Vad händer när kanonerna tystnar? Demobilisering, en ny armé och hotet från RF – Jurij Fedorenko (Achilles)

Talare 1

Var och en har sin roll och sin plats i detta krig. För mig var det lättare att möta år 14 än år 22. Vi delar ut patroner och säger åt dem att fylla magasinen. Och i det ögonblicket uppstår en oförståelse hos folk om vad som ska sättas var. Det är katastrof. Vår överlevnadsförmåga är, realistiskt sett, om Gud vill, för en timmes strid. Vi bär ansvaret för tidigare generationers och specifika personers obeslutsamhet. Genom utbildning med disciplin kommer vi till en punkt där man även i krig kan utföra sitt uppdrag och förbli vid liv. Att våra nära vänner är i Harti, det tror jag är uppenbart för samhället nu. Vi har redan börjat röra oss mot att inte bara växa ifrån nivån av en brigadchef, utan att verka på en högre nivå. Om du är rädd för att ryka, kommer du garanterat att dö. Men om du lyckades bemästra den, tämja denna rädsla, kommer den att skydda dig. Vi måste göra ännu mer än vad vi gör nu för att behålla folk i armén och forma en stridsklar armé. Oavslutade krig kommer definitivt att ha en fortsättning. Definitivt.

Talare 2

Hej vänner, hej allesammans! Det här är ”Radiohartya”, jag heter Serhiy Zhadanyy. Det här är ett program som heter ”Scenario för paraden på Röda torget”. Ett program med ett något oseriöst namn, men i själva verket bjuder vi hit seriösa, kompetenta, professionella människor för att prata om vad som händer på vår frontlinje, vad som händer inom Ukrainas försvarsmakt, vad som händer i ryggen, och vad som i princip händer med oss alla. Idag tror jag att vi kommer att ha ett extremt intressant program, eftersom vi idag har Yuriy Achilles Fedorenko i gäst, major i Ukrainas väpnade styrkor, major i Ukrainas väpnade styrkor och befälhavare för den 429:e separata brigaden för obemannade system, Achilles. Herr Yuriy, jag hälsar dig välkommen. Jag vill bara dubbelkolla, för våra militära officerare och befälhavare klättrar så snabbt i tjänstehierarkin just nu att det kan stå ”major” på Wikipedia, medan ni redan kan vara överste? Så jag dubbelkollar.

Talare 1

Jag har långt kvar till överstelöjtnant, men när det gäller överste hoppas jag innerligt att vi som samhälle, som folk, som armé, ska kunna säkerställa ett resultat så att kriget tar slut innan det ögonblick jag blir överste.

Talare 2

Alltså, lyssna, om det är enligt den principen, så ja, låt det avslutas så snart som möjligt. Men i princip följer jag och Achilles [er], vi älskar er, vördar er, respekterar er. Era soldat-officerare besöker regelbundet vår studio. Tack för att ni tog er tid. Så, låt oss faktiskt börja med era soldat-officerare, om ni tillåter. När man kör på vägen ser man er reklam ”Achilles, stopp”, när man går in på era sociala sidor står det också ”Öppna mot brigaden”. Egentligen bygger ni er reklam på samma princip som en korporation, en firma som försöker visa sin innovativitet, sin toppstatus. Hur påverkar det era soldater? Känner de en slags spänning i det, att vi är de bästa?

Talare 1

Jag ska säga mer, de känner inte bara, de säkerställer detta resultat. För vi är vana vid att säga att drönare utkämpar kriget, att teknologier utkämpar kriget, men vi glömmer att det bara är ett verktyg. Drönare, teknologier – det är ett verktyg. Vem står bakom drönarna, bakom teknologierna? En människa står där. En människa som måste vara utbildad, intelligent. En utbildad, intelligent människa ger initiativ. Initiativet förvandlas till hårdvara, i det här fallet drönare-obemannade farkoster, vår kärnverksamhet, till användningstaktik och till de idéer som driver världen framåt. Därför säger vi att det främsta värdet kvarstår, var, är och kommer att förbli för Achilles. Och generellt ser vi nu i det ukrainska försvarsmaktens system vad som har rullats ut för detta. Det är människan. Och det får inte bara vara ord som alla redan är trötta på. Det måste vara konkreta steg. Om vi talar om konkreta steg, så kanske jag ser lite framåt. Personalens överlevnadsförmåga och möjligheten att säkerställa ett högt resultat beror på två viktiga saker. Först är det utbildningsnivån. För om en människa är utbildad, är hon kapabel. Att driva denna värld framåt och, vilket är mycket viktigt, att förinta fienden vid kontaktlinjen och få ett minimalt antal skador. Det vill säga att förbli i tjänst under lång tid. Den andra komponenten som måste nämnas är det resursmässiga behovet av att tillhandahålla utrustning. För det är helt uppenbart att för att var och en av oss skulle skriva bra, jag menar inte kalligrafiskt, att alla hade olika handstil, men för att skriva utan fel och utan 4GPT, krävdes det en betydande tidsperiod och vi skrev slut på mer än en kulspetspenna. Kanske skrev någon fortfarande med fjäderpenna, för dem som tittar på oss. Ja, det gäller mig. Och då gjorde vi… som min pappa berättade, för vi hade inte börjat skolan så än. Det krävdes betydande resurser för detta. Om man för att lära sig skriva behöver en bra instruktör, vilja, förståelse, motivation, ett verktyg, ett papper, pennor, så behöver man för att lära sig använda drönare använda ett N-antal med en låg effektivitetsnivå under utbildningsprocessen och sedan i stridssituationer. Därför är det utrustning, det vill säga utbildade människor och utrustning ger möjligheten att röra sig framåt.

Talare 2

Åh, titta, egentligen är den här principen, ja, verkligen okarakteristisk, okonventionell för den gamla ukrainska armén, det är principen att bygga sin enhet som i ett företag. Och i god mening, utan någon form av ironi, utan någon nedvärdering. Det är något som kan ses både i Troyka, i AZO och i vår Karta, det ni gör, det som Ostri Kartuzy gör. I princip, hur fungerar det? Ni pratar om utbildning, eller hur? Det är förstås klart att ju bättre utbildad en pilot är, desto högre är effektiviteten, desto större är chanserna att överleva, att hålla hen vid liv. Men det finns verkligen statistik. Och enligt denna statistik hamnar OKHLS faktiskt i toppen. Toppen är inte bara ett slags reklamtrick, utan det är statistik, eller hur? Hur uppnår man det, att ni har en pilot, och det finns en pilot i en hypotetisk brigad hos era grannar, eller hur? Att göra det så att era piloter är bättre.

Talare 1

Vi ger just nu svar på reklampanjerna, eller kommer det att handla om förberedelserna.

Talare 2

Låt oss börja, egentligen, reklamkampanjen, det här greppet. Ja,

Talare 1

jag försöker nu hitta, ni vet, rätt väg. Vi stänger block för block. Om vi talar om reklamkampanjer, så är det mycket viktigt att allt ni nu ser om OXLS är arbetet från vår kommunikationsavdelning. Det finns konkreta, levande människor som har deltagit i strider, som professionellt i det civila livet sysslade med denna verksamhet. Och de genererar idéer och driver ut dessa idéer i världen. Nyligen, eller snarare inte så länge sedan, kom vi fram till att det finns en viss kris i rekryteringen i allmänhet och i attraherandet av finansiella och ekonomiska resurser. Det är faktiskt kopplat till utmattning. Till utmattningen generellt av ett utdraget, långvarigt, intensivt, extremt intensivt krig. Och vi ställde oss frågan, okej, hur når vi dem som potentiellt kan förstärka våra led? För genom att kommunicera med olika människor, med olika kreativa byråer, bland annat för att visa Achilles verksamhet, vilka vi är, vad våra principer är. Oavsett vem vi vände oss till, gav alla professionella åsikter, men de var olika. De baseras på egna upplevelser, rädslor, på mobiliseringskampanjer, och som i armén, det vill säga att var och en har sin egen vision. Och vi kom fram till följande. Fråga nummer ett. Just nu genomför vi en sociologisk undersökning. Detta är absolut nödvändigt att göra. Sociologin är uppdelad i flera delar. Generellt, vet man vem Achilles är, har förbandet ett namn? Känner man till befälhavaren? För under lång tid, när drönarlinjen bildades, låg själva betoningen centraliserat på befälhavarna. Korrelerar folk Achilles, Yuriy Fedorenko och Achilles-förbandet med varandra? Och vad som är mycket viktigt, vilka ord man ska säga, välja, för att den kategori vi är intresserade av, vilket är män mellan 25 och 50 år, ska uppmärksamma och bli intresserade. Nu vidare, vilken kategori kan bli intresserad av oss? Det är ju alla frågor som man måste ge svar på. Vi anser, och jag anser, att den centrala kategorin av våra människor kommer att vara de som nu arbetar vid olika företag, inklusive det militärindustriella komplexet, och som av någon anledning får sitt uppskov att löpa ut. De kunde inte förlänga det, kanske företaget inte lyckades, fick inget kontrakt, producerade någon produkt som inte fick något stort genomslag. Och detta är människor som under hela tiden, under hela kriget har arbetat, producerat produkter, levererat till fronten, donerat till Ukrainas väpnade styrkor, de är medvetna, men just nu har deras uppskov gått ut. De måste ta beslut om hur de ska leva vidare. I ett koordinatsystem av ett stort antal förband, effektiva och kvalitativa, måste vi göra så att de lägger märke till oss, utreder om det passar eller inte, och som ett resultat, sedan fyller i samma ansökan, går igenom intervjun, och vi attraherar denna kategori. Det är den första komponenten. Den andra, vem mer kan det vara? Det finns, tyvärr, vi måste erkänna detta, ett stort socioekonomiskt sammanbrott nu, eftersom många företag som producerade produkter som gav miljoner, inte ens hryvnia utan dollar, har minskat sin volym, produktion, minskat antalet underleverantörer, och folk saknar bokstavligen pengar för att säkra sitt basminimum – boende, mat. Och som ett resultat leder detta till att man måste göra sitt val. Och här garanterar försvarsstyrkorna, även om inte så mycket som vi skulle vilja, inte så mycket som soldaterna skulle vilja och behöva, men det är en stabil inkomst. En viss finansiell stabilitet. Ja, absolut. Och en viss social garanti. Men vad gäller riskfaktorn? Alltså, lyssna, var är det säkert nu för tiden?

Talare 2

Egentligen,

Talare 1

Nu sitter man bara i Charkiv

Talare 2

till och med i huset, inte ens på ett företag, inte ens på en bensinstation. Och var är det säkert nu?

Talare 1

Genom utbildning i disciplin kommer vi att nå en punkt där man även i krig kan utföra sitt uppdrag och förbli vid liv. Därför är detta den andra kategorin. Kommer vi att kunna nå fram till dem som, så att säga, "på grund av sin karaktär", sitter hemma och undviker mobilisering i redan 4,5 år? Jag tvivlar starkt på det. Men om en av 100 uppmärksammar det och ställer upp i ledet, anser jag att det kommer att vara en viss social seger. För vi kommer att motbevisa och krossa vissa myter som under lång tid har planterats i huvuden, både genom inkompetensen hos vissa organ som inte ansåg det nödvändigt att utveckla rekryteringsföretag, såväl som rysk propaganda. Men detta är mina tankar, just nu, som vi diskuterar. Sociologer måste ge ett tydligt svar på frågan. Och jag tackar de människor som stöttade möjligheten att finansiera denna sociologiska undersökning. Och

Talare 2

Säg vänligen, hur det bryts, är detta en sociologisk studie av sutoakhilesi, eller är det huvudförsvarsstyrkan?

Talare 1

Vi genomför just nu undersökningar specifikt för Achilles. Detta är vår interna. Vi har talat med andra sociologiska byråer som har genomfört undersökningar för försvarsmakten för att förstå den allmänna statistiken, men vi behöver det riktat och exakt. Sedan, baserat på de resultat vi får, kommer vi att förstå om vi kan befinna oss så mycket i krigets dimma, en hård sådan, att vi inte ser den civila sektorns verklighet, eftersom vi, på ett eller annat sätt, redan är något yrkesmässigt deformerade; vi har vår egen syn på händelserna som utspelar sig i vår stat och på fronten, så att vi kommer att erbjudas en annan idé än den vi själva har. Efter detta ska företag som sysslar med produktfrämjande baserat på sociologiska undersökningar skapa en reklamkampanj som skulle ge möjlighet att erbjuda, rikta uppmärksamheten mot oss. Och vidare skiljer sig ukrainarna kvalitativt från dessa andra grupper genom att de är en intelligent nation. Och de fattar beslut för sig själva. Om de är intresserade av Achilles eller någon annan militär formation, eller om de är intresserade av att ägna sig åt andra processer under en viss tid framöver. Detta är

Talare 2

ett renodlat affärsföretag, en renodlad affärsstrategi, ett affärsmässigt tillvägagångssätt, ett sociologiskt urval, inriktning just på de personer som ni kan intressera. Fungerar det?

Talare 1

Det fungerar. Jag ska säga er mer, att jag inte skulle säga att detta är ett rent civilt tillvägagångssätt. För i själva verket har den civila sektorn tagit mycket från försvarsstyrkorna, inte bara i den ukrainska staten. Alltså den allmänna principen för att utforma ett uppdrag, utföra uppgifter, analysera effekter, koncentrera ansträngningar i vissa riktningar. Allt detta har naturligtvis kommit. Civila människor har anpassat detta i sina företag efter sina egna realiteter, på ett så kallat civilt sätt. Men titta, hur skiljer sig detta från att utföra uppgifter för att förinta fienden på en specifik del av fronten? Det vill säga att vi förstår vilket mål som är mest prioriterat för oss, vilket som kommer att ha den mest förödande effekten på fienden. Sedan förstår vi vilket verktyg vi måste använda. Och sedan, med precision, med vilken vi utför anfallet, förintar vi detta mål. Hur skiljer sig en rekryteringskampanj? Vi måste först räkna ut vem målgruppen är. Sedan måste vi erbjuda – fast detta inte är ett vapen – utan i själva verket koncentrera ansträngningarna just på denna målgrupp och uppnå det önskade resultatet.

Talare 2

Ni förstår, det är märkligt och ovanligt. Ni talar främst om människor som ännu inte är i försvarsstyrkorna. Vanligtvis, när befäl talar om rekrytering, menar de dem som redan är mobiliserade. När sergeanter åker till utbildningscentret talar de helt enkelt, marknadsför sin enhet och väljer ut. Där kan det vara ett sådant upplägg: du är lång, du får inte plats i en stridsvagn, du kan bli artillerist; du är stark och kraftig, du kan bli spanare. Det låter mekaniskt, men likväl, angående mobiliseringsresursen. Tror ni på den?

Talare 1

Ja, när det gäller resurser ser jag det vanligtvis som teknik, om vi säger… Nu pratar vi om människor, så det låter mekaniskt. På statlig nivå är detta kapital, mobiliseringskapital. Jag ska försöka förklara. Vi kompletteras från den befintliga styrkan. Det innebär överföringar till oss från militära stödenheter. Genom reklam, återvändande av personer som lämnat sina militära enheter utan tillstånd, överföringar från andra militära brigader där befälhavarna inte invänder. Och naturligtvis den civila sektorn. Varför pratar vi så aktivt just om den civila sektorn? Varför lägger vi betoningen på det? För att summan inte ändras bara för att man flyttar på termerna, och vi måste fylla på försvarsstyrkorna. För ju fler civila som ansluter sig till försvarsstyrkorna… ja, det är en lång väg. Det är enkelt att arbeta med militärer; de har en allmän militär utbildning. De genomgår specialiserad träning och anpassning i enheten i bokstavligen en och en halv månad, och kan sedan på basnivå utföra stridsuppdrag. Med civila måste man vänta tills de genomgått BZVP, och sedan beror det på vilket utbildningscenter som håller i den. Man måste förstå vilken kompletterande utbildning som behövs, genomföra denna, och sedan specialiserad träning. Det vill säga, från det ögonblick man mobiliseras tills man är i tjänst och kan utföra uppdrag på basnivå, kan det ta 4,5 månader. Men vi måste engagera dessa människor, för ju fler som ansluter sig till försvarsstyrkorna, desto större möjligheter har styrkorna att inte bara utföra sina uppgifter, utan även att låta människor återhämta sig.

När det gäller återhämtning ska jag ge ett exempel. Ni laddar telefonen ett eller två gånger om dagen, tror jag. Ja, ungefär så. Jag kan ibland behöva göra det upp till sex gånger, beroende på hur mycket jag använt den och var jag är. Allt behöver laddas om. Jag tog exemplet med teknik. På samma sätt är det med människan. En människa kan känna sig fysiskt frisk, men vara utsliten emotionellt och psykologiskt. För att försvarsstyrkorna är det svåraste arbetet, objektivt sett.

Och det är också mycket viktigt att många har format en uppfattning där stödenheterna framställs i ett negativt ljus. Det vill säga de som arbetar med att säkerställa att hela den militära enheten fungerar – jag talar nu inom ramen för brigaden – funktionaliteten av själva start- och landningsplatsen, deras försörjning. Att typ, "här är killarna som strider, och här är de som sköter försörjningen, de strider inte riktigt". Se här, alla har sin roll och sin plats i det här kriget. Om det inte finns en person som letar och hittar resurser, aktiverar en drönare, sedan logistiken som transporterar den till en viss bas, och sedan en tekniker som ser till att den är stridsduglig. Genomför modernisering om det behövs. Sedan går allt vidare till bataljonen. Sedan kommer en specialiserad ammunition. Innan dess kommer ett säkerhetsprotokoll att ha utarbetats, så att man inte riskerar att spränga sig själv med sin egen utrustning, sin egen drönare. Sedan måste allt detta nå positionen. Och från positionen utför en förberedd soldat, som har en förberedd drönare, ett stridshuvud och ett specifikt område för uppdraget samt ett specifikt mål, ett anfall.

Därför är det ett lagarbete. Beroende på riskerna som åligger varje kategori av militärtjänst, officerare, begränsas detta bland annat av lönerna. De som sköter försörjningen får mindre, de som utför direkta stridsuppdrag får mer i form av ekonomiska resurser. Men jag vill bara uppmärksamma och insistera på att detta är ett lagarbete. En motor kan inte fungera med bara en kolv, utan alla andra delar som faktiskt gör det till en motor.

Därför är jag oändligt tacksam mot hela teamet i 429:e brigaden ХЛС, det är bättre. Och jag tackar också representanterna för försvarsstyrkorna. För den erfarenhet, skicklighet, kunskap, stöd och broderskap som vi ges under utförandet av stridsuppdrag är verkligen otroliga. Och det finns något att jämföra med. Om man jämför år 22, 23, kommunikationen och samverkan, och i 26, anser jag att försvarsstyrkorna överlag har växt väldigt, väldigt mycket.

Talare 2

Anser, möjligheten att jämföra med 2014, när ni deltog i ATO. Och vi minns den ukrainska armén, med all respekt för alla killar och tjejer som försvarade Ukraina. Insåg att den ukrainska militären nu, milt uttryckt, och skillnaden från det som var då.

Talare 1

Ni förstår, min fråga är att jag inte är representativ i den här situationen. För mig var det lättare att möta 2014 än 2022. Och här ska jag också försöka förklara varför. Jag gjorde min tjänstgöring i en specialenhet i Ukrainas nationalgarde. Vi var i grunden tränade för att bedriva stridsinsatser i bebyggda områden, inklusive kontraterroristisk verksamhet. Som att befria städer från… egentligen så kallad rensning. Och jag var omgiven av kontraktssoldater, starka killar, främst killar, det fanns inga tjejer i enheten, främst killar. Som i grunden var tränade i att utföra gemensamma operationer och visste hur man krigar. När vi kom till insatsområdet, den första striden, eftersom vi fram till dess, fram till 2014, aldrig hade varit i strid, när vi hamnade i en eldstrid, jag säger er, ingen hann ens bli rädd, inte ens när det kom 200- och 300-tal, den första striden var mycket tung. I tre timmar och tjugo minuter slogs vi, fienden väntade på oss, vi hamnade i ett bakhåll, men det är en separat historia för ett annat samtal. Vi led förluster och, se, under hela den här perioden utförde vi bara mekaniskt det vi i grunden var tränade till. Och jag ska säga er, det första skottet jag avlossade, överhuvudtaget i det här kriget, i den här perioden av det rysk-ukrainska kriget, jag såg att eld öppnades mot oss från bakom ett monument på en kyrkogård. Och i en sekund gick en tanke genom mitt huvud, se, inte en stumhet inför att skjuta mot fienden, utan en stumhet över om jag skulle träffa graven eller monumentet. Och jag minns att tanken slog mig, för det var ett så fint monument. Jag tänkte, folk har ju lagt pengar på detta, ukrainare, förstår ni? Och ni kommer skada det? Ja, tänk er, i hela den här situationen slog en sådan tanke mig, och sedan tänkte jag, typ, skit i det, och öppnade eld, punkten tystnade. När vi väl kom ut ur striden, och det hade gått omkring 30 minuter, när vi började täcka över killarna som dött, då kom rädslan. En rädsla sådan att allt började domna, att hjärnan började fatta vad som hade hänt i stunden. Vi omgrupperades snabbt, och efter två dagar hade vi nästa strid. Inför den striden, jag måste säga till er, ja, jag gick för att kissa ungefär sju gånger. Man vill bara kissa hela tiden. Den andra striden var extremt svår för mig. Varför? På grund av den här känslan, insikten om vad som väntade, minnena från den första striden. Det är ju redan någon form av erfarenhet. Åh, det var verkligen, det var skrämmande. Men det fungerar så här. Man måste samla ihop sig. Det ser ut så här, eh, det finns inget vatten, varför trodde jag att det fanns vatten. Så här, vet ni, som med en flaska, man måste bryta den här rädslan. Och när man bröt rädslan, den andra, genomförde vi striden, okej, sedan rullade det på. Sedan ville man inte längre gå på toaletten hela tiden, man kände inte pressen och så vidare. Det var redan erfarenhet, multiplicerat med den utbildning vi hade, och med förståelsen för processerna, vilket krig vi hade hamnat i. Vilken specifik karaktär dessa stridshandlingar hade, för beroende på ort var det specifika sättet att föra strid helt olika. Och jag drog slutsatsen för mig själv vad man kan jämföra rädsla med. Den kan jämföras med ett stort rovdjur. Om du ger dig hän till det, kommer det att slita dig i stycken, du kommer garanterat att dö. Om du är rädd för att dö, kommer du garanterat att dö. Men om du lyckades bemästra den, tämja den här rädslan, kommer den att skydda dig. Det vill säga, den kommer inte låta dig sticka in huvudet där man inte ska sticka in det. Och det ger möjligheten att kontrollerat utföra det nödvändiga spektrumet av uppgifter som faller på dina axlar, eller på din grupps, plutons, kompanis eller bataljons axlar. Och varför jag säger att 2022, där början personligen var svårare för mig, och från vilket ögonblick? För det första hade jag erfarenhet av stridsinsatser från 2014. Jag blev sårad, jag hade genomlevt den där extra erfarenheten. Det vill säga, jag förstod redan vad krig är. Och när man skrev upp sig i territoriellt försvar förstod jag att det behövdes tid, minst ett år efter att lagen om territoriellt försvar antogs, för att bygga upp det här instrumentet, för att i grunden lära folk åtminstone lite av något och samordna dem. Och när kriget började, den första dagen ringde vi till de kollegor som jag för övrigt fortfarande tjänstgör tillsammans med. Och vi bestämde, ja, var vi samlas. Här, här kom vi och tog över lokalerna. Det är en separat historia, det tar lång tid att berätta. Vi tog lokalerna, och där började 128:e, moder till 12:e brigaden, territoriellt försvar att formas. Jag förstod vad som väntade oss, för kriget är annorlunda. Kriget är inte som 2014, fiendens eldkraft kommer att vara annorlunda. Men, typ, jag var påtopp. Påtopp. Och i vilket ögonblick jag insåg att situationen var mycket svårare. Och den kommer att följa mig hela livet. Om ödet ger möjlighet kommer vi som team att korrigera detta. Jag ska försöka förklara. Kön stod, som en bokstav, så här, en oändlighet. Ja, så,

Talare 2

Början av en fullständig stab – det är både i Kiev och i Charkiv,

Talare 1

vad i andra

Talare 2

städer, både i Kryvyj Rih och i Dnipro.

Talare 1

Absolut. Vi hittade vapen, allt där, ja, bättre. Det är ett separat block som man måste berätta om. Rent hypotetiskt, vi utrustar det fjärde kompaniet, 128:e batteriet, 112:a brigaden. Vi kommer med vapen, det var en separat historia hur en mormor ordnade två Kamaz-bilar till oss. Vi kommer med vapen, ja, låt oss återigen lämna det som ett mysterium, jag berättar senare. Vi delar ut, delar ut patroner och säger åt dem att fylla magasinen. Och i det ögonblicket börjar folk inte förstå vad som ska sättas var. Förståeligt. Och det blir ett sådant stopp, 110 personer står där. Vem har stridserfarenhet? Det var tre eller fem, jag minns inte längre. Vem har gjort värnplikt, vem vet vad en Kalasjnikov-automat är? Och oftast har de inte hållit i en på länge. Det vill säga, framför oss stod ungdomar, medelålders och personer i ganska hög ålder, motiverade till resultat, motiverade att försvara sitt fosterland, redo att gå i strid, medvetna om att tankkolonnerna redan hade rört sig. Men deras förberedelsenivå var noll. Och i det ögonblicket tänker jag, det här är katastrof. Vår överlevnadsförmåga är verkligen, Gud förbjude, inte ens för en timmes strid. Om vi hamnar i strid nu, en sammandrabbning, en stor strid, max en timme. Och det var denna insikt som fick oss att börja göra det vi gjorde. Vi, istället för att snabbt splittra människorna och låta dem vila så att de kunde sova, eftersom det var tidigt på morgonen. Vi delade in dem i grupper, placerade två personer i varje grupp som hade tjänstgjort i den sovjetiska armén, eller inte i den sovjetiska, och så vidare. Bara automatens uppbyggnad, hur man fyller magasinet, hur man laddar en patron, var den automatiska elden är, var enskottseldens är, vad siktet är, vad en korn är, hur man siktar mot fienden. I tvåor-treor, ja, arbetet handlade i allmänhet om att organisera, så att de inte skulle skjuta varandra. Och nästa dag åkte vi redan för att utföra uppdragen. Och i det ögonblicket förstod jag två saker. Hör här, först blev jag inte direkt rädd, men jag krympte mig, jag insåg att det inte bara var ett stort problem att människorna inte var förberedda. Sedan förstod jag att vi inte har något val, vi måste göra allt vi kan. Och vi började göra det jag berättade för er. Och mentalt och moraliskt kom jag fram till att det minsta en stat kan ge sin medborgare är att göra denne till någon som kan försvara sig själv, sin familj, sitt hus, sin gata, sin stad. Att denne ska ha en grundläggande förberedelsenivå. Så jag hoppar framåt i tiden, kanske. Men jag anser att Ukraina, utifrån sitt geografiska läge, med tanke på att kriget med Ryska federationen kommer att pågå alltid, aldrig kommer att ta slut, det kommer bara vara aktivt eller passivt. Heta federationen. Absolut. Vi måste gå över till det israeliska scenariot, där varje person är utbildad i att föra strid. Och när fienden utvärderar den ekonomiska komponenten, den politiska komponenten, den sociala komponenten av det allmänna nationella motståndet som kan uppstå innan man korsar statsgränsen i strid, och förstår att alla hos oss är förberedda, kommer han inte att göra det. De kommer att förstöra staten på andra sätt. Genom energiresurser, gas, el, andra saker, politiskt inflytande och så vidare. Allt vi såg fram till 2014, men de kommer inte att gå genom ett direkt krig. Och i detta finns ett verktyg för överlevnad och säkerhet för vår stat, för våra barn som nu är små, och för dem som ännu inte är födda, ukrainarna. Vi kommer att vara utbildade, vi kommer inte att ha krig under de kommande 57 åren.

Talare 2

Där du talar om utbildning, om förberedelse, grundläggande utbildning, som, ja, uppenbarligen borde ha varit något väsentligt även före krigets utbrott. Och uppenbarligen kommer den efter det här kriget att finnas kvar, den kommer att bestå. Och den bör vara informell, som det var, låt oss säga, i Sovjetunionen. Snarare bör den faktiskt fungera som Israel, som du nämnde. Men här, se, saken är att på ett eller annat sätt så formades denna armé som nu växte fram ur oss, Försvarsstyrkan, vi formades faktiskt främst år 1922 av volontärer, av människor utan stridserfarenhet. Och det var både oerfarna soldater och oerfarna befäl. Det vill säga, du också, du är inte yrkesmilitär. Trots att du hade ATO-erfarenhet, kom du från det civila livet och skapade en enhet. Och det finns faktiskt många sådana enheter. Och å ena sidan antar jag att professionella generaler, yrkesgeneraler, skulle säga att det är ett suboptimalt alternativ när civila skapar en enhet. Å andra sidan ser vi hur de utvecklas, som Hilesta eller andra enheter som du nämnde. Egentligen, är närvaron av denna erfarenhet av att leda civila strukturer inom armén ett plus eller ett minus?

Talare 1

Definitivt ett plus. För att du har ett system, en struktur. Och plus, ytterligare, om du leder en viss affärsprocess, så har du en tydlig markör för din effektivitet. Antingen tjänar du pengar eller så gör du det inte. Alltså, typ, om du inte tjänar pengar, vilken sorts entreprenör är du då. I krig är allt lite mer komplicerat. Om du i det civila livet riskerar din sociala ställning och dina pengar, så är det i krig livet det gäller. Både för militärer och civila. Och jag måste säga till er, jag skulle vilja bryta ner den tesen att, typ, åh, titta hur det faktiskt gick för oss, att folk från den civila miljön kom och att de, typ, kunde skapa coola projekt, effektiva, högeffektiva enheter med ett minimalt antal förluster. Här fokuserar vi på positiva erfarenheter, positiva exempel som tyvärr är i minoritet, inte i majoritet. Se här, eftersom jag anser att roten ligger i år 2014. Denna samma period var under 2014, före 2014. Den sociala situationen i staten var sådan att den stora majoriteten av ukrainarna inte identifierade Ryska federationen som en fiende. Absolut. Därför skulle det ha varit omöjligt att göra det under den tidsperioden. Det jag talar om är när alla skulle ha varit förberedda. Men när det redan blev tydligt att här är den, den öppna historien för denna dag, Ryssland har faktiskt redan begått en aggressionshandling, dess soldater gick in och ockuperade Krim, dess soldater befinner sig i Donbas, de har möjligheten och viljan att eskalera konflikten. Därför borde lagen om territoriellt försvar ha antagits inte år 2021, utan år 2014. Och förberedelserna borde ha börjat 2014. Och det skulle ha funnits ett socialt stöd för detta. Om än inte över hela Ukrainas territorium. Men rätt informationskampanjer, en enkel belysning av vad som hände i ATO, JFO, hur det gick till. Och dessutom skulle utbildning av personalen ha gjort det möjligt för oss att möta det stora kriget från mer fördelaktiga positioner. Och det är för övrigt inte säkert att det stora kriget skulle ha utbrutit just

Talare 2

i det formatet. Och började den verkligen så?

Talare 1

Vi kan bara prata om det. Det är redan förbi, det förflutna kan inte ändras. Men vi befinner oss i nuet, det otroliga livet, där verkligheten som omger oss inte formas av någon annan. Vi formar den själva. Titta på er, Gud skapade jorden. Högre makter, kosmisk teori. För vissa, det som ligger närmare. Allt som omger oss, allt vi har på oss, allt vi håller i våra händer och så vidare. Detta har skapats av människor. Ingen annan än människor. Följaktligen, om vi talar om säkerhetsarkitekturen, så skapas även den av människor. Vi påverkar vår verklighet. Därför har vi dragit en slutsats – inte alla, men alla borde göra det – om var vi begick mycket omfattande misstag som ledde till ökade förluster. Vi förstår var vi befinner oss nu och vad som måste göras i framtiden för att lägga en stark, solid grund så att våra barn och barnbarn inte kommer att kriga, att de kommer att vara skyddade. För detta måste man närma sig det socialt på rätt sätt. Hur skulle jag göra det?

Talare 1

Det är helt uppenbart att stora företag, ukrainska, medelstora företag, de påverkar dagordningen, inklusive och

Talare 2

på den politiska agendan. Nej, höga, som på den politiska, till och med på Ukrainas väpnade styrkors tillstånd.

Talare 1

Direkt. Om vi kommunicerar och diskuterar med dem, kommunicerar med statliga organ och utformar den kommande politiken, informationspolitiken, eftersom jag säger att vår överlevnad ligger i förberedelser. Om ni inte vill att era barn ska kriga, måste ni vara förberedda och era barn måste vara förberedda. Om informationsresurser stöder detta, om näringslivet stöder detta, och näringslivet är intresserat av detta. Varför? För att om säkerhetsmiljön fortfarande är god, så innebär det krediter, ytterligare möjligheter, investeringar och så vidare. Och tillsammans, genom ett kollektivt avtal, socialt och samhälleligt, måste vi erkänna problemet, erkänna de misstag vi har begått och se till att dessa misstag inte sker i framtiden. För i grund och botten bär vi nu ansvaret för tidigare generationers och specifika personers obeslutsamhet.

Talare 2

Lyssna, men på ett sätt eller ett annat står bakom det ni säger ordet reform, ordet förändring. Jag talar nu om förändringar och reformer av försvarsstyrkorna. Och ni har också talat om detta, och jag har ett citat från er någonstans, gällande utsikterna för arméns reform. För att genomföra reformen säger ni här att det krävs ekonomiska resurser, sociala garantier, lämpliga paket, löner och så vidare. Men på ett sätt eller ett annat står vi inför frågan att det inte räcker med att bara avsluta kriget, det räcker inte att lära alla att använda vapen, utan det måste vara så att de styrkor som finns kvar hos oss, den armé som finns kvar hos oss, är förberedd på en eventuell fortsättning av kriget. Hur gör man det?

Talare 1

Det finns ett enormt problem. Vad insisterar jag på? Toppmilitärer som kom från civila miljöer visade extremt höga resultat, generellt talar militärer om en tes. Så snart kriget är slut ska jag omedelbart lämna försvarsmakten och leva mitt bästa liv. Man tänker, börja leva,

Talare 2

reflexioner

Talare 1

från sergeanter, från befälhavare. Absolut. Men det finns ett problem. Det består i att det inte förklaras offentligt. Vad är det som inte förklaras? Politiker kan inte göra detta, eftersom de lyssnar på väljarnas preferenser och de orienterar sig på ett sätt eller ett annat mot dem, alltid, i alla länder. Det är inte bara i Ukraina. Det börjar, i första hand, med de mest demokratiska länderna, som till exempel USA. Jo, precis. Alltid, alltid. Vad säger folk? Som förenade människor, hur ska vi spendera stödet? Absolut. Men det finns Israel, som kunde höra vad folk säger, men som kunde erbjuda den verklighet som gav dem möjligheter, genom att vara omgivna, att i praktiken ha sin egen stat i stunden. Och att ha en skyddad stat, en tillräckligt säker stat, en stat där investeringar strömmar in. Därför ber jag er också att inse att Ukraina inte kommer att vara som vi kände det före 2008, 2009, 2010. Den kommer aldrig att bli sådan. Ukraina kommer aldrig att bli som vi kände det från 2014 till 2022. Allt har förändrats väldigt mycket. Och när vi talar om efterkrigsrekonstruktion, skapandet av ytterligare arbetstillfällen där, organiseringen av livsutrymmet och många andra saker som ger möjligheter, hopp om att vi ska återvända till det liv som fanns tidigare. Det är en illusion, det är allt verktyg för att säkerställa ett visst socialt välbefinnande, som det talas om. Vi kommer att ha en enda huvudutmaning. Säkerhetsmässig. Det vill säga, när stridshandlingarna, den aktiva fasen, upphör, måste vi göra ännu mer än vi gör nu för att behålla människor i armén och forma en stridsduglig armé. För säkerhetsfaktorn påverkar direkt möjligheterna att genomföra det föregående blocket. Man kan inte locka till sig investeringar för att bygga bostäder, för för att bygga bostäder måste det finnas ett jobb. För att det ska finnas ett jobb måste man bygga en fabrik. För att bygga en fabrik måste man få in en investering. Främst en investering från utlandet. Och pengar kommer från utlandet endast när denna fabrik kan skyddas. När den inte förstörs om ett år. Absolut. Det är det som är kärnan. Våra främsta utmaningar är säkerhetsmässiga. Därför måste jag säga, i detta nu, att denna uppgift i grunden delvis rör den nuvarande makten. Men främst kommer detta att vara de utmaningar som dem som kommer att sitta vid makten kommer att möta. Lyssna, men,

Talare 2

Lyssna, herr Jurij, du inledde med en mycket intressant fråga, tycker jag. Den hänger i luften, alla pratar om den, att på ett eller annat sätt, när vi ser in i framtiden och inser att krigets slut, det är på ett eller annat sätt demobilisering. Det är vad jag tror att de flesta soldater vill, för de soldater som har stridit inte bara det första året, inte det andra, och inte ens det tredje. Och i enlighet med det konfronteras vi här med vissa objektiva saker. I ett Ukraina som inte krigar bör man uppenbarligen inte hålla en enorm mängd militärer. Men det finns något som heter, faktiskt, kompetensflykt. För det finns faktiskt nu ett stort antal människor i försvarsstyrkorna som inte skulle vara här om det här kriget inte hade varit så totalt, om det inte hade varit fullskaligt. Många civila kom som inte skulle ha gått ut i krig; de skulle ha gjort sitt jobb, hjälpt armén, men nu befinner de sig mitt i denna struktur, mitt i denna maskin, och de tillämpar sin erfarenhet, sina hjärnor, sin kvalifikation, sin professionalism. Och i många fall ger detta faktiskt de bästa resultaten. Och här… Det sa ni, jag håller med er om att många, de flesta av dessa människor förmodligen kommer att demobiliseras, de kommer inte att stanna i försvarsstyrkorna. Inte för att de inte är patrioter, utan för att de är affärsmän, IT-specialister, ingenjörer, bankirer; de har sina jobb som de älskar och som de drömmer om att återvända till. Hur ska man egentligen kompensera för förlusten av dessa människor, dessa hjärnor, dessa idéer, denna kreativitet?

Talare 1

Risken är att denna komponent propageras. Typ, vår huvudsakliga uppgift är att hålla stånd, och sen, ja, typ… Det kommer lösa sig på något sätt. Det finns också en ytterligare social utmaning. En viss ojämlikhet. Försök förklara. Se här, jag är 35 år gammal för tillfället. Åldern från 25, då har man redan studerat klart, gjort allt, och ja, fram till 40–45 kan det jämföras med en raketflygning. Men låt oss ta en civil raket, så att det väcker positiva associationer. Det vill säga, vi har en hälsoreserv, vi har redan en riktning för vart vi flyger, i form av kunskap. Vi har möjligheter att nå våra mål, att nå den sociala omloppsbana som vi hade siktat på. Just nu bränner vi, som militärer, detta bränsle genom att ägna oss åt militära angelägenheter och bygga upp en militär struktur. Andra kategorier som försörjer fronten, särskilt när det gäller producenter, de försörjer fronten med nödvändiga medel; utan dem är kriget inte möjligt, de är alltid närvarande, och de stöder fronten, vilket vi är oändligt tacksamma för. Men de förvärvar samma kapital.

Talare 2

Deras område är mer genomtänkt.

Talare 1

Hon avviker inte från hur

Talare 2

De planerade det före kriget. Absolut.

Talare 1

Deras bana kommer att vara helt annorlunda. Och när stridigheterna upphör, kommer frågan om en mycket svår social orättvisa att uppstå, att de som stred kommer att titta in genom restaurangfönstren på dem som faktiskt försörjde, det kommer alltid att ske. Ja, de stred faktiskt inte, men deras arbete är inte mindre viktigt. Jag förstår, eller hur? Här finns det ytterligare en fråga. Och livet kommer att behöva börja om. Men i vilket fall? Det är i det fall att vi inte löser det på statlig nivå och på social nivå, eftersom det utan människorna är omöjligt att fatta detta statliga beslut att säkerhetsfaktorn är den främsta. Och vi kommer att kämpa, hur ska man säga det rätt, och vi kommer att arbeta maximalt för att Försvarsmakten finansieras och att det att vara i Försvarsmakten har en framtid. Efter att stridigheterna avslutats, om det imorgon slutar skjutas i samhällena, kommer ingen att släppas någonstans. Man kan inte ens hoppas på det.

Talare 2

Ja, uppenbarligen kan man här nämna erfarenheterna från andra världskriget. Det första, förmodligen, kanske mindre, eftersom kriget där slutade på ett väldigt, väldigt specifikt sätt. Men andra världskriget, när det verkade som att allt var över, undertecknat, men trupperna fortfarande står kvar och är redo att fortsätta när som helst.

Talare 1

Ni nämnde första världskriget, det är min största rädsla, eftersom den tyska armén inte förlorade. Den tyska armén höll ut och det var möjligt att genomföra inte bara försvarsåtgärder utan även offensiva operationer, och offensiva operationer genomfördes i den sista regionen. Samhället höll inte ut, det höll inte ut.

Talare 2

ekonomin. Precis så. Och dessa trauman som ådrogs, de moraliska trauman som armén ådrog sig, det fick senare återverkningar och det avspeglades sedan i händelserna under andra världskriget.

Talare 1

kriget egentligen. Men låt oss säga följande här, att låt oss säga, att de politiska ledarna lyckades stabilisera situationen genom vilka åtgärder. De begränsningar som infördes efter förlusten i kriget, om jag minns rätt, var en armé på hundra tusen man, varav endast fyra tusen var officerare. Vad gjorde de i det ögonblicket? De förstod att den politiska situationen skulle förändras, den politiska situationen är inte för evigt, precis som alla överenskommelser. Och de gjorde en mycket enkel sak. De började förbereda sin sergeantkår för några grader högre. Till plutonchefer, kompanichefer. Och som ett resultat, när den politiska situationen blev sådan att det redan var möjligt att inte följa överenskommelsen… hade de en redo officerskår. Otrolig. Med en enorm erfarenhet, som började sin historia från Napoleonkrigen. Det är allt tillsammans. Stor

Talare 2

behov

Talare 1

revanschism. Absolut. Och när man säger att Hitler på 15 år, eller på 12 år, skapade supertrupper, så nej, han skördade frukterna av hundra års förberedelse, hundra års förberedelse av sina trupper, till och med mer. Och som ett resultat kunde de förverkliga det, tyvärr blev det i den form som vi såg.

Talare 2

Det är en historia, enligt mig, jag vet inte om jag ska hålla med eller inte, även om att ofullbordade krig definitivt kommer att ha en fortsättning. Definitivt. Det ska jag säga er.

Talare 1

mer, att även avslutade krig också kommer att vara… Lyusa måste lämnas ut

Talare 2

att då och då gå på samma räfsa. Och när kriget tar slut, om än mer eller mindre med något som liknar rättvisa, så finns det en chans, åtminstone, till skapandet av någon form av maktbalans och ett accepterande av vissa internationella säkerhetsnormer. Jag är här

Talare 1

Jag ska prata om Khartsia separat. Att Khartsia är våra nära vänner, det tror jag redan är tydligt för samhället. Vi har gränslös respekt. Och när jag pratade med befälhavaren för er kår, Igor, säger han till mig: "Jag ska säga en sak till dig, men jag måste säga det på ett sätt så att jag inte förolämpar dig." Jag säger: "Det är en väldigt intressant början på ett samtal för en överste, kör på." Han säger: "Lyssna, du har en verkligt effektiv brigad, ni tillhör toppen enligt den totala sammanräkningen, men utifrån det jag ser i kommunikationen med dig, så strider du fortfarande som en bataljonschef. Det vill säga att du ännu inte har förvärvat förmågan till det övergripande perspektivet, som det bör vara i en brigad." Och jag börjar argumentera med honom: "Resultatet syns på tavlan, bland de första femtio." Han säger: "Lyssna, jag har ingen avsikt att förolämpa dig. Lyssna bara, för vi kommer att behöva strida under en mycket lång tid till, och jag är intresserad av att er militära enhet också utvecklas aktivt och intensivt, vi känner också ert stöd. Det vill säga, det är mycket bra när olika vapenslag och typer av styrkor arbetar tillsammans på slagfältet för att uppnå ett gemensamt mål." Och jag fick Serhii Volodymyrovych, er

Talare 2

Vuru bara,

Talare 1

Jag vet inte vilka ord jag ska välja, vi går en kurs i operativ konst tillsammans med honom. Jag måste säga att jag hade skygglappar för ögonen, så här, och med varje lektion vidgas de, vidgas, vidgas, vidgas, vidgas. Vad består grunden i? Grunden består i förberedelse och procedur. Jag ska förklara varför jag säger detta nu. Serhij Volodymyrovytj säger, låt oss göra ett sådant socialt experiment. Han tar ett papper, säger han, och ger mig ett papper och en penna, säger han, rita ett visst djur där. Bara så att jag inte ser, och du inte ser vad jag ritar. Jag ritar det här djuret, vi stänger dem, säger han, nu visar jag. Han definierade tydligt uppgiften som att rita ett djur. Vi tar fram dem, och han har ett djur, och jag har ett annat. Jag tror att detta också har förekommit någonstans. Och sedan är logiken följande. Titta här, om vi nu har definierat uppgiften att uppnå ett visst resultat. Uppgiften var ju att rita dem likadant, men skillnaden i synen på utförandet, ser du, är så pass stor. För att det där djuret vi ritar ska bli detsamma, måste vi arbeta i ett enhetligt koordinatsystem, en enhetlig utbildningsnivå. En gemensam utbildningsstandard, en gemensam, låt oss säga, formel, en gemensam arbetsmekanism. Självklart är idén det viktigaste. För inga pengar i världen kan man åstadkomma det man gör för en idé. Som ett resultat, för varje vecka, varje månad av tät kommunikation, har detta en direkt inverkan på den militära enheten Achilles. Varför? För att jag fortsätter min utbildning och vi har redan börjat röra oss mot att inte bara växa ifrån nivån av en brigadchef, utan att verka på en högre nivå. Detta kommer att ta en viss tid. Men det har en omedelbar effekt i hela brigaden. Vi har ändrat metoderna för utbildningen av meniga och av sergeanterna. Jag sa: titta vänner, jag bryr mig överhuvudtaget inte just nu om vad ni berättar för mig om era befäl, att alla är upptagna, att vi arbetar på gränsen av vår förmåga, att alla arbetar på gränsen av sin förmåga. Jag är beredd att även någonstans, där det är möjligt, på frontlinjen ge upp lite av vår egen förmåga för att kunna skicka folk på utbildning.

Talare 2

Förstår ni?

Talare 1

Detta är strategisk planering. Se, officerskåren, lägre officerskåren, högre officerskåren. I Achilles-förbanden, där vi har arbetat med detta och utbildat, så har sergeantspersonalen och officerspersonalen genomgått vissa procedurer samordnade med brigadens ledningscentral. Belastningsnivån på personalen minskar, medan effektiviteten i uppdragens utförande ökar mångfalt. För vår lyssnare, eftersom vi har gått tillväga så professionellt, för att det ska bli tydligt, säger vi NATO-standarder, NATO-standarder,

Talare 2

Nato-standarder.

Talare 1

För att översätta detta till ett begripligt språk, låt oss föreställa oss att du talar kinesiska, jag talar till exempel engelska, vår operatör talar hindi, någon annan talar franska och så vidare. Och i denna grupp låt oss försöka utföra en gemensam uppgift. Det kommer att vara ganska svårt. Men om vi alla talar samma språk och har samma procedur, hur kommer vi att göra då? Tro mig, varken språkbarriären eller något annat kommer att utgöra ett hinder, vi kommer att uppnå det önskade resultatet. Det finns länder som har visat hur det ska göras. Finland till exempel. De hade inga utsikter eller möjligheter att gå med i Nordatlantiska alliansen av helt begripliga skäl. Men de gick helt över till detta system. Det vill säga, de anpassade alla sina styrkor så att det fungerar som i Nordatlantiska alliansens länder. Kanske, ur ett pedantiskt perspektiv, till och med något bättre än i basländerna. Och sedan väntade de på sin tid. När Rysslands stora krig mot Ukraina började, var det helt uppenbart att Rysslands fokus flyttades mot Ukraina, och den politiska situationen formades så att de helt enkelt gjorde som när man kopplar ihop tågvagnar. Och sedan gick de in i de allmänna systemen. Kommer Nato någonsin att bedriva stridsinsatser? Vem vet? Kanske kommer denna allians att omformas. Men om alla länder kan kriga inom ett gemensamt koordinatsystem, säkerställer det på ett eller annat sätt kollektiv överlevnad. Utan tvekan.

Talare 2

Se, vi kommer då fram till en sådan logisk slutsats, och det kommer förmodligen att vara avslutningen på vårt samtal, att Ukraina på ett eller annat sätt uppenbarligen är förutbestämd för både europeisk integration och för ekonomisk-politisk och militär europeisk integration. Nato är på ett eller annat sätt vår väg, inte för att vi vill det eller inte, utan för att vi på andra sidan har Ryssland, som helt enkelt förintar oss. Och, som ni absolut sade angående min åsikt med Freglova, varför skulle den sluta göra detta, sluta vilja detta om 5-10-50 år? Följaktligen, vad säger detta? Att dessa Nato-standarder som vi talar om, vare sig de är abstrakta eller fysiska, verkliga eller villkorade, kräver någon form av implementering. Följaktligen, om vi talar om arméreform, kan vi inte låta bli att tala om statens reform. Detta är nu en fråga till er som nuvarande politiker, som en politiker med erfarenhet. För det måste staten på ett eller annat sätt också anpassa sig till de nya realiteterna och förändras. Det är uppenbart att detta väntar oss. Vem är denna stat? Vi alla. Ni, jag, vår operatör. Se här, detta är en civil fråga. Herr Jurij, notera igen vad det är som passerar. Detta är ingen anklagelse, det är inte en projektion, låt oss säga, på presidenten eller på den parlamentariska kursen. Jag talar om medborgarna, om oss alla. De som väljer, de som frivilligt går in i armén, eller inte gör det, det är också liksom ett sådant val. Jag talar om staten just som oss alla.

Talare 1

För att ni ska förstå, när jag rör mig i politiska kretsar, kommer jag definitivt att säga allt jag tänker. Tro mig, förr eller senare kommer det att handla om olika kategorier. Just nu ger jag mig inte in i ett bråk av en enda anledning. Till exempel när vissa personer, som har ärats med den höga utmärkelsen att vara folkdeputerade i Ukraina, går ut och säger att man på något sätt måste avsluta detta krig med Ryssland, som om Ukraina skulle ha någon nyckel till hur det kan avslutas. Det är helt uppenbart att avslutandet av den aktiva fasen av stridsoperationerna är omöjligt så länge Ryssland har förmågan att genomföra aktiva stridsoperationer och offensiva kampanjer. Deras vilja utgår från deras förmågor. De har viljan eftersom Putins stol står stadigt så länge det finns en extern fiende, så länge kriget mot Ukraina fortsätter. Det är det som är kärnan. Därför har Ukraina tyvärr inte de verktyg som skulle ge möjligheten, även genom offensiver, att avsluta dessa strids

Talare 1

Endast kapitulation. Men kapitulation innebär utplånandet av varje ukrainare. Vi har varit igenom detta förut. Och jag måste säga er mer, att det finns en del människor som tänker för sig själva: ”Nu är väl världen inte lika vild som den var under förra seklet”. Typ, ja. Men situationen är komplicerad, varför? Nu, ryssarna, i förståelsen av det misstag som deras farförädrar enligt deras synsätt begick – att de inte brände ut ukrainarna tillräckligt, inte utplånade dem helt. Nu strävar de efter revansch i detta. De strävar efter att slita isär varje människa och förverkliga det som inte förverkligades under förra seklet. Det vill säga att världen nu har blivit ännu mer hotfull. Och de tillfälligt ockuperade områdena, samt där områden ockuperats av den ukrainska armén, visar tydligt den ryska bödelsockupantens sanna ansikte. För att avsluta tanken, vad som behöver sägas här. När vi talar om staten, brukar vi – och inte bara när vi talar om politik – försöka hitta något efternamn som är skyldigt till alla våra problem. I det vi har på bordet, i det vi har i huset, i det vi har på gården, i det vi har i staten, i det som händer inom vetenskapen, och så vidare. I alla livets sfärer. Men sanningen är följande. Att för att ha en makt som kommer att driva världen framåt, måste vi vara medvetna väljare. För att vara medvetna väljare krävs utbildning. Jag är övertygad om att de flesta av våra tittare, trots att de är professionella och smarta, driver den här världen framåt på sina egna platser. Men om man frågar vad presidenten ansvarar för, eller till exempel specifika ministerier, vad Verkhovna Rada ansvarar för, och så vidare, och så vidare, och så vidare, måste jag säga er att det kommer bli förvirring. Därför, när det gäller denna politiska kultur, måste vi i första hand arbeta med oss själva och bli så medvetna som möjligt. Då kan vi bedöma: är det bara en vacker kvinna eller är det en professionell politiker? Är det en man från landsbygden, lång och snygg, eller är det en person som kan förverkliga det som skrivs? Därför, om vi talar om några förändringar, inklusive om vi talar om reformen av den ukrainska armén, måste man titta i spegeln och erkänna att den verklighet vi kommer att befinna oss i imorgon inte beror på någon annan, utan beror på den du ser i spegeln.

Talare 2

Var är vi helt överens? Jag tycker att ukrainare i allmänhet bör titta sig i spegeln då och då, för att bedöma sig själva mer nyktert, jordas, förstå att mycket framöver beror på oss, men att det finns vissa saker, ansvarsområden, som vi frivilligt gör oss av med, och sedan till oss

Talare 1

Någon avslöjar. Ungefär så, men vi kommer definitivt att ändra det.

Talare 2

Egentligen, Yuriy, man kan prata i all oändlighet, jag tror att vi kommer att ha ytterligare en möjlighet att prata med dig framöver, särskilt eftersom Giles och Hartya faktiskt är här nu, och för oss är det en stor ära, och det är mycket intressant att följa ert arbete. Därför tackar jag dig för att du tog dig tid, för att du kom och delade med dig av dina tankar. Vänner, detta var Yuriy Fedorenko, befälhavare för den 429:e separata brigaden för obemannade system. Och Giles, som ni vet, som ni inte kan ha missat, eftersom det verkligen är en av våra mest framträdande enheter, enheterna inom Ukrainas försvarsstyrkor. Herr Yuriy, tack så mycket för att du kom till oss, och vi pratade lite med dig om scenariot för paraden på Röda torget, på Radiohart. Tack.