ÄNTLIGEN GJORDE VI ALLT TYST. Om framgången med VIVALDI, arbete bakom fiendens linjer — SPANAREN «OLADUSHEK»

Talare 1

Vivaldi är en coolare operation. Äntligen, äntligen, det jag gillar är att det görs tyst.

Talare 2

Alabyshok, jag hoppas att du kommer ihåg att jag bar ut det för

Talare 3

dig. Infanteriet i tredje kåren och de som gjorde vivaldier – det är utseendet av snurexan.

Talare 1

Jag har några boostade som verkligen njuter av kriget just nu.

Talare 4

Ja, det finns inte längre några av era många levande. Tänk nu noga efter, finns det någon där?

Talare 1

Och jag fick en idé, jag tänker att man måste spela ett spel med honom. Befälhavare, jag minns att jag på min telefon skickade en skärmdump med koordinater till kvinnan där vi tränade. Och så tillät man plutonen på fyra dagar. Only Wars var med er.

Talare 4

och vi gick vidare.

Talare 3

Alabishok, hej. Jag är väldigt glad att se dig. Nazar. Vi sågs för tre år sedan under vår förra intervju. Mycket har förändrats.

Talare 4

Mhm.

Talare 3

Och jag börjar med att vårt community, communityn i frontlinjen, bad mig att göra en intervju med dig och prata både om Vivaldi och, i princip, om ditt community, Only Wars, och om din stridsväg. Så låt oss börja med Vivaldi. Det finns redan mycket känd information om att det var just ryssarnas lögner som spelade er i händerna. För dig, som spanare, hur började det i Vivaldi?

Talare 1

För mig började det i Vivaldi från det ögonblick vi anslöt till den 60:e brigadens ansvarsområde. Och det var just då Cambrikh byttes ut där. Och medan herr Rogas satte sig in i saken, började vi redan arbeta i just hans sektor för att kunna ge honom den mest aktuella informationen. När vi kom dit märkte vi att det inte alls fanns det som den tidigare ledningen i den brigaden hade sagt. För det kan man inte heller kalla för ett kommando; där hade folk snarare skapat sin egen makt, utifrån vad vi minns. Så medan Dmytro Roz försökte reda ut det, började vi arbeta. Och det var tydligt att det inte bara var fienden som ljög, utan att det ljögs lite även från vår sida. För sektorn som fienden hade och sektorn som vi hade, blev det så att de befann sig i varandras rygg. Vi var i deras rygg, och de var i vår rygg. Och då kom idén att samla alla underrättelseorgan som finns i den riktningen. Vi arbetade tillsammans med Artan, med SSO och med Dozor, för det kom väldigt många. Och så började vårt arbete. Vi skapade en gemensam klubb för underrättelseentusiaster där och arbetade specifikt med infiltrerade fiender, för att inte belasta linjeenheterna med detta arbete i ryggen. För deras uppgift är att bygga upp sin linje och sedan avancera, som vi alla ser nu. Så vi arbetade just med dessa infiltrerade fiender. Det var många olika intressanta uppgifter. Just underrättelsearbete, som det ska vara, att vi inte bara går för att storma en plantering, utan arbetar på ett kompetent sätt, tyst och precist, som när vi tog dem med skalpell. Och det var många fiender som utplånades; deras taktik var helt enkelt infiltration. Att gå så djupt som möjligt in i ryggen, sätta sig, och sedan rapportera vad som rör sig i riktningen, eller bara kliva fram under en drönare med sin trefärgade trasa, filmas och det var allt. Detta är för övrigt ett väldigt bra tips för hjälp från motståndaren till oss. För upprepade gånger har det varit så att de runt klockan 9 på morgonen lägger upp en video där de fäller ut en flagga, och redan runt klockan 14 för vi denna flaggbärare till fångenskap. Detta hände flera gånger, både i Lemman och i samma Yarava. Och vi fortsatte arbeta. Vi började vårt arbete just i Drobyshev, det var när vi arbetade i den 60:e, där finns det en liten skog, och där hade ungefär tio fiender smugit in, och de satt bara där och störde dem. De rapporterade att det sköts mot logistiken någonstans och att de skapade det kaos som för en befälhavare av en mekaniserad bataljon mycket försvårar hela arbetet. Han kan inte bygga upp sin främre linje eftersom det är oklart vad som händer i hans rygg. Och den första uppgiften, en grupp av oss körde in, och då dödade vi två ryssar eftersom de ville [slåss], de gav sig inte. Vi tog de första två till fånga, och sedan hjälpte de oss att ta alla andra, och gick dessutom ner i en källare och förde ut sex fångar till oss. Vi gick in och sa: ”Det är specialstyrkorna utomhus, ni kommer inte ut nu, kasta ut era MTM”. Och det var allt, killarna kom ut och gav upp, och sa: ”Nej, vi förstår inte var vi är, vad vi gör här, vi skickades hit med hälften skadade”.

Talare 3

Men egentligen fanns det inga specialstyrkor? Nej,

Talare 1

Ja, och…

Talare 3

va,

Talare 1

Är vi inte specialförband?

Talare 3

Åh, ursäkta.

Talare 1

Nej, killarna väntade utanför huset, ja, så var det, man kan ju inte bara skicka. Vi väntade på svar, och sen gick vi ut. TMK låg också där, de väntade. Det vill säga, vi ljög inte. Bara att gå ner i källaren, hämta dem, riskera människor. Nu är det inte rätt tid att riskera människor på det sättet. Det är enklare att bara skicka TMK.

Talare 3

Och ni samlade in information från fångarna, som sa att vi redan är där, som i Svyatohirsk, så vår ledning tror så?

Talare 1

Nej, nej, det var, så att säga, den första informationen. Deras uppgift var att ta sig in där. Det är i Drobyshave, för att skära av limanen. I princip, om man tar Drobyshave, så förstår vi att limanen inte kommer att hålla länge, eftersom det inte finns någon landväg in. Och det var ett stort problem. Men eftersom vi kastade ut fienden därifrån, vi rensade ut dem, och 60:e, specifikt ”Judo”-bataljonen, som ni vet, ja, i 60:e finns det en kombat. Han är också från den 1:a stormbataljonen, vi arbetade med honom. Striyki. Ja, ja, ja, Striyki. Han var kompanichef i den första stormen. Det är där, från där Yaipalshchyna är, i princip. Och ja, vi samarbetade, och de gick i princip vidare framåt. Vi rensade den här lilla skogen, vi rensade vår halva, Artan rensade sin halva, och så arbetade vi tillsammans och rensade deras rygg. Och sedan hade vi ytterligare en liten skog, den kallas också delfinrusiky. Där också? En enorm skog, förstås, med många skydd. Och de sprang bara in dit, föll, och så gick de in och sitter där, det är allt. Och vår uppgift, det är en bra skog där, man måste använda den själv. Och det var allt, och vi rensade ut dem. Eftersom vi under en vecka tillsammans med sosova Artan rensade en så enorm skog helt från bögarna. Och där såg vi platsen för avrättningen av ryssarna, för killarna går, rensar och kommer ut i ett ögonblick i den lilla skogen och ser hur fyra kroppar ligger där och varje ryss har ett hål i huvudet.

Talare 4

Wow.

Talare 1

Precis, ja. För vi där, där hos dem i skogen, det fanns en sådan där väldigt ideologisk liten ryss. Han var verkligen, verkligen ideologisk. Vi hittade honom där, hans kropp, sedan kom hans vampyrister på natten och tog honom och dödade, och vi gick för att kontrollera. Och ja, i hans telefon fanns videor där han går runt och lootar positioner. En riktigt ideologisk ryss som tycker om att kriga.

Talare 3

Men nu är sådana i minoritet, tror jag.

Talare 1

Ja, självklart är det få, men, alltså, det finns förstås, men en minoritet, för vi ser ju vilken armé de har.

Talare 2

Dokumenten finns, dokumenten. De finns. Självklart finns de. Snälla, jag samlar ihop dem åt dig.

Talare 4

Hur många fler människor? Hur många människor? Hur många människor? Hett. Var? Det är hett, hett. Här vet jag inte.

Talare 1

nej.

Talare 4

Var, du vet,

Talare 1

Ett, två.

Talare 4

Se, det finns inte längre många av er i livet. Tänk efter ordentligt nu, är det någon där? Ja eller nej? Han är 200. Vem är 200?

Talare 1

Ja, den ligger där

Talare 4

200. Behövs

Talare 1

vara,

Talare 4

ja, 200, för att jag kallade honom,

Talare 1

Ja, de värderar varken människor eller någonting alls, naturligtvis. Vi har helt enkelt mött fångar som också säger: jag ville kriga och jag gillar verkligen det här. Men jag hamnade i den här armén och jag inser att man inte kan kriga på det här sättet. Ja, de skickar dem bara, en person, man ska gå 15, och vi tog en fånge, de hade gått 56 kilometer. 56 kilometer bara att gå så där, de går i en vecka. Och de ska liksom ta sig in bakom våra linjer, för att på sätt och vis ta över. Självklart fungerar inte en sådan sak. Ja, om det finns en spanare.

Talare 3

Men hur visste de att det var tre ikanu här, liksom,

Talare 1

Vet de ingenting? De förstår inte, de går oftast in och säger att de har en punkt i telefonen. Och så går de till den punkten och det är allt. Det är allt, det är deras uppgift. Och när vi redan gick över till icke-air, ska vi berätta den här historien nu?

Talare 3

Nej, inte nu. Du nämnde Dmytro Rohaziuk, nyligen blev han befälhavare för den tredje armékåren. Vissa blev förvånade, för vissa var det en väntad, väntad utnämning. Är Rohaz, för dig personligen, en auktoritet?

Talare 1

Ja, Dmytro Rohaz är en auktoritet, och det är inte så att han bara förtjänade det i mina ögon. För jag satt helt enkelt i samma skydd med honom i Bachmut. Utifrån hur jag känner den här människan. Men jag såg hur han var vicebataljonschef i Första stormbrigaden. Jag såg det arbetet. Och jag såg hur 60:e, vad den har blivit nu, egentligen kom från en brigad i kris. Bara splittrad, en problembrigad som verkligen var problematisk. En elitbrigad, som nu verkar vara fullsatt, och de anfaller, och anfaller väldigt framgångsrikt. För vad finns det att säga här? Auktoriteten är bevisad inte med ord, utan i handling.

Talare 3

Fick du en man? Det är inte

Talare 1

bara en man, en riktig gentleman.

Talare 3

Fullständig kavaljer. Det är

Talare 1

Min tredje var redan en man. Och

Talare 3

befinn dig, vad är de första två för?

Talare 1

Den första jag hade var i Bachmut. Där hade vi, det var ju en situation, när vi möttes i botten av positionerna med Dmytro Rohezem.

Talare 5

Det igen

Talare 1

tre till för mig

Talare 5

kvar. Hon gick. Sträcka på sig, böja på sig.

Talare 1

Jag måste välja positioner under det nu. Och jag går ut dit. Från solrosarna kommer jag vara…

Talare 5

Allah, som färg.

Talare 1

Först hade vi en överfart som var översvämmad i Bachmut. Och det behövdes att flytta över från den ena stranden till den andra med minimal backup. Jag går in i ruinerna, det är i början av vintern, jag anländer till KSP, tänkte att jag skulle lägga mig och sova. Men de säger till mig att jag måste åka och hjälpa killarna vid vattenpumparna. Och jag stoppar värmare i skorna. Så jag fortsätter med blöta fötter. Och vi stod där hela natten. På morgonen går jag ut därifrån igen och säger att jag kanske bara behöver sova nu, för jag hade varit vaken hela natten. Och jag minns att jag svepte in mig i en sovsäck så här. Jag hör hur Rola springer, skriker, letar efter folk som han kan gå in i position med, för vi hade redan problem med infanteriet i det ögonblicket. Och jag låg där och tänkte, okej. Jag hör hur han går förbi, tänker, ja, i princip kommer ingen säga ett ord till mig om jag somnar här nu och sover. Men, hur ska jag säga det, något inom mig tillät mig inte att stanna så. Jag gick ut och sa: ja, jag åker också, vart åker vi? Och det var då vi åkte till Dmytro Rohazia, direkt till vattenpumparna, och slogs för att ta tillbaka dem. Och genom summan av alla dessa detaljer fick jag min första orden.

Talare 5

Henzes robotar.

Talare 6

Ja, f…

Talare 5

Använder ni Browning?

Talare 6

Ja.

Talare 5

De sparar fortfarande på ammunitionen.

Talare 6

Bara spara på ammunitionen.

Talare 5

Jämnt? Kontrollpositioner, vem som ser ledaren, kan nu visa att jag ska skjuta. De sparar. Nej, och med strot-fläckar där.

Talare 1

Den andra orden fick jag när vi gick in i slutet av själva Bachmut, vi opererade mot pederastgrupper. Vi blev ganska mycket beskjutna där. Och med tiden fick jag den andra orden.

Talare 5

Gick Semka?

Talare 4

Dit!

Talare 1

Jag blev utsedd till kompanichef, jag tänker för mig själv, det var det, det verkar som att jag… Under den här kampanjen, under det här kriget, kommer jag definitivt inte att kunna få det, för hur ska jag kunna gifta mig som kompanichef?

Talare 3

Behöver redan tas emot hos Bohdan.

Talare 1

Redan, ja, redan i Bohdan. Och det var något där inne, som om det var ofullbordat. Ja, jag tänkte typ, okej. Sen, kanske, när den här kampanjen är slut, så börjar nästa, där jag springer ute på fältet, får det någonstans. Sluta grubbla. Och så uppstår en situation. Det är Vivaldi, Yarova. Och mina kosacker tar en krigsfånge. De två första krigsfångarna. En var en banal ryss, en standardfånge som… Ja, [de] dör enligt reglerna. Jag vill inte kriga, för jag kommer aldrig göra det. Men när blir det utbyte? Precis så. Det var hans fråga, frågan vid det första samtalet med mig. Jag insåg att man inte kan uträtta något med den personen. Det är inte ens värt att bry sig om. Men den andra var annorlunda. Blev lite mer engagerad i processerna.

Talare 3

Men också ryss.

Talare 1

Ja, självklart. Han var argare på dessa, eftersom han berättade. De fördes hit till området från ett utbildningscenter. De hölls där i en vecka. De fick lära sig att röra sig i alpinquest. Och, säger han, under den här veckan pressade de ut alla pengar från oss. Helt och hållet, säger han, vi var tvungna att gå ihop och betala för motorcyklar, för drönare. Han säger att vi betalade 70 tusen var för magasin. Han säger att förra gången fick min fru låna pengar. Jag betalade och sa att det var allt, det finns inte mer pengar. Jag kommer inte att bidra mer. Nästa dag kom de in till oss och sa: packa ihop, ni går ut i morgon.

Talare 4

Allt.

Talare 1

Ja, jag förstår att bataljonscheferna har ett smart upplägg där. Bara när det gäller penningtvätt. En grupp kom till honom, han sög ut alla pengar från dem, skickade dem i döden, skrev ut dem snabbt och fick nya. Det är så man förstås kan kriga i Ryssland. Och det är allt. Och de sa ju att de bara behövde gå in i Sviatohirsk och ta ett foto med en trasa, att det var klart, att de tagit Sviatohirsk, för där rapporterar de ju att Sviatohirsk redan är intaget.

Talare 3

Och han själv visste inte att Sviato-Hirsk

Talare 1

Blev de utplånade? Nej, nej, nej. De gick bara och säger, gick, lugnt. De säger, ja, Baba Yaga surrade där. De säger, ja, de gick normalt. De kom fram. Jag började berätta för honom ungefär, jag säger, jag förklarade situationen för er. Varför skickas de dit? Att de skickas rakt in i slakten, så att, typ, någon liten officer någonstans får ett berömbrev för att ni ryckte fram. Han bryr sig inte om hur många av er han plockar. Och det var som att han insåg detta. Så han, dessutom, en sådan morgon när vi gick ut, säger han, befälhavare, jag kommer ihåg, jag har på min telefon, jag skickade en skärmdump till min fru med koordinaterna för där vi tränade, jag kan orientera mig här och visa var vårt läger är.

Talare 4

Åh,

Talare 1

Bra jobbat. Han visar, vi släpper, vi skickade en flygel dit nästa dag, tittade, hittade ett helt litet läger, med bunkrar, i en liten skog. Fina tält, bunkrar, allt är stort. Han vet inte vad som finns längre bort, det är där robotförbanden ska arbeta. Men det var så han gav informationen.

Talare 4

Och så här raserade de det

Talare 1

pluton på 4 dagar. Och så tänker jag i stunden, nu är det slut, typ, de kommer inte skicka någon mer hit, de har en grupp där under rasmassorna. Jag tänker, med det här, så att säga, är det slut, de fick inte ut allt ur den här situationen som de kunde.

Talare 3

När du väl fick reda på att det var i Vivaldi, eftersom du sa att du bara gjorde ditt jobb, felsökte, städade upp, och så vidare. Först sedan gav de det ett namn där, och så vidare. När du insåg hur omfattande allt var, trodde du på det personligen?

Talare 1

Ja, precis.

Talare 3

A

Talare 1

Det visar sig att jag nu sällan lyssnar på den faktiska slutgiltiga planen. Jag ser på hur det går. Jag såg helt enkelt varje dag hur det gick. Och jag trodde naturligtvis på det. Jag insåg att fienden driver sig själv ännu djupare ner i denna grop, för han säger då att allt är bra, att han har en offensiv på gång, att de anfaller och att allt går bra för dem. Och naturligtvis får de därför inga ordentliga reserver, får inte föra fram trupper. Och tack vare det krossade vi dem. Vivaldi är en coolare operation. Och slutligen, slutligen, det jag gillar är att det görs tyst. Inte som motoffensiven i Zaporizjzhija, utan man gjorde det tyst och det var det. Och först efter resultatet lämnas en rapport. Så ska det vara. För dessa mediespel leder inte till något gott i krig.

Talare 3

Ja, det stämmer. Nu, lyssna noga. Frågan är naturligtvis på strategisk nivå, men bara din åsikt. Går det att genomföra liknande operationer, alltså avancera vidare, göra det i andra riktningar? Eller är det extremt utmattande för folk? Kan man göra ett litet utfall där, vila? Eller hur? Sker det på kompani- eller bataljonsnivå?

Talare 1

Ja, om vi pratar om kompaninivån, så är det tydligt att om det finns en grupp som de hoppas ska ta en stor ren bit, så nej, det fungerar inte så. Sådana offensiver, det krävs en hel kår för det. Och där hjälper alla varandra och drar varandra framåt. Och under sådana förhållanden är det möjligt. Det blev verklighet när det här tresystemet spreds till kårens brigader. Just det här systemet med ledningsled, de högsta, började sippra ner från toppen, och det är tresystemets blod i förbandet. Och då, ja, är det faktiskt möjligt. Jag själv fick ärligt talat verkligen motivation när jag såg hur mycket kåren, typ, växer. För för mig är det tydligt, "trean" finns, jag har sett hur det är i andra brigader, ibland hur sorgligt allt är. Och jag vill inte nämna dem, för att inte ställa till det i onödan, men ibland, ja, samma nyanser, dessa betalda ledigheter, typ när folk betalar för första hjälpen-kit, för att få lämna sin position. Jag hör allt detta, och i mitt huvud förstod jag förstås att, ja, vi slåss här, men det finns inga chanser att förändra något i så stor skala.

Talare 3

Men när… Betalar man pengar för att stänga positionen?

Talare 1

Ja, ja.

Talare 3

Vad kostar det?

Talare 1

Ja, det, såvitt jag förstår, ja, det var ju inte hos oss…

Talare 3

Jag

Talare 1

Jag förstår, men jag hör det inte. Ja, jag minns, det var någonting där… Det snackades, och det var rejält, att typ, man betalar 20 tusen, och då kan man lämna positionen. Dollar. Hryvnia, så många hryvnia. Lönen kommer, och det är allt, och de drar det från soldaterna. Och det finns bara sådana stunder ibland. Så är det. Eller, när vi tar folk till utbildning, så vet folk inte vad en poncho är, alltså, en vanlig infanterist vet inte vad en poncho är. Det är det allra mest basala. Spadar och ponchos. Det är det som… en infanterist behöver för att överleva. Just det. Det är där man måste börja. Sedan kommer medicin och allt sådant. Skytte. Men… och sådant vet de inte. Av någon anledning… Ja, jag ser att det i många brigader finns en kult kring brigadchefen, kanske bataljonschefen, den där officeren som styr allt själv. Så ska det inte vara. Det måste finnas ett uppbyggt system. Det finns ett sergeantled som borde… ge ett väldigt stort och betydelsefullt bidrag till enhetens utveckling överlag, för all den här utbildningen, det är där sergeantledet ska verka. Och inte så att en sergeant bara är en cool kille från mängden. En sergeant ska verkligen ha jävligt mycket att göra. Och han jobbar verkligen, han utvecklas verkligen, han kan något nytt som han förmedlar i enheten. Han ska kommunicera med andra enheter för att utbyta erfarenheter. Och inte bara vara en typ som står befälhavaren nära och förmedlar befälhavarens ord till enheten. Så ska det inte vara.

Talare 3

Jag vill krossa ännu en myt, som kanske fortfarande finns i samhället, om att infanteriet i Trijka, där, i tredje kåren, och de som gjorde ivaldya, de som var i främsta linjen, uteslutande är rexer. Det är, du vet, sådana som du, upppumpade, taktiska, men i själva verket berättade både bataljons- och brigadbefälhavare för oss att det är, ja, vanliga män. Gårdagens, eller kanske inte gårdagens, de har genomgått utbildning, men det är enkla killar. Och de kan uthärda månader utan normala förhållanden. Och det var just de som gjorde det här arbetet. Det är förståeligt att det finns ett enormt stöd från alla, från hela organismen. Men vi fick se dessa vanliga infanterister där, jag vet inte, jag har bybor från min egen hemby som är sådana, till exempel.

Talare 1

Ja, ja, ja, så är det. Så jag anser i princip att Ukraina fortfarande håller ut tack vare sådana män. Det är helt enkelt så. Inte ens sådana som, som du säger, Rexar, som vi, för vi är enstaka fall, vi är i en unik situation, det är inte vi som sitter, typ, på frontlinjen, det är det svåraste arbetet. Och ja, där finns vanliga män. Liksom, ja, det här ukrainska kosackblodet, det finns i människan, man behöver bara inte hjälpa till att öppna det. Jag har ju också underrättelserexar, Rexar för förmedling, jag har "boostade" sådana som verkligen njuter av kriget nu, för vi skapade förutsättningarna för det. Så att de hade det, så att de liksom, ja, hittade sig själva. Jag har vårt "plan", det är vad vi verkligen är stolta över, för personen också. Han var bara från en by, såklart, levde sitt liv, drack lite, "berusningsinstruktionerna" fångade honom i en buss, satte in honom, körde iväg honom, han hamnade på utbildningen, och där kom han till mig under urvalet. Men på en månad, så där, han, på det fysiska ser vi att han visar några av de bästa resultaten, typ, han aktiverar det, han har det, ja, det fanns kommunikation i början, för han är liksom inte från vår värld, och det finns den här kontrasten, mellan generationer, typ, skillnaden. Men han kom in i det, och det var allt, han, rake, han gick på ett uppdrag, dödade några "pivirer" där, tog vapen som troféer, och han kände allt detta själv, och han gick till och med fram till sin plutonschef, Belik, och säger: tack, män, jag har i alla fall förstått vad jag lever för, i princip.

Talare 3

Cool.

Talare 1

Precis, så är det. Det vill säga att vi gav människan, så här, ett andra liv, typ, mitt i hans, och nu känner han allt, och, ja, han återhämtar sig nu efter en skada, men han är också samma buss-mobiliserade, den första dagen efter skadan ringde han oss och sa: hämta mig härifrån, jag läker snabbt, jag vill tillbaka till arbetet, jag vill inte ligga på sjukhus. Det är det vi pratar om. Därför kan man, även med dessa buss-mobiliserade, få resultat, man måste bara skapa förutsättningarna. Självklart, om du tar en buss-mobiliserad och skickar honom direkt ut i krig, kommer det inte att leda till någonting. Han måste läras upp. Han måste få hjälp när han är där, man får inte bara skita i honom. Han måste ha allt. Och då kommer han att strida.

Talare 3

Men det är ju utveckling, det behövs inte mer tid.

Talare 1

Det behövs för oss. Hos oss fungerar det annorlunda, det kräver lite, ja, mer tid för förberedelser, jag förstår, men det är så vi vinner, eftersom vi inte sitter 24/7, typ, i positionerna, jag sa till mina folk att alla andra lediga dagar bara var förberedelser. Det skulle vara skamligt om vi använde våra lediga dagar till att bara chilla, det skulle bara vara skamligt inför just dessa infanterister som sitter där på nollpunkten och det är allt. Därför måste vi vara specialister och spendera all ledig tid på förberedelser.

Talare 3

För tre år sedan pratade vi också om rekognosering och om att drönare stal all romantik från oss och att det behövdes mindre och mindre arbete, alltså inte, sådant fysiskt arbete med dagar av rekognosering. Nu finns det ännu fler drönare, ännu mer teknik. Hur har ditt tänkande kring detta förändrats? Ännu mer arbete för fotfolket?

Talare 1

Ännu mer arbete för spanarna. Fattar du? Atleten spelade oss i händerna med sin infiltrationsmetod. Han gav verkligen arbete till utvecklingen, till underrättelsetjänsterna, till specialförbanden för detta punktarbete någonstans i deras rygg. För det är klart att när man stormar nollinjen, oavsett om man är välförberedd eller inte välförberedd. De har samma chanser att överleva. Man kan inte utbilda en person i ett halvår för att sedan bara låta artilleriet ta dem. Värdet uppstår, dessa kunskaper. Men grupper kan arbeta individuellt, fatta egna beslut på slagfältet när kommunikationen bryts. Vi vet att sergeanterna är där på plats, de styr direkt det svåraste anfallet. När jag arbetar med gruppen säger jag inte till dem vad de ska göra. Jag utpekar sektorn där de arbetar, och sergeanterna på plats planerar helt och hållet hur de ska göra det och gå tillväga. Så arbetar vi. Jag är liksom ingen mamma eller barnflicka för dem, som ska sköta det taktiska arbetet åt dem. Jag har hört att det i vissa brigader går så långt att soldaterna får en kamera på hjälmen, och befälhavaren säger direkt till dem vart de ska gå, vänster, höger. Ja, det är visserligen teknologiskt, men enligt mig ska det inte vara så. Systemet ska fungera och varje person ska utföra sitt arbete. Och då fungerar allt.

Talare 3

Jag vill också minnas vårt söta samtal. Och då sa du det till och med själv, att du var så stark och tapper, döda alla, skjuta alla, döda dem alla.

Talare 1

Med tiden försvinner, generellt sett, rädslan för döden, för att, ja, den är alltid så nära. Nästan varje gång man går ut, går man och tänker, ja, vad som helst kan komma flygande, och det är allt, och det tar slut. Och det finns ingen mening i att vara rädd för det. Alla kommer att dö någon gång. Vi är födda för att i slutändan dö.

Talare 3

Och nu sa du till mig att du har ändrat din uppfattning lite, din inställning, kanske, till döden, till den här bravaden. Varför? Vad hände? Och hur du nu till det här

Talare 1

Ser du? Ett ansvar för människorna uppstod, förmodligen. Jag förklarar det ändå. Och jag minns hur det är när man tar med sig folk, och de faller på ett ögonblick, inte flyr, dör, skadas, vilket stort problem det är att utbilda på nytt. Och på något sätt hade jag en sådan självmordskult då, då spelade det ingen roll. Utbildning, som den jag har nu i mitt kompani, det hade jag inte då. Vi var mer på AGG-vis, det blir som det blir. Och det var allt. Och det fanns helt enkelt ingen rädsla, en självmordskult. Och då handlade det om att dö för Ukraina. Men med tiden kom insikten hos mig att vi nu förbereder oss, det finns utbildning, det finns försörjning, det finns en förståelse för det här kriget. Varför bara dö? Nej, vi ska döda för Ukraina. Och minimera förlusterna så mycket som möjligt. Nu har jag, så att säga, jag gillar inte att använda ordet "statistik", men den finns. Typ, jag hade innan en "200" per år. Under aktiva strider. Jag hade ibland upp till 18 eldstrider på en månad. Och en "200" per år. Per år? I kompaniet, ja, per kompani. Men i det här kompaniet hände det tyvärr med två.

Talare 3

Det är under

Talare 1

Vivalcerna? Nja, nej. En av dem dog i Lyman. I en strid i byn, Pak. Och en Fenrir i Slovyansk-riktningen, i den här taxin. Där, vid framryckningen, flög en vipvishka rakt in i ryggen på folk. Och lite. Tyvärr dog en.

Talare 3

Hur tycker du det är nu som kompanichef?

Talare 1

Det är bra nu. Jag har organiserat arbetet. Jag har samlat ett team som jag arbetar med. Det handlar ju om att leda ett kompani, det är inte jag ensam. Det är ett helt team. Alla är involverade i sina egna processer. Och nu är det ganska lätt. Det går lätt för mig. För att allt har fallit på plats. Jag förstår allt det här. Jag har varit kompanichef ganska länge nu. Och som jag säger, det finns inga problem.

Talare 3

Redan ett år exakt, eller hur? Eller mer?

Talare 1

Det var mer där. Jag blev kompanichef just i Avdiivka. Och, ja, vi gick in i Charkiv-regionen, och då var det redan kompanier. För i Avdiivka var vi fortfarande en pluton. Och när vi gick in i Charkiv-riktningen, var det redan andra året, tror jag. Det är så allt går.

Talare 3

Låt oss nu prata om din gemenskap.

Talare 4

Vi åt, fan, knullade. Jävla avskum, försökte döda oss. Tog det i munnen, men dödade ingen. Fy! Tu-tu-tu, Gud förbjude. Resultatet av vårt arbete. Sju fångar och fyra tvåhundringar.

Talare 4

Med er var Only Wars, och vi kör vidare.

Talare 3

Only Wars, kan man säga att det bara är din, eller blev du liksom organisatören av allt det här?

Talare 1

Jag säger inte alls att det finns något där, bara mitt, typ. För vi gör allt det här som ett gäng, och så är våra gäng en gemenskap.

Talare 3

Finns det något antal, om än bara ungefärligt, hur många människor, hur många likasinnade ni har?

Talare 1

Låt oss prata om följarna. Nej, alltså generellt kan jag inte ange en exakt siffra, för i början var vi bara gemenskaper, nu är Only Wars som en stridsenhet som har sin egen, så att säga, mediesida, plus en gemenskap av motkultur, denna militära kultur och intelligensia specifikt. Att en soldat inte är intelligensian, utan det handlar om militär elitism. En soldat är inte en elit. Vi visar hur soldater ser ut, denna fina stil, hur vi beter oss, vi främjar denna heder. För oss är det inte lämpligt att bara promenera runt i uniform och uppträda lättsinnigt, för på så sätt vanärar vi vårt eget arbete. Men vi främjar det, men vad är problemet i Ukraina? Vi har i princip blivit nedbrutna under lång tid. Armén förstördes för oss, det påtvingades oss av våra grannar. Och i princip blev den militära kulturen väldigt fördärvad. Hos oss skickades bara de till armén som inte kom in någon annanstans, och det var allt. Det är för övrigt ett mycket allvarligt problem, eftersom det under dessa år samlades officerare som inte hade någon annanstans att ta vägen och gick med i armén. Och nu har de stigit i graderna till olika generaler, och vi ser alla dessa problem i armén. Därför är det tyvärr så. Och nu försöker vi visa att det mest elitistiska man kan göra i Ukraina är att vara soldat.

Talare 3

Vilka är gemenskapens värderingar?

Talare 1

Värderingar? Som nationalistiska. Vi propagerar, ja, vi predikar samma idéer från vår kår. Men vi finns helt enkelt mitt i den militära gemenskapen, så att inte bara de i ledet ser oss, utan att någon kan spegla sig i oss. Vi arbetar med alla väpnade styrkor, håller kurser för spaningsgrupper för att dela med oss av erfarenheter. Och folk vänder sig till oss och det fungerar faktiskt hittills. Vi utvecklar det. För att sprida denna uppfattning om militär kultur, denna rätta militära inställning. För vi kommer att kriga länge ännu, landet kommer att vara militariserat under mycket lång tid, och det behövs. Men tyvärr är det många som inte förstår. Jag ska förklara det för er någon gång. Vår uppgift är att göra det trendigt att vara militär. Så att det alltid är trendigt. Inte bara som i krigets första tid, utan att det alltid ska vara trendigt. Och utifrån det jag ser, hur ungdomar dras till oss, så går det bra för oss med det.

Talare 3

Jag tycker att det var som en våg, när det förmodligen var efter ATO, redan några år efter ATO, då man började förstå lite grann att armén är en stil, men vissa förband började förstå att media är nödvändigt, viktigt. Jag minns att marinkåren spelade ut det väl då, någon gång 17–18. Sedan, fram till år 22, ebbade allt ut på något sätt, helt försvann, som man säger. Och nu stiger den vågen igen. Ja, jag vill åtminstone inte det.

Talare 1

100% stiger. Vi ser ju, alla sådana kollektiv, rap-grupper, militära, även Nordivision, Silver Squad själva. Silver Squad är faktiskt från vår bataljon.

Talare 3

Men titta, det finns en annan sida av myntet. Det finns fortfarande människor som låtsas som om kriget absolut inte rör dem. Det finns till och med… Jag förvånas över att till och med militärer sätter upp TCC-nummer på sina bilar. För mig är det lite konstigt, för vi är väl liksom för samma sak, i samma båt eller inte? Jag förstår att de sätter upp dem för att bilarna inte ska brännas. Men ändå distanserar de sig från det. Men det är ju just TCC som för dem folk, åtminstone. Och vi pratade idag om de "bussifierade", att man också kan arbeta med dem som blivit bussifierade. Och igår, tror jag, sa Andrij Jevhenovytj på presskonferensen att han än så länge inte ser något annat sätt för mobilisering, alltså, att det inte finns något. Den måste fortsätta så här. Väl, kanske inte med vissa specifika metoder som nu används. Det finns vissa avskyvärda fall. Men bussifieringen är som den är nu. Vad tänker du överhuvudtaget om detta? Eller… hur kan man ändra den så att den blir lite mer mänsklig? Eller kanske tvärtom, att man måste genomföra mobiliseringen ännu hårdare. Var ska man hämta folk, hur ska man hämta dem?

Talare 1

Ja, utifrån det jag har sett. Alltså, självklart är en sådan busifiering inte det bästa alternativet. Typ, alla klagar på mänskliga rättigheter. Alltså, för det första är krig överhuvudtaget ingen plats för mänskliga rättigheter. Typ, låt oss…

Talare 4

Så, låt oss börja.

Talare 1

Tyvärr är det så verkligheten ser ut. Det här är lite annorlunda. Och för att människor själva ska vilja, så är det ett enormt arbete. Det, ja, vår regering borde ha arbetat mer med att få folk att vilja försvara sin stat. Och självklart, när regeringen gör det som vi ser så mycket av. Plus, promoveringen av denna… Det är för

Talare 2

korruption?

Talare 1

Men där finns det gott om allt. Korruptionen, i första hand. Dessutom är allt detta drivet av fiendens IPSO-bottar, för att piska upp det ännu mer, för att göra det till ett ännu större, enormt problem. Och folk vill naturligtvis inte. Våra myndigheter vet inte hur de ska motverka detta. Och därför, men man måste ju kriga. Det är det som är nyansen. Typ, det är inte så att vi krigar för olja eller gasplattformar. Vi krigar för vår mark, för vår existens. Därför, om folk inte fattar att… och man inte kan förklara det, så kommer de tyvärr att bli bostefikerade.

Talare 3

Och avslutningsvis vill jag prata om det. Jag ser att du är ganska, ja, pigg, du är så positiv, du utvecklar gemenskapen, utvecklar förbandet, är redan fullt dekorerad och gift. Och du ser din framtid i det. Du har sagt många gånger i intervjuer att armén är en möjlighet att uttrycka sig, och på något sätt inte uttrycka sig utanför armén. Alltså, inte ordagrant, men du sa det. Och hur håller du ut fortfarande? Hur håller du dig…

Talare 1

Allt är bra med mig, jag har en stridsenhet, folk trivs. Det vill säga, jag ser att vi verkligen gör det rätta. Och det är allt. Och det motiverar mig, i princip. Det vill säga, jag behöver inte få någon extra motivation tillagd. Jag och

Talare 4

ja

Talare 1

Jag förstår varför vi är här. Och, ja, bara klaga på livet. Typ, varför i helvete? Varför leva och ständigt kämpa med något. Något är fel. Kanske gillar vissa det så. Jag älskar att njuta av livet. Och jag är glad för det jag i princip har. Och jag har det ganska bra.

Talare 3

Är det så era föräldrar uppfostrade dig och din bror? Eller är det självuppfostran? Patriotism, nationalism?

Talare 1

Nej, jag skulle nog inte säga att mina föräldrar direkt fostrade nationalism i mig. Men nationalismen fostrades mer i mig av gatan själv. Det var på den tiden med den civila kåren, och sedan den nationella kåren, Centuria. Det är därifrån jag är fostrad. Det var därifrån jag fick den här förståelsen att det inte finns någon mening med att bara leva för sig själv. Man dör och det är allt, inget kommer att finnas kvar efter en. Men när man lever för att bygga upp något stort, i något stort, då blir livets mening, enligt mig, viktigare. Och det är mer intressant att leva. Därför gör vi något stort. Vi gör det för att jag pratade med en vän. Den här vännen har för övrigt bidragit väldigt mycket till min bana som spanare, för det var han som drog in mig i spaning. Redan under tiden i Zaporizjzja, i början av kriget, drog han in mig där. Och från det ögonblicket började jag utvecklas. Och så kommer han fram till mig en gång och säger: "Krigar ni bara? Engagerar ni er i ungdomen?" Och jag tänker: "Faktiskt, varför engagerar vi oss inte i ungdomen?" Och det var allt. Och jag började göra det. Och jag ser för mig själv att om jag under mitt liv till exempel för vidare den här kärleken till Ukraina och önskan—inte så att man bara utvecklas för Ukrainas skull. Nej, man utvecklas själv. Men det är allt för en stor idé. Man utvecklas inte bara för sin egen skull, utan för att hjälpa staten. Man utvecklar på så sätt även de små och medelstora företagen när de byggs upp. Vi förstår alla att de är till för något större, typ för staten. Och om jag för vidare den här önskan, min idé, min kärlek till staten till åtminstone ett hundratal ungdomar, och de fortsätter. Då har jag uppfyllt min plan i livet. Då kan jag gå vidare. För vad motiverar mig väldigt starkt? UPA-veteraner sa att de i underjorden inte slogs för några statliga poster. De slogs för att Ukrainas existens inte skulle försvinna. De gick framåt, kämpade sig igenom historien, gick igenom mycket svåra tider, men nu ser vi nationalister. Den största kåren i Ukraina.

Talare 3

Och är det privata viktigt nu eller inte?

Talare 1

Nej. Inte för mig, för någon annan, förstås. Jag har helt enkelt inte heller, jag har ingen familj, inga barn. Jag ser det förstås på mitt sätt, för mig är, där, mitt liv min enhet, och jag utvecklas i det och det är som ett barn för mig, och vi utvecklas där, och det är allt, och därför kan jag nog, nog inte kalla det personligt, för för mig är mitt personliga just min enhet, så det är oklart hur jag ska säga det. Nu är det, ja, inte tid för det personliga. Ja, alltså, till och med ni själva, ni ser ju, vi får besök av samma Barber, vi öppnade här,

Talare 4

och det är ju också, vi tjänar ju inte bara pengar till oss själva,

Talare 1

jag vill skapa min egen finansiella fond, så att när en person skrivs ut från mig, på grund av skador, hälsa, ålder, så skulle jag ha något att, så att säga, ge honom med sig, för att han ska kunna starta eget företag, och att han redan skulle vara sysselsatt med något, typ, i det civila livet, så att han inte driver omkring eller letar, utan skapar något själv, och så får man hjälp på det sättet, och så byggs det upp, det är en stark, säger man, mafia, men inte

Talare 3

maffia. Nationen.

Talare 1

Precis.

Talare 3

Tack, tack. Nästa intervju blir med tre Bohdan.

Talare 1

Ja, nu är det dags.

Talare 3

Sådan här

Talare 4

Jävla skitväder, fan. Men annars fortsätter tugget, och han skryter.

Talare 2

Alabyshok, jag hoppas att du kommer ihåg att jag bar ut det för dig.

Talare 4

Han bar ut det eftersom jag bar ut det åt dig.