🔥OPERATION «VIVALDI» INIFRÅN! UKRAINAS HJÄLTE «DARWIN» LOVAR ATT NÅ DONETSK OCH URALEN OCH 125:e OVMBr

Talare 1

Vid tidpunkten för starten var fienden minst förberedd och mest splittrad.

Talare 2

Under de senaste månaderna har 14 bosättningar kommit under de ryska truppernas kontroll, och igår – staden Svyatokorsk.

Talare 1

Allt gick ganska framgångsrikt för oss, och till och med den här fienden hjälpte oss. Till och med efter det kan vi inte längre stoppas. När vi går över till offensiven förändras allt. I soldaternas huvuden är det helt enkelt död mark, där finns nu alla fiender, ingen av våra. Du går in först, det känns som om du är väldigt nära döden, men i själva verket är du som mest levande. Det slutgiltiga målet är att nå Ural. Vår bataljon samlade ytterligare styrka och stridsförmåga under alla dessa månader. Vissa positioner och vissa typer av arbete behövde föras upp till en tillfredsställande nivå. För vi var ännu inte redo vid början av planeringen och prognosen gällande hur det skulle genomföras. Så under dessa sex månader sammanföll allt helt perfekt. Vi hann både planera och ta fram alternativ, och ett visst rätt ögonblick valdes ut. För vid tidpunkten för starten anser jag att fienden var som minst förberedd och mest splittrad, bland annat av oss. I alla fall i den utsträckning han var när vi stod framför honom. Så när det gäller planeringen, starten och organiseringen, så var dessa sex månader på ett sätt hemliga och på ett annat inte, vi förberedde anfallsplanen. Och sedan började själva operationen, det är en annan historia.

Talare 5

Ni säger att bataljonen inte var redo än, men vad innebär det att vara redo för liknande operationer, för stormningar? Det vill säga, i vilken form eller i vilket skick tog ni över bataljonen? Och när kom den punkten då ni sa att allt var klart, att folk var redo att gå?

Talare 1

Förbereda, eller att förbereda sig för en operation, att vara redo, för vad som helst. Man kan spendera en oändlig mängd tid, ingen är någonsin helt redo för någonting. Vår enhet också, egentligen vilken enhet som helst. Det finns en kvantitativ fråga, det handlar om styrkor och medel. Man kan räkna styrkorna och medlen i vår enhet, man kan räkna styrkorna och medlen hos fienden mittemot oss,

Talare 6

man kan

Talare 1

Man kan uppskatta hur det kommer att gå, man kan förutse vad som helst. Fiendens förluster, våra förluster, förutse mängden nödvändig utrustning, hur mycket av den som kommer att vara kvar och så vidare. Men den här mängden, dessa siffror är inte alltid, eller man kan säga, de är aldrig den avgörande faktorn som kan garantera framgång eller misslyckande. För i krig fungerar, ja, helt enkelt allt kan hända, och det som är mest tillförlitligt och fungerande kanske inte fungerar. Man måste vara beredd på detta, i första hand mentalt. Och även det mentala tillståndet hos både soldaterna och hela organisations- och ledningsstrukturen är också mycket viktigt, och det är förmodligen svårare att förbereda.

När det gäller bataljonen, så när vi tog över bataljonen, det var långt före operation Vivaldi, så liknade den en ruin, både kvantitativt och kvalitativt. Situationen var sådan att den skapade problem överallt; det var fel personer på fel positioner, låg stridsförmåga och antal personal, styrkor och medel i bristfälligt skick, brist på erfarenhet av korrekt arbete, korrekt genomförande av stridshandlingar, och generellt osammanhängande ledningsstrukturer, till exempel, och total demotivering, naturligtvis. Denna totala demotivering är det som måste bekämpas i första hand. På många håll tvingas man delta personligen i att organisera processerna, även om det inte borde vara så, men det händer. Och jag tror att under det halvår vi befunnit oss i denna bataljon och att denna brigad befunnit sig i kåren, så har de enskilda delarna av brigaden, och brigaden som helhet, blivit mer stridsdugliga och mer eller mindre redo för det som väntade oss framför oss. Så, återigen, det valdes en tidpunkt för operationens början där vi prickade rätt både vad gäller fiendens tillstånd och vårt eget tillstånd. Det är en av anledningarna till att den lyckades.

Talare 5

När vi var i Lyman-riktningen för bokstavligen ett par veckor sedan eller någonstans för en månad sedan, visste vi redan om dessa framgångar, men vi hade ännu inte talat om dem offentligt. Och vi frågade varför ni inte talar om sådana framgångar, om ett stort stycke befriat territorium. Vi fick då svaret att ryssarna rapporterar till sitt kommando och till den högsta ledningen, och deras kartor ser helt annorlunda ut än hur slagfältet faktiskt ser ut. I vilken utsträckning spelade det er i händerna att ryssarna, enligt deras egen information, redan befann sig någonstans där vid Svyatohirsk? Medan ni i själva verket redan höll på att rensa det där, Shendre Golumu?

Talare 1

Man behöver verkligen inte vara Sherlock Holmes för att se videon där Putin säger att de är i Sviatohirsk. Redan före den här videon sa han också upprepade gånger om att pressa oss mot floderna, förinta våra brohuvuden, omringningar, kittelbildningar och allt annat. Och dessa teser av honom försäkrade oss ännu mer om att allt är okej, att vi gör allt rätt, och att de fortfarande inte förstår. Självklart, i olika skeden av operationen och på olika nivåer i fiendens ledningsstruktur förstod de ibland mindre, ibland mer. Vi började med att det fanns totala lögner, naturligtvis, från alla överallt. Förmodligen förstod bataljonscheferna fortfarande mer eller mindre var de befann sig. Vi hörde till och med fiendens radiokommunikationer där han säger: "såg du, i nyheterna står det att vi redan är där", medan ingen har återvänt därifrån. Och han är som, "oj, jasså". Alltså förstod de någonting där. Men högre och högre och högre upp. Lögnerna ackumulerades eftersom jag tror att de fruktar konsekvenserna av att inte utföra order. Och här spelar det en sekundär roll om ordern var realistisk och om befälhavaren gjorde allt som stod i hans makt. Den primära rollen spelar det faktum att ordern inte utfördes, och för det kan man falla från en balkong; de faller ofta, så jag tror att det är därför de ljuger.

Talare 5

Redan någonstans på bandet av bataljonschefer eller brigadchefer?

Talare 1

Efter bataljonschefen gick bilden uppåt något förskönad. Och denna försköning ackumulerades med varje ny. Sedan, när vi fortsatte rörelsen, påbörjade rörelsen, avancerade vidare, så nådde mer information befälhavarna, hypotetiskt sett, för divisionerna. De hade redan övergivit sina illusoriska bilder av att de befann sig djupt i våra bakre linjer. Och jag tror att efter Andrij Biletskyjs uttalande om sin närvaro i Sviatohirsk, och händelserna kring detta, förstod de redan det faktiska läget, så fronten på båda sidor var slutligen tydlig för båda parter. De började reagera aggressivt, särskilt genom att helt enkelt bomba med KAB:er. Bara många sådana KAB:er, raka KAB:er, inte särskilt riktade. Och vid fronten började man naturligtvis omfördela styrkor och resurser för att på något sätt hindra vår framryckning.

Talare 5

Nu är det känt var frontlinjen kommer att gå, som ni har rensat. Hur reagerar ryssarna nu? Vad finns kvar av dessa tre arméer? Förstärks de eller skickas någon dit? De blev chockade av den här nyheten och av sanningen om hur det egentligen ligger till.

Talare 1

Jag tror att vi har gjort ett mycket stort arbete med förintelsen, med att bringa dessa arméer till ett tillstånd av oförmåga att strida. Inte totalt, förstås, men tillräckligt för att det ska vara svårt för dem. Och i ett sådant tillstånd kan organismen, även om den får förstärkningar, inte verkligen stabiliseras och återhämta sig, för här är frågan inte längre antalet personal eller något annat, utan frågan om strukturen som redan håller på att upphöra att existera. Det vill säga systematik i styrningen, enhetens styrbarhet, närvaron av styrkor och medel på vissa platser, den totala demoraliseringen av deras personal – detta är sådant som inte kan åtgärdas med förstärkningar. Det är det första. För det andra, om fienden får förstärkningar, om större styrkor skickas dit, är han tvungen att ta dem ifrån någonstans. Det vill säga att det finns andra riktningar, det finns vissa målinriktade reserver som finns till för sin egen uppgift, eftersom fienden har sin egen avsikt, sin egen plan, som han följer. Om vi tvingar honom att omfördela dessa medel är det hundra procent fördelaktigt, eftersom fienden för det första spelar efter våra regler, det vill säga att han är tvungen att svara där vi anfaller, och för det andra är han tvungen att ge upp vissa andra planer där han räknat med att sätta in de reserver som han skickat till oss. Hjälper det dem? Självklart, när mer av fiendens personal anländer till deras positioner, när han har fler medel, så hindrar det oss och hjälper dem. Men för att detta skulle vara totalt och skapa ett tillstånd av oförmåga för oss att avancera, kan jag säga att på det nuvarande stadiet sker inte riktigt så. Jag tror alltså att allt har gått ganska framgångsrikt för oss, och till och med detta fiendefolk hjälpte oss. Till och med efter det kan vi inte längre stoppas.

Talare 5

Finns det en chans att de drar tillbaka styrkor från Kramatorsk-Slovyansk-offensiven?

Talare 1

Det finns en chans för vad som helst, tror jag. Jag vet inte så djupt, för man måste ha tillgång till en mycket stor mängd information för att dra sådana slutsatser. Men det är helt enkelt logiskt; om det sker allvarliga genombrott någonstans, tvingas de omfördela sina styrkor, och till och med stora styrkor om situationen kräver det. Jag anser till exempel att Kursk-operationen tvingade fienden att flytta styrkor, som var tänkta för Kharkiv-offensiven, till Kursk, nära Vovchansk. De hade just börjat avancera där. Det kan vara sån en situation här, eller så är det inte det, vem vet. Och man vet inte hur mycket av sådana styrkor de har. Men att det är en positiv trend, det är 100%.

Talare 5

Självklart bör den frågan förmodligen ställas till Andrij Bileckyj, men på er kompetensnivå vill jag fråga om ni har någon slutgiltig uppgift, ett slutgiltigt mål? Eller säger ni att vi inte kan stoppas, rörelsen fortsätter? Det är i princip en slogan hos Vivaldi. Det vill säga, har ni någon slutgiltig uppgift? Eller är det trots allt att nå gränserna?

Talare 1

Det slutgiltiga målet är att nå Uralen. På vilket sätt? Här är den operativa uppgiften att skära av Lyman-utbuktningen, att omöjliggöra fiendens framryckning i denna riktning och möjligheten att omringa Slovyansk-Kramatorsk-agglomerationen. Det är som ett minimiprogram, det är på det här stadiet. Utöver det vet jag inte riktigt, och jag är inte särskilt säker på vad som kan sägas.

Talare 5

Nu kommer kylan att sätta in, och vädret kommer att försämras. I vilken utsträckning kommer detta att minska framryckningen, eller sakta ner er framryckning och möjligheten att slå tillbaka dessa, eller några slags offensiva operationer från fienden, kort sagt, vad förväntar ni er? Slutsatsen, där, oktober, november, för att inte tala om vintern.

Talare 1

För det första är det i själva verket möjligt att både avancera och försvara sig vid vilken tid på året som helst. Det är bara en fråga om i vilken utsträckning, men det är möjligt, allt är möjligt. Men statistiskt och logiskt sker fler framryckningar på sommaren när det är grönt, eftersom det finns mer kamouflage, naturligt kamouflage, vilket gör att infanterister kan ta sig över vissa avstånd. Under vintern gör luftens klarhet, i kombination med avsaknaden av löv, att drönare kan kontrollera hela frontlinjen mer noggrant, vilket gör att infanteristen tvingas befinna sig i skydd hela tiden. Och detta leder logiskt sett till att man håller linjen istället för att avancera. Men det finns även andra metoder. Ibland försöker man avancera med fordon. Jag minns några tidigare vintrar där fienden inför vintern förberedde mekaniserade genombrott, eller till och med försökte. Det vill säga att även detta är möjligt. När det gäller hösten, till exempel, tvingar regnet tvärtom drönarna att försvinna från himlen. Därför kan infanteriet avancera längre. Man kan kort sagt inte garantera någonting, men man kan säga att huvuddelen av offensiven från båda sidor sannolikt kommer att ske under den varma årstiden. Jag tror alltså att vi återigen kommer att gå över till försvar på båda sidor ju närmare vintern vi kommer.

Talare 5

Men redan med en sådan utjämnad linje.

Talare 1

Självklart. Med en rensad gråzon. Gråzonen är i sig ett väldigt stort problem. Där det finns en gråzon blir den oftast inte grön, det vill säga vår. Ibland blir den det, men det är väldigt svårt. Vi tog den här frågan som den första att lösa, löste den, och det hjälper mycket. Jag tror att det skulle fungera på samma sätt längs hela fronten. Och att inta en tydlig linje inför vintern skulle vara mycket fördelaktigt.

Talare 5

Hur länge sitter ert infanteri i positionerna? För att gå före i ämnet, jag vet att två månader – den här ordern om två månader i positionerna – är en helt dött född order eller förordning. Ingen följer den, inte för att någon är dålig eller bra, utan för att det ibland är direkt opraktiskt, farligt och det finns ingen att ersätta dem med. Så är det överallt, i varje brigad jag har talat med, alltså kan en befälhavare inte garantera den här rotationen på två månader. Jag vet inte, kanske någon har det, skriv gärna i kommentarerna, men jag har inte stött på några sådana. Därför säger till och med infanteristerna själva att om vi bara går in i en vecka och går ut i en vecka, så sitter vi hellre kvar längre. Ja, det är utmattande, och det är inte alltid det sker nedsläpp, för de blir nedskjutna. Kort sagt, jag tycker att två månader är toppen, men under realistiska förhållanden, hur länge kan ni på det här sättet försörja infanteriet som har nått de främre positionerna? Alltså…

Talare 1

Egentligen kan man, naturligtvis, förklara det så utifrån situationen. Varför måste man ibland sitta kvar länge? För det första, en lång rutt, komplicerad logistik. För det andra, ren säkerhet. Det finns perioder då det för en infanterist är farligare att förflytta sig även till reserven eller hemåt än att stanna kvar i position. För det tredje händer det att det saknas tillräckligt med rotationsgrupper, eller att förstärkningar gör att infanterister tvingas sitta kvar längre. Men vi lyckades faktiskt hålla folk i upp till två månader under denna operation. Självklart ligger det nära två månader när det gäller tidsperioderna. Men det var realistiskt för oss. Kanske befann vi oss i mer bekväma förhållanden under en tid. Det har funnits fall som varit värre. Men det är den optimala tidsmängden. Jag har tidigare haft fall där det var omöjligt. Och jag är övertygad om att det kommer att fortsätta vara så.

Talare 5

Alltså, låt oss prata om människorna, egentligen, och inte om infanterisoldaterna. Och i operationen i Ivaldi, fanns det några handlingar som infanteriet utförde, kanske utmärkte de sig? Alltså, kanske har de redan nominerats till en utmärkelse, eller kommer att bli det, eller att de tog många till fånga. Fanns det fall efter vilka människor utmärktes?

Talare 1

Det har redan varit väldigt mycket. Vi har redan ansökt om väldigt många utmärkelser till infanterister. Jag har faktiskt alltid blivit slagen av att en infanterist, i själva verket, därifrån där han befinner sig, inte helt förstår situationen. Och

Talare 5

sen blev det så här, oj, gjorde jag det här?

Talare 1

Ja, det är så. Jag minns själv att jag en gång stormade, sedan kom jag hem, tittade på videon från kameran, och jag var mer rädd än jag hade varit i strid, för jag tänkte att det var ett mirakel att vi kom ut. En soldat förstår att någon skjuter mot honom, att han bombas. Han förstår inte helhetsbilden. Om det till exempel finns grannar eller förband bredvid till vänster eller höger, eller inte. Om det finns en gråzon nära honom, om allt kontrolleras, eller hur mycket styrkor och medel som arbetar i hans intresse, om det är mycket eller lite, tillräckligt eller otillräckligt, han kan inte ens bedöma detta. Därför observerar jag ibland, till exempel en infanterist som, ja, utan tvekan befinner sig under mycket svåra förhållanden, och han kanske inte ens förstår det själv, men han gör otroliga saker. När en människa inte sparar på sig själv, riskerar, lyckas och sedan kommer ut, är det helt enkelt toppen av mod; vi nominerar alltid sådana soldater.

Vi hade soldater som var sårade. En soldat var sårad. Han var på väg till evakuering. Han blev träffad igen, benet skadades en andra gång. Han gav sig själv första hjälpen. Och han dog inte, men han kunde inte längre gå. Han lade sig ner. Han lade sig på den rutt där våra styrkor rör sig, och fienden hade infiltrerat dit. Vi säger till honom, kan du flytta dig lite, krypa, det finns inga av våra i närheten just nu, ett fordon kommer dit, men tills det kommer måste du vänta, kanske kan du gå till mötes. Han säger att han inte kan gå, men att han ska skjuta. Och han satt där i ungefär ett dygn och dödade två fiender som gick längs den rutten, trots att han var sårad. Han låg bara där med sin automatkarbin, såg dem, sköt, och de dog. Han säger att han dödade, där, dödade en till. Sedan kom en bil, han klev i och åkte iväg. Detta imponerade mycket på mig, för han visade inte ens någon ton av utmattning. Han förstod det helt enkelt som en situation som uppstått och som man måste hantera. Man måste ta sig ur den, det finns en lösning, och lösningen är just denna. Om man får en infanterist att förstå att det bästa sättet att överleva och säkra detta i krig är att döda fienden, så förändras kriget omedelbart. För han tror att allt detta är en naturkatastrof. Att det inte är ryssarna som bombar honom, utan bara någonting. Att dessa granater bara flyger in i honom. Om han förstår fienden, om han förstår segerns metodik, vilket är att förinta fienden, så blir han mycket mer effektiv, han lyckas mycket bättre, och sådana soldater överlever mycket oftare och befinner sig i säkerhet. Och jag blev ofta imponerad av detta. Otaliga situationer där två eller tre av våra soldater tog många fiender, fiendens styrkor, till fånga.

Talare 5

I den här operationen eller i allmänhet? Under

Talare 1

tid

Talare 5

denna

Talare 1

operationer. De tog en, han berättade var vem som var, vad som hände, de gick vidare, på vissa ställen lockade de ut dem, på andra gick de in i strid, utplånade dem. Och det här är också bara ett grundläggande krig, men det sker på ett avsnitt, på ett visst avstånd, man ser hur samma människor kan hinna göra väldigt mycket och sedan komma ut.

Talare 7

Jag vänder mig till vår ledning angående vår kapitulation. Vi överlämnade oss till den tredje armékåren eftersom vi inte ville dö i onödan.

Talare 8

Våra officerare har helt enkelt flytt. De stängde av radion, sa att vi ska avbryta det cirkulära försvaret, håll ut. Allt, radion är avstängd.

Talare 7

På positionerna hade vi inget vatten. Vi tvingades dricka vatten ur pölar, vi tvingades dricka vår egen urin. En av oss dog där på grund av uttorkning. Vi hade ingen mat. Vi tvingades äta bark från träden och gräs.

Talare 9

Vi åt nässlor, det vill säga att vi gjorde nässlorna med vodka och lite buljong.

Talare 7

Vi fixade till där, satt där. I och en halv månad åt jag normalt här för första gången.

Talare 4

Jag menar Plinu. Fastän ni har fört mycket skit hit, och mycket sorg, önskar jag er inget ont. Jag önskar att fler av era landsmän skulle hamna som ni, i en sådan status. Då, Gud give, kommer kriget att ta slut snabbare. För på annat sätt kommer kriget inte att ta slut. Vi kommer att kriga mot er precis tills ni går härifrån.

Talare 1

I början av operationen rensade vi infiltrationen, och sedan var det dags att gå över till offensiven. Det är olika saker. För att rensa infiltrationen är som att rensa sina egna bakre linjer. Där känner sig fienden utsatt, deras medel når inte fram till dem. Oavsett om en drönare kan flyga dit på deras begäran, släppa mat eller träffa vårt hus. Men oftast når de inte fram. Och det är säkrare för oss. Och vi känner oss trygga eftersom allt vårt når fram. Vi kan ge maximalt stöd till våra soldater vid rensningen av infiltrationen. Man kan till och med köra ut pansarfordon, för det är svårt för fienden att komma nära dem eftersom de är långt ifrån honom. Men när vi går över till offensiven förändras allt. För i soldaternas huvuden är det helt enkelt död mark. Där är det bara fiender nu, inga av våra. Du går in där först, du är i total fara. Så kan det verka. Och den första framgången, de första befriade kilometrarna, den första rutten, de första fienderna som dödades av handvapeneld, särskilt handvapeneld när vår soldat dödade en fiende. Det var mycket viktigt och faktiskt väldigt heroiskt för dem. De började till och med se sig själva annorlunda, att de lyckades med något sådant. Och det fanns många sådana tillfällen.

Talare 5

Går ert infanteri ut på flera rotationer? Jag vet att det i andra brigader är en rotation, och det är allt. Han går inte längre som infanterist, han är redan pilot, eller gör något i bakre linjen. Finns det sådana som går ut många gånger?

Talare 1

Det finns de som går många gånger, det finns de som går en gång, det finns till och med de som hamnar direkt hos oss, och om kompetensen tillåter och det finns en vilja, så blir han drönare direkt. Men vi försöker låta alla passera genom infanteriet, vad gäller om det förekommer och varför. Ja, det fungerar väldigt bra, för för det första är det en mycket värdefull erfarenhet för soldaten. Han går ut, han förstår var han var, vad som hände där. Om han imorgon blir drönare, kommer han att förstå, för det första, hur man arbetar, hur han själv hade velat att de skulle arbeta i förhållande till honom när han var infanterist. Han kommer att vara mer ansvarsfull och lära sig bättre. Men å andra sidan är infanteristens väg genom många konventionella rotationer den största stridsvägen, och i själva verket blir befäl just från sådana infanterister. Från dem som har varit stormtrupp, infanterist, soldat så länge det krävdes. Men oftast tar vi hänsyn till två saker, hans vilja och hans kompetens. Om han kan vara artillerist, vara drönare, så gör vi det, särskilt om han vill. Men det finns de som stannar kvar där de är, ibland är de själva nöjda med vad de gör och redo att fortsätta.

Talare 10

Kom igen, kom igen, kom igen! Till ett träd

Talare 10

Tjugo meter till vänster, fan, han är vår. Bra. Markera, till vänster, ett träd framåt! Gå fram, Heavy till höger! Markera, med siktlinje! Min!

Talare 5

Varje gång blir jag fascinerad av sådana människor, ni vet, som man säger, en krigsmänniska. Låt honom kriga, så kommer han att kriga i det här kriget, han kommer att åka till ett annat krig. Och, ja, det finns sådana människor. Finns de fortfarande överhuvudtaget? Är det ungdomar, kanske, eller är det gamla officerare, kanske?

Talare 1

Det finns alltid, nyligen, en av våra kamrater, som kom väldigt ung, i början av fullskaliga invasionen. Han stred då, sedan blev han omfördelad till en annan tjänst, Telova. Och han kom till mig och bad om att få återvända till kriget. Och där, han kom överens med alla, sa, nej, jag ska gå och strida. Och gick igen. Jag tycker att det är normalt. Och det är det som är äkta. Både i krig och i livet i stort, egentligen. För folk tror att det är för att det är något fel med hans huvud, eller att han älskar adrenalin. Egentligen är det inte så. Egentligen älskar människor krig och älskar denna erfarenhet. Och jag är säker på att de under resten av sina liv sedan kommer att minnas, inte hur de satt med vänner på en bar, utan de kommer att minnas hur de stormade en position. Just för att den här perioden i livet, dessa händelser, betyder något äkta, något existentiellt, där man liksom är väldigt nära döden, men egentligen mer levande än under alla tidigare perioder i sitt liv. Det är så det ska vara. Den som är sån har haft stor tur i livet.

Talare 5

Jag skrev till och med ner din fras. «Den modige lever kanske inte för evigt, men fegisen lever inte alls». Och så

Talare 1

Jag kan inte säga att det var jag som hittade på den, det är en något anpassad befintlig fras, men ja, jag gillar den.

Talare 5

Just nu pratar alla om operation Vivaldi i alla kanaler, och vi pratar om det också. Men nyligen, inte så länge sedan egentligen, befriades även 26 byar i Oleksandrivka-riktningen. Det är 745 kvadratkilometer, men ingen pratar om det. Är det för att Vivaldi är så speciell? Eller är det helt enkelt problem med PR och kommunikation i den andra riktningen?

Talare 1

Det är svårt att säga, för de kan ha haft samma situation med informationsblockad, till exempel, för att det inte gick att meddela detta på ett väldigt specifikt sätt. Jag vet inte. Jag tror att det faktiskt inte är något problem att berätta, även så här via telefonen, vad man har gjort där. Om de gör det eller inte, tror jag att någon har en plan i huvudet om varför det behövs och varför inte, precis som det under lång tid inte var tillåtet för oss. Men generellt sett, om någon befriar, så gillar jag det, låt det vara högljuddare än Vivaldi, så länge territorierna befrias. Vi behöver bara, ja, belysa det på rätt sätt och fortsätta befria.

Talare 5

Jag är bara väldigt ledsen, eftersom vi också var i Oleksandrivka-riktningen vid den tiden när de redan rörde sig där. Och ryssarna visste återigen inte, ja, och rapporterade på samma sätt felaktigt. Sedan visade det sig att, plötsligt, hade ett sådant enormt område befriats. Jag gillar inte hur kommunikationen går, där DSHV deklarerade att det var de som gjorde det, trots att det fanns många andra infanteri- och mekaniserade brigader med. Och vi föreslog: låt oss visa det, låt oss gå dit, och det var allt. Och det kom bara en nyhet om att 26 byar hade befriats, och det var allt. Och ingen vet vem som gjorde det, vilka byar det rörde sig om eller vad som gjordes. Och därför uppskattar jag verkligen hur Trika kommunicerar om denna operation.

Jag vill prata mer; ni har redan sagt att informationstystnad var mycket viktigt. Och till exempel i Kursk-regionen, ja, har det upprepade gånger påståtts att Kursk var framgångsrik just för att alla var tysta och ingen visste. Hur lyckades ni överhuvudtaget skapa ett sådant informationsvakuum? Och också innan Andrij Biletskyk gick ut offentligt, fanns det vissa läckor på X, i sociala medier och så vidare, sådana där OSINT-analytiker. Berätta, hur skadligt är detta arbete ur ett militärt perspektiv?

Talare 1

Ja, när det gäller det som inte beror på oss, som OSINT-analytiker, utomstående observatörer eller till och med fienden, så har kåren, såvitt jag vet, arbetat för att minska antalet läckor eller helt eliminera dem. Och när det gäller vad vi gjorde, så var det egentligen inget komplicerat; om alla agerar ansvarsfullt och följer informationshygien, kan man genomföra sådana operationer, till och med mer komplexa operationer, och allt detta är möjligt med tanke på vilken påverkan det har. Det är helt enkelt logiskt: om fienden förstår vår plan, om de förstår vart vi rör oss, kan de anpassa sig, förstärka sina positioner och hindra oss från att få en sådan möjlighet. Det är inte säkert att någon i en annan riktning kommer att utnyttja detta. Självklart bör man följa de råd som ges av de styrkor som genomför offensiver. I vårt fall ansträngde sig kåren och förklarade för oss, och det lyckades. Mer eller mindre, förmodligen med vissa problem, men det lyckades. Jag tror att egentligen även bevakningen av Vivaldi vid den tidpunkt då den utannonserades var något påtvingad. Lika mycket genom vårt beslut som att det helt enkelt inte längre var möjligt. Men denna informationsstilla, i kombination med fiendens lögner samt vissa andra moment, bidrog till en stor del av effektiviteten på slagfältet under själva operationen.

Talare 5

Jag minns när Kombrykh skrev ett argt inlägg, er Kombrykh, Foka, att man vill svära, skrika och så vidare. Vi förbereder oss i ett halvår, offrar ett hälsosamt liv, och någon bara tar och avslöjar denna information. Och till och med under hans inlägg fanns kommentarer från soldaten själv, att det verkade som om min syster ringde mig och berättade om denna operation, som hon fick reda på via Instagram. Denna operation var första gången, åtminstone deklarerar trion offentligt, att det gjordes en landstigning från en NRC "Kamikaze"-drönare. Berätta gärna, om er brigad också utförde dessa landstigningar, dessa operationer, vad är det för under-drönare, tunga bombplan, hur mycket bär de, är det sådana små "Kamikazes" på 14 kilo, hur mycket kan någon vampyr bära?

Talare 1

Vår brigad har inte gjort något sådant än, kommer förmodligen göra det snart, men jag kan kortfattat berätta vad en drönare faktiskt är för något i krig, hur allt går till där.

Talare 5

Nej, man behöver inte gå så långt.

Talare 1

UGV-en "Kamikaze" blev faktiskt släppt från en bombdrönare, och bombdrönaren är ganska stor, av en specialiserad typ. Denna "Kamikaze" var liten. Vad gav det? Till skillnad från att bara släppa ammunition, kan en "Kamikaze"-drönare även köra. Den kan köra fram och detonera precis där en bomb inte når. I en springa, i en källare och så vidare. Det är verkligen effektivt, och det ger mycket potential för framtiden. Dessutom lägger vi till att det var i fiendens rygg, det vill säga att det till och med är på frontlinjen. Man kan köra in i ett högkvarter, i någon av fiendens ledningscentraler, och spränga allt där. Det är coolt. Och i allmänhet använder vi UGV:er med stridsmoduler, och de bekämpar fienden med hjälp av grovkalibriga kulsprutor och granatkastare. Och vi använder dem naturligtvis för evakuering, för logistik. Och vanliga drönare, och bombdrönare, både tunga och lätta, och alla möjliga sorter. En sådan kombination av drönare är, jag tror, i princip för första gången i krig, och det låter lovande. Nu tror jag att vi helt enkelt har som mål att utöka denna erfarenhet.

Talare 5

Och förresten, angående brigaden. Tung mekaniserad, eller hur? Det är ju inte en drönarstormbrigad. Men jag tycker det verkar som att alla håller på att förvandlas till drönarstormbrigader. Jobbar ni bara mer med tunga bombplan, eller hur är det? Eller utvecklar ni även artilleriet? Jag förstår att det här är en fråga till brigadchefen, men berätta hur det är på bataljonsnivå. Det vill säga, finns det någon skillnad mellan en tung mekaniserad brigad just nu, i det här skedet av kriget, och en drönarstormbrigad?

Talare 1

Nu, när det gäller utvecklingsriktningen så utvecklar vi allt. Självklart, som alltid i krig, för att något ett ska utvecklas måste man anstränga sig mindre någon annanstans, för man kan inte lyckas med allt. Men i bataljonen, till exempel, och även i brigaden, tror jag att vi försöker hålla balansen, för det är naivt att tro att det snart bara kommer finnas drönare, att det inte kommer finnas något artilleri och att det sedan inte heller kommer finnas någon infanterist. Så kommer det inte bli, det är säkert. Motåtgärderna utvecklas också, allt fungerar. Allt fungerar i olika mängder, i olika skeden av kriget. Till exempel kan man sällan se stridsvagnar nu, men de är egentligen inte döda, man kan använda dem. Ibland använder vi även fiendens. Och efter ett tag kommer det nog komma en fas då de återvänder i stor skala till slagfältet. Det vill säga att vi använder allt. När det gäller vår tyngd, varför tyngd? Tanken med tunga mekaniserade brigader, tror jag, vid tidpunkten för deras skapande, var deras tunga mekanisering. Det vill säga stridsvagnar, tungt pansar och en satsning på en mekaniserad offensiv, på ett mekaniserat krig i allmänhet. Det finns alltså många mekaniserade brigader. En tung brigad borde vara utformad för, just, särdragen med att färdas i stridsvagnar, i BMP:er, att utöva eldkraft med hjälp av utrustning och så vidare. Vad har vi egentligen? Egentligen liknar det mer bara ett namn för alla brigader. Både luftburna stormbrigader och vanliga mekaniserade, alla. Alla stormar och alla försvarar, alla använder drönare och alla använder utrustning. Kanske finns särdraget bara i brigadens stridskapacitet, men det beror egentligen inte på dess namn eller truppslag, oavsett vilket det är, till exempel. Det vill säga, kanske någon har en tanke och kanske kommer den någon gång att förverkligas gällande att varje brigad behåller sin särprägel. Men jag är övertygad om att de alla kommer att ha alla typer av beväpning och att deras direkta utveckling bara kommer att bero på befälhavarens vilja eller på vem som lyckas bäst med vad.

Talare 5

Till hemstaden Donetsk i stridsvagnar?

Talare 1

Absolut, på leoparder.

Talare 5

Vad anser du om idén, som är väldigt populär just nu, att flytta kriget under jord? Är det överhuvudtaget möjligt?

Talare 1

Krig under jorden pågår fortfarande, det har funnits länge. Jag tror att man även kan räkna första världskriget som ett krig under jorden. Man måste förstå att krig under jorden är möjligt när det finns möjlighet att gräva. För att gräva används för övrigt även drönare, men de gör inte så mycket där som man skulle önska, men de används, de gräver. För att gräva krävs det att sektorn är stabil. En stabil sektor och ett försvar ger möjlighet att gräva både på djupet, framåt, bakåt och så vidare. Jag, ännu under ATO-tiden när jag var i positionerna, fortsatte vi alltid skyttegraven i fiendens riktning för att mötas i en tunnel. Vi nådde dem inte på det sättet, men det var tanken. Och det sker intuitivt överallt där linjen och sektorn blir stabil. När vi talar om en offensiv, befrielse där, eller fiendens offensiv, kan vi inte tala om underjordisk krigföring, för det är helt enkelt omöjligt. Under jorden, med sådan hastighet, är en så stor mängd människor inte kapabla att avancera konstant. Alltså kan kriget helt gå under jorden endast om vi stannar, till exempel vid gränserna, och vi får ett sådant trögt krig under lång tid, som det var då. Då, ja. Men det är osannolikt, tror jag. För övrigt är det inte så pålitligt som det verkar. Det sägs att vissa där, allt, alla under jorden, för att det inte längre är möjligt att befinna sig ovanpå. Om man gör allt rätt är allt möjligt, som överallt annars. Till exempel hur vi bekämpade fiendens drönare. Det är elektronisk krigföring (REB), det är utplåning av pilotteam, det är förstörelse och skador på ledningscentraler, kommunikation, allt detta. Plus infanteristen, han tränar på att skjuta mot drönare. Han gör det. Vi särskiljer våra drönare från fiendens, vi ser till att situationen ständigt är tydlig. Och allt detta ger möjlighet att röra sig ovanpå, och vid olika tider på dygnet. Till exempel vet vi att fienden har fler nattdrönare, eller så vet han att vi rör oss och kör på natten, då kommer han att fokusera på det, så går vi över till dagtid. Det minskar hans förmåga att träffa oss avsevärt. Om man gör allt rätt, och det är grundläggande saker, det finns inga hemligheter, så kan man kriga ovanpå också. Krig under jorden är som kriget i Terminator, där det bara kommer finnas drönare. Ja, coolt, men knappast möjligt.

Talare 5

Tror ni förresten på ett drönarkrig, ett sådant som är helt robotiserat, så att infanteristerna är någon sorts…

Talare 1

Avatärer? Om tusen år, förmodligen. Nu – nej, det är omöjligt. För det första styr en människa fortfarande drönaren, för det andra finns det grundläggande saker. Om man talar just nu om huruvida en drönare kan ersätta en infanterist, så måste den repareras, den behöver få ny ammunition, till och med få den tillförd. Ibland flytta den, den faller bara, den måste lyftas upp. Vi hade ett fall när vi evakuerade en infanterist, han hade ett slitet ben, han åkte på en nerka, och nerkan körde ner i ett hål och välte. Och han klättrade ut, lyfte upp den, klättrade tillbaka och körde vidare. Det vill säga att han räddade sig själv på det sättet. Sådana saker, triviala och små, är fortfarande nödvändiga. Och att reagera på en situation som förändras, det kan en drönare inte, den här kameran tillåter inte en vanlig drönaroperatör att operera. Den kan utföra vissa uppgifter. Kanske kommer detta att expandera, och med tiden kommer det att bli ännu fler av dem. Men att infanteristen skulle försvinna, det tror jag inte, eller så om väldigt, väldigt många år.

Talare 5

Till sist vill jag då fråga, hur kom ni egentligen fram till detta? Utvecklade i er denna krigsfilosofi, och alla de värderingar som förbandet bär med sig.

Talare 1

Jag tror att min personliga väg inte är universell för alla, men jag kan dela med mig lite där. Först och främst tror jag att det i barndomen för barn, för pojkar, är en intuitivt intressant sak, som slagsmål, krig. Barn älskar kampsporter, barn älskar att leka med svärd, barn älskar leksoldater. Alla, den absoluta majoriteten. Sedan anpassar de sig till det vanliga livet, kanske väljer de något fredligt, eller något nytt, eller så lugnar de ner sig, som man säger, att maximalismen har gått över. Egentligen är det, tror jag, en förlust av ungdom i sitt huvud, när man ger upp drömska ting och går över till praktiska ting. Praktikalitet är det tråkigaste som finns i livet. För mig var det intressant längre än för andra, förmodligen. I början av ATO, bara det faktum att det hände så nära gjorde det omöjligt att vara ointresserad. Jag var tvungen, inte nödvändigtvis att vara intresserad, utan att ta ställning, att delta på något sätt. Och sedan byggdes det upp inom mig, och jag beslutade att jag trots allt inte kunde, medan händelser av historisk skala utspelar sig, låta bli att vara i händelsernas centrum och istället syssla med vad som helst annat. Sir!

Talare 10

Hej! Oj, första trofén.

Talare 6

Vårt artilleri och våra pansarsoldater arbetade mycket bra. Tornet sprängdes av, stridsvagnen, asen. Troligtvis exploderade ammunitionen. Opa, rödbanderarna.

Talare 1

Värdet av det du gör, om du under historiska händelser inte är i krig utan hemma, mäts helt enkelt av längden på din bekväma vistelse. En vistelse som saknar all mening, det vill säga att bara existera för att existera. Därför beslutade jag att jag absolut måste vara där historien utspelar sig. Jag hjälptes, på ett sätt, av livsexempel från andra människor som drog ut i krig, mina bekanta. Kanske hjälpte mig även viss litteratur och böcker. Och det personliga valet också, naturligtvis. Och nu kan jag säga att jag har stormat mycket, sedan befallt, vissa saker lyckades, andra inte. Det var den bästa tiden i mitt liv och den pågår fortfarande. Utan tvekan. Därför, när det gäller var man ska hämta motivation, bör man i bedömningen av vår seger inte förlita sig på ekonomiska prognoser eller förlita sig på geopolitik, politiska relationer, vissa överenskommelser eller memorandum. I verkligheten vet jag helt enkelt att vi kommer att segra, för det är världens logik. Så började kriget, så var det under ATO, och så kommer det att sluta. Med vår hundraprocentiga seger. Drömmar går i uppfyllelse oftare än politiska prognoser gör det. Därför är jag övertygad om att vi kommer att segra, och jag råder alla tittare att hinna ta del av denna seger.

Talare 5

Du sa att varje man som har varit i krig uppenbarligen kommer att minnas på sin åldersdom, inte att han supit i någon bar, utan vilken position han stormade. Vilken position kommer du att minnas?

Talare 1

Åh, jag ska minnas alla. Jag minns dem som om det vore igår. Både lundarna och byarna. Ja, mest levande, kort sagt, så gillade jag det i Bachmut. Det var en mycket stor estetisk upplevelse. Estetisk? Ja. Egentligen dimma, stadens ruiner, eld. Jag såg ett HIMARS-nedslag precis framför mig, 50 eller 30 meter. Och eldstrid med fienden, fordon. Det är slående, precis som en tavla. Alla dessa förstörelser, de tvingar en liksom att se det som händer från ett annat håll, och de formar något som man inte ser någon annanstans. I Avdiivka var det häftigt. I Avdiivka var jag inte längre infanterist, jag var kompanichef, men jag var på själva koksverket. Vår byggnad träffades av tre träffar, allt rasade, allt var i damm. Jag hade tur, och några av mina kamrater också, vi förblev oskadda, vi klättrade bara ut. Någon klättrade ut skadad, någon, tyvärr, dog. Och jag rörde mig genom koksverket, allt brann, rök, soldater. Mina killar var i närheten, vi rörde oss, jag hörde samtal över radion. Jag såg också, jag såg hur mina soldater stred via drönare, över radion, att det var väldigt modigt av dem. Och den veckan var väldigt unik i det liv jag har levt, och jag gillade det. När det gäller lundarna, varje lund är en enda oändlig lund. Man stormar den hela tiden, rusar och rusar, och så kommer nya 100 meter av samma lund, här är den gles, där är den inte det. Jag minns allt, minns vem som var med mig, minns vem som tyvärr dog, hur många fiender vi dödade. Det var också väldigt intressant, slående och nyttigt för min personlighet, för livserfarenheten.

Talare 5

Herregud, livet är en enda landning, jag kastades nästan bakåt.