiokommunikation. Och allt du behöver är någon form av kommunikation, radiostationer, telefoner eller surfplattor och drönarkontroller, sammankopplade i ett gemensamt ekosystem. Radiostationer har vanligtvis olika anslutningsgränssnitt. Till exempel har Chimera bara Bluetooth. I sådana radiostationer har jag en Wi-Fi-modul monterad på sidan och ibland finns en Ethernet-ingång. Och du ansluter slutanordningen via Wi-Fi, Ethernet eller Bluetooth. Därefter kopplas radiostationerna samman med varandra via sin robusta, pålitliga och säkra kommunikation. Och därmed ser användare och anslutningar från olika sidor av radiostationen varandra genom denna radiolänk. Vanligtvis distribueras systemet inte direkt under strid. Det distribueras innan man rör sig ut i området. Först kopplar du ihop de första tio personerna, till exempel via taktiska radiostationer som Chimera. Ytterligare tio personer kopplas samman. Sedan kopplas en annan, mer högnivå- och höghastighetskommunikation samman mellan gruppbefäl. Och befälhavaren har två radiostationer. En för kommunikation med överordnade och en annan med underlydande. Därefter kopplas dessa kanaler samman enligt hierarkin och det bildas en sådan vertikal upp till önskad nivå. Och på tredje nivån ansluts ledningscentralen (KSP) till Strelint. Det vill säga, de har en radio, de fortsätter att kommunicera med varandra och vi ser var och en av dem. Vissa av dessa soldater kan ha slutanordningar anslutna via Bluetooth till dessa radioapparater, medan andra inte har det. Förekomsten av dessa enheter gör det möjligt för befälhavaren att se närliggande radioapparater och närliggande befälhavare. Och ta emot order, ta emot taktiska meddelanden, se allierade drönare och så vidare. Vidare har gruppbefälet en annan radio som kan överföra mer information, inklusive videoströmmar från drönare och så vidare, vilken också är ansluten till hans slutanordning, och befälhavaren har i alla fall antingen en surfplatta eller en telefon. Slutanordningen fungerar som en router mellan en typ av kommunikation och en annan typ av kommunikation. Appen är utformad för den taktiska nivån, vilket generellt är nivån under kompani, kompani, pluton, grupp, soldat. Den högsta nivån som vi rekommenderar att använda är en app per bataljon, som visar den allmänna situationen, men inte för att styra bataljonen. Detta är NRK "Rotel-M". Det är för närvarande det enda exemplaret av NRK som vi har kunnat använda som en fullvärdig sensor med extern kompass och en normal GPS-antenn. Vi klickar i listan, och den här drönaren dyker upp, som nu, där är 1080, vi går in i den och får därmed video och dess position från den, och vi kan köra. Vad har jag gjort? Här i menyn har jag begärt kontroll, alternativet "begär kontroll", och nu har dessa joysticks dykt upp, och nu kan jag köra med hjälp av dessa joysticks. Och ni ser, jag har en bild, markeringarna på skärmen ändras. Se, jag vänder om, och jag ser landmärkena, jag vet i vilken riktning jag ska köra. Detta är för det fall att ni inte behöver följa en allmän militär operation, utan när ni behöver ha med er ett eget, lokalt styrt medel som är oberoende av internet och oberoende av Starlink. Det vill säga att jag nu styr den via radiokommunikation, inget mer behövs för detta. Jag kan aktivera ritning och med fingret så här, nu är färgen grön, här kan jag rita en linje för var jag ska köra. Och när jag kör, så har jag ritat, grovt sett, en vägsträcka som jag vill köra på. Vi kan aktivera kompassen om det behövs och se azimut. Vi kan rita en linje med fingret från högkvarteret. Vi kan navigera längs denna linje. Vi kan ställa in vägpunkter och gå från vägpunkt till vägpunkt, som i datorspel mellan sådana ramar. Det vill säga punkt nummer ett, punkt nummer två, punkt nummer tre. Och vi kör från punkt till punkt, även om vi kör i skogen där det är helt oklart i vilken riktning man befinner sig. Vi kan se EW-zonen. Om jag till exempel markerar här nu, ser ni den här cylindern? Det är i praktiken en störzon som vi ser framför oss, som man inte ska köra in i. Det vill säga att jag ser att denna EW-zon ligger framför mig. Och den måste man köra runt. Vi ser positionen för vår NRK, vi ser positionen för våra eskorterande styrkor. En av dem markeras som "vi", och de andra är soldaterna som befinner sig med oss just nu. Vi ser slagfältet och situationen framför oss, och vi ser samma sak på vår video. När fordonet kör kommer dessa markeringar att rotera, och vi kan alltid köra till ett visst landmärke som vi behöver. SIRPE-antennen, genom att filtrera bort olika störningar, skickar signalen till autopiloten, och autopiloten säger med standardiserade meddelanden att drönaren är här. Följaktligen, om jag rör mig, kommer denna markering att börja röra sig. Om jag vänder mig om kommer den röda zonen framför oss att rotera i motsvarande riktning. Drönaren skickar koordinater till oss. Vi vet var denna drönare befinner sig i det virtuella rummet. Vi bygger upp den virtuella terrängen och lägger den ovanpå videon. Och vi projicerar objekt i förhållande till varandra. Vad ger detta oss? Det är inte bara jag som operatör som ser detta. Det ser även våra observationsposter nu, var fordonet befinner sig. Det ser högkvarteret. Och vi ser inte bara drönaren, utan alla andra ser vart den tittar. Vi kan be den att vrida mer till vänster, titta på fienden i ett visst sektor. Vi har använt på det nuvarande
ögonblicket med radiostationen ”Trellis Veer” 750. Och samma radiostation sitter där på bilen. Jag är ansluten via wifi till en radiostation. Drönaren är ansluten via en Ethernet-kabel till en annan radiostation. På så sätt kan vi koppla samman en, två, tre, fem, hur många bilar vi än behöver, i ett enda ekosystem. Det kommer att bli som ”Uber” för militären. Det vill säga att du säger: jag behöver så och sådana ammunitioner här. Bilen söks upp och den kommer att vara där om 15 minuter. Och du kommer att se var den är, när den anländer, om den kom fram eller inte. Om till exempel hjulen slits loss och den inte kan köra, så vet du alltid dess sista koordinater. Inte bara vid ledningscentralen där ni styr, utan faktiskt på den position som den kör för.
Huvudproblemet är räckvidden. Roboten kör på marken och den kör i skogen. Följaktligen kommer den, i en rak linje, med ett konventionellt kommunikationsmedel, oavsett hur mycket pengar i världen man betalar, inte att köra längre än några kilometer. Typ två, tre, men man behöver köra 15. Man måste organisera reläering av denna kommunikation. Och man måste antingen lyfta en geozon med en sådan radiostation till, eller ha en vinge som följer drönaren. Luftburna drönare har optisk navigering. Därför måste det antingen sitta en förstärkt GPS-antenn på den, eller så måste den navigeras av en luftdrönare. Det vill säga att luftdrönaren ser markdrönaren via optisk spårning, överför dess koordinater till kontrollpanelen istället för GPS, och ni ser hela situationen runt omkring från den platsen dit luftdrönaren flyttat er.
Vi har framgångsrik erfarenhet av att integrera termiter, men där är frågan om orientering i rummet ännu inte löst. Problemet är inte att denna maskin är unik i meningen att bara den kan anslutas. Det är bara att den är levererad från fabriken till ett tillstånd där ni bara kommer fram och ansluter den direkt, precis som jag anslöt mig. Hela tanken är att markrobotkomplexet (NRK) måste vara utrustat med ett sådant kretskort, som obligatoriskt sitter på ett plastfäste och inte på metall. Den måste ha en autopilot inuti, precis som i flygplan och liknande. Drönare är enkla att styra. De har en radiomodulmottagare som ger en signal direkt till motorerna när ni ger gas från kontrollen. Men den skickar inte tillbaka statusen om hur mycket gas som getts, hur mycket batteri ni har, vilka era koordinater är eller i vilken riktning ni kör. Utan autopilot är det omöjligt att läsa av värdena. Tekniskt sett kan man ta vilket markrobotkomplex som helst, installera en autopilot, en extern kompass och en extra GPS till den autopiloten, och då kommer maskinen att köra.
Vårt system kan användas inte bara i krig, det är för koordinering av utländska styrkor med hjälp av drönare i situationer där stationär kommunikation saknas. Det kan vara omfattande bränder, sanering efter översvämningar och jordbävningar, sökande efter försvunna människor vid skidorter eller i skogen. För sådana operationer, för DSNS, fungerar allt maximalt exakt när GPS finns tillgängligt, eftersom precisionen för civil GPS är någonstans runt 5–6 meter. Med sådan precision kommer den att visa positionen för alla soldater och utrustning. Man måste ha tillgängliga medel. Och detta är just nu ett av huvudproblemen med skalningen. Inte särskilt många enheter har militära radiomodeller i sin utrustning som är kapabla att överföra data i adekvata volymer. Det standardmässiga kommunikationsmedlet i trupperna är Motorola, vilket inte är militär kommunikation. Och den kan tekniskt sett inte kopplas till något system och är omöjlig att använda för taktisk interaktion.
Förutom att vi behöver en enhet och en radiostation, behöver vi ett kopplingskit på soldaten. Just nu är vi anslutna i ett budgetalternativ via Wi-Fi, men det är inget alternativ för stridsbruk. För stridsbruk måste det vara kabel. Och detta är nu den andra, så att säga, blockeringen för skalningen. I det obligatoriska utrustningskitet måste ingå… det kallas system för distribution av dataöverföring och strömförsörjning. Det finns flera olika tillverkare. De kombineras vanligtvis med en sådan PTT-knapp och ett headset. Och en powerbank. Och för att detta system ska fungera effektivt får soldaten aldrig stänga av radiostationen och telefonen. Han ska bara byta powerbanks, som finns i hans utrustning, vid kompaniets ledningscentral (KSP). Följaktligen är det enda sättet att distribuera kommunikationen på den sista milen, så att soldaten inte har en kabel på armen och är fri i sina rörelser, att ge honom en taktisk radiostation men säkerställa en tillförlitlig kontakt med den. För detta behöver man lyfta en relästation i luften. Vanligtvis är det antingen samma radiostation inställd i reläläge, eller en speciell relästation som är placerad på någon höjd och säkerställer kopplingen. Bäst är det när relästationerna lyfts upp på en drönare, då säkerställer de tiotals kilometer. Drönare av den typen som Skyton, Reber 3, eller de som flyger ut. Och genom att i praktiken inte ha realiserat denna täckning stöter vi på en räckvidd på 3–6 kilometer, vilket aldrig tillfredsställer slutanvändarna.
Och en av faktorerna som jag nämnde är att man måste förbereda personalen, med början från SVP. Man kan inte komma till en enhet, dela ut surfplattor, läsa upp vilken knapp som gör vad och förvänta sig att de ska kunna förstå vad de ska göra med det här sedan. Det vill säga att man måste öva wargaming, vilket vi ska öva idag, så att folk förstår i vilket ögonblick de gör vad i systemet och varför de behöver det. Åren 2008–2013 var jag grundare av en militär-patriotisk organisation för ungdomsutbildning, som genomförde träning på stora områden för ett stort antal personal. Och när vi genomförde dessa uppdrag, ställdes jag som befälhavare för en av sådana reducerade bataljoner inför problemet med var hela min personal befann sig. Och sedan kom lösningen att man behövde utveckla en egen produkt. År 2012 utvecklade vi den första versionen av Combat, den kallades då fortfarande MAP-21, det var ett annat namn, men kärnan var densamma. För att helt enkelt kunna se sina egna styrkor, och jag kände själv fördelarna med det när man ser tydligt var ens enheter är – man behöver inte spendera tid på att ge order, man ser bara, eller rättare sagt man ser att en av enheterna har hittat fienden. Jag försökte erbjuda vår lösning till hundratals i Territorialförsvaret vid Majdan. Det tog inte fart då, men det startade väldigt bra i tiden efter revolutionen. Jag lyckades på bara några veckor nå fram till generalen
till staben, till Viktor Muzhenko, och vi kom till honom med ett förslag om att vi hade ett sådant system. Vi visade dem hur markeringar rörde sig och så vidare, och vi fick grönt ljus, till och med det att vi testade det inte i jaktplan utan på artilleri. Vi körde SU-25, Mi-29, koordinerade flygplan, utförde målvisning för specialstyrkor, först fick vi tillgång till Harris-radiostationer 2015 när de första partierna anlände, och vi lärde i praktiken Specialoperationsstyrkorna att överföra data via dessa Harris. Det vill säga under perioden 15-18 använde alla enheter inom Specialoperationsstyrkorna 8, 5, 3, 140, 73, 142 Combat som ett medel för att överföra taktisk information via radiostationer. Vi implementerade detta aktivt i Specialoperationsstyrkorna, sedan anslöt sig sex enheter från Alfa, Omega och alla specialenheter från olika säkerhetsstrukturer. För att det är så att utrustning som lämpar sig för utplacering och koncentrationen av människor med färdigheter endast finns där, plus delvis i DSHV.
Sedan vände sig luftspaningen till oss 2015, som då fortfarande var en volontärgrupp, med ett förslag om att skriva en applikation till vårt system som skulle fungera med deras kameror som de placerat ut vid fronten. Och vi skrev den då, den kallades Combat-terminal, ett gränssnitt för övervakning av kamerobservationer längs demarkationslinjen. Och så från ungefär 2015-2017 hade vi två spaningsbataljoner som längs demarkationslinjen, till sektorsstaberna och till det nationella säkerhets- och försvarsrådet (RNBO), samlade in denna information om videoströmmar, kunde koordinera artilleri 5 kilometer djupt tack vare triangulering med två kameror och så vidare.
2022, när eskaleringen började, gjorde vi några försök att distribuera vårt gamla system, eftersom Novashchyna var redo för drift i flera TRO-enheter i Kiev. Vi insåg att TRO inte var redo för detta, även om de till exempel hade mobilförbindelse; personalen var helt enkelt inte redo att agera som specialoperationsstyrkorna. Vi byggde om systemet från grunden och baserade det på tredimensionell kommunikation med förstärkt verklighet. Just nu utvecklar vi ytterligare möjligheten att ladda upp helt 3D-landskap från drönarscannad terräng och så vidare. Och vi placerade det på en distribuerad arkitektur.
Vårt system är inte särskilt effektivt i försvarsstrid. Det krävs manövrerande insatser. Det kan vara antingen insatser av specialenheter som gör något separerat från huvudstyrkorna, som landstigning på en utpost, förstöra något bombplan på flygplatsen i Olenya, eller något i den stilen. Eller så är det räder, som i detta fall. Det finns Kursk eller Chersons motoffensiv, när positionerna ändras intensivt. Och man måste förstå vad som finns direkt framför oss. För närvarande sker allt färre sådana operationer. Och de operationer som sker, sker utan förberedelse. Systemet visar maximal effektivitet där det är nödvändigt att i realtid ta reda på objektens koordinater och förstå styrkornas disposition när det är ett icke-stationärt krig. Vårt fokus nu är att övertyga den militära ledningen om att man måste förbereda skidorna på sommaren. Man måste ha åtminstone en bataljon som kan utföra mobila operationer och träna den i förväg genom wargaming.
Nu fokuserar vi på de enheter som kommer till oss och säger att vi är redo, vad som krävs och hur mycket tid det tar. Och en av dessa enheter är den internationella legionen ”Kongur”, som vi har arbetat intensivt med i två och ett halvt år, inklusive all träning på övningsfält, alla rotationer, och det var först vid den tredje sådana rotationen som vi distribuerade det så att det redan rullade på av sig själv. Om man bortser från en del av funktionaliteten, att förstå var en skadad soldat blev kvar i denna lokala stormning – det är redan ett stort plus, för då behöver man inte efteråt med en medevac-grupp söka efter soldaten på ett minfält på 2×2 kilometer. Men det fungerar inte i alla förhållanden. Det fungerar främst i skogiga eller i någon form av ojämn terräng, där GPS fungerar någorlunda på marken.
Effektiviteten i att bevara egna drönare. Det vill säga, om man ansluter egna drönare till vårt system under denna stormning, så kommer våra specialstyrkor eller våra stormgrupper åtminstone att förstå vilka av drönarna som garanterat är våra. Men vi strävar nu mot att föra in mer utrustning i ett gemensamt ekosystem och ge möjligheten att inte förlora egna drönare.
Skydd mot Friendly Fire fungerar vanligtvis när man har flera spaningsgrupper, man rör sig lugnt genom terrängen och ser någon rörelse där borta. Och istället för att reda ut via radion vem det är, kan man öppna surfplattan, titta, ”aha, det är grupp BRAVO”, och stänga den.
Ur ett beredskapsperspektiv är systemets programvarukomponent redo. Men som en komplex lösning, bestående av specifika typer av rekommenderade radiostationer, repeatrar, kablar och så vidare, som krävs för att starta denna programvarulösning, är den fortfarande inte redo eftersom vi har rekommenderade utrustningsset, men vi kan inte, eller rättare sagt, vi är begränsade av vad ni har. Det vill säga, om de väpnade styrkorna utrustar befälhavarna som i västländer, med ett standardkit: headset, PTT-knapp, mobilhållare och radiostation, så kan vi distribuera detta till enheterna obegränsat.
Tekniskt sett, eftersom systemet är distribuerat, finns det inget begrepp som begränsning av klienter överhuvudtaget, eftersom alla klienter inte är sammankopplade till en enda helhet. Ni kan skala upp detta till vilken volym som helst, det enda som behöver filtreras är volymen av information som rör sig upp och ner. Ni behöver inte på generalstabsnivå veta var varje soldat befinner sig, och då behöver man inte generera trafik om varje soldats förflyttning, om var någon enhets toalett befinner sig eller något annat. Vi kan med säkerhet säga att en kanal med upp till 30 abonnenter klarar sig med den utrustning vi rekommenderar. Och mer behövs inte, eftersom det inte finns något syfte i att ha bataljonsbrigader anslutna till en och samma kanal.
Okänd talare
Vila
Talare 1
Det finns 3 skyddsnivåer, till och med 4. En är nivån för åtkomst till enheten. Enheten skyddas alltid av inbyggda system för pinkoder och liknande i operativsystemet. och enhetshanteringssystem, så kallade MDM, ställer krav på att man inte kan använda programmet utan denna pinkod. Eftersom systemet är distribuerat lagras data delvis på varje enhet, men där krypteras de med en nyckel som, enligt vissa nuvarande moderna metoder, är krypterad med din privata nyckel som du genererar när du loggar in i systemet. Utbytesprotokollet mellan enheterna är också skyddat av sessionsnycklar S-2006, som distribueras via QR-koder innan utryckning på plats. Och på så sätt kan de inte avlyssnas. Och till skillnad från vissa system känner användaren inte till lösenordet för kanalen, vilket innebär att det är omöjligt att läsa av och överföra lösenordet till någon. Och den fjärde nivån är själva radiostationerna. Vanligtvis har militära radiostationer sin egen nivå av kanalkryptering, och därmed, även om de aktiverar krypteringen i programmet, finns risken att data avlyssnas endast om någon erövrar radiostationen eller bryter sig in i etern. Mot denna typ av attack bör ett administrativt system av vissa överenskommelser fungera, där om du inte bekräftar ett anrop eller liknande i etern en gång var trettionde minut, så blockeras din enhet. Och enheter kan blockeras på två sätt. Antingen blockeras den centralt i konsolen för administratören av mobila enheter, eller så kan man snabbt, utan att involvera den centrala administrationen, blockera kanalknyckeln för en viss användare, och då slutar denne att ta emot uppdateringar från oss, men behåller den data som fanns vid tidpunkten för enhetens erövring. Vi har redan integration med Delta och Krapiva via filer, vilket innebär att vi stödjer Krapivas taktik, Krapivas scener, nato-vector-graphics-filer som kan importeras och exporteras därifrån till Delta, samt cursor-and-target-filer som kan importeras och exporteras till Atak. Vi är det enda systemet som öppnar alla kartor och höjdkällor från alla system. Det vill säga att vi inte bara kan öppna taktik, utan vi kan öppna kartor och höjder direkt från Delta, Krapiva, Pinequest, Ukrop och alla andra produkter. Och importera från ett system och exportera till ett annat. Just nu arbetar vi med att skapa en online-integration, men tyvärr endast med Delta och Atak, eftersom frågan om interaktion med utvecklarna av CPVP-integrationen är något komplicerad just nu. Den kan nu kodifieras; det har införts vissa ändringar, vissa resolutioner och order från försvarsministeriet som tillåter kodifiering av programvara. Och vi rör oss nu i den riktningen, till skillnad från de senaste 13 åren då det helt enkelt var omöjligt. Men varför används det inte? För att stridernas karaktär är defensiv. Därför, så länge vi inte planerar ytterligare motoffensiver och återtagandet av Cherson eller intåg på fiendens territorium, visar det sig inte. Men det är synd att när vi planerar sådant, kommer vi återigen att springa runt och fråga varför vår koordination är så dålig, var kommunikationen är och så vidare. Utifrån min erfarenhet krävs det tre rotationer på flera månader för att allt detta ska flyta på. Men man måste avsätta mer än en eller två veckor; man måste ha flera veckor på övningsfältet för att öva på sådana uppdrag som vi övade på idag med förbandet. Tills vi börjar forma förband som kan genomföra manövrerande anfall och återta territorier, kommer vi bara att förlora långsamt, eftersom man hittills inte har utsett ett enda experimentellt förband där detta skulle kunna demonstreras, så som vi demonstrerade idag.
Okänd talare
Tack! Tack!
