«Låt varje drönare få ett chip»: fälttest av nätkastare från Blue Bird Tech!

Talare 1

Detta är ett motmedel mot FPV-drönare, nätkastaren «Chipah». Den är konstruerad för att skjuta ut ett nät mot drönaren och trassla in propellrarna för att omöjliggöra drönarnas fortsatta rörelse. Den består av två huvudkomponenter. Det är handtaget, motmedlet mot FPV-drönare, nätkastaren «Chipah», med en säkerhetsspärr med avfyringsmekanism och ett rör med nätet. Vi viker nätet på ett visst sätt. På grund av detta har vi denna avlånga konstruktion. Inuti sitter en pyroteknisk patron som med hjälp av krutgasernas energi skjuter ut nätet mot drönaren. Nätet i utfällt tillstånd mäter ungefär 3×3 meter. I nätets kanter sitter små vikter som spänner ut nätet under flykten. Dess räckvidd är 25 meter, men man måste ta hänsyn till att denna räckvidd påverkas av många externa faktorer, såsom drönarens hastighet, vind och drönarens rörelseriktning. Därför drog vi slutsatsen under våra fälttester att det mest effektiva användningsområdet är mellan 10 och 20 meter. Vi utvecklade den i första hand för att varje vanlig medborgare ska kunna använda den. Den har en mycket enkel konstruktion och ett begripligt användningssätt. Det vill säga att inga särskilda färdigheter krävs för dess användning. Man behöver dra ut säkringen, sikta mot hotet och trycka på avtryckaren. Vi har ett utlåtande från NDKC om att detta inte är ett eldvapen, därför är den till fritt försäljning och kan köpas av vem som helst. Själva idén och utvecklingen tog inte så mycket tid som testerna gjorde, och särskilt tekniken för att vika nätet, vikternas vikt, beräkningen av hur det skulle flyga och hur det skulle öppna sig, eftersom varje steg krävde mycket tid för experiment och användning av olika material. Denna fråga uppstod för oss så snart vi såg användningen av FPV-drönare med fiberoptik, eftersom tidigare fungerade REB-system effektivt och kunde störa, det var både stationära och bärbara system, men när fiberoptiken dök upp insåg vi att detta inte skulle vara tillräckligt och att beslut behövde fattas mycket snabbt. Därför fattades beslutet att utveckla nätkastare. Vi samarbetar alltid med militära enheter, får feedback från dem och arbetar ständigt med att förbättra konstruktionen. Och även nu pågår utvecklingen av nästa iterationer, där vi redan tar hänsyn till alla dessa anmärkningar; vi har idag även fått vissa förslag på förbättringar, som till exempel installation av ett sikte.

Talare 2

Berätta gärna mer om sådana system. Eftersom ni har Chuika i ert företag, som vanligt för detektering, och det finns en nätkastare. Arbetar ni med medel för automatisk utlösning av nätkastare, till exempel för att skydda utrustning, skydda infrastruktur och vad som helst? Finns det sådana utvecklingar?

Talare 1

Ja, självklart arbetar vi med det. Det är mycket aktuellt för tillfället. Vi har fått förfrågningar om detta och har redan vissa framsteg i den riktningen. Eftersom vi positionerar alla våra produkter som ett heltäckande skydd och betonar att inget enskilt medel kan garantera ett fullständigt skydd. Och alla måste användas i kombination. Och då är det, låt oss säga, som en poängskala, där ju fler ikoner vi har i bilen, desto mer skyddade är vi. Det är förstås ett skämt, men det är förstås som ett av skyddsstegen.

Talare 3

Generellt sett, när man är i strid används det ett par gånger på några månader, definitivt ett par gånger, eftersom vi befinner oss i en sådan het punkt där fientliga drönare ofta flyger och vi ständigt behöver passera vissa zoner där de flyger. Och man måste på något sätt undvika att bli upptäckt för att garantera säkerheten för sig själv och sina kamrater. Det handlar om förflyttning eller möjligen försvar av någon position, att gå ut från och in på en position. Det är en av de viktigaste uppgifterna för sådana tunga enheter – att gå in och gå ut. Det är önskvärt att alla har detta, att alla är utrustade, så att de kan, om inte första gången, utföra uppgiften andra eller tredje gången, och ju mer, desto snabbare kan man störa ut FPV:er eller olika drönare av den typen.

Talare 2

I er vanliga applikation, hur mycket har ni med er?

Talare 3

Generellt, en per varje militär, per grupp på fyra till fem personer. Och alla har en. På så sätt finns det en användning. Generellt, om det är en drönare på radio, så med hjälp av en detektor som ser den redan på ett par kilometers avstånd, för så ser vi, ni förstår, terrängen och kanske till och med se det lokala på den kameran, så det är om det är en radiodrönare. Om den är på fiberoptik förstår vi visuellt att det inte är vår drönare och att den befinner sig inte i den här zonen, våra drönare flyger egentligen inte där. Antingen är det en detektor eller så är den akustisk, vi

Talare 1

Vi ser bara.

Talare 3

Det går nästan helt på autopilot när man använder det varje dag eller tränar på det, men man märker det själv när man väl är där, man förstår att man behöver skjuta på 20 meter och då fungerar allt. Det är ett sådant kompletterande vapen, ett huvudvapen som kan användas. Ett pumpgevär kan helt enkelt vara obekvämt i vissa lägen. Det här är mindre och användningen kan vara mer praktisk. Det finns inget svårt med det. Det krävs inte sådan precision att man måste träffa exakt, det räcker med att skjuta i riktning mot drönaren. Jag tror att det kommer att träffa och sänka den.

Talare 1

Hon är omkring tio vi

Talare 3

De har redan använts. Vi sköt definitivt ner omkring 10 drönare och det förekom användning. Allt detta behöver göras mer i närheten av något troligt skydd, för att säkerställa sin egen säkerhet, så att man kan springa undan. När det sker ute på ett fält, bör man åtminstone göra sig så låg som möjligt i det ögonblicket och avlossa ett skott. Man måste vara minst 5 meter ifrån den där.

Talare 1

Chipua lånade detta namn från våra polska grannar. Du kan enkelt hitta översättningen av detta namn på internet. Jag vill säga en sak, att varje drönare må få en chipa.