Volodymyr Zelenskyj vände sig till det franska folket och politikerna 23.03.2022

Talare 1

Tack. Det är en stor ära för mig. Tack. För Ukraina, för vårt folk. Mina damer och herrar senatorer, mina damer och herrar deputerade, Paris förtroendevalda, det franska folket. Jag är tacksam för äran att få tala till er idag. Jag är övertygad om att ni väl vet vad som händer i Ukraina, ni vet varför det händer och ni vet vem som är ansvarig. Jag vet till och med om dem som sticker huvudet i sanden och fortfarande försöker tjäna pengar från Ryssland. Därför vänder jag mig idag till er, till de ärliga, till de modiga, till de rationella och frihetsälskande. Jag vänder mig till er med frågor om hur man stoppar detta krig, hur man återför freden till vår stat. För en stor del av pusselbitarna som utgör svaret ligger just i era händer, i våra händer.

Den 9 mars släppte ryska flygbomber över ett barnsjukhus och ett förlossningshem i vår stad Mariupol. Det var en fredlig stad i södra Ukraina. Helt fredlig tills ryska trupper närmade sig och lade den under en grym belägring, likt medeltiden. Tills de började svälta ut människorna, döda dem med eld. I det förlossningshemmet, som ryssarna släppte bomber direkt på, fanns människor, det fanns kvinnor som förberedde sig för att föda. De flesta lyckades räddas. Vissa blev allvarligt skadade. En kvinna fick foten amputerad eftersom den var helt krossad, och en annan kvinna hade ett krossat bäcken. Hennes barn dog innan födseln. Man försökte rädda kvinnan, man kämpade för hennes liv, men hon bönföll läkarna om döden, bönföll dem att lämna henne, att inte ge henne hjälp, för hon visste inte vad hon skulle leva för. De kämpade, hon dog. I Ukraina, i Europa år 2022, när hundratals miljoner människor inte ens kunnat föreställa sig att det kunde vara så, att freden kunde vara så förstörd, ber jag er nu att hålla en tyst minut till minne av tusentals ukrainare, män och kvinnor, alla dem som dödades till följd av Rysslands invasion av vår fredliga Ukrainas territorium. Tack.

Efter veckor av rysk invasion påminner Mariupol och andra ukrainska städer som ockupanterna har attackerat om ruinerna i Verdun, som på de hemska fotografierna från första världskriget, som jag är säker på att var och en av er har sett. De ryska militärerna skiljer inte på vilka mål de attackerar, de förstör allt. Bostadskvarter, sjukhus, skolor, universitet – allt. De bränner lager med mat, mediciner. De bränner allt. De bortser från begrepp som krigsbrott och konventionernas bindande kraft. De har fört terror, statsterror, till ukrainsk mark. Var och en av er är medveten om detta. All information är tillgänglig, alla fakta finns. Om kvinnor som ryska soldater våldtar i tillfälligt ockuperade områden. Om flyktingar som de skjuter mitt på vägarna. Om journalister som de dödar, med fullt medvetande om att det är journalister. Om äldre som överlevde Förintelsen, och som nu är tvungna att söka skydd i bombskydd från ryska attacker mot fredliga städer. Europa har inte sett det som nu händer i Ukraina på 80 år. På grund av Rysslands handlingar, när det finns människor som är så plågade att de bönfaller om döden, som den där kvinnan.

År 2019, när jag tillträdde presidentposten, fanns det redan ett format för förhandlingar med Ryssland. Det var Normandie-formatet, ett förhandlingsformat som skulle avsluta kriget i Donbass, kriget i östra Ukraina, som tyvärr redan har pågått i åtta år. Fyra stater deltog i Normandie-formatet – Ukraina, Ryssland, Tyskland och Frankrike. Fyra, men genom dem var hela världen representerad, alla världens positioner. Vissa stödde, vissa försökte dra ut på processen, vissa ville sabotera allt, men det verkade viktigt att världen alltid var närvarande vid det normandiska bordet, fredens bord. Och när förhandlingarna gav resultat, när vi lyckades frigöra människor ur fångenskap, när vi kunde komma överens om vissa beslut i december 2019, var det som en frisk fläkt, som en glimt av hopp, hopp om att samtal med Ryssland kunde hjälpa, att Rysslands ledning kunde övertygas med ord så att Moskva skulle välja freden. Men så kom den 24 februari, dagen som raderade ut alla våra ansträngningar, raderade ut den gamla betydelsen av ordet "dialog", raderade ut den europeiska erfarenheten av relationer med Ryssland, raderade ut decennier av Europas historia. Allt detta bombades av ryska trupper, slogs sönder av rysk artilleri, brändes efter ryska robotattacker. Sanningen hittades inte i kontoren, därför måste man nu söka och kämpa för den på slagfältet.

Så vad nu, vad har vi kvar? Våra värderingar, enighet och beslutsamhet att försvara vår frihet, en gemensam frihet, en och samma för Paris och Kiev, för Berlin och Warszawa, för Madrid och Rom, för Bryssel och Bratislava. En frisk fläkt kommer definitivt inte att hjälpa längre. Det finns en mening med att agera tillsammans, att sätta press tillsammans, för att förmå Ryssland att söka freden.

Mina damer och herrar, det franska folket, den 24 februari enades det ukrainska folket. Vi har idag inte längre några höger- eller vänsterpartier. Vi ser inte på vem som är makthavare, vem som är opposition. Den vanliga politiken upphörde dagen för Rysslands invasion och kommer att återupptas först när freden råder. Och det är rätt, att kämpa för livet, för att skydda vår stat. Vi är tacksamma mot er, vi är tacksamma för att Frankrike hjälper till. Vi är tacksamma för president Macrons ansträngningar, som har visat ett sant ledarskap. Vi kommunicerar ständigt med honom, det är sant, vi koordinerar vissa av våra steg. Ukrainarna ser att Frankrike värdesätter friheten precis som det alltid har varit. Och ni försvarar den. Ni minns vad det innebär: frihet, jämlikhet, broderskap. Var och ett av dessa ord är fyllt av kraft för er. Jag känner det. Ukrainarna känner det. Därför förväntar vi oss av er, förväntar oss av Frankrike, av ert ledarskap, att ni ska kunna se till att Ryssland söker freden, att det avslutar detta krig mot friheten, mot jämlikheten, mot broderskapet, mot allt som har gjort Europa enat och fyllt av ett fritt och mångsidigt liv. Vi förväntar oss av Frankrike, av ert ledarskap, att Ukrainas territoriella integritet ska återställas. Och tillsammans klarar vi det. Och om det bland de närvarande finns några som tvivlar, så är ert folk redan övertygade, liksom alla andra folk i Europa. Och att under Frankrikes ordförandeskap i Europeiska unionen kommer ett för länge sedan moget historiskt beslut att fattas om Ukrainas fullvärdiga medlemskap i Europa, i EU. Historiskt.

beslut i historiska tider, som det alltid har varit i det franska folkets historia. Mina damer och herrar, franska folk, imorgon har det gått en månad sedan ukrainarna har kämpat för sina egna liv, för sin egen frihet, som vår heroiska armé står emot alla Rysslands styrkor, Rysslands överlägsna styrkor. Vi behöver mer hjälp, vi behöver mer stöd, så att friheten inte förlorar. Den måste vara välbeväpnad: stridsvagnar, pansarvärnsvapen, flyg, luftförsvar. Vi behöver allt detta. Kan ni hjälpa oss? Jag vet. Ni kan, så att friheten inte förlorar. Världen måste stödja den med sanktioner mot aggressorn varje vecka. Ett nytt sanktionspaket varje. Franska företag måste lämna den ryska marknaden. Renault, Auchan, Liran, Merlin och andra. De måste sluta vara sponsorer för Rysslands krigsmaskin. Sponsorer av mord på barn, kvinnor, sponsorer av våldtäkter, rån, plundring från den ryska arméns sida. Alla företag måste komma ihåg en gång för alla att värderingar är värda mer än vinst. All vinst på blod. Och vi med er måste redan tänka på framtiden, på hur vi ska leva efter detta krig. Det behövs garantier, starka. Garantier för att säkerheten kommer att vara orubblig och att det verkligen inte kommer att bli något krig. Och i det stora hela kommer krig att vara omöjliga. Vi skapar ett sådant garantisystem, ett nytt säkerhetssystem i vilket Frankrike, jag tror, kommer att ha en ledande roll, så att ingen någonsin mer behöver be om döden. Så att människor lever sina liv, ett fullvärdigt liv. Och så att man tar farväl av människor inte under bomber, inte i krig, utan när din tid kommer. Endast i fred, endast i värdighet. För man måste leva så att man blir respekterad, så att man blir ihågkommen. Och så att man tar farväl av dig så som hela världen såg när Frankrike tog farväl av den store Belmondo. Tack, Frankrike! Ära åt Ukraina!