Beräknar KOSTNADEN för en fallen ockupant: hur en effektiv enhet fungerar. Oleh Kadanov och Serhij Zhadan
Längd 42:40
Talare 1
Vi kommer väl inte att prata om de människor som nu säger att de är orena, dåliga, oanständiga. Eller ska vi? Jo, det kan vi, det kan vi. Det var bara så att jag vid ett tillfälle insåg, ja, att jag inte kan stå vid sidan av, när mina stridskamrater, mina stridskamrater, ja, men de är krigare där, och jag är volontär, de säger att det saknas folk. Jag somnar och tänker, det saknas folk, fan. Formellt sett hade jag kunnat förbli helt lugnt i min roll som volontär. Men, ja, jag hade förmodligen ätit upp mig själv. Vad krävs för att förinta ockupanterna? Vad kostar förintandet av en ockupant? Kostnaden för en dödad
Talare 2
konceptet?
Talare 1
Det stämde, ja. Nja, inte så illa, men det kan bli billigare. Det finns några väldigt enkla, koncisa meningar som träffar mig, och det är allt, och jag, och all den här tjocka huden liksom faller av, och det är allt, jag står och gråter. Vet du, det uppstod ett slags hopp, typ, om sådana killar krigar, kommer allt bli bra.
Talare 2
Hej allihop, vänner, det här är «Radiohartya», programmet «Paradscenariot på Röda torget», vårt gamla program där vi bjuder in intressanta, intelligenta och visa människor för att prata om alla möjliga ämnen. Och idag har vi just en intressant, vis
Talare 1
suggodis Oleg Kandanov. Hej, vän. Hälsningar.
Talare 2
Jag ville traditionellt börja, alltså, som författare, skådespelare, musiker, men jag är mycket glad, egentligen, att betecknas som underlöjtnant i en separat specialstyrkenhet.
Talare 1
"Omega".
Talare 2
Det låter väldigt konstigt. Jag har aldrig pratat med dig på det här sättet efter en sådan utnämning. Du kan börja lite med att prata om »Omega«, berätta vad du kan, till och med om »Omega«, det du kan berätta.
Talare 1
Ja, överlag var det första intrycket av «Omega» den 28 februari 1926, när Alla Bovt nu är major. Alla Bovt är redan major. Major.
Talare 2
Det låter också väldigt konstigt,
Talare 1
Men så är det. Hon var då, tror jag, kapten. Hon bad om att få ut kroppen av Jura, en av deras stupade kamrater, från Okruzhna, från deras krossade luftförsvarsdivision. Och vi är ju volontärer, vi visste inte hur, egentligen, vem vi skulle vända oss till. Och vi vände oss dit, just där, om det är på Okruzhna, vände oss… 22
Talare 2
-och förmodligen
Talare 1
år. Och jag sa 26:e. Ah, 26:e. Allt hade precis börjat. Och vi kände just Anton Spitsen, vid den tiden, befälhavaren som jag senare anslöt mig till, "Omega". Han var i 30-17 då, det var inte "Spartan" än, det var 30-17. De stod där på Okruzhna tillsammans med 92:a och TRO-soldater. Och jag säger, det finns en sådan förfrågan, en uppgift från luftvärnet, att försöka bärga en kropp, hur man skulle göra det. Och just då kom Omega-folket fram, och Oleksandr Orlov kom fram, anropssignalen Orel, som dog bokstavligen en vecka efter det. Han lyssnade på vår förfrågan, jag säger, vi ska göra allt. Jag och Bigmenych tog en Mavic, flög, tittade, berättade, visade dem var vad som spelats in, visade dem hur situationen såg ut där. Och de körde in från Saltivka-hållet, från garagen, och bärgade inte bara kroppen, utan tog även med sig bärbara datorer och en mängd vapen. Och, faktiskt, de genomförde en väldigt cool operation. Och i princip var det Omega. För första gången såg jag vad specialförband är – Orlov, som helt enkelt hade fulländat den fysiska uppbyggnaden som han själv hade skapat. Och en mycket intelligent person som talade om väldigt djupa ämnen. Medan vi körde till Saltivka frågade han oss vad vi sysslade med, han var insatt i konst, nämnde några namn. Ja, angående konstkontexten ska jag senare berätta lite mer om Omega. Kort sagt var jag, ja, otroligt, fruktansvärt imponerad av Omegas utbildningsnivå. Och på något sätt, vet du, uppstod ett hopp, typ att om sådana killar krigar, kommer allt bli bra. En vecka senare fick jag veta att Orel hade dött där på Okruzhna. Det var väldigt sorgligt, han är nu Ukrainas hjälte, postumt, en otrolig figur, väldigt cool. Och, faktiskt, han, såvitt jag förstår, inspirerade Anton Spitsen att också gå över till Omega. Och sedan, efter några år, anslöt jag mig också till Omega.
Talare 2
Och valde du Omega just för att du kände Anton, eller för att du såg Omega och förstod att det var en enhet som du skulle
Talare 1
varför? Egentligen, i början av 23, när jag var hemskt utbränd av volontärarbetet, för att det var ständiga, ständiga, ständiga resor, precis till platser, till platser där, ja, typ, hur är det, får man svära, får man inte det? Vi klipper bort det. Där det var totalt jävla kaos. Ja, det. Och egentligen mötte vi Chartia i Bachmut. Ja. I början av 23 jagade Seva bort mig där. Han säger, vad gör du här, i Bachmut är det redan slut här, man får inte vara här, gå härifrån. Bla-bla-bla, då fortfarande
Talare 2
liten bataljon
Talare 1
och redan löstes. Ja, vi befann oss inte i samma källare som 4:e bataljonen 3017, som vi också kommunicerade med. Kort sagt, när jag var helt utbränd tog jag tre dagars ledighet, och då åkte jag till bröderna från Pitseni i Bachmut för att se hur de arbetar, för att lära mig. Det vill säga, vi var stationerade där i industriområdet. Då var det kanske 700 meter av eldstrider. Det vill säga, det förekom eldkontakter, och vi rörde oss inom 700 meter. Nu är det svårt att föreställa sig, naturligtvis, med denna killzone. Ja. Då var det absolut möjligt, och i vissa ögonblick nådde kulorna fram. Det vill säga, jag tillbringade några dagar med killarna, såg hur de arbetar och insåg att det var dags. Alltså att jag behövde mobilisera mig, det vill säga skriva kontrakt i mitt fall, och gå ut och strida. Men just nu ska jag avsluta några volontäruppdrag där. Och detta drog ut på tiden i ett år, eftersom det var väldigt svårt att på något sätt stanna vid något. Nya förfrågningar fortsatte att strömma in, arbete utfördes ständigt, och jag kände liksom inte att jag hade den moraliska rätten att sluta förrän jag pratade med Petro Sviatetskyi, som nu är huvudsergeant i den 38:e marinkårbrigaden. Under ATO gick han ut i krig, så han var volontär, och från den volontärrollen gick han till Bryvalets. Han säger, om du inte stoppar detta, kommer det aldrig att ta slut. Det vill säga, den här historien, den är ju konstant. Man måste bryta och helt enkelt till ett annat år. Man måste helt enkelt inte
Talare 2
knäckas,
Talare 1
Ja, och gå och kriga.
Talare 2
Titta, vad jag tänker, du pratar, du kom ihåg Bakhmutova, vid den tiden var din kollega där, vår kollega.
Talare 1
och vän.
Talare 2
Mishko Ozerov. Ozerov volonterade faktiskt också. Ju längre det gick, desto mer, ju längre det gick, desto mer hängivet. Vid ett visst tillfälle blev han helt uppslukad av det. Det vill säga att du på ditt sätt har en liknande historia.
Talare 1
Det är en historia om människor som bara sugs in. Och jag tycker att det är en sådan standardhistoria, för du frågar dig i alla fall hela tiden hur effektiv du är, hur mycket du gör ditt yttersta. Men du, Oleg,
Talare 2
Du, som volontär, gjorde väldigt mycket.
Talare 1
Alltså är det, som det är uppenbart, någon sorts sådan sak, och det är inte det att jag… Du hjälpte till, förresten, tack för det. Ja,
Talare 2
Jag menar att du var på din plats och att du gjorde ett stort arbete, men ändå kändes det vid något tillfälle som att allt inte var tillräckligt, att du måste ta dig till nästa nivå.
Talare 1
Ja, jag såg ju att det blev färre och färre människor. Alltså under 22:an uppstod liksom inte sådana frågor, men senare under 23:an och 24:an var det helt uppenbart att det var slut, att det saknas folk. Och, ja, typ, jag… Grejen är att jag förstod, och många av militärerna försökte avråda mig från det. De sa att det inte finns så många sådana volontärer som på det sättet punktmarkerat löser alla frågor på bredden. Alltså med fonderna är det en ganska lång historia.
Talare 2
byråkratisk,
Talare 1
och här hände allt ganska snabbt.
Talare 2
Det behövs en översättare, här är översättaren för imorgon till dig.
Talare 1
Behöver bil om
Talare 2
medelstora bilar.
Talare 1
Man försökte göra det så och det fungerade oftast, men jag insåg att, i princip, om jag vill förbli ärlig mot mig själv, så går min väg dit.
Talare 2
Jag tänkte på att, se här, det finns en viss resurskapacitet i vårt samhälle. Människor som gick med som frivilliga, människor som kom in i armén genom volontärarbete. Och i ett visst ögonblick blev det mindre av allt detta. Det vill säga, varför slutade det att dras in? Alltså, vi kommer väl inte att prata om sådana människor som nu säger att de är oärliga, inte bra, inte anständiga. Eller kommer vi det? Jo, man kan ju, varför inte.
Talare 1
Kanske saknar vissa mod, för det är ändå så att vissa av mina bekanta talar ärligt om det. Jag är beredd att engagera mig så mycket som möjligt i processerna, men jag är inte beredd att gå i bräschen. Jag är inte beredd. Jag är rädd. Någon uppmanar. Det är som den här pasopolskas formel – frysa, slåss eller fly. Alla reagerar olika i akuta situationer. Alltså beroende på psyktyp, uppväxt. Jag vet inte vad mer allt detta beror på. Många erkänner, uppriktigt, att de inte är beredda att kriga. Han är ingen krigare. Men han distanserar sig inte från det som händer med oss, som många gör. Utan är maximalt engagerad och anser att han är på rätt plats. Jag anser också det. Det vill säga, det finns människor som, ja du ser, är helt på rätt plats. I princip kände jag också att min historia som volontär, den, ja typ, jag är självförverkligad i den. Människor litar på mig, jag redovisar, jag fortsätter att få fram allt som behövs. Jag åker till heta zoner, jag överlämnar själv personligen. Jag gör direkt dessa fotoreporter. Det vill säga, hela den här historien utspelar sig. Allt är effektivt. Men i ett visst ögonblick insåg jag, ja jag kan inte vara utanför, när kamrater, mina kamrater, ja, men de är krigare där, och jag är volontär, de säger att det saknas folk. Jag somnar och tänker, det saknas folk, fan. Så jag ska säga där att jag kringgick VVK, ja, för att komma in, för att vara lämplig. För specialförbanden där har en hög nivå. Ja, jag förstår. Ja, jag var slug, jag kom igenom, men, ja typ, formellt kunde jag ha stannat helt lugnt i min roll som volontär. Men, ja, jag skulle nog ha ätit upp mig själv. Mitt samvete skulle ha krossat mig. Väldigt personliga privata saker, eller hur? Ja, jag tror att alla har sin egen historia där. Det vill säga, det är osannolikt att vi behöver härleda, eller kommer lyckas härleda, någon typ av typisk formel. Men, någon, ja, behövs, ja, jag vet inte. Kanske är det osannolikt, alltså, vi kommer inte att hitta ett svar som är universellt.
Talare 2
Någon en mekanism om Sanisny.
Talare 1
Det verkar,
Talare 2
att det är så. Jag vet vad jag vill fråga. Egentligen, när vi talar om Anton, när vi talar om dina vänner som du började tjäna och strida med, det är ju människor som kom från det civila livet. De är inte militärer till utbildningen. De var inte i armén, de kom från näringslivet, de kom från samhällslivet. Anton, såvitt jag vet, han har ju överhuvudtaget någon sorts fantastisk historia av välgörenhet. Han hjälpte till, såvitt jag min
Talare 1
'…grattis, till barnen. Barnens byggande. Ja, det är några
Talare 2
så konstiga, fruktansvärt
Talare 1
Frisläppta. Det vill säga, varför gjorde han inte det offentligt? Och jag fick veta det, egentligen, efter hans död.
Talare 2
Det jag menar är att, vet du, nu, om man ser på vår armé, så finns det redan en stor mängd människor som kommer från det civila livet. Och de visade sig plötsligt vara mycket effektiva soldater, utan att ha någon bakgrund, utan erfarenhet, utan någon form av militär praktik. De klev in, och många av dem på sergeantsposter, på officersposter. De gör karriär nu. Jag vet inte om de kommer att stanna i armén eller inte. Det är för övrigt också intressant att prata om. Men på ett sätt eller ett annat är det den här erfarenheten av samhällsaktivism, någon form av samhällsengagemang, som de för med sig in i armén. Upplever du det? Ser du det? Ständigt, ständigt.
Talare 1
Och egentligen är den här historien just typisk för vår armé efter 1922. Och återigen, vi nämnde just Oleg Ljashko före inspelningen. Överste Ljashko. Jag inte
Talare 2
jag vet, han, förresten,
Talare 1
eller överste.
Talare 2
När
Talare 1
regementschef? Ja. Låt oss säga det så att det blir korrekt. Okej. Det vill säga att han visade sig vara en extremt effektiv befälhavare. Och han har otroliga resultat. Och så utbyggnaden av bataljonen, som var där i den 63:e brigaden, om jag inte minns fel, sedan en separat bataljon, och nu ett regemente. Vidare tror jag att alla möjligheter finns för att det ska bli en brigad, eftersom skalningen av denna erfarenhet är viktig. Och för dem fungerar allt. Det vill säga att de använder vissa civila formler, typ, "här har vi en uppgift, här har vi möjligheten att lösa det så här, så här och så här". Resurser tillförs, han har möjlighet att tillföra någon extern finansiell resurs. Allt detta förverkligas, visar sig vara effektivt och fortsätter. Det vill säga att de genom praktisk erfarenhet har hittat vissa formler som fungerar, och de skalar upp dem, och det är normalt. Det vill säga att Anton angrep det på samma sätt, i kartuzy var det likadant. Vad krävs för att förinta ockupanterna? Vad kostar det att förinta en ockupant? Kostnaden för en dödad.
Talare 2
ryssen?
Talare 1
Det räknades, ja. Ja, inte illa, men det kan bli billigare. Ja, typ, för mycket för dem. Och, alltså, med ett sådant tillvägagångssätt för att sänka kostnaden för att förinta ockupanten, genom att attrahera externa resurser, ger allt detta effektivitet. Och ju mer effektiv en enhet är, desto lättare är det för den att attrahera. Det vill säga, naturligtvis arbetar även Sternenko enligt den formeln. Visa era förintanden, verifiera, det är allt. Vi kommer att hjälpa er. På
Talare 2
Hartie också
Talare 1
så fungerar det,
Talare 2
Det är faktiskt så från början. Det är normalt, helt normalt. Det är priset för en slagen fiende.
Talare 1
För att, återigen, om vi talar om vår armés föråldrade byråkratiska formler, så fungerar allt där helt vilt. Det vill säga, jag pratade nyligen med en major, en gammal vän från mitt civila liv, helt märkligt, en major, jag ska inte nämna några namn, från flygvapnet. Och de arbetar med luftvärnsrobotar. Och så har de en order om att förflytta sig, och förflyttningen måste ske på natten. Men på natten är det helt enkelt en absolut garanti för att hans stridsfordon kommer att förstöras. Det
Talare 2
Generellt sett är det så här, jag tror att du har sett det inom armén. Många av våra saker är fastställda, om inte under sovjettiden, så under den tidiga postsovjetiska tiden. Det är så konstigt. Det fortsätter ju att fungera som ett direktiv, fungera som en regel, fungera som en lag, som ett reglemente. Och du måste följa det. Detta gäller både det moralpsykologiska arbetet med soldaterna och andra saker, och inte nödvändigtvis stridsarbete. Men alla dessa direktiv som skrevs där redan på 90-talet av deputerade, kommunister, det är väldigt konstigt i det här kriget.
Talare 1
Ja, men förresten, om man pratar om OMEGA, så gläder det mig enormt att tillvägagångssättet är väldigt flexibelt, smidigt. Och nyligen sa faktiskt Maksim Serhiyovych, befälhavaren för vår enhet: "Grabbar, ni är ju alla vuxna, alla är absolut erfarna piloter, vi har generellt sett erfarna besättningar. Vi har ett ansvarsområde, vi har medel. Hur ni kommer att använda det? Det är ert, alltså, bestäm själva. Jag kommer inte att dela ut specifika uppgifter till er, som under tidigare år." Och det är så coolt. Det visar för det första på förtroendenivån för oss och en absolut frihet. Vi väljer själva platsen därifrån vi ska arbeta. Sedan, efter några veckor, visar vi resultaten av arbetet. Inga frågor. Det handlar om effektivitet och det är allt. Det finns ett förtroende. Och förresten, hur han tog emot mig – jag ska berätta nu hur han tog emot mig – när Anton Spitsen förde mig till Maksim Serhiyovych och sa: "Här är en man som vill ansluta sig till oss." Och så började vi prata, prata. Jag berättade om den musikaliska verksamheten "Mannerheimlinjen", och han säger: "Jaha, du är med Zhadon." Och denna bildning inom litteratur och musik. En ny typ av ukrainsk officer. Det betyder att vi direkt talade samma språk, för jag hade förväntat mig att träffa någon sorts soldat som var… strikt. Ja, precis. Alltså, det var väldigt behagligt.
Talare 2
Jag vet vad jag tänker, det är ju egentligen det som du säger, vad det tyder på. Att det faktiskt är den här, någon ny form, en ny struktur för den ukrainska armén som skapas just nu, mitt framför våra ögon. Den kan ju inte fungera enligt gamla föreskrifter, och den behöver nya föreskrifter. Och det är en stor möjlighet för armén. Om vi inte hade obemannade system, så kunde de inte heller ha varit inskrivna i det sovjetiska systemet. Enligt någon stadga för Ukrainska SSR. Det är uppenbart att de måste skrivas in enligt någon ny stadga. De är grundläggande.
Talare 1
antisovjetiska, eller postsovjetiska, eller icke-sovjetiska.
Talare 2
Och, återigen, är detta å ena sidan en stor fara. Å andra sidan är det en stor möjlighet.
Talare 1
Det finns en fara här, eftersom tekniska medel förändras så snabbt just nu och det är farligt att fastslå arbetsprinciper i någon stadga just nu. För om 3–4 månader kommer det redan att vara irrelevant igen. Det vill säga att reglerna ändras för snabbt. Det är som en konstant kapplöpning. Hur kan man närma sig detta med någon form av flexibel formel? Det vore coolt, men finns det en stor risk med att fastslå stadgan? Ja, vad
Talare 2
Idag flyger vi så här, och om ett år flyger det redan absolut.
Talare 1
Jag har krigat i två år. Det som var, till och med för ett år sedan, var helt andra rättigheter. Vet du, i början,
Talare 2
När vi gjorde rekognosering med Mavic, minns jag de första Mavic-enheterna som köptes in, det var som någon sorts skatt. När du har en Mavic i händerna, så ger du.
Talare 1
Jag gav det faktiskt till vår IT-person. Det är en Mavic Pro med glasögon. Anton är på ringvägen, där spårvagnsvändplatsen till Uzhviy är, han står med glasögonen på och ser ingenting. Jag står bredvid honom. Typ oklart, det är ju ringvägen här. Ja, bakom
Talare 2
landning.
Talare 1
Jag har aldrig skjutit från ett band, men jag vet hur man matar in en patron. Det var en separat bild, naturligtvis.
Talare 2
När jag minns de första månaderna av kriget, våren 1922, minns jag när Charkiv stod tom. På gatorna kunde man se antingen militärer eller volontärer. Jag minns det ögonblicket då du kände de flesta av människorna du mötte på gatan. Det var så någon gång fram till maj månad.
Talare 1
Och nu tittade du på Charkiv, det var nyligen.
Talare 2
Firanden, flaggdagen, stadsdagen, självständighetsdagen, den packade Sumska-gatan. Och mellan allt detta har det bara gått 4,5 år. Och det är verkligen som ett sådant väldigt tätt, väldigt mättat tidsflöde. Det är som om man har levt flera liv under den här tiden. När jag pratar med människor minns de massor av detaljer, massor av historier från hela den här tiden.
Talare 1
Allt är så tätt packat. Tiden var så komprimerad, och det hände så otroligt mycket. Det vill säga, när man minns nu, så är det som att vissa triggers packar upp dessa minnen. Men överlag är det väldigt svårt att skapa en sådan kronologi. Eftersom det hände något absolut varje dag. Och det var sådana händelser. Jag
Talare 2
Jag vet hur det ligger till. Det är så att när jag pratar med människor som jag var tillsammans med då, i vår militära volontärmiljö, kan man då och då höra ordet «nostalgi». Nostalgi efter det där Charkiv. Charkiv, som å ena sidan var tomt, men å andra sidan var det väldigt tydligt synligt. Man såg vem som var var, vem som var på vilken sida. Jag håller faktiskt inte särskilt med om det här begreppet «nostalgi». För det fanns ingenting bra i det där Charkiv.
Talare 1
Det var både bra och dåligt. Det
Talare 2
Det var skrämmande, egentligen. Du läste till och med om igen i din intervju nyligen, där du nämnde Saltivka-bårhuset, när du såg dessa människor. Du kommer också ihåg det där bårhuset på Yaroslavska, när människor bara låg på gatorna. Ja, det är skrämmande, och det går liksom inte att känna nostalgi för det. Jag förstår att det inte är detta man känner nostalgi för. Snarare efter någon känsla av samhörighet. Men minns du dessa under de första månaderna eller inte, när det gäller omfattningen? Självklart,
Talare 1
jag minns. Och, du vet, nu leder denna enorma uppsamlade trötthet, alltså den totala oförståelsen för hur länge den här historien ska pågå, osäkerheten kring tidsramarna, till ett slags nervöst tillstånd, en intolerans. Och det uppstår många interna konflikter nu, med vapenbröder som man varit med i många år. Och, alltså, allt detta är så tydliga tecken på att utmattningen har samlats på hög. Och känslan, det är en klyscha, men känslan av en broderlig axel, den var mycket påtaglig år 1922. Och poliserna, jag kan knappt få mig att säga det, snutarna, poliserna som stoppade en där på gatorna, och, typ, jag hade oregistrerade vapen, vi pratade, jag säger att vi kör runt, att vi är volontärer, tack för ert arbete. Det var alltså en total enighet, och det fanns inga slumpmässiga människor där, om någon fick punktering stannade någon och hjälpte till att byta. En kille säger, jag hjälper till här att samla in kroppar på gatan, kör dem till bårhuset, jag kan inte sitta hemma. Jag vet inte vad jag ska göra, men jag förstår att jag kan göra det här. Man kan inte göra ingenting nu, säger han. Och jag minns det så tydligt på Saltivskyi, att det var ett helt slumpmässigt samtal, jag såg honom aldrig mer, men ändå. Alltså, människan kan inte sitta hemma, hon vill ansluta sig, göra något, hon är inte beredd att åka ut och inte beredd att sitta hemma och gömma sig. Alltså, dessa människor gjorde något i Charkiv då, i Charkiv kunde man då på 11 minuter ta sig från Kholodna Hora till… någonting.
Talare 2
Du vet, om man tänker efter, så finns det fler sådana människor i Charkiv nu.
Talare 1
De
Talare 2
suddiga.
Talare 1
De
Talare 2
suddiga, det är det som är grejen. Då var det främst de människor som stannade medvetet för att göra något. Nu bor över en miljon människor i Charkiv igen, såvitt jag förstår, många unga, många barn. Jag säger allt detta nu utan någon form av dömande överhuvudtaget. Jag tycker det är rätt att staden lever. Men jag tycker att det verkligen finns den här suddigheten. Och det är den, tror jag, som är orsaken till denna ångest och osäkerhet. Att det är betydligt lättare att kalla någon onödig, överflödig, malplacerad och ineffektiv än vad det var för, säg, fyra år sedan. Känner du på något sätt av den här förändringen i inställningen till varandra?
Talare 1
Ja, självklart. Men jag tycker att det inte ens är en Kharkiv-historia, det är generellt sett en sådan allukrainsk historia. Och jag visste att man kanske i efterhand kommer att kunna analysera allt detta. Och allt detta kommer att rymmas inom helt normala psykologiska ramar. Det är förmodligen normala reaktioner för ett samhälle som har levt i ett fullskaligt krig i så många år. Ja, därför.
Talare 2
vad har vi,
Talare 1
kanske,
Talare 2
Fyra och ett halvt år av totalt krig som berör alla. Det känns som om det har gått en vecka. Att vi så sent som igår körde ut kängor eller körde de första skrothögarna. Men nu är i praktiken alla utspridda, alla
Talare 1
Nu gällande underavdelningarna. Ja, det är på något sätt svårt att bedöma allt detta. Jag försöker inte heller ge detta någon bedömning. Det är som det är. Men denna splittring är naturligtvis mycket talande. Och naturligtvis används den av olika botar som ett verktyg för psyops. För att vi
Talare 2
Ägna er inte åt sådan kritik av vårt samhälle.
Talare 1
Låt oss fokusera på dig.
Talare 2
Specifikt om dig. Du har gett ut en bok. Den här underbara, fantastiska, vackra boken har kommit ut. Din förra bok kom också ut under… Nej. "Meridian Chernivtsi" slog igenom. Det slog igenom i skala. Boken är skriven under kriget, vilket uppenbarligen vittnar om vissa förändringar.
Talare 1
Vivat.
Talare 2
Inte «Meridian Chernivtsi». Vivat. Jag ber om ursäkt.
Talare 1
Förtvivlan
Talare 2
läskigt.
Talare 1
Ja,
Talare 2
Ja, ja. Vivat. Och här är dikterna, både nya och gamla dikter, och på ett sätt eller ett annat nya texter som vittnar om dig, om vad som händer med dig. Alltså, såvitt jag ser, och jag ser det till och med i en intervju där du nämner att dikterna vid ett visst tillfälle försvann, att du slutade skriva i början i en viss skala.
Talare 1
Någonstans
Talare 2
Du nämnde det. Först därefter återvände poesin.
Talare 1
Det gäller snarare sånger, men just några… Det vill säga, det var en oregelbunden historia, men då och då uppstod dikter. Och de uppstod redan i mars 1922. Det var snarare en sorts autopsykoterapi. Alltså när det ständigt var sådana händelser som med "Bårhuset". Alltså Charkiv, ja, särskilt där, mars, april, det var ju väldigt många döda på gatorna. Och det är ett ständigt arbete med detta. Och det är väldigt tungt. Någon hann man rädda, på någon satte man en turniké, ja, de första turnikéerna som sattes på. Det är absolut någon, ja, en sådan erfarenhet, någon, hur säger man, "zapredelnyj" på ryska. Typ, och man vet inte hur man ska reagera på det. Och i ett ögonblick fick jag lust att svepa ett glas vodka, men vid det laget hade jag redan slutat dricka. Och förresten, den 24:e var det 6 år sedan jag slutade dricka. Och för mig handlar självständigheten just om
Talare 2
beroende. Det vill säga, det är min
Talare 1
Barabanka. Ja, precis så, det hände på något symboliskt sätt. År 20, på självständighetsdagen, åkte jag till Karpaterna och tvättade mig i en bäck på det sättet. Och en sorts otrolig transcendent upplevelse inträffade. Och en insikt kom, om var jag befinner mig nu med alla dessa droger, med alkohol. Och jag insåg att allt håller på att rasa samman. Det var liksom som om det vore gjort av pinnar. Jag försökte så. Jag tänker att så länge jag har kraft, så kommer jag att avstå. Hittills har det räckt i 6 år. Det är väldigt vacker
Talare 2
historia.
Talare 1
Ja, det är sant. Egentligen är det vackert, ja. Och förmodligen, kanske, för att på något sätt acceptera den här upplevelsen och inte bli galen, uppstod dessa dikter, där jag kastade in all denna smärta, alla dessa missförstånd, alla dessa frågor. Dessa texter uppstod liksom av sig själva. Vanligtvis, innan jag somnade, dök något upp. Jag spelade in det i telefonen, i diktafonen, och sparade det. Och det hände så då och då. Jag vet vad jag vill säga. Se här,
Talare 2
Många pratar om det. Det är en sorts väldigt typisk historia för människor inom konsten. Någon skrev, och i ett visst ögonblick försvann språket helt enkelt. Någon sysslade med musik, och i ett visst ögonblick försvann musiken. För vissa försvann teatern, för andra försvann förmågan att måla. Sedan kom allt tillbaka, du vet, som en sorts återhämtning. Verkligen, precis som en människa som går igenom en enorm stress, en enorm sjukdom, till exempel en stroke. Och efter det försöker man på något sätt träna upp sin kropp och sina organ igen. Men det finns också en sak till som jag personligen är väldigt intresserad av. Känner du att du har förändrats, som en människa som inte bara skapar kultur, utan som en människa som konsumerar kultur? Har du börjat läsa på ett annat sätt? Har du börjat lyssna på annan musik, eller inte?
Talare 1
Ja, med musiken är det en egen historia. Jag lyssnar fortfarande väldigt försiktigt på musik. Jag började läsa på ett annat sätt. Självklart har den här upplevelsen förändrats. Förändrats.
Talare 2
författare, har uppfattningssättet förändrats? Tja, förmodligen. Nej, inte förmodligen, utan helt säkert.
Talare 1
Ja. Jag har förändrats. Och många saker som berörde mig djupt, framstår nu som alltför naiva för mig. Och varför berör de mig inte nu? Jag vet inte. Men många saker berör mig som kanske inte gjorde det då. Dessutom är det ibland vissa väldigt enkla saker, nästan på gränsen till banalitet, men de överlappar med min personliga erfarenhet och det är allt. Jag kan brista i gråt i vissa ögonblick när jag läser. Alltså, jag läser det sedan igen. Alltså, det är liksom, det finns inga sådana konstruktioner där som jag kände mig nära förr, komplexa texter. Det finns vissa väldigt enkla, kärnfulla meningar som träffar mig, och det är allt. Och jag, och allt det här hårda skalet faller liksom bort, och det är allt. Jag står där och gråter. Ja,
Talare 2
Generellt sett, jag tror att du märker det, det är ju i princip nu ett kännetecken för den ukrainska läsaren eller lyssnaren. Man gråter och skrattar. Betydligt enklare och lättare än det var före år 22. Till och med dina senaste konserter som jag var på, både i Kyiv och i Drohobych. När jag tänker på publiken, ja, det är precis lika fantastisk publik som den var tidigare, men den är mer emotionell, mer öppen. Vet du, jag är slagen av att människor verkligen är helt utan hud. Jag vet inte, märker du det?
Talare 1
Självklart noterar jag det. Jag kanske tolkar det på ett annat sätt, eftersom jag är fruktansvärt hungrig efter konserter, efter framträdanden. När jag var volontär var det några framträdanden, och jag och Lineya reste utomlands på det sättet under -22. Men det var inte något systematiskt. Generellt sett kändes det inte för mig då att konst, kultur, skapandet av några nya produkter inom detta område, hade tillräcklig tyngd. Det verkade för mig att det var mycket viktigare vilket gap jag kunde fylla, vad jag kunde få tag på och ta med till killarna. Ja. Och när jag gick ut i krig förändrades situationen ganska snabbt, och jag blev återigen fruktansvärt mottaglig för konst. Och jag vill verkligen uppträda nu, och jag är tacksam mot ledningen att den nu är tillmötesgående. Och jag hade några framträdanden där i juli. Nu är det några framträdanden; om några dagar ska jag och TAS uppträda på er bokmässa. Och, om Gud vill, kommer vi att vara på bokforumet i Lviv i september. Det vill säga, allt detta är tack vare ledningen, men också tack vare att jag återigen känner denna lust. Man behöver det här, eller hur? Detta behov.
Talare 2
Men det är ju en fruktansvärt intressant sak, vet du, som många… för föräldrarna är den uppenbar, den behöver inte förklaras, men många förstår den inte. Som att, varför behöver en människa kultur i krigstid. Och här, förstår du, säger vi alla, vi har några förberedda svar, mallar, jag säger, för att bevara den mentala hälsan, den emotionella jämvikten och så vidare. Och jag tror på det. Och det
Talare 1
Jag ser också. För att jag ser.
Talare 2
Kan du förklara vad allt det här är till för? Varför läser du just nu? Vad ger det dig? Ja,
Talare 1
För det första, det du sa, det snurrar i mitt huvud. Jag förstod. Men generellt förstår jag att, nu, typ, det kanske är ganska högmodigt, men, typ, den lilla droppen som jag också bidrar med i skapandet av en ukrainskspråkig kultur, ukrainskspråkigt innehåll, som någon där lyssnar på, någon läser och ansluter sig till, och då vänder sig till vissa urkällor, till klassikerna. Det är extremt viktigt. Och genom att observera, återigen, år 1922-1923 blev Charkiv väldigt ukrainskspråkig, och nu är det utspätt igen. Inte helt, men man kan höra ungdomar som talar ukrainska mycket oftare. Så det är coolt. Det vill säga att allt detta inte har försvunnit, det har bara blivit lite utspätt med människorna som återvände, som inte har någon sådan kritisk erfarenhet, som inte har omvärderat, inte omtänkt det ryska språkets roll. För dem förblev allt detta normalt. Och jag hamnar ibland i bråk med någon i butiker. Och du, hamnar du i bråk? Ja, ja. För inte så länge sedan, till och med med någon från Sloviansk för fem dagar sedan, med en kille på ett kafé, som hävdade för mig att det var hans konstitutionella rätt att tala ryska. Jag säger, vännen, hemma, gör vad du vill, jag kom ju inte hem till dig, jag gick in på ett kafé, jag vänder mig till dig på ukrainska, och du svarar mig en gång, två gånger, på ryska, och jag tycker det är obehagligt. Och så diskuterade vi. Och han
Talare 2
Anställd på detta café?
Talare 1
Jag förstår. Ja, och egentligen händer sådana historier i Charkiv då och då, men inte ofta. Förresten, man måste verkligen ge Charkiv erkännande, om man jämför med Charkiv före kriget, före den fullskaliga invasionen, ja, förändringarna är slående och det är underbart. Ja, hejdå.
Talare 2
Låt oss ta ett steg tillbaka, egentligen, det här behovet av kultur och, i princip, om vissa förändringar. Jag vill också säga, vi nämnde i början några av våra musikervänner som nu också är i försvarsstyrkorna. Och faktiskt, vet du, om man minns, minns hela vår konstnärliga miljö i slutet av 90-talet, 00-talet, det var ju en ovanligt intressant scen i Charkiv. Både musikalisk, litterär och särskilt teatral. Och nu är den här scenen i praktiken krossad, den finns inte kvar. Det är logiskt. Den finns inte. De flesta av dessa människor har åkt iväg, eller så tjänstgör många. Tänker du på det, har du hopp, hur det kommer att bli efter kriget? Nej, de kommer att återvända, det kommer på något sätt att återställas, allt, hur den kommer att bli. Det finns det där försöket att titta genom nyckelhålet nu och se vad som finns där i framtiden.
Talare 1
Jag försökte tänka på det några gånger, och sedan insåg jag att, ja, jag inte har någon sorts bild. Alltså, du vet, ibland händer det att man tänker på något och det uppstår en bild som man kan lita på. Den kan sedan förverkligas. Kanske inte, men man har någon sorts vision. Men här har jag ingen vision alls. Jag vet inte hur det kommer att bli, och jag försöker inte tänka på det just nu. Det är väldigt coolt att Toma Vusyk och Nina Khyzhna återvände till Charkiv, och att teatern Nafta pågår nu. Det är väldigt coolt. Jag är ibland avundsjuk över att jag inte har möjlighet att delta. Men verkligen, även om jag hade hittat tid att ansluta mig till någon ny uppsättning, skulle mitt medvetande knappast kunna… Det vill säga att man måste gå in i en föreställning med ett rent medvetande, men huvudet är upptaget med annat. Alltså måste man reda ut detta, och då kan man sedan, naturligtvis, med lätt hjärta försöka återvända till den teatraliska verksamheten. Alltså du nu
Talare 2
Inte fråga om du vill återvända till teatern?
Talare 1
Jo, jag vill, förstås, men jag kommer inte tillbaka… Jag förstår inte vad som inte
Talare 2
nu,
Talare 1
men i framtiden. Självklart, ja, jag ville det. Och det var intressant. Jag har en idé om en monologföreställning. Vem? Uppbyggd av några monologer, kanske semi-dokumentärt genomföra ett antal intervjuer med killarna…
Talare 2
Alltså handlar allt om vad du är nu
Talare 1
Säger du det? Ja, jag tror att det skulle vara viktigt. Det skulle nog inte bli en enkel föreställning, ganska känslomässigt tung, men jag tror att det skulle vara viktigt. Det vill säga att ge kraft åt rösterna från vanliga killar som strider.
Talare 2
Alltså, du vet, det är ju en sådan sak, att, hos dig till och med i den här boken, till och med på den lexikala nivån, känns kriget. Det känns inte bara, det finns där, eller hur? Det finns där, och därför i dina sånger, de senaste sångerna och i det du skriver, där finns kriget. Följaktligen är det tydligt varför det finns hos dig. Du lever i det, du ser det, du vill egentligen att det ska ta slut, du arbetar för det. Och på ett sätt eller ett annat kan man nog inte skilja på militär konst och icke-militär konst just nu. För att förmodligen allt som görs, det är så
Talare 1
eller annars
Talare 2
märkt av detta krig. Men å andra sidan, jag vet inte om du har märkt det eller inte, en del av människorna som till exempel läser, lyssnar, tittar, de försöker fortfarande undvika detta krigstema, den militära särarten, det är svårt för dem. Det triggar dem, det sårar dem helt enkelt, de försöker läsa något från före kriget, se någon gammal film och så vidare. Egentligen, ser du någon möjlig konflikt i detta i framtiden? Att allt det vi skriver, filmar, sjunger nu, att det helt enkelt inte kommer att hitta en publik. Ja,
Talare 1
Denna konflikt är redan närvarande här. Alltså dessa människor, som helt fanatiskt inte märker att kriget är här med oss, de är en del av dessa värnpliktsundflyktare, en del av dessa röster som i allt högre grad nedvärderar militärernas insatser. Alltså, tänk tillbaka på 22, hur en militär gick in i ett apotek där det var kö, hur man sa att de fick gå före i kön. Gå före i kön. Alltså nu är det inte bara så att man inte får gå före, utan det är också… vänta lite. Alltså har inställningen till militärerna förändrats helt, och det är en väldigt talande sak. Alltså, jag vet inte vad man ska kalla dessa människor, värnpliktsundflyktare förmodligen… Jag är lite
Talare 2
annars ser jag ändå, jag menade något lite annat, förmodligen är jag återigen inte helt
Talare 1
Jag förklarar tydligt. Menar du hantverkare?
Talare 2
Nej, jag menar människorna som stöttar armén, som är volontärer, som donerar och som har någon i armén, men som inte kan ta till sig konst som handlar om kriget. Jag ser många sådana. Kvinnor, män, barn, tonåringar. För dem är det helt enkelt för skrämmande, för smärtsamt, för traumatiskt. Och därför fortsätter de att läsa saker från före kriget, de fortsätter att lyssna på något, lyssnar på musik från före kriget. Det är det jag menar, se här. Men idag, på ett sätt eller ett annat, ja, går det inte att undvika allt. Du sätter på radion, där spelas sånger om kriget. Du går in på biblioteket, där på hyllorna blir det fler och fler och fler böcker om kriget. Och vid ett eller annat tillfälle kommer kriget att ta slut. Och på ett sätt eller ett annat kommer det att skrivas olika saker. Och kommer inte allt detta som skrivs om kriget, vet du, att förbli i någon sorts lucka på en separat hylla? Nej, knappast.
Talare 1
det kommer att bestå. Det vill säga, det är ändå, ja, svårt att analysera nu, var vi ska hitta någon statistik på hur många människor, som är involverade i kriget, som ser det rakt i ögonen. Och vem som försöker att på något sätt distansera sig. Det är oklart vilket ställningstagande det är, men, typ, om att den här erfarenheten, liksom, på något sätt, kanske, som, blygt, jag använde fel ord. Upphävd ålder? Ja, det är osannolikt att det blir så. Å, förresten, jag förstod… alltså, sådana människor som du pratar om, jag har knappt stött på, men nyligen skickade jag den här låten, som är tillägnad minnet av Anton Spitsyn, nej, mina ord, jag skickade. Den hade inte publicerats än, men den var redan inspelad. Jag skickade den till en kamrat, min vän Max Pristinsky, som volonterar, som volonterar i Västra Ukraina nu. Han säger, vi åkte i bilen med en kamrat, med vilken vi, säger han, hade åkt till Cherson flera gånger, och vid den andra versen bad han, stäng av, jag mår fysiskt skit. Det här nämner jag för er. Detta är enda gången som jag har fått sådan feedback. Överlag, inte så att jag koketterar nu, men jag har inte mött sådana människor. Alltså, på något sätt min bubbla, ja, jag har en ganska begränsad bubbla nu, men min bubbla, ja, det är som att den inte innehåller sådana karaktärer.
Talare 2
Ja, egentligen, jag ska faktiskt förklara, för så länge jag har sett dessa människor, så är de inte passiva gentemot sitt land, de är inte, låt säga, ryska fanatiker. Nej, nej, det är tvärtom, deras medborgerliga inställning är helt normal, men för dem, ja, uppenbarligen, vet du, är deras empati för stark, för känslig. Och de kan inte, låt oss säga, se filmer om krig, eller se dokumentära klipp från kriget. Och de säger helt enkelt, på något sätt, låt mig vänta lite, jag kommer att ha det i åtanke. Men vet du, det finns en annan mycket intressant sak här, vi pratade ju faktiskt, eller försökte prata, om framtiden, om den där "fusklappen", varifrån vi kan se vad som kommer att hända med Charkiv. Och du, när du pratar med dina vänner, dina bröder och systrar, märker du på något sätt vad de tänker själva? Kommer de att stanna kvar i militären? Är det många som vill stanna kvar i armén?
Talare 1
Nej.
Talare 2
Ingen
Talare 1
vill inte? Inte många. Alltså, jag skulle inte säga att ingen, men låt oss säga, ja, mer än hälften, kanske runt 75 procent, ser inte sig själva i armén i framtiden. Och de kom ju också från det civila livet. Ja, ja. Och de är ganska effektiva krigare, men de ser sig inte stanna kvar. Jag tror att det finns ett annat litet problem här, typ, vi sysslar inte med att kritisera vår armé, för det finns ju många positiva saker. Utan lösningar. Men det finns vissa saker som, låt oss säga, ja, många av dem från det civila, med något slags effektivt manageriellt synsätt på hur kriget ska föras, de kan inte fullt ut utnyttja sin potential. Byråkratiska skygglappar begränsar ändå, ibland får man en smäll på fingrarna, de säger "skynda er inte" eller nåt i den stilen. Det vill säga, även om man förstår den effektiva formeln, men ser att det är omöjligt att implementera den fullt ut, så börjar väldigt många bränna ut sig. Det vill säga, genom att banka, banka på dessa dörrar, där det inte är så att de stängdes, men snarare att det blev ett mjukt "nej". Vi har hört er, tack, allt är bra, vi implementerar det, men typ, det är allt. Vi vet det här bättre. Och sådana saker demotiverar och tar lite av kraften och inspirationen, för vi kom trots allt inte hit för att bygga karriär, vi kom för att kriga, för att bringa segern närmare – återigen med schablonartade fraser. Men egentligen kom vi för att försvara det som är värdefullt för oss. Jag har aldrig, under hela mitt liv, i drygt 40 år, föreställt mig själv som militär, men tiden kom och det var det. Jag insåg att det inte går på något annat sätt, det är omöjligt.
Talare 2
Varför jag frågar, vet du, för mig är det oerhört, det är någon slags väldigt viktig, alltid väldigt talande historia om hur en människa går med i armén idag, dessa fyra och ett halvt år av det stora kriget, det fullskaliga kriget, för att, trots allt, fram till ungefär det andra året var det annorlunda, och jag tror att du kommer ihåg hur en människa väljer för sig själv, hur hen väger över det, eller tvärtom, inte väger över det och inte väljer. Och jag tror att vägen tillbaka kommer att vara minst lika viktig, hur människor kommer att återvända, medan vissa vill stanna kvar, eftersom det verkligen är så för många unga människor, män, kvinnor,
Talare 1
Armén blev… Ja, de öppnade upp sig. Vanligt i deras värld. Jag har bekanta som verkligen öppnade upp sig. De blev effektiva och de är maximalt engagerade, och de känner den här helheten. Och det inspirerar dem. Och de hittade sig själva tack vare kriget, alltså, det är en paradox, men så är det.
Talare 2
Ja. Det här är generellt en tid av många paradoxer, och jag tror att vi fortfarande har mycket att begripa av allt detta. Och jag hoppas att du och jag kommer att prata om detta många gånger till. Både privat och framför kameran. Och nu vill jag, lyssna, tacka dig för det här samtalet, vänner. Med oss var Oleh Kadanov, officer i den andra separata enheten för specialändamål ”Omega”. Oleh Kadanov – musiker, skådespelare, en person som många känner, älskar och som väntar på dina konserter, på dina kvällar. På konserterna med ”Mannerheimlinjen”.
Talare 1
på den tiden. Och även
Talare 2
konserten «Mannerheimlinjen». Tack.
Talare 1
Tack.
Okänd talare
Tack.
Ni hittar resultatet av tidigare enkäter i Enkätarkivet.
