KOMMER INTE GE MIG I FÅNGENSKAP EN ANDRA GÅNG: marinsoldaten Anton Savyanenko om genombrottet från Mariupol, hunger och tortyr i Ryssland
Längd 53:39
Talare 1
Jag skulle inte ge mig i fångenskap en andra gång. Och före fångenskapen skulle jag ha sagt att det naturligtvis är bättre att välja livet. Om det finns ett alternativ att rädda sitt liv, så bör man naturligtvis välja det. Men efter fångenskapen känner jag att det är bättre att inte ge sig i fångenskap. För att, ja, det ger dig absolut ingenting. Det vill säga att du befinner dig i ett svävande tillstånd.
Du lider varje dag, du får inte tillräckligt med mat, du fryser, men du lever inte. För att ditt liv kan ta slut idag vid ett förhör. Eller imorgon hos utredaren. Många killar som satt i fyra år, tre och ett halvt, och sedan helt enkelt dog i fångenskap.
Talare 2
Anton, jag är glad att välkomna dig hem, för det första, och glad att välkomna dig till den här studion, till vårt program. Fyra år tillbringade du i fångenskap och återvände först i juni i år. Berätta, under de här månaderna som har gått, i vilken utsträckning har du hunnit sätta dig in i sammanhanget kring vad som har hänt i landet, i armén, i din familj, kanske? Vad har förändrats väldigt mycket för dig, så slående? Och vad har inte förändrats alls?
Talare 1
Framför allt har folkets inställning till detta krig förändrats. För att jag har varit i de väpnade styrkorna sedan 2019. Tidigare, före 1922, var folk i Kiev inte särskilt intresserade av vad som egentligen hände där. Men nu hjälper alla mina vänner och bekanta hemma till, de är intresserade av vem som strider och vem som inte gör det. De flesta killarna i min omgivning, mina vänner och bekanta, har gått ut i krig.
Och det är väldigt motiverande och glädjande.
Talare 2
Och vad har inte förändrats?
Talare 1
Inget har förändrats. Utifrån vad jag har förstått under dessa två månader har det här kriget övergått i att tvätta pengar. Det vill säga, om Ukraina förenades i början av kriget, utifrån dem jag har pratat med, så har det nu gått 3-4 år av krig, och återigen växer allt detta fram – att utdragingen av kriget blir till en affär. Och detta har, tyvärr, inte förändrats.
Talare 2
Och hur mycket skiljer sig bilden, den som beskrevs för er i fångenskap? För många krigsfångar berättar att både rysk tv, vad fängelsevakterna säger och det ni faktiskt såg i Ukraina är olika.
Talare 1
Det skiljer sig till 100 %, för i Ryssland fick vi höra att Ukraina inte finns. Sedan 1922 finns det nästan inga ukrainare kvar i Ukraina. Där är det bara utlänningar som strider. Typ att det inte finns el, ingen mat. Det är bara kvinnor som kör, männen är slut. Så att det finns till och med guld där. Ukraina finns inte, det är bara Västra Ukraina som finns kvar, och det är allt. Och även det kommer Polen snart att ta, det finns bara lite kvar.
Nu har jag kommit hit. Stämningen i Ukraina är maximalt positiv. Allt finns, allt fungerar. Människor lever, gläds över livet. De tappar inte modet, allt är klockrent.
Talare 2
Vad gjorde ni under dessa tre månader? Juli, augusti, september? Rehabilitering, någon behandling? Eller bara hemma?
Talare 1
Två månaders rehabilitering. Truskavets. Sedan till Kyiv. Nu är jag hemma och anpassar mig sakta med familjen, lever sakta.
Talare 2
Vem väntade på er hemma?
Talare 1
Mamma och bror.
Talare 2
Låt oss gå tillbaka då. Du sa generellt att du har varit i tjänst, i armén, sedan 2019. Hamnade du direkt i marinkåren?
Talare 1
Precis så.
Talare 2
Är du yrkesmilitär? Precis. Och tjänstgjorde du direkt i den 36:e?
Talare 1
Brigaden? Ja. Gick grundutbildningen i Mykolaiv. Och efter det skickades jag till den 36:e marinkårbrigaden. Där, kan man säga, från början av 2020, efter grundutbildningen, där, från den 4 januari 2020, har jag varit i marinkåren.
Talare 2
Men varför? Varför gick du med i armén? Och särskilt marinkåren?
Talare 1
I barndomen kände jag en familj, och jag såg en mans basker från marinkåren. Och jag ville ha en väldigt gärna. Och när frågan om att göra värnplikt kom upp och inkallelsen kom, så valde jag just marinkåren. Därför ansåg jag sedan barndomen att det är eliten av eliten.
Talare 2
Och en svart basker, såvitt jag förstår. Precis så,
Talare 1
ja.
Talare 2
Och körde förbi, och redan Havsvågen. Och vilken position hade du?
Talare 1
Spaningsförare.
Talare 2
Och ni var matros, en blivande officer?
Talare 1
Precis, som matros.
Talare 2
Det var ni som tjänstgjorde i Mariupol, såvitt jag förstår. Eller i Mykolajiv? I
Talare 1
Jag tjänstgjorde i Mykolajiv, och i Mariupol var jag på rotation.
Talare 2
År 22?
Talare 1
Precis, år 20. År 20. I början av 21 var vi där. Sedan, den 6:e eller 7:e december, anlände vi, i slutet av år 21, vi hade redan anlänt för den här rotationen.
Talare 2
Och var exakt stod ni?
Talare 1
Jag stod precis vid Shyrokyne.
Talare 2
Vad hände den 24 februari på era positioner?
Talare 1
Ja, om vi ska tala sanning här, så inte från den 22:a, utan låt oss börja någon gång runt den 14:e. Vi hade fått order om att någon ledning skulle komma till oss. Först kom en person, översteleutnant Oksionkin, för att kontrollera om vi hade allt; de hade aldrig besökt oss tidigare. De kom hit till positionerna och började berätta för oss att gasflaskorna, som vi hade köpt för egna pengar, var felaktigt installerade. Och så vidare. Sedan, nästa dag, kom överste Petrosenko, om jag inte minns fel, från ledningen…
Nu… Öst, om jag inte minns fel, det är riktningen för Donetsk-regionen. Främst tog de vår ammunition, lämnade fyra magasin till varje soldat, tog granater, handhållna granatkastare och plomberade mörsarna, för att vi under inga omständigheter skulle provocera Ryssland att attackera oss.
Talare 2
Wow.
Talare 1
Just före krigets början.
Talare 2
Var det så de förklarade det, eller är det
Talare 1
Har ni dragit några slutsatser? Ja, ja, det var så det förklarades för oss, för att det inte skulle bli någon provokation. Från och med början av februari rörde sig redan utrustningen för fullt, och varje natt kunde man se i mörkerseendeutrustningen hur ändlösa kolonner rörde sig i vår riktning.
Talare 2
Var var det ni såg dem,
Talare 1
Om till exempel? Bebyggelsen till vänster om Shyrokyne, Sakhanka. Och där hade vi positionen Khyzhak, min specifikt, vi befann oss där. Och därifrån observerade vi allt detta. Rapporterade ni? Självklart, vi rapporterade varje dag om alla fiendens förflyttningar, utrustning. De sa till oss, observera, det pågår några slags övningar.
Allt är normalt, inget kommer att hända.
Talare 2
Och så fortsatte det till 26?
Talare 1
Det var så fram till den 19 februari. Den 19 februari slogs Kaset Garadova mot våra positioner, helt plötsligt, klockan fem på morgonen. De kapade vår strömförsörjning. Vi hade ju ström från Mariupol. Ledningar drogs över fälten. Alltså, för att ladda lampor, batterier, värmekameror, mörkerseende, allt det där gick på elen. De kapade elen för oss. Vid det tillfället var jag på KSP 12 km där borta i byn Lebedynske. Vi levde där, åkte bara till positionerna, bytte av varandra 4 och 2, vi hade vårt eget schema.
De säger till oss, grabbar, laga ledningarna, allt måste göras om från början. Vi gick till fots, för att åka med bil var inte längre ett alternativ. Vi tillbringade nätterna på positionen. Men det var inte den 20:e, det var den 24:e. Den 24:e lämnade vi alla positionen. Andra enheter, andra brigader var där. Vi gick till positionerna på natten, medan alla andra åkte därifrån.
Jag undrade till och med vart vi var på väg. Alla åker ut, och vi ska dit. Det gjorde inget, vi gick, reparerade, gjorde allt vi behövde göra. Sedan, från den 25:e till den 26:e, någon gång vid etttiden på natten, stod jag på observationsposten medan mina kamrater sov. Och så kom orkerna på radion. De säger, om vi kommer närmare, så kanske vi kan dricka lite te tillsammans.
Talare 2
Orker. Det är ett ord från det förflutna. Hos oss säger man inte längre orker, utan att de går. Ja, jag, tänkte bara här. Vad hette du?
Jag kom på det, vi kallade dem verkligen för orcher eller seps. Nu inte längre, nu är det annorlunda.
Talare 1
Ja, och jag blev rädd eftersom det bara fanns två radioapparater. En var hos mig, den andra var i bunkern där killarna sov. Och jag tänkte att det kanske fanns någon där i bunkern. Jag sprang dit, tittade in, alla sov. Jag säger, killar, vakna, kort sagt, för vi har blivit hackade, vi måste komma på något. Vi rapporterade till befälhavaren. Befälhavaren sa till oss att ett genombrott var planerat. Så var beredda på ytterligare åtgärder.
Talare 2
Befälhavare av vad?
Talare 1
Befälhavaren med vattnen. Var beredda på ytterligare åtgärder. Sedan såg vi ett anfall av fordon. Två stridsvagnar körde ut, två BMP, troligen stridsinfanteri. Ja, jag minns inte hur mycket infanteri. Ja, max 50 personer där. Vi var totalt 6 på positionen. Och där fanns det dessutom två av våra positioner från 501:a bataljonen. Där var det dessutom 15 personer på två positioner. Och våra positionschefer samlades och sa, kort sagt, samla ihop de unga och dra. Men vi stannar. Det var 6 personer som blev kvar där. De var från andra positioner, ingen från våra stannade kvar eftersom vi hade andra uppgifter.
Och de stannade kvar.
Talare 2
Är det kolonnerna från Sakhankas håll som har gått?
Talare 1
Ja, de körde direkt från byn till positionerna. Och det var allt. Vi drog oss tillbaka under natten till Ljabidinske. Där hade allt redan beskjutits. Vi anlände till Ljabidinske. Där hade våra folk redan samlats. Och så körde vi till Il-Licha-fabriken. Det var natten den 26:e. Vi körde in på Il-Licha-fabriken och lade oss för att sova. De sa att vi imorgon rör oss mot Zaporizjzja. Enligt dokumenten skulle vi ta upp en försvarslinje någonstans. Jag minns inte vart vi skulle dra oss tillbaka, men vi skulle till någonstans där. Khlibodarok, tror jag, någonstans inte långt från Mariupol.
Vi lade oss för att sova. Klockan 4 på morgonen parkerade man utrustningen där. Vapnen rengjordes.
Talare 2
De sa till er ”styv-” igen,
Talare 1
Va? Ja, det var redan, om jag inte minns fel, att det bara var "plutonschefen" som förde fram informationen till oss, och han hade fått den vidare uppifrån. Sedan vaknade vi på morgonen. Alltså, med tanken på att vi fortfarande skulle behöva flytta någonstans, att Mariupol fortfarande skulle omringas, eftersom det redan fanns information om att kolonner rörde sig från Krim. Vi förstod att det inte längre var frågan om nästa morgon.
Och befälhavaren säger: "Nej, grabbar, vi flyttar oss ingenstans längre, så låt oss förbereda oss. I morgon klockan 7 på morgonen intar ni nya positioner i staden." Min befälhavare Shved samlade oss och gav informationen. Vi förberedde oss, förberedde oss. Nästa morgon vaknade vi och åkte för att inta positioner i utkanten av staden Mariupol. Det vill säga att vi mötte fienden från Sartana med den riktningen.
Och det var det, bokstavligen gick det ett par dagar, vi förstod redan tydligt att vi inte skulle komma ut ur Mariupol, eftersom det fanns många starka människor. Och vi höll försvaret. Vi höll försvaret först vid Sartana och ständigt, ständigt, ständigt blev vi bortträngda genom strider fram till den 22 mars.
Och den 22 mars gick brigaden in på fabriken. Någon gång runt det datumet. Från den 22 mars till den 11 april höll vi försvaret på fabriken. Sedan, ni har nog hört om situationen med 501:a bataljonen.
Talare 2
Så att de gav upp.
Talare 1
Ja, det var, om jag inte minns fel, någon gång den sjunde.
Talare 2
När ni insåg att ni inte skulle komma ut ur Mariupol, vad gjorde ni när det gällde samtal, kanske hem?
Talare 1
Jag försökte att inte ringa alls. Under hela kriget ringde jag hem två gånger. Kanske tre som mest. Första gången jag ringde grät min mamma. Varför du? Varför du? Jag säger, nu räcker det, sluta. Här skjuter de inte alls, allt det där är inte sant. På tv visar de lögner. Vi hör att det skjuts någonstans där, någon gång i mitten av mars. Men hos oss, säger jag, är det tyst, vi sitter bara här.
På fabriken redan. Och hen säger att du inte hör av dig? Jag säger så, att det inte finns något internet. Ja, fast det var faktiskt inte så. Jag var bara tvungen att lugna mamma. Jag ringde min bror, han säger: ja, till mig behöver du inte ens ljuga. Bara att jag på något sätt överlevde där. Jag säger, det är allt, jag överlevde på något sätt. Ja, jag tänkte inte. Ingen tänkte på det. Vi förstod helt enkelt att det är så ödet är för oss marinsoldater.
Talare 2
När brigaden delades upp, när en del beslutade sig för att gå i riktning mot Zaporizjzja, att bryta igenom, detta genombrott misslyckades, där slogs kolonnen ut och många dog då vid det första genombrottsförsöket. En del beslutade sig för att bryta igenom till Azovstal och ansluta sig till Azov. Visste ni överhuvudtaget vad som hände, som matros? Fick ni några order överhuvudtaget?
Berättade man om den här situationen?
Talare 1
Ja, vi börjar med det första genombrottet. Det första genombrottet skedde mellan den 10:e och 11:e april. Vid den tiden höll jag positionerna vid Illitj-fabriken. Det vill säga i stridsberedskap, så att säga. Vi hörde att det var vissa ljud där borta någonstans, där våra [folk var], att någon utrustning startades. Men vi visste inte ens att det skulle ske något genombrott.
De förhöll sig på något sätt oansvarigt till det där. Det var helt enkelt panik bland folk. För att de hade suttit i bunkern under hela kriget. Det var många där. Här är en påminnelse om att av tusen personer som befann sig där vid Illitj-fabriken, deltog maximalt – det är maximum – omkring 400 man i försvaret av Illitj-fabriken. Det var det absoluta taket. Alla andra satt bara där. Jag hade en situation. Det här är visserligen utanför ämnet, men det är bara smärtsamt. Jag går in i en av underenheterna. Folk sitter där.
De har turneringar i dam, backgammon, schack, en dubbel fråga. De förstår inte ens vad som är bakom bunkern.
Talare 2
Såg ni detta med egna ögon?
Talare 1
Jag stod där då, vid rökplatsen. Tänker, lyckliga människor. För att det fanns Halimas bunker ovanför dem, med max en meter jord. Och de förstår inte ens att när de går ut tio personer i taget för att röka, så kan något ringa in dem och bara begrava den här bunkern. De är lyckliga för att de inte ens förstår faran. De kommer bara att dö och det är allt.
Talare 2
Var det ledningen?
Talare 1
Ledningen också.
Talare 2
Bataljon eller är ni större? Brigad. Och vilken bataljon kommer ni ifrån?
Talare 1
Jag är ett separat rekognoseringskompani.
Talare 2
Och är detta separat spaning?
Talare 1
Klockan 4 på morgonen, när det första genombrottet skedde, blev vi avlösta. Vi kom fram, och de sa att genombrottet där hade misslyckats. Kolonnen ställde upp sig i en riktning, kolonnen slogs sönder, och de började slå sönder den kombinerade brigaden. I det ögonblicket körde Volodymyr Anatolyovych Baranyuk iväg i en helt annan riktning. Han togs till fånga. Och där togs även några andra sådana ledare från marinkårbrigaden omedelbart till fånga. Och befälet övertogs av min underrättelsechef Valentyn Shostakov.
Valentyn Oleksandrovych. Vi gick sedan och sov, och därefter gick vi till positionerna. Och nästa kväll skedde ytterligare ett officiellt genombrottsförsök. Vi fick veta att den befälhavare som var kvar hade tagit kontakt med Volodymyr Oleksandrovych. Och han sa att det var viktigare att bevara sitt eget liv och fatta beslut efter eget gott och eget nåde. Befälhavaren samlade oss och sa: "se här, situationen är följande. Till Azovstal kommer vi troligtvis inte att kunna bryta igenom, eftersom vi är många och kommer att slås sönder.
Och hemåt kommer vi troligtvis inte heller att kunna bryta igenom, eftersom det är många av dem där, så vi kommer att slås sönder. Men där har vi åtminstone en chans att hålla koll på fienden, i riktning mot hemmet. Och om våra egna rör sig mot oss från den sidan finns det åtminstone någon chans att någon kan ta sig ut, att någon bryter igenom, någon liten grupp människor. Och de kommer att befästa positionerna där. Men om vi går mot havet till Azovstal, kommer inget av detta att hända överhuvudtaget."
Det var det beslut våra befälhavare fattade, att det skulle vara bättre och mer effektivt att försöka bryta igenom mot Zaporizjzja.
Talare 2
Och hur kände ni personligen?
Talare 1
Jag kände att jag behövde åka någonstans nu, åtminstone någonstans, för det hade redan uppstått situationer där jag personligen förlorade medvetandet av hunger. Och utmattning, hunger, kyla. Jag ville inte ha någonting längre, jag ville bara få det här över med snabbare på något sätt. Typ, låt oss avsluta det här, det är allt, kort sagt, på något sätt. För att, ja, det är ett sådant kaos att jag inte ens kan beskriva det med ord.
Talare 2
Och vad sägs om ett tredje alternativ, jag vet, för att sprida ut sig, det vill säga att agera självständigt på egen hand, byta om till civila kläder och ta sig ut, hur man nu kan. Fanns det ett sådant alternativ?
Talare 1
Det fanns ett alternativ, men vår enhet övervägde inte ett sådant alternativ, eftersom vi fattade beslutet att antingen dör vi alla, eller så kämpar vi oss alla ut, men att vi skulle vara tillsammans och inte splittras.
Talare 2
Och berätta om detta andra genombrott. Var var ni?
Talare 1
Vi gick ut, tittade på det utifrån, hur kolonisatörerna samlade sig, hur folk fyllde väskor fulla med bajonetter, för att ta ut dem i friheten och sälja dem för tusen hryvnia styck. Vi tittade på det och förstod att vi definitivt inte hörde hemma med dessa människor, så vi samlades som en separat grupp. Det var ett separat spaningskompani, ett separat prickskyttskompani från den 36:e marinkårbrigaden, och några sårade som vi tog med oss.
Vi hade två Kraz-lastbilar, pansarkapslar. Vi samlade oss och började köra ut från Iljitj-fabriken separat från alla andra, alltså från brigaden, med våra egna killar, så att säga. Vi började köra ut, och när vi kom ut blev bilarna kraftigt beskjutna; motorn på den första bilen blev genomskjuten och den körde ner i ett tankskyddsdike, sedan körde den ut därifrån – jag vet faktiskt inte hur den lyckades, det var ett mirakel, tack till Vova Pashko – och vi körde tillbaka in i fabriken.
När vi gick ur bilarna förstod vi att vi inte skulle lyckas bryta oss ut, eftersom eldens täthet var så stor att våra bilar helt enkelt skulle explodera inom någon minut eller två. Allt var i bruk: flyget, stridsvagnarna, artilleriet, infanteriet, massor. Vi klev ur bilarna och såg det ryska infanteriet runt omkring oss, prickskyttarna låg redan på bröstvärnen, så vi började genast ta oss in i fabriken.
Vi gick in i fabriken och såg en enorm vit Metinvest-flagga, massor av fat, eldar som brann, våra killar som stod där, en högtalare, musik som spelade – det var helt oklar vad som hände. Det var inte just Iljitj. Vårt kompani var på Azovmash, det är två fabriker i en.
Efter detta misslyckade utbrottsförsök gick vi fram till dem och frågade vad det egentligen var som pågick. De säger till oss att vi kapitulerar här, så kom med oss om ni vill överleva.
Talare 2
Vilka var det?
Talare 1
Det var resterna av brigaden, från alla delar av fabriken fanns det några överlevande som samlades där. Och själva bunkern var, det var ett sjukhus. Där fanns sårade, många sårade. Det var kanske 300 personer precis. Och tillsammans med dem var alla som överlevde efter genombrottet. Så de samlades, och sedan, om jag inte minns fel, artillerichefen, översteleutnant Shostak, sedan vår finansman, Ivanov, högkvarteret av dem som var kvar, majorer och översteleutnanter, de kontaktade den ryska sidan och kom överens om att kapitulera.
Och från den bunkern klockan 10 på morgonen började man hämta folk i grupper till Sartana, med Kamazer, med bussar, till Korivnyk. Bara enorma hangarer, gigantiska, där det bara var betong, inget annat än det. 1 000 personer av oss drevs dit, vi stod bara där i två dygn, låg på betongen.
Talare 2
Blev ni också tillfångatagna tillsammans med dem? Det vill säga att ni inte gjorde motstånd längre?
Talare 1
Vi hade ingen tank, ingen hälsa, ingen mat, ingenting, inget vatten.
Talare 2
Vad tänkte och kände ni egentligen när ni såg den vita flaggan, insåg att ledningen hade kommit överens om tillfångatagande, och att ni också nu, imorgon där, jag vet inte, hamnar i fångenskap? Vad visste ni egentligen om det här?
Talare 1
Det var tråkigt, för vi tittade på det och insåg att jag fortfarande hade i huvudet att brigaden där var stridsduglig, att brigaden höll ut och att allt var under kontroll. Men när jag gick ner dit såg jag hundratals sänkta blickar, som inte ens tittade på oss när killar från stridsförband passerade dem, och de ville fortfarande rädda sina egna liv. Typ, kriget är någonstans där borta. Jag är inte alls en soldat. Jag hamnade i armén av misstag.
Talare 2
Den här delen av brigaden har redan gått till Azovstal, eller hur?
Talare 1
Ja, 160 man, om jag inte minns fel. Under Valinas befäl.
Talare 2
Ångrade ni inte att ni inte gick med dem?
Talare 1
Började ångra det redan i fångenskap. När jag pratade med soldaterna från Azovregementet, blev jag väldigt vän med dem, med fadern och ångrade det, eftersom jag skulle ha velat delta i uppdragen med dem där.
Talare 2
Jag misstänker att ingen höll de garantier som ni lovades.
Talare 1
Självklart. För det första, typ, fanns det inga garantier överhuvudtaget. När vi gick i fångenskap sa de till oss att i vilket fall som helst, typ, är det bra att ni lever, och sen får vi se. Det första dygnet matade de oss inte alls, det andra dygnet fick vi bröd, en våffla och te. Sedan kördes vi till Jelenivka, Olenivka. De slog oss riktigt hårt.
Talare 2
Var det då det var en explosion? Nej, nej.
Talare 1
När explosionen skedde, var explosionen på sommaren. Jag var inte längre där.
Talare 2
Låt oss börja från början. Efter Ilich fördes ni… till Sartana.
Talare 1
I två dygn i Korivnykat.
Talare 2
Vart sedan? Till Taganrog, förmodligen?
Talare 1
Nej, sedan till Olenivka.
Talare 2
Åh, direkt till Olenivka?
Talare 1
I fem dagar. Jag var där i fem dagar, det var allt. Var där i fem dagar, där fördes det några listor. Bussarna kom, jag tänkte att allt var lugnt, vi åker till Brovary. Och, kort sagt, bussarna kom, vi klev på och åkte till en militär flygplats. Åkte till flygplatsen, vi lastades in i en Il-76:a, och vi flög till Rjazjsk, Rjazan-regionen.
De körde oss dit, och där hände det något komiskt med mig. Alla lastades av, men jag glömdes kvar i avtozaken, i den där fängelsebilen, i isoleringscellen.
Jag började knacka, sa att de hade glömt mig. En bil körde någonstans på området ungefär 50 meter, stannade, föraren öppnar, en sådan där gammal gubbe, han säger, stänger dörren igen, springer runt, sedan kom de efter mig och tog mig separat. Där hade vi också ett mottagningscenter. Jag var där i 27 dagar. Bland alla städer var det nog en av de lättaste städerna jag har varit i. Det fanns ett mottagningscenter där, nästan alla vi i cellen hade krossade huvuden, sår på läpparna, alla hade något eller annat.
Talare 2
Berätta för tittarna, vad är mottagningen? Jag vet att det är en av de tuffaste.
Talare 1
Tortyr och mottagande. Det är de två tuffaste ögonblicken av intaget. Man blir helt enkelt utlastad ur bilen och ett stort antal människor börjar slå en person med händer, fötter, käppar, gummiklubbor, elchockvapen. Samtidigt dras man genom procedurerna. Saker som badet, omklädning, att få en madrass, kudde, sängkläder.
Och medan du fyller i formulär, dina uppgifter, blir du slagen vid varje steg. Tre till fyra personer slår hårt. Detta är mottagandet. Eftersom det är många människor drar det ut på tiden. Alltså, om du hade varit ensam, då hade det tagit fem minuter där, där och där. Men där dröjde det på någonstans. Det kom in 129 personer med oss. Mottagandet började någon gång vid midnatt. Ungefär så, jag säger utifrån mitt eget perspektiv. Och jag gick in i cellen precis före väckningen, typ tio i sex. Jag gick in, tio minuter senare var det väckning.
Talare 2
Är det sant att soldater och sjömän utsätts mindre än befälhavare? Det vill säga, enligt hierarkin. Dessa misshandel och tortyr, eller inte? Eller får sjömän det på samma sätt?
Talare 1
I fångenskap fungerar det lite annorlunda. Det jag har märkt är att de rör vissa mindre. Det spelar ingen roll vad du har för rang eller position. Om du är bekväm, om du är, typ, prorysk, så rör de dig mindre. Men om du bär på någon idé, eller om du visar karaktär på något sätt, då spelar det ingen roll vem du är, de bryter ner dig med alla möjliga medel.
Talare 2
Visste ni hur man försonas med sig själv i fångenskap? Ja, man behöver väl inte spela hjälte?
Talare 1
Jag gick igenom allt detta genom min egen erfarenhet, så att säga. Och med tiden förstod jag vad man kan och vad man inte kan. Och vad man kan, men inte bör.
Talare 2
Vadå?
Talare 1
Nu, i första hand, ni sa allt rätt, man ska inte spela hjälte där, sticka ut från mängden, så att säga, visa att man är någon slags hjälte, militär. Vid de utredande åtgärderna, när det var utredande åtgärder, kopplade de ström till mig, slog mig, dränkte mig. Och det blev bara så, jag förstod att, ja, hur länge, fem-tio minuter till håller jag ut nu, jag måste bara, slagen, det var allt. Jag var tvungen att börja berätta, ja, som det är. Vad jag gjorde där, i min militära, ja, historia. Dessutom kom de direkt till mig och sa att vi vet vem du är.
Talare 2
Ja, det säger de till alla.
Talare 1
Ja, jo. Nej, alltså, jag fick senare veta att de faktiskt visste vem jag var, eller att de visste. Det spelar ingen roll, de visste redan vem jag var. Men när de frågade mig i korridoren, alltså vad jag ville, det är skillnad mot när utredarna frågar dig där i kontoret, då är det bättre att säga som det är. För de får ändå reda på det; om inte du säger det, så gör din kamrat det – de ger honom en chokladbit, eller kopplar honom till el… till en svets. Ja, han kommer ändå att säga det.
Alltså, de hittade sätt. Många sålde ut sina kamrater för cigaretter, för shawarma, eller kanske för en chokladbit. Och ändå kommer allt fram, hur man än vrider och vänder på det. Och när de frågade mig i korridoren sa jag bara att jag var förare, typ, tre dagar i tjänst, kände inte någon överhuvudtaget, visste ingenting. Det var allt. Där, där de mest slår en i korridoren, ja, personalen. Och där är det bättre att bara säga att man är en vanlig, typ, någon förare, sjukvårdare, kock. Det är så man håller sin linje, att man inte dödat någon, att man inte skjutit på ryssarna.
Det var det. Jag sa så under hela fångenskapen. De sa till och med till mig senare, för de visste ju, "vi vet att du sköt där". Jag säger, nej, alltså, jag sköt inte. Det är allt, jag är förare. Till det sista. Fast jag visste redan att det inte skulle hända något, jag tänkte bara, varför.
Talare 2
Du sa att vissa där sålde information, sålde ut sina vapenbröder. Fördömer du dem? Eller förstår du dem?
Talare 1
Nej, ärligt talat, det är inte så att jag dömer, jag föraktar dem nog mer, för att jag förstår när en person har begått ett brott mot civilbefolkningen och de frågade dig, och du berättade, alltså, det är fakta, här anser jag att det kan hända vem som helst, för att personen helt enkelt inte stod ut och talade sanningen. Men det fanns sådana fall när de verkligen erbjöd dig en cigarett, alltså, de slår dig inte, de torterar dig inte, de säger bara: "Vill du ha en cigarett?"
Och så börjar du berätta själv. Och då säger operativpersonalen och utredarna själva i korridoren: "Vi är helt chockade över er". Alltså, hur kan ni göra så, hur? Ingen rörde dig ens med ett finger, varför angav du honom? Eller ännu värre, när de bara hittar på. "Vi tjänstgjorde tillsammans, jag har något mot dig, jag vet inte vad".
Talare 2
Antipati.
Talare 1
Antipati, allt, ni där, ni som är bakis, rörde upp det, utan anledning. Och sådana fall finns också, jag känner till sådana fall, när man ljög om killar, och dessa killar fick sedan sitta i fängelse i 25 år, trots att de inte hade gjort någonting alls. Jag fördömer sådana människor, sådana människor, kanske till och med vissa, ja, jag har i princip, så snart jag kom fram, rapporterat till behöriga organ om de människor som jag personligen hört vill gå och strida för Ryssland, som älskar Putin och som har det bra i livet.
De blev utbytta tillsammans med mig. Och dessa människor tog sedan på sig t-shirtar med ”Mariupols försvarare” och gick runt, och jag gick bara fram till dem helt rakt ut och sa: ”ta av dig den, för jag kommer helt enkelt att ta med dig”. Och jag skäms inte, jag sa det inför alla, alltså, umgås inte med honom, han är helt enkelt en förrädare. Där, från Roskavci. Ja, de noterade det där det behövdes, jag hoppas att de kommer att reda ut det.
Talare 2
Och när det gäller, eh, ryssarna, för det första, vem var den grymmaste under dessa tortyrer? Och kunde ni på något sätt komma ihåg information om dem?
Talare 1
Ja, informationen om dessa människor har jag redan lämnat över dit den ska, namn, efternamn. Ja, själva nykomlingarna, det är antingen unga, vakter, för de som är äldre är inte längre intresserade. Unga, där, 20–25 år, de var intresserade av att markera. Och om man tar dem, så är det burjater, jakuter. Enligt mig är de precis lika hemska och precis lika grymma. Och av de adekvata, det som jag inte förväntade mig, jag var livrädd för att hamna hos tjetjener, jävlar, hamnade i fångenskap, där fanns det tjetjener, de som – jag pratar inte om alla – de som jag stötte på, ja, på min väg, var generellt sett maximalt adekvata, rörde mig inte utan anledning, alltså var de rättvisa.
De har åtminstone en elementär förståelse, ja, typ, som män helt enkelt,
Talare 2
Allt detta var i Olenivka, såvitt jag förstår. Du sa att du hade åtta etapper.
Talare 1
Åtta.
Talare 2
Berätta nu, exakt var och vilket fängelse det var?
Talare 1
Just den hårda.
Talare 2
Precis den tuffaste och precis så chill.
Talare 1
Nu, i ordning. Från Olenivka åkte jag till Rjazksk, där var det ett intag, men sedan var de inte där alls. Jag satt där i 27 dagar, det pågick bara en kontroll, man går ut i korridoren, går in, sitter i cellen hela dagen, tittar in i väggen, de rör dig inte. Efter 27 dagar, när jag skulle skickas därifrån, slog de mig igen, rejält, det var andra gången de slog mig där. De sa något sånt som: "Jag vet inte vilka gudar du ber till, men du har tur." Endast jag kördes från detta Rjazksk till Krim, till Sevastopol. Med bilar, på så sätt.
Jag bytte 34 bilar där, jag kördes ungefär 2000 km. Jag visste inte vart jag åkte, och sedan när jag väl insåg att jag var på Krim, insåg att jag var på Krim, tänkte jag: ja, nu är det slut, hemåt. Och sedan, när jag väl var på Krim, stannade jag där i 6 dagar, förhållandena där var mycket bra, det var en militärdel, en avspärrad sådan, faktiskt. Nu, där inne fanns det en plasmatv, schackspel, precis som det är för militärer i den ryska armén.
Man vaknade på morgonen, drog upp tv:n på max, satte på lite musik, man kunde göra vad man ville. Att röka, man fick 7 cigaretter om dagen. Jag stannade där i 6 dagar, och så dit, angående mina utredningsfrågor, där var en kamrat, angående mina frågor, kort sagt, utredarna, det blir intressant senare, jag ska berätta det personligen. Jag skickades på utredningsåtgärder till Kamensk-Sjachtinsk, och K-12 i SHIZO.
Vi var 19 personer som skickades dit. Sedan tog de bort 12 av dem.
Talare 2
Vad kallas det här? En straffcell?
Talare 1
Straffcell.
Talare 2
För vad?
Talare 1
Utgav sig för att vara en annan person.
Talare 2
Varför?
Talare 1
För att jag inte ville att, ja hur ska man säga, det var inte så att jag hittade på saker, jag hade bara min egen legend där, och mycket stämde inte. Jag trodde att allt skulle gå snabbt nu, inte bara 2-3, trodde jag.
Talare 2
Bestämde sig för att spela James Bond. Ja,
Talare 1
Ja. Och jag kom till Krim, de säger till mig, "men vad pratar du om?" Här har folk redan jobbat som utredare i 20 år. Och det var det, jag skickas dit till SHIZO. Jag var där i 2 månader och 4 dagar. Vi var 19 där från början, sedan 12, och till slut var vi bara två. Jag och en annan kille från den 53:e brigaden. Och resten av fängelset bestod av straffångar. Det var bara två krigsfångar där.
De behandlade oss också väldigt grymt där. Varje dag under promenaderna, alla böjda. Mycket dålig mat. Allt var helt enkelt dåligt. De slog, det var ett helvete där. Man står upp hela dagen. Och sedan skickade de oss därifrån till Taganrog. Skickade oss till Taganrog. I Taganrog var jag också i 1,5 månad, och hela Taganrog, där var det 350 krigsfångar, som transporterades, återigen med JAK-12, det där stället Chachtinsk.
De körde bara bort straffångarna, och så körde de in oss till dessa baracker. Och där bodde vi i baracker, som i ett läger. Där var jag i ett halvår, exakt ett halvår. Och sedan kom min curator dit, han som skötte mitt ärende, och säger: "Du döljer något igen. Nu ska du tillbaka till Taganrog". Jag åker därifrån igen till Taganrog. Där var jag i ett och ett halvt år. Och från Taganrog åkte jag till Perm. Perms kraj, Sosnovskys distrikt, byn Polovinki.
Talare 3
Sizo-3, anses vara.
Talare 1
Detta är precis den sortens grymma plats som jag har stött på under min fångenskap.
Talare 2
Varför?
Talare 1
Man står hela dagen. Låt oss börja med väckningen. Det är inte så att det bara är, typ, väckning och så är det klart, världen har vaknat. Ett kommando ges i högtalaren, ett allmänt kommando: väckning, bädda era sängar, ordna era uniformer. Ditt jobb, din uppgift är att snabbt bädda sängen, klä på dig och ställa dig upp. Det finns två sådana linjer i cellen, i varje cell. Och vi står i två led, ansikte mot ansikte, till exempel.
Vi står helt enkelt på vår plats hela dagen. Du får inte gå runt i cellen, du får inte dricka vatten, du får inte gå på toaletten, du får inte prata, du får inte göra någonting alls. Du ska bara stå, hålla huvudet högt; det finns två kameror, videoövervakning i cellen, som vakar över varje minsta överträdelse. Och så står man bara hela dagen. Det är tillåtet, i början var det inte tillåtet, men sedan blev det tillåtet att sitta ner i en timme under måltiderna. På morgonen, vid lunch och på kvällen. Och resten av tiden står du, läser travar, stående, läser böcker, stående, sjunger hymnen.
Och löpningar. Det var fyra löpningar om dagen, man står bara på plats och börjar springa. Och man bara, typ, springer. Man lyfter benen högt, imiterar löpning. Men på stället. Och det är ett sådant system. De gav oss så många dikter som möjligt att lära sig utantill, helt onödig litteratur, som rysk.
Talare 2
Och vad, till exempel? Vad är det för dikter, vad är det för brunnar?
Talare 1
Dikterna är bara patriotiska, typ ryska, och informationen där är allmän fängelseinformation, vad som är förbjudet, vad som inte är förbjudet, där, kort sagt. Efternamn på hjältar i Ryssland, efternamn på barn som dött i Donetsk. Typ, att vi där täckte, där, dem…
Efternamn, fadernamn, födelsedatum och år, dödsdatum och år, orsak, vilken brigad som var där, ja, så. Och sådana olika listor där. Principielt förväntade jag mig det överhuvudtaget inte.
Talare 2
Och fick man inte Bibeln?
Talare 1
Ja, så… ja, det var där, jag vet inte, det var där, vem man skulle be till för att hon skulle få det. Ja, de gav det, ja, det var där, jag vet inte. Man var inte fri, typ, man kan inte bara läsa en bok. Till exempel, jag har tjänsten idag, där, varje dag byter man den som har tjänsten, de byter. De säger, du har tjänsten idag. Och ni har två timmar skönlitteraturläsning per dag. En på morgonen, en, typ, efter lunch. Och så har ni två böcker per cell.
Eller en sen, överhuvudtaget. Och så tar man, som den tjänstgörande, boken under den avsatta tiden och börjar läsa. Man läser i en timme. Ja, rösten, naturligtvis, för alla. Sedan nästa kommando. Ja, allt sker enligt kommandon, annars står man bara där hela dagen. Bara ett totalt dårhus. Var där i ett och ett halvt år. Behandlingen var maximalt dålig. De slog oss ständigt med elchockvapen. De slog oss ständigt med käppar. Många människor dog där. Fanns det något arbete? Det fanns arbete där.
Killarna jobbade. Byggde något där. Restaurerade fängelser, celler. Men jag arbetade inte. Ja, för dem var allt normalt. De som arbetade.
Talare 2
Och ni bara vägrade? Ja. Och varför?
Talare 1
För jag är sån. Jag och grabbarna satt där. Vi hade vår egen idé där. Jag ansåg det inte vara nödvändigt. Eller så hade jag inget starkt behov. Ja, det var lite mat. Men jag var inte sugen och det gick över. Där bara observerade jag alltihop. Hur grabbarna bar på några tegelstenar hela dagen för en tallrik gröt. För mig var det cringe.
Talare 2
Vad hjälpte dig att hålla ut? Att uthärda alla dessa tortyrer, övergrepp? Hur lyckades ni överhuvudtaget hålla ihop? Hur höll ni fast vid det, jag vet inte, ni sa att ni kommunicerade där i hemlighet på ukrainska? Hur försökte ni, jag vet inte, kanske tänka, sjunga på ukrainska? Eller bara för att bevara förståndet? Förresten, glömde ni inte det ukrainska språket under 4 år utan att praktisera det?
Talare 1
Lite. Ordförrådet är lite begränsat, så att säga. Men jag minns i allmänhet. Jag kommunicerar, jag försöker kommunicera på ukrainska. Och vad hjälpte mig? I första hand hjälpte det mig att drömma. Jag drömde ständigt om något, kom på olika affärsidéer, vad jag skulle syssla med efter fångenskapen. Jag hittade på dikter. Och det tog upp en väldigt stor del av min tid. Under fångenskapen var det så att jag bara ställde mig någonstans i kanten. Killarna pratade tyst med varandra. Jag pratade också, förstås.
Jag säger bara det för att de inte skulle röra mig. Och jag stod där och hittade på små dikter.
Talare 2
Kommer ni fortfarande ihåg dem?
Talare 1
Ja, självklart.
Talare 2
Har ni skrivit ner det någonstans nu så att ni inte glömmer?
Talare 1
Ja, självklart.
Talare 2
Kanon.
Talare 1
Inte riktigt en samling, men för mig själv.
Talare 3
Ett litet Ryssland för slavar och för herrar. En svullnad för hela världen. Du har ett enda utfall. Som Dostojevskij sade, var är fransmännen, och var är ni. Ukraina är er grop. Ukrainare är inte chochlar. Ukrainare är inte chochlar. Ert testamente kommer att förgöra er. Ni är ett blint folk. På kartorna spelades samma enda utfall ut för er. Ukraina är inte Ryssland.
Och kommer aldrig att bli det. Ukraina är inte Ryssland. Blått, gult – inte en stjärna. Och vad är drömmarna om?
Talare 1
Hur ska jag leva? Vad skulle jag vilja förverkliga? Var skulle jag vilja besöka? Vad skulle jag vilja köpa till mig själv? Och så vidare. En hel lista med sådana drömmar. Hur man bäst når det ena eller andra målet? Det finns ju olika vägar. Ja, i princip var det mycket jag ville.
Jag rör mig i de riktningarna nu. Och allt gick enligt planen. Fast när jag var i fångenskap sa alla till mig att jag höll på med något dumt, för att jag planerade allt det här, att jag inte vet hur det kommer bli, att jag drömmer, vad jag kan veta, att när jag kommer ut så kommer allt förändras så mycket att allt kommer bli helt annorlunda. Men det blev precis som i den första planen.
Talare 2
Ni träffade Vitya Azov, Azov-regementet, Maksym Levchenko. Nu är han redan i den tredje stormbrigaden. Han verkar vara instruktör, för jag har redan blandat ihop hans positioner.
Talare 1
Han slutade.
Talare 2
Han har redan slutat. Super. Han har sin egen paintballklubb nu?
Ja, ni satt i fångenskap tillsammans. Det var så han presenterade mig för er och berättade att när ni satt i fångenskap tillsammans, kom ni på idén om en airsoftklubb.
Talare 1
Idén att skapa klubben uppstod när jag var i fångenskap tillsammans med min vapenbror Anton. Vi drömde om framtiden, fantiserade och tänkte på stora projekt som skulle förena människor. Ett av elementen i vår logotyp är ett "X". Och det symboliserar att den ena delen av "X" är mina drömmar, tankar och önskningar. Den andra är min vapenbror Antons drömmar och önskningar.
Talare 2
Berätta, hur är det? Har ni anslutit er till honom nu? För jag vet att han förverkligade den här idén.
Talare 1
Ja, ja. Hur vi egentligen lärde känna varandra? När vi alla fördes från Taganrog till Kamensk-Shakhtinsky, i Taganrog satt jag mittemot honom. Eller rättare sagt, han satt mittemot mig, i cellen. Jag hörde hans efternamn, namn. Specialstyrkorna kom till honom för att han skulle visa dem saker, visa dem tekniker, eftersom de visste att han hade hållit på med något, de tog ut honom så att han kunde visa dem kampkonst, olika tricks.
Jag visste att han var från Kiev, för de frågade varifrån, och han sa från Kiev. Jag tänkte för mig själv, ja, typ, en av våra killar. Sedan hamnade jag i Kamensk-Shakhtinsky, och där började vi också lära känna varandra, vem som var ifrån var. Och så, bokstavligen från de första dagarna, började vi prata tätt, stöttade varandra, hade många gemensamma intressen. Han sa inte öppet att han var i SIZO, han sa att han var anklagad för terrorism. Jag visste det från början, och han berättade det för mig, men detta var, så att säga, en hemlighet, och den förblev en hemlighet för Ryssland.
Och vi kom på olika affärsidéer om vad vi skulle göra efter frigivningen, både var för sig och tillsammans. Vår första affärsidé var inte airsoft, utan en gård. Vi ville ha vår egen gård, typ 100 kor, kort sagt. Seriöst? Men varför? För att, som jag förstår nu, ville man äta väldigt mycket, och det var bara för att det var kul att njuta, tänka på något sådant, drömma.
Och sedan fick vi idén om en airsoftklubb. En gång satt vi och pratade om det, att det skulle vara coolt att åka. Jag säger, det skulle vara coolt att organisera, för där jag bor har jag bra platser. Och man kunde, ja, vi bara lockade varandra, hur, vad-vad, och sedan skildes vi åt. Och så kom jag ut lördagen den 26.06, kontaktade mamma. Mamma säger, Maxim kom dit, gratulerade mig, stöttade mig hela tiden.
Talare 2
Hade ni förresten några överenskommelser om att den som först blir avskedad får åka via släktingarna? Just
Talare 1
Ja. 097 355. Detta är fram till idag det fullständiga numret till hans bror, som vi skulle ha ringt.
Talare 2
Och vad bad ni honom att säga eller hälsa till mamma?
Talare 1
Jag sa bara att jag lever, att allt är bra med mig och att jag älskar henne väldigt mycket. Inget särskilt, bad dem att inte berätta, att säga att allt är bra, att de inte slår, att de har det bra, att allt där borta är helt toppen.
Talare 2
Mamma kommer att se den här intervjun.
Talare 1
Jag vet. Vi har haft kontakt, jag fick reda på att han öppnade «Strike-X» i Lviv, nu har han en airsoftklubb, jag har redan varit där två gånger, jag åkte dit på besök till honom. Jag är väldigt glad för hans skull att allt i livet har blivit så för honom, han är en extremt anständig person och jag tycker det är trevligt att prata med honom. Jag visste att det var ömsesidigt. Snart kommer han att vara i Kiev.
Talare 2
Och du sa att du också redan har börjat förverkliga vissa av dina affärsidéer. Vad är det, om det inte är en hemlighet?
Talare 1
Grönt, frukter, exotika.
Talare 2
Grossist
Talare 1
Handel.
Talare 2
Din verksamhet är kopplad till mat.
Talare 1
Precis. Det är ett familjeföretag. Min mamma har sysslat med det här i 25 år och mamma fyller 60 år den 20 september. Och liksom. Hon kommer att arbeta i staden. Så om ni behöver exotiska varor, frukter, grönt, Troieshchyna, Forsage, Larysa Ivanovna.
Talare 2
Exotika, menar ni exotiska frukter? Ja. Wow. Bra. Nu ska vi prata om återvändandet. Jag vill återvända dit. Till en obehaglig plats för er. Förra året hände något inte så trevligt i media. Folkdeputeras Maryana Bezuhla, efter att Ryssland publicerat en video på avrättningar där det framgår hur de sköt 6 av våra soldater efter att de gett sig i fångenskap. Var de beväpnade när de sköts? Eller gav de sig helt enkelt frivilligt i fångenskap? Kort sagt handlade det om hur soldater kapitulerar på fel sätt.
Och att de inte ska ge sig i fångenskap. Vet ni var den gränsen går? Att hålla ut till det sista och visa heroism, visa marinkårens ära, bland annat. Och att försöka rädda sitt eget liv. Och vem har egentligen rätten att berätta hur, när och i vilken form man ska ge sig i fångenskap?
Talare 1
För en andra gång skulle jag inte ha gett mig i fångenskap. Det är vad jag säger er. Och många, minst tre av mina bekanta, som försökte bryta sig ut, och de togs inte till fånga. De var fyra stycken. En av dem, den yngsta, lämnades vid liv, tre blev skjutna. Fastän de var utan vapen, utan någonting. Det var från Mariupol de gick ut. En lämnades vid liv, jag minns att killen var 18 år. Det vill säga, det finns inget rätt sätt här. De var helt utan vapen.
De blev helt enkelt stoppade, dessa tre blev skjutna för att de befann sig där. Så 18, 16, spanare. En lämnades vid liv, som förare, de sa: du har tur. Så hur ger man sig i fångenskap på rätt sätt? Det finns inget sådant här. Men överhuvudtaget, alltså överhuvudtaget, skulle jag inte ha gett mig i fångenskap en andra gång. Och före fångenskapen skulle jag säga, naturligtvis är det bättre att välja livet. Om det finns ett alternativ att rädda sitt liv, så måste man naturligtvis välja det. Men efter fångenskapen säger det mig att det är bättre att inte ge sig i fångenskap. För att, ja, det ger dig absolut ingenting.
Det vill säga att du är i ett svävande tillstånd. Du lider varje dag, du får inte tillräckligt med mat, du fryser. Men du är inte levande. För att ditt liv kan ta slut idag vid en kontroll. Eller imorgon hos utredaren. Många killar som satt i 4 år, tre och ett halvt, och sedan helt enkelt dog i fångenskap. Det vill säga att de där 4 åren satt de bara, förgäves, kan man säga.
Talare 2
Det fanns en liknande diskussion om dem som bröt igenom till Zoostal. Och de blev, så att säga, tvingade eller ombedda att ge sig i fångenskap av Ukrainas högsta ledning. Och dem som gav upp vid Illitj. Det vill säga att de är större hjältar än de andra, eftersom de andra gav upp själva, medan de höll ut där till det sista. Har du hört sådana diskussioner i fångenskap? Och vad tycker du?
Talare 1
Den här situationen är mycket ytlig. Här, om man undersöker det, så var brigaden, den 36:e marinkårsbrigaden, inte redo att gå in i stridszonen. Vi var underbemannade. Många tjänster och poster innehades av kvinnliga befäl. Och när våra män väl gick in, såg man i praktiken att man bara hade rekryterat folk genom bekantskaper. Brigaden var inte redo, vi var bara 60 % komplett.
Därför är en sådan fråga svår. Och nu har Baranjuk gjorts skyldig, så det verkar vara. Ja, bara för att man ska förstå, Baranjuk blev befälhavare först två månader före kriget. Alltså allt han tog över, brigaden med den nivån av stridsberedskap som han tog emot, det var Andrij Viktorovytj Znatov som överlämnade till honom. Det var en oförberedd brigad. Oförberedd. Man hade ägnat för lite tid åt brigadens förberedelser, därför var den inte fulltalig, det saknades folk.
Grundsituationen var något annorlunda. Det fanns många motiverade killar där som verkligen ville strida, så jag vet inte ens hur man ska jämföra, men för mig är killarna från Azovstal naturligtvis hjältar. För mig personligen. Och detta agerande från den högre ledningen är snarare ett ledningsfel, att man lät det gå så långt; om befälhavarkåren hade varit förberedd, så att säga, så skulle de ha satt sig ner och diskuterat att Illitj och Azovstal behövde förenas eller röra sig tillsammans på något sätt.
Kanske i ett team, i samma storm, även om det blev på olika båtar, men det var helt enkelt panik och inget av detta gjordes. Jag anser. Ärligt talat skäms jag över att jag inte åkte till Azovstal. Jag har själv gått igenom fångenskap före detta, och som jag säger. Ja, vi räddade liv, allt är bra. Vi höll ut i 47 dagar på Illitj-fabriken, förluster, allt. En mängd av fienden utplånades på höger strand, marinkåren. Mycket utrustning brändes. Det fanns dagar när just mer än 12, i min riktning, 12 stridsvagnar brändes per dag. För mig är det mycket. Men ändå borde jag ha åkt till killarna på Azovstal, till Azov.
Talare 2
Även med vetskapen om att man kunde dö där. Du har säkert redan hunnit prata med din mamma, prata med dina släktingar. Hur tog staten hand om dem under den tid du var i fångenskap? Hur kommunicerade man med dem? Hur berättade man var du var, vad som hände med dig? Tycker du att tillräckligt gjordes för din familj?
Talare 1
Tyvärr gav Ryssland ingen information om oss. Och därför kunde vår regering inte ens säga något till våra föräldrar. Det enda de sa var att vi gör allt möjligt, vänta. Allt kommer att bli bra. Ert barn är i fångenskap, allt är bra. Det fanns någon form av ekonomiskt stöd, det vet jag, jag brydde mig inte om vad det var eller hur mycket. Men jag vet att det fanns. Och stöttande ord.
Talare 2
Kom det ens någon, jag vet inte, några politiska kommissarier eller något? Nej,
Talare 1
Ingen förutom vänner och bekanta.
Talare 2
Från den militära enheten? Nej. Berätta om de första dagarna överhuvudtaget efter befrielsen. Jag vet att ni blev körda dit, förmodligen till ett mottagningscenter. Men när ni väl var hemma-hemma. Hur har Brovary förändrats?
Talare 1
Stanna, tack och lov. Tack och lov, stanna. Jag kan inte ens beskriva det på något sätt. Men det är ett nytt liv, så kallar jag det. I min krets är det ett nytt liv. För mig började det den 26:e juni. En ny syn på allt som händer. Och vårt land, hur det än må vara, krig, ekonomisk kris, man läser på internet. Det jag ser, det jag ser, är att vårt land har tagit ett stort steg framåt. Allt byggs upp, utvecklas.
I vårt land har kriget inte påverkat utvecklingen och detta särskilt mycket. Jag gillar det. När man ser vad som händer i Ryssland, alltså när man kör genom Perm, så är det sådana potthål där som i byarna. För dem är allt mycket värre. Trots kriget, ett så stort land, där säger alla, 140 miljoner, vad ska vi göra. Jag tycker att det inte är länge kvar. Av någon anledning är jag övertygad om att de aktiva stridshandlingarna kommer att upphöra före slutet av nästa år.
Ni hittar resultatet av tidigare enkäter i Enkätarkivet.
