Dag 42 av kriget. Ukrainas president Volodymyr Zelenskyjs tal till ukrainarna

Ukrainare, ukrainska kvinnor, våra försvarare och försvarinnor, det verkar som att världen äntligen på allvar ändrar sin inställning till den nuvarande ryska staten. Efter det världen fick se i Butsja, när de ryska trupperna lämnade platsen, kommer inställningen till alla i Ryssland nu att vara enkel. Antingen stöttar du sökandet efter fred, eller så stöttar du de helt ogrundade massmorden. De dödade ukrainarna i Butsja, i Irpin och på andra platser där ryska trupper gått in, är det slutgiltiga argumentet. Det slutgiltiga argumentet för varje rysk medborgare att förstå om man är för kriget eller för freden.

Om du är för kriget kommer du för resten av ditt liv att vara utstött och till slut förlora allt. Men om du är för freden, om du känner åtminstone lite skam över vad de ryska trupperna gör i Ukraina, så är detta ett avgörande ögonblick för sådana ryska medborgare. Man måste kräva, kräva att kriget upphör. Det är bättre att förlora något nu genom att kräva fred, att på något sätt krocka med den ryska förtryckarmaskinen, än att bli likställd med nazister resten av livet. Detta gäller inte bara offentliga personer i Ryska federationen, inte bara affärsmän, utan även vanliga medborgare.

Det finns inga ursäkter för nazism, inga ursäkter för massmord. För alla i Ryssland som nu inte kräver ett slut på detta skamliga krig och att de ryska trupperna dras tillbaka från Ukraina, finns ingen framtid. Det verkar som att den ryska ledningen faktiskt har blivit rädd för att världens vrede över det som sågs i Butsja ska upprepas, och över det som sågs i andra städer.

Varifrån kommer vi obestridligen att driva ut ockupanterna? Vi har information om att de ryska militärerna har ändrat taktik och försöker ta bort döda människor, dödade ukrainare, från gator och källare i det ockuperade området. Detta är uteslutande ett försök att dölja bevis och inget annat. Men de kommer inte att lyckas, eftersom de har dödat väldigt många.

Det kommer inte att gå att undvika ansvar. Vi vet redan om tusentals människor som försvunnit spårlöst. Vi vet redan om tusentals människor som antingen kan ha deporterats till Ryssland eller dödats. Det finns inga andra alternativ för deras öde.

Situationen är nu sådan att vi, tack vare objektiva utredningar, vittnen, satellitövervakning av händelser på marken och andra instrument som hjälper till att fastställa sanningen, kommer att utreda alla omständigheter gällande majoriteten av våra försvunna medborgare. Gällande majoriteten av Rysslands krigsförbrytelser på ukrainskt territorium. Om världen har börjat diskutera om det är acceptabelt att kalla det som de ryska militärerna gjort på ukrainskt territorium för folkmord, så är sökandet efter sanningen inte längre möjligt att stoppa. Det går inte längre att backa tillbaka.

Man kan bara snabbare avstå från ytterligare aggression mot Ukraina och på så sätt försöka minska skadan för den ryska staten och för de individer som fattar nyckelbesluten i Ryssland. Om inte, om inget förändras, så är det självmord. Självmord för alla som väljer alternativet att fortsätta kriget.

Idag tillkännagav väststaterna ett nytt sanktionspaket mot Ryska federationen. Nya investeringar i Ryssland blockeras, och restriktioner införs mot flera systemviktiga banker i Ryssland. Personliga sanktioner tillkommer, liksom andra restriktioner. Detta paket ser effektivt ut, men det är inte tillräckligt. Men det är ändå knappt att kalla det proportionerligt i förhållande till det onda som världen såg i Butsja, det onda som fortsätter i Mariupol, i beskjutningen av Charkiv, och i Rysslands försök att inleda en ny global, blodig offensiv i Donbas.

Vi fortsätter att insistera på en fullständig blockering av det ryska banksystemet från internationella finanser. Vi fortsätter också att insistera på att den demokratiska världen, i någon form, avstår från rysk olja. Det är just oljeexporten som är en av grunderna för den ryska aggressiviteten. En av grunderna till att ledningen i Ryssland kan tillåta sig att inte ta förhandlingar om ett slut på kriget och om befriandet av ukrainskt territorium på allvar.

Vissa politiker kan fortfarande inte bestämma sig för hur man ska begränsa flödet av oljedollar och oljeeuro till Ryssland utan att riskera sina egna ekonomier. Men det är för att lösa sådana uppgifter, svåra uppgifter, att lösa dem snabbt och framför allt principiellt, som människor går in i politiken. Om man inte är kapabel till det, borde man inte ha börjat med politisk verksamhet.

Ett embargo mot leveranser av rysk olja kommer ändå att införas. Ett format kommer att hittas. Frågan är bara hur många fler ukrainare, hur många fler ukrainska kvinnor, de ryska militärerna hinner döda innan ni, vissa politiker – och vi vet vilka ni är – lyckas låna lite beslutsamhet.

Det är bra att USA:s finansdepartement har stoppat Rysslands möjlighet att använda konton i amerikanska banker och motsvarande tillgångar för att betala sina skulder. Det är kännbart. Jag är tacksam för detta. Men för att stoppa kriget måste betydligt mer göras. Om det inte kommer ett verkligt smärtsamt sanktionspaket mot Ryssland, och om det inte kommer de leveranser av vapen som vi verkligen behöver, vilka vi har bett om många gånger, kommer det att betraktas av Ryssland som ett tillstånd. Som ett tillstånd att fortsätta, ett tillstånd att gå till anfall, ett tillstånd att inleda en ny blodig våg i Donbas.

Det går fortfarande att förhindra detta. Det går fortfarande att införa sådana sanktioner som Ukraina insisterar på, som vårt folk insisterar på. Det går fortfarande att ge oss sådana vapen som verkligen stoppar denna aggression. Väst kan göra detta, precis som man kunde ha tillämpat förebyggande sanktioner redan förra året för att detta krig inte skulle starta.

För att denna invasion inte skulle börja. Om misstaget görs igen, om förebyggande åtgärder inte vidtas för andra gången, kommer det att bli ett historiskt misstag för hela västvärlden.

Jag vände mig idag till Irlands parlament och folk. Detta land var ett av de första som kom oss till hjälp efter den 24 februari. Och ett av dem som visar principiellt ledarskap i det europeiska huset för att effektivt och beslutsamt sätta press på Ryssland. Som ett resultat av mitt anförande har vi goda nyheter.

Irland stöder fullt ut Ukrainas accelererade inträde i Europeiska unionen, och kommer också att göra allt för att öka pressen på Ryssland så mycket som nödvändigt för att detta krig ska ta slut.

Imorgon kommer jag att vända mig till parlamenten och folken i Grekland och Republiken Cypern. Under dagen höll jag ett möte med regeringsmedlemmar i Kiev. Nyckelfrågorna var genomförandet av statsbudgeten och den ekonomiska aktiviteten i vår stat. Vi har

göra allt möjligt, allt, för att i största möjliga utsträckning återupprätta inhemska företags verksamhet, handelsverksamhet, återuppliva små och medelstora företag på hela vårt territorium, där det är säkert och överhuvudtaget möjligt att arbeta. Ekonomin är också en front där vi kämpar för vår frihet, för vår stat, för våra människor.

Därför måste vi ständigt söka vägar för att anpassa oss till de rådande omständigheterna. Nu måste vi vara maximalt kreativa och modiga i lösningen av ekonomiska frågor. Detta beror inte bara på regeringsmedlemmar och inte bara på den centrala makten. Generellt beror det också på alla ledare på lokal nivå, på det politiska och affärsmässiga samfundet. Vi måste tillsammans hitta nödvändiga idéer, nödvändiga lösningar, för att landets ekonomi ska stabiliseras.

Om det är nödvändigt att flytta företag från vissa områden, så måste vi göra det. Om det är nödvändigt att uppdatera lagstiftningen och ge näringslivet mer utrymme för utveckling, måste parlamentarikerna göra detta snabbt. Om det är nödvändigt att skapa särskilda villkor för återkomsten av våra människor, och säkerhetssituationen tillåter det på specifika områden, måste varje ledare på vilken nivå som helst ge 100 % för att göra allt för att få dessa människor att återvända till sådana säkra områden.

Idag avslutades den 42:a dagen av den ryska invasionen. För militärhistorien är detta inte mycket, men för en enskild människas liv är det kännbart. Just nu kan många av våra människor, som lämnade sina städer och sina samhällen efter ryska invasionens början, fundera på vad som händer nu? Och var sedan? Inklusive ukrainare utomlands, inklusive invånare i Kiev och invånare i andra städer i norr och centrum av vår stat, som har flytt till den västra regionen. Och jag uppmanar alla ledare och samhällen i de regioner där det inte finns någon risk för direkta sammanstötningar med fienden på marken, att göra allt som är möjligt för att människor ska återvända, för att människor ska arbeta, för att ekonomiska processer ska startas om, för att det normala livet ska återställas så mycket som – jag förstår allt – så mycket som säkerheten tillåter.

Detta gäller hela den lokala maktstrukturen, borgmästare, parlamentariker, stads- och regionfullmäktige. Sök lösningar för varje distrikt, för varje region, tillsammans med regeringen, tillsammans med oss, med presidentens kansli, tillsammans med parlamentarikerna i Ukrainas högsta råd (Verchovna Rada). En fungerande ekonomi är precis lika viktig som vår tappra och starka armé. De ryska ockupanterna fortsätter att bygga upp stridskrafter för att förverkliga sina sjuka ambitioner i Donbas. De förbereder sig för att återuppta aktiva offensiva operationer.

Vi förbereder oss å andra sidan för ytterligare reducering av Rysslands militära potential, manskap och materiel. Vi kommer att kämpa och vi kommer inte att retirera. Vi kommer att söka alla möjliga alternativ för att försvara oss tills Ryssland på allvar börjar söka fred. Detta är vårt land, detta är vår framtid, och vi kommer inte att ge upp dem.

Jag tröttnar inte på att dagligen tacka varje försvarare, varje kvinnlig försvarare, alla våra ukrainska väpnade styrkor, underrättelsetjänsten, specialtjänsterna, nationella polisen, alla, alla som låter oss hoppas och tro på seger, som låter oss räkna med fred, min uppriktiga tacksamhet och djupa respekt till er. Och innan inspelningen av detta kvällsmeddelande har jag, som tradition, undertecknat dekret om att hedra våra hjältar med Ukrainas statliga utmärkelser.

168 militärer från de väpnade styrkorna och tre militärer från huvuddirektoratet för underrättelse. Evig ära åt varje person som försvarar Ukraina, evigt minne åt varje person som gav sitt liv för vår stat. Ära åt Ukraina!